Agiltytävlingssäsongens två sista tävlingar, Nacka BK och Lidingö BK samt "Vargen kommer! Vargen kommer..."

Okej, ligger efter som vanligt...

Onsdag 11 okt. Per Jensen-föreläsning

Per Jensen, bra och underhållande som vanligt. Jag, sen som vanligt, vilket mest berodde på en ödesdiger liten felkörning som gjorde att jag sen fastade i värsta bilkön för att komma tillbaka, och sen när man väl var där på parkeringen, så hittade man inte p-automaten. Fast jag var i alla fall inte ensam, hade en "bundsförvant" som stöd när vi öppnade föreläsningssalens dörr lite trevande och möttes av Herr Jensens blick följd av de nästan nittio åhörarnas blickar medan vi kvickt och tyst satte oss bland de andra. 😌

Väl hemma igen, inspirerad av föreläsningen att (åter igen) testa "Do as I do"-träningsmetoden. Haha! Jyckarna fattade ingenting. Pingu bara körde den ena gamla konsten efter den andra; skämmas, gäspa, buga, backa etc. Zafir tyckte matte var urjobbig. I protest gick han och la sig i soffan... Hm? I och för sig är det vad matte oftast brukar göra, så han gjorde med andra ord helt rätt, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig, liksom.  😏😊😊

Lördag, 14 okt. Pingus sista agilitytävling för säsongen, Nacka BK

En av de obligatoriska sjöutsiktsbilderna på Nacka BK. 😊

En disk och en åttaplacering - med typ tusen tidsfel 😉 - av 22 startande är mer än helt okej för mig. Min Agility-Pingu är tillbaka! Yes!! 😊😊😊 Haha! Visserligen precis lagom till tävlingssäsongsavslutningen, men vadå´ra!

Agilityklass

Om ni undrar varför det tar en sån himla tid innan vi startar loppet är för att jag roade mig (?) med att testa om jag kunde få den nyfikna Pingu-nosen upp från startens luktparadis enbart med muntliga kommandon. Tja, det gick till slut, men jag fick lov att köra olika röstlägen och fåniga läten.

Pingu är inte i "agilitymode" de första hindren utan börjar nosa mitt i alltihopa. En "aaaning" irriterande, men sen kommer han igång!! Fast han fortsätter sen sitt irriterande nosande i slalomet (och blir därmed så lååångsam). Jag försöker peppa upp honom med orden: "Sluta nosa! Sluta nosa!". Sen kom jag på att när vi kör nose work (bara som rolig aktivitet) så är kommandot just "Nosa!".

Påminn mig att genast sluta med att använda nosa-kommandon i agilityn, tack!! 😉😊

Pingu-grabben kommer sen igång, och då börjar han att vaffa. Ett tecken på att han är på? Sen klantar jag mig; drar mig bortåt för tidigt, och det läste minsann Pingu av direkt. Attans att han ibland ska vara så himla följsam! 😉 Så det blev missförstånd - och disk.

Men vi forstätter förstås som om inget har hänt. Öh? Tja, så kändes det typ när man försökte springa i det blöta gruset; kändes som om man inte kom nån vart.
   Pingu gör värsta svanhoppet på balansbommen - och jag gör om (!). Något som jag typ aldrig brukar göra (behöva göra?) på tävling. Men det här skuttet var lite väl mycket, så nu var jag duktig att inte släppa igenom ofogskontaktsfältsskutt. Är kanske lite väl övertydlig på andra försöket, men ville inte misslyckas.

Bild tagen av inhyrd loppfilmare. Närbild av staketet runt banan. Intressant och spännande bild! 😁

Hoppklass

Den här gången testar jag att med milt våld dra upp honom från startens luktparadis, men jag försöker göra det så kärleksfullt och trevligt som möjligt. Föredrar faktiskt detta i och med det då inte blir en långdragen tråkig konflikt oss emellan. Men... jag vet inte riktigt vad domarna tycker...?

Jo, om jag minns rätt så tjuvstartade Pingu i loppet innan, så denna gång var jag på att mota tjuvstartar-Pingu i grind. Jag var så på att jag först glömde bort vår "give-me-five"-rutin, men gick tillbaka för en "hand-tass"-smack. 😊

Haha! Sen kommer värsta panik-falsettvrålet från min sida!! 😀 Pingu-grabben var ju nosande på väg mot tunnelöppningen, med stor disk-risk.
   Inför slalomet lägger jag armarna typ på ryggen för att inte vara där och flaxa och störa; Pingu hittar slalomet finfint.

Haha! Sen klantar jag mig, men Pingu räddar situationen.
    Vid banvandringen fnurlade jag hur jag skulle handla de två hopphindren innan den blåa tunneln, och bestämde mig till slut hur jag skulle göra. Fast sen ser jag andra tävlande köra en variant som jag inte tänkte på, och bestämmer mig för att istället göra som dom... men då kom jag ju helt fel. Blev stillastående, glömde att fortsätta springa i linjen, typ. Fast Pingu grejar det ändå.

Sen tycker jag att Pingu borde väl fått en vägran vid hopphinder, men det blev inget. Sen klantar jag mig igen, och gör klassiskt generalfel; trycker Pingustackaren förbi den raka gula tunneln. Sicken klantmaja man är!! Men jag kom med för hög fart (Öh?), var alltför på och peppad och kunde liksom inte hålla tillbaka mig själv i min iver. "Mitt fel!!", ropar jag till Pingu, min agilitylagkamrat, när han undrande vaffar på mig. 😉😊

Pingu var med mig vid båda loppen efter målgång. Jag överöste honom med beröm samtidigt som jag bjöd honom på den ena kyckligköttbullebiten efter den andra. Fin-Ping! 💗

I resultatlistan står det en åttonde plats med 16fp av 22 startande. Pingus tid var 56 sekunder. Haha! Vinnaren kom i mål på ynka 35,09 sekunder. Ja, ja... BC vs ESS. Say no more!! 😏😊😉😊

Söndag, 15 okt. Zafir avslutar sin allra första agilitysäsong på Lidingö BK

Och han gör det - i hans mått mätt - med bravur! 😊

Hoppklass

 

Zafir är så söt i starten (syns inte på filmen). Han sitter där lite småcoolt och kollar läget. Ser i och för sig inte så taggad ut för agility, men han är söt. 💗

Med tanke på hur det såg ut i början av säsongen så är hans flamsiga nosutsvävningar nu mycket kortare, och han visar upp mer hindersug. Min lillkille!! 💖 Och han tog slalomet på andra försöket.

Agilityklass

 
Loppet börjar helt fantastiskt bra med att Zafir kör hela åtta (8) hinder på raken (!!!) utan några nosflamseriutsvävningar. Han har med andra ord slagit sitt personbästa!! Hurra!! 😁😁😁 När han började att tävla så klarade han av typ 3-4 hinder på raken. Så han har helt klart utvecklats.

Efter tunneln stannar jag upp för att typ "samla ihop" honom inför slalomet, men då fick han syn på GUNGAN!! "Men se där!!", tänker Zaf, "Gungan har vi ju inte tränat på länge. Det gör vi nu!!", smiter han iväg och tar gungan om och om igen. 😊😊 Jag hörde hur dom inne i sekretariattältet fnissade åt honom - och med mig. 😊😊
   När jag sen till slut får in honom i slalomet så missar han de två sista portarna, men jag bryr mig inte. Vill inte bråka med sånt på tävling i onödan, typ.
   Haha! Sen är han så fint på rätt kurs - i bra fart - rakt in i tunneln - men tvärvänder typ en centimeter från ingången bort ut från planen... men kommer strax tillbaka. 

Jag vill dock få till en lyckad målraka - men utan gungan (nån måtta får det ändå va´!) - och han svänger så fint följsamt till de två sista hindren och skuttar de så vackert i full speed.... men efter sista hindret så fortsätter han sitt skuttande - och gör värsta bästa flyyyygande svanhoppet över målfålleavspärrningarna. Jag ropar - och han tvärvänder - och flyyyyger med bästa svanhoppet tillbaka igen över avspärrningen, tillbaka till sin matte.
    Så synd att det inte kom med på filmen, men jag förstår fotografen. Zafirs extra flyyyygande skutt på slutet var nog ingen liksom beredd på. Antagligen inte ens Zafir själv.

Zafir kollade nyfiket och intresserat samt smått diskret in lägerkompis medhavda packning. När bilden togs vände han dock kvickt på huvudet.

Det var läääänge sedan jag var på Lidingö BK sist. Fick lite nostalgikänsla och blev påmind om både trevliga och några mindre trevliga saker. Hihi! Mer tänker jag inte avslöja. 😉😎 Men jag hoppas att de kommer fortsätta med agilitytävlingsarrangerandet.

Ett par bilder på en hundrasfrände.

Den här tjejen var riktigt duktig, men visade lite ett par gånger även upp "Zafirnosflamseriutsvävningar" lika oväntat och plötsligt som Zafir. Det ligger nog i spanielgenerna. 😏😊 Tjejen var cirka ett år äldre än Zaf, så jag förväntar mig att han kommer vara lika duktig som den här tösen nästa år.... Hm? Glömde för ett ögonblick att Zafir är en pojke.. Okej, då! Om två år kommer han vara lika duktig. 😀

Innan vi sen åkte hem så blev det en liten kort avstickare till en skogsglänta hemmavid.

Jo! Apropå skog..!

Känsligt ämne. Diskussionerna har gått varma på sociala medier med elaka glirlingar åt alla håll och kanter.

Håller fullkomligt med en Fb-kommentar som löd typ: "Det är int´nån idé att försök´ förklara för folk som inget begrip´."

 Trots det känsliga ämnet tänker jag - mot mitt bättre vetande - skriva nåt om detta, så om ni är folk som inget begriper, så kan ni sluta läsa redan nu. 😉

• Jag har full förståelse för oron, våndan samt skräcken över att det finns överhängande risk att finna sin boskap sargad eller dödad.
• Jag har full förståelse för oron, våndan samt skräcken över att det finns risk att ens hund/katt kan bli dödad.
• Jag har full förståelse för lantbrukarens ångest över ett gigantiskt merjobb på grund av varghotet.

Det jag däremot har svårt att förstå är att folk tar tryggheten för givet. De flesta av oss har faktiskt blivit lite bortskämda med att i princip aldrig behöva känna hot, med undantag av brottsoffer, människor i krigshärjade länder samt kriminella. 
    Om man tänker efter så lever alla andra varelser under ett mer eller mindre ständigt livshot. Det tillhör det naturliga. Faran finns där bakom ryggen på dom - hela tiden. Så att nu känna detta varghot är "bara" naturligt.

På nåt underligt (?) sätt tycker jag att det är nyttigt att känna detta hot, för ökad empati till andra, människor som djur.

Det jag inte heller riktigt förstår är hetsen. Ta´t lugnt! Tänk efter. Kalkylera sannolikheten med risken. Ska jag verkligen släppa min hund lös på detta ställe var platsen än månde vara; i skogen, hemma på tomten eller intill en bilväg. 

"Men vadå? Ska hunden aldrig få vara lös? Ska vi inte få träna våra hundar var vi vill? Vad är det för liv för våra hundar?!!" 
*suck* Jo, men... Du kan väl vänta lite med att träna sånt som kräver vida, kuperade skogar eller välj ställen där vargrisken är tämligen låg.

Men vadå? Det är ju snart dags för tävling. Måste träna!!!" Tja, vad är viktigast, tävlingen eller din hunds liv? *rycker på axlarna* Det kommer nya tävlingar, men din hund har bara ett ynka liv tillsammans med dig.

Det mesta går om man vill (!) se lösningar inte bara problem.

I skrivande stund pågår det skyddsjakt (denna text blev nedplitad för nån vecka sedan), eftersom vargarna/vargen som tassar runt häromkring inte uppför sig som en varg ska (skyddsjakten är dock nu över; en varg skjuten). Den är alldeles för oskygg för dennes eget bästa - och oss andra. Självklart har man rätt att skydda sig och de sina. Så gör de vilda djuren, så gör även vi. Även om vi gör det på lite olika sätt. Så...

   Håll ut! Vänta med skogspromenaderna och -aktiviteterna tills skyddsjakten är över. 

Ja, skyddsjakt. Det är självklart att man skyddar sitt hem och sin familj. Ursäkta jämförelsen, men precis som jag skyddar mig från att husmusen/mössen tar över mitt hem, så skyddar jag mina hundar från att bli påflugna av vad som än månde flyga på dom.
 

I och med att man har sett en varg komma allt närmare mitt hem så har jag ökat på vaksamheten. Det är egentligen inte så konstigt att vargen har flyttat på sig från Riala-skogarna. Vem vill vara kvar där om man hotar att skjuta på en? Dummare än så är inte ens en varg. 😉
   Imorse (nja, imorse och imorse, det var alltså nån vecka sen jag skrev detta) kom jag upp alldeles för sent. Jag hade minsann inte tid att vara ute tillsammans med hundarna under morgonkissningen, så... Jo, jag var med dom, men huttrande stod jag kvar uppe på altanen och borstade tänderna samtidigt som jag spanade runt. Och jag gjorde det gärna. För min egen och mina hundars skull.
    Jag funderade på hur jag skulle agera om - mot förmodan (?) - vargen skulle dyka upp. Vad har jag att sätta emot en varg? 

För ett antal år sedan var jag på besök i Kolmårdens varghägn. Det finns ohyggliga krafter i dom där muskelpaketen, och dessa Kolmården-vargar var ju bara halvtama vargar...

Först av allt; inkallning på jyckarna måste fungera DIREKT! Bra lydnad är med andra ord livsviktigt. Mina hundar bör nog inte vaktskälla och/eller hota den.
   Sen skulle jag göra det enda jag kan göra; skrika och gorma mitt avgrundsvrål och hota och kasta allt möjligt mot den. Jag blir lite förundrad över alla dessa filmer man ser på närgångna vargar.. Sluta filma! Skräm iväg den så gott ni kan istället!! Den har ingenting i våra samhällen att göra!! Skräm den, om inte för din egen skull - för vargens skull!!
   Okej, jag kan förstå att man vill ha vargmötsminnet på film. Filma en liten kort stund - sen SKRÄM!! Med allt du förmår.

Jo, så har vi den där Herr Geist med sin vargskrämselpropaganda "De sju stegen"... Nja, visst! Om man inte gör ett jäkla dugg för att freda sig och sitt hem, så skulle det nog bli som stegen beskriver. Så är det i alla fall med mina husmöss.. och ogräset.. och mossan utanför som sakta men säkert kryper allt närmare och upp på mina altanbrädor. Snart "tittar" den säkert in genom fönstret... 😉😊

 Visst är saker och ting mycket enklare utan varg runt om en (och inte lika dyrt när vi pratar om lantbruk), men man är anpassningsbar (mer eller mindre typ).
    Och man har ett val. Väljer man att bosätta sig ute på landet, så är det mer sannolikt (!) att man kommer stöta på vilda djur än om man bor mitt i centrum.

Ja, ja.. Hur som helst så är nu den ena vargen skjuten, och därmed har man (läs: jag) sänkt varghotgarden något.  Visserligen finns det alltid risk för att nån strykarvarg tassar förbi, så... Men that´s life, liksom.

Avslutning på agilitykursen

Titta vilken fin blomma jag fick av kursdeltagarna! 😊

 
I tisdags var det avslutning med skojtävling och denna gång även ett kort skriftligt agilityreglerprov samt "Vad vet du om dina kurskamrater"-test. Haha! Det sistnämnda var lite av ett skämt (personligt inside joke) av förekommen anledning. 😉
    Kursen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig eller är van med, men allt har något gott med sig. 

Jag själv lärde mig en del, och den största behållningen för egen del var en utav deltagarna som var en äldre "SBK-räv"i pensionärsåldern, med ett långt förflutet inom bruks och räddning, som med sin åtta-åriga lappska vallhund körde agility med bravur. 😊😊 Han berättade vid presentationen att han hade testat agility en (1) gång tidigare, nån gång på åttiotalet, och tyckte det verkade kul. Så nu var det dags - några decennium senare - att testa det lite mer. 😊
   Visst var alla deltagare duktiga, men den här killen stack liksom ut. Och jag måste säga att jag beundrar hans ödmjukhet samt öppenhet för olika träningssätt etc. samt även ett bestämt, men lite pillimariskt "Jag-gör-så-här-istället"-tänk med glimten i ögat. Jag gillar´t!! Så länge man har ett bra argument.

Ytterligare en anledning för min beundran är att han jobbar med räddning, som ju liksom är på riktigt inom hunderiet, till skillnad mot vad en annan pysslar med, som leker agility, rally och freestyle.
   Den här killen - och hunden - har nog varit med om mycket som en annan inte ens vill drömma om. Men det är rackarns tur att det finns folk som han - och hans hund. 

Det var ett rent nöje samt en stor ära att få ha detta ekipage på agilitykurs!! *gör en djup hovbugning* Synd att det inte blev tillfälle att säga det till honom.