Semestertider

Jo, man har ju semester, och här kommer ett litet bildsvep med vad vi har pysslat med den senaste veckan.

Det var ju hög (!) tid att hiva ned det höga gräset, så att ens tomt inte längre ser ut som värsta ödestomten, och även för att fästingar och ormar inte ska trivas alltför mycket här hos oss. Så fram med grästrimmern.
    Detta var ju Zafir, vinterbarnets, första bekantskap med den högljutt surrande mojängmackapären. Jag gjorde som jag hittills framgångsrikt har gjort med alla mina hundar; kasta ut godbitar i gräset- bakom mig - de första gångerna jag satte igång det hiskeliga ljudet. Det gick ganska raskt för Zafir att associera ljudet - och tystnaden när jag stänger av/släpper grästrimmerns"dödmansgrepp" - med godisregn.
    Pingu däremot visste ju redan hur det hela gick till och sökte fint runt på behörigt avstånd bakom mig. "Dumsnut-Zafir" har ju ännu inte riktigt lärt sig att godisregn inte är i själva matte-handen, utan faller en bit ifrån matte, så det gällde att kasta t-y-d-l-i-g-t. ;) 
    Får väl erkänna att det hände i alla fall en (1) gång att "Dumsnut-Zafir" fick en rejäl snyting rakt på nosen. Ja, han smög fram runt ryggen på mig precis när jag skulle kasta iväg en näve godis bort mot behörigt avstånd från gräsklipptrimmeriet. Om vi hade varit i en cartoonvärld hade det slagit gnistor av smällen runt både Zafirnos och min godiskastande näve.

När jag tog en liten paus för att fixa med sladden, så passade Zafir kvickt på att hoppa upp på muren för att undersöka "oljudsmackapären" lite mer noggrant, vilket han självklart fick göra. Däremot när den är igång, så var det "the big nono!".

Det var många roliga fynd i det snart före detta höga gräset. Här en gammal sko, som jyckarna fick ärva för nåt år sedan.

Glömde ta en "före-bild", men här är en "efter-bild". Tomten ser numera nästan lite vårdad ut. Anledningen till de små "buskskvättarna" är att i dom fanns några enstaka exemplar av blommor. Ja, vildblommor, alltså. Inte planterade sådana. Och... med betoning på fanns, nu är dom vissna sedan flera dagar tillbaka.

På tisdagskvällen var det åter igen rallylydnadstävling på hemmaklubben. Denna gång fortsättningsklass.

Det var roligt att se att alla ens klubbkamrater som tävlade lyckades komma upp i kvalificeringspoäng.

Stort GRATTIS till er allihopa!!

"Yiipeee!! Vi klara´t!!" Ja, rallylydnad är glädje!! Det här är bildbeviset på det. Foto: Louise Medman.

Jag tyckte den här bilden på Hjördis var så fin, så jag snodde den med. Foto: Louise Medman.

Efter tävlingen åkte hundarna och jag till "Fängelseskogen" för en kort liten avrastningstur. Det var evigheter sen vi var där. Hm? Jag tror nog att Zafir aldrig har tassat där innan.

Undrar hur många bilder jag har på denna godissten?

Med olika hundar på, alltså.

Ser ni förresten hur de har röjt/skövlat bakom och runt stenen?

Det var nästan knappt att jag kände igen mig.

Men trots nya hundar så är det samma rutiner...

... när det är dags för att hoppa in i bilen igen. Då ska det sittas kvar medan jag öppnar bakluckan...

... och en hund i taget får hoppa in medan den andre får tålmodigt vänta på sin tur...

Vissa tröttnade ganska strax att vänta tålmodigt i sittande ställning. Så det blev lite bakläxa innan han fick följa med oss andra in i bilen; har jag sagt "Sitt kvar!" så är det just det, att sitta kvar.

I torsdags morse när jag fick för mig att äta frukosten ute stötte jag på denna lilla lirare när jag med en tallrik i var hand var på väg mot utemöblerna...

Jag tvärnitade direkt, och stod i några sekunder lite handfallen vad jag skulle göra...

Ja, Zafir var där intill mig, men Pingu hade kutat iväg i förväg, så han hade redan passerat över - den vackra - ormen. "Vad gör jag?", funderade jag i halvpanik stående där med en tallrik i var hand.
    Bestämmer mig för att kalla in Pingu, men... då kommer han ju sannolikt springa rakt över ormen... Vad gör jag? Nu hade jag ju redan ropat på honom. Pingu kommer i full fart mot oss alla tre (!), mig, Zafir - och huggormen. "Ska jag kommendera stanna?", tänker jag blixtnabbt men inser att för att det ska funka innan han passerar ormen så det inte blir att han stannar precis mitt på ormen, behöver jag handtecken...
    Men mina båda armar var ju liksom upptagna med frukosttallrikarna. Att kvickt som attan ställa ned dom på marken fanns inte i min sinnesnärvaro; dels för att denna då nedböjning av mattekropp kan missförstås att jag vill att Pingu kommer till mig ännu fortare, och dels för att Zafir som ju stod stilla intill mig inte skulle käka upp mina mackor.

Att hålla reda på både Pingu, orm och Zafir blev liksom för mycket för mig.

 Allt var ju över på lite drygt två sekunder, men jag hinner tänka att jag försöker ta några steg sidledes åt höger i försök att få Pingu att inte kuta rakt över ormen, men jag hann inte röra mig så mycket, så....

... Pingu trampar rakt på ormen under hans språngmarsch fram till sin matte.

Ormen ringlar genast ihop sig av Pingutassens omilda tryck, men efter den hämtat sig lite, så knatade den raskt iväg - surt muttrande - in mot blåbärsrisen. Hon (?) vääääääste riktigt surt mot mig när jag gick fram för att kolla den lite närmare - efter att jag hade stängt in mina två hundar uppe på altanen.

   

Filmsnutt.

Men.... jag ville ju äta frukost ute! Dock ville jag nu inte sitta vid utemöbelgruppen, där intill blåbärsriset. Det verkade inte som någon vettig eller god idé, så... tur att man har en stor tomt...

Jag satte mig för att äta frukosten på den gamla muren istället.

Ja, ormen ville ju uppenbart bara få vara ifred, och jag ville detsamma. Så där satt vi - rätt så nöjda - typ på var sin sida av tomten. :) Fast ormen satt (bokstavligt talat) väl knappast därborta i blåbärsriset.. väl? Nä, det är nog enbart i cartoonvärlden, va?! :)

Nja, helt nöjda var nog inte Zafir och Pingu; de ville ha en "second breakfast", men det fick de inte. Frukosten var bara min, min och min!

Fast lite småmysigt var det nog ändå - fast man inte fick smaka en endaste bit - att få ligga så tätt intill sin matte - och tallriken - under "mattefrukosten".

Zafir "råkade" faktiskt lyckas nypa åt sig ena ostskivan på den ena mackan medan matte tittade åt andra hållet och ropade åt Pingu att sluta skälla mot grannarna, men sen var de båda hundarna så lydiga så.

Pingu bökade in sig intill mina ben, men fortsatte - lugnt (!) - sitt spanande mot vad grannarna har för sig.

Sen blev det misommarafton, och då ska det bakas tårta - vilket jag alltså gör en (1) gång om året.

Detta år var planen att inte ens försöka få till en vacker och symmetrisk tårta... och det tycker jag att jag lyckades med rätt så bra! :) Skvätte på grädde lite här och där, släppte ned dekorationsjordgubbarna lite hur som helst; helst lite snett och vint samt upp och ned. Yes!! :)

Men jag kan säga att den var god! Den här lilla biten fick jag kvar till dagen efter. Här är det smaken som räknas - inte skönheten. I alla fall när det gäller tårtor. Haha!

När gästerna hade gått hem blev det en kort midsommaraftontur i skogen. Om det inte hade synts på bilden att Zafir hade sin obligatoriska pinne i munnen, så kunde man tro att han körde ett "midsommanattsrylande".

På midsommardagen blev det lite agilityträning borta på Waxholms BK.

En typisk syn när man ska iväg nånstans; Zafir bärande nån leksak i munnen och Pingu lite otåligt överslagskliande.

Lite osmart att inte vända på milstenen innan man satte upp det höga stängslet, eller? Vore lite småkul att kunna läsa vad som står på den gamla stenen (fast den då skulle stå åt fel håll). Tja, får väl nån vacker dag ta bilen, köra ut på 276:an och stanna upp 500 meter bort intill dikesrenen... eller inte, då.

Bilden här ovanför är tagen på rastpromenaden innan vi for iväg. För en gång skull fortsatte vi Lönnvägen rakt fram - för där var det mest skugga (vilket nu inte alls syns på bilden). Ja, så väljer jag mina vägar; efter väder och vind. Det var ju stekhett denna dag! Det gick ju knappt att vara ute.
    Tur att det är relativt skuggigt på Waxholms brukshundklubb, och man bör ju också träna hundarna att kunna prestera även vid värme - med förstånd, alltså.

"Vi har det bra. Här bak i bilen..", sjöng Zafir fastspänd i baksätet, medan färden gick mot Waxholms BK (ärligt talat så är just den här bilden tagen vid ett annat tillfälle).

Nu är vi framme på WBK...

Om nån undrar varför Zafir är dyngsur men Pingu snustorr, så...

... kan jag meddela att Zafir fick sig en liten vattendusch varje gång...

... han gläfsskällde: "Jag vill också köra! Ni har glömt mig, ju!! Jag vill!! JAG VILL!!!"

Det tog ett tag innan Zafir fattade vinken - fast den var blöt.

 Men till slut föll poletten ned (för den här gången), och då blev det godisregn istället. Fast undra vilket han egentligen tyckte var skönast denna varma dag? Att slippa få avsvalkande vatten över sig eller att få det?

Efter agilityträningen blev det hundbad - och sen värsta godaste äppel-/blåbärspajsfika - i skuggan!! Alltså "hemma" på klubbstugans veranda.

Lite tråkigt att jag inte vågar ha Pingu lös med de andra hundarna. Men det var nog ett klokt beslut att ha honom ständigt i koppel, med tanke på att han är såååå förtjust i Lina (kastrerad (!) tik), så hon skulle knappt få vara ifred, samt också med tanke på en massa roliga pinnar och konkurrerande hanhund.

Jo, kan passa på att avslöja att ingen av mina hundar vågar sig på att simma, mina två vattenapporterande fågelhundar till skillnad mot alla border collies som var med. Alltså dessa BC, de kan ju precis allt!! ;)

Men lite synd är det... De verkar ju ha så kul... de andra...

Men skutta agility, det kan han! Min fina Pingu! :) 

Här ovanför två bilder tagna på några av de senaste tävlingarna. Foto: Veronica Öström.

"Det är inga problem!" Åh, dessa löptikar och spanielpälsar!!

Those were the days! Spirou och jag in agility action i Skutskär... eller...? Nä, det var väl Älvkarleby.

Vad är egentligen ett problem? Hm..?
    Jo, det är väl att man har svårigheter med nåt. Ett problem är en svårighet man (förhoppningsvis) vill lösa.

Vad man har svårt för är olika för olika individer. Eller hur? Vad en människa har lätt för kan en annan ha mer eller mindre svårt för - av olika orsaker.

Att få läsa på sociala medier "Det är inga problem!" när man har om och om igen försökt lösa sin svårighet, sitt problem, kan med största sannolikhet kännas att man förringar problemet, svårigheten. Man känner sig (med största sannolikhet) nedvärderad, kanske till och med kränkt och förlöjligad. Hm? Undrar om dessa negativa känslor ger en en puff att lösa problemet? Nja.. knappast, va? Man blir nog bara arg, irriterad samt anser att "de andra" är dumt oförstående.
    Fast det finns säkert en å annan som istället blir taggad av motståndet, men de flesta blir nog som sagt precis tvärtom.

Pingu följer sin nos över stock och sten. Han kanske till och med blir mer taggad "om det tar emot lite".

För en tid sen blossade en disskussion upp på fejjan - åter igen - om löptikars vara eller icke vara på tävlingar. Denna gång var det i en rallylydnadsgrupp.
   Jag blir besviken av kommentarer som hurtigt påstår "Det är inga problem!" när det - uppenbart - upplevs som ett problem, en svårighet, för ett stort antal människor. Jag menar, därav kommentarerna, liksom.

Jag blir extra besviken när folk som jag vet annars - irl - är så trevligt förstående och besitter en stor hundträningskunskap slänger ur sig kommentaren "Det är inga problem. Träna lite bara." och sen berätta (skryta?) hur enkelt fungerande deras vardag är med både hanar och tikar.

Hm..? "Inga problem!"? Undrar hur det låter i deras huvuden när de tänker orden? Kan det måhända tänkas peppande? Istället för förringande, menar jag. Det är svårt det där (ett problem, måhända?) hur en text läses; för den som just skrev den vs den som sen läser den.
   Och.. "träna lite bara."? Eh? Följdfråga 1: Hur då? Följdfråga 2: Hur mycket är egentligen "lite"?

Ja, vad trevligt det vore om alla dessa som inte har några svårigheter, som har löst problemet, berättar och delar med sig hur de har gått tillväga - istället för att bara påstå att det inte är något problem.
    Nej, det är inget problem (längre) för dig, men det är ju helt uppenbart fortfarande problem för alla de andra kommentarskrivarna som helt uppenbart fortfarande har svårigheter.

    Varför bara påstå? Varför bara förneka? Varför bara berätta hur lätt de har det? Vill de bara briljera, förlöjliga, trycka ned? Vill de verklighen ha det så? I vår värld full av rolig hundträning och trevligt umgänge med både fyr- som tvåbenta vänner?

Jo, vänta! En lösning på problemet får man minsann: "Tala inte om att du har löptik. Om du berättar det blir hanhundsägarna alldeles stissiga - och då blir deras hanhund detsamma. Säger man inget, märker de inget." Med andra ord; en annan människa - som aldrig har träffat mig - påstår sig veta hur jag känner, hur jag reagerar och hur mycket hundkunskap jag besitter eller rättare sagt, hur mycket hundkunskap jag inte har.

Jag är faktiskt inte så lättstött av mig, men... den där "berätta inget för då blir hanhundsägarna stissiga"-kommentaren gör mig skogstokig! Jag känner mig kränkt, nedvärderad, förlöjligad...

 Har haft egen hund sen 1990 (uppväxt med syrrans), alltså i skrivande stund har jag haft egen hund i 26 år. Bara hanhundar.
    Något som jag helt på egen tass tidigt lärde mig - genom att studera min hund - var hur hanhundar ser ut, hur de beter sig, när de har upptäckt en löptiksluktfläck - och förstås även när den har hittat själva löptiken. Jag fick det sen även bekräftat när andra hanhundsägare beskriver samma beteende. Jag har också med egna ögon sett andras hanhundar uppföra sig precis likadant som min egen. Med andra ord är inte min egen hanhund unik när det gäller den saken.

   Hm? Om "säg-inget-"kommentarskrivarna har rätt, så har jag, som hanhundsägare, undermedvetet på nåt sätt fått min hund att bete sig på detta vis? Jag tvivlar.
    Jag menar, jag har liksom inte kastat mig ned på marken, grundligt sniffat runt i gräset för att upptäcka löptiksluktfläcken, och på detta sätt fått min hund att utföra till exempel den karakteristiska löptikssmackandet. Även om jag nu skulle uppföra mig på detta - för människor - besynnerliga vis, så har jag faktiskt inte näsa nog att klara av det. Nä, hunden har på egen tass - eller rättare sagt nos - hittat den intressanta luktfläcken.

    Hm? *spånar vidare* Finns tjuvparningar? Alltså att hanhundar smiter iväg och har lite rajtantajtan på helt eget bevåg. Tjuvparningar är kanske bara en myt? Eller har hanhundsägaren undermedvetet styrt hunden till att smita iväg bakom dess rygg ut på friarstråt? Hur förökar sig vildhundar? Jag menar, de har ju ingen ägare som undermedvetet får dom att para sig. *fnissar högt för mig själv*

Jo! Det finns säkert hanhundsägare som blir stissiga när de får reda på att en löptik är närvarande, men dra inte alla över en kam! Tackar på förhand för visad respekt!

Tänk på att hanhundsägarens eventuella "stissighet" är en följd av deras tidigare erfarenheter.

    Istället för att förringa eller att förneka svårigheten, problemet, dela med dig hur just du har lärt din hanhund att uppföra sig i löptikars närvaro. Berätta hur du konkret har gått tillväga, tack. Inte "beskrivningar" typ "Det är bara att träna lite bara". Nedan finns en kort beskrivning hur jag tränar, och jag har väl typ lyckats... lite drygt halvvägs.

Något som jag har lärt mig under träningens gång är att min hund (och så klart även andras) kan mycket väl vara superintresserad av andra hundar som inte alls löper.

Pingu är bland annat vansinnigt "kär" i klubbkompisens kastrerade tik, och även i en annan klubbkompis kastrerade hanhund. Med andra ord, spelar det egentligen inte nån större roll varför hunden är så "löptikstokig"; det är ju samma beteende som är så svårt att bryta.

  Numera undviker jag säga att min hund är intresserad av löptiksdoft - utan jag säger det mer sanningsenliga; mycket intresserad av spännande doft, vad det än månde vara!

Det är så trist när människor förlöjligar varandra, exempelvis kommentarer vid löptiksdiskussioner där tikägare hånar hanhundsägare som har trott att deras kastrerade tik löper. Varför håna? Problemet för hanhundsägaren kvarstår; hunden uppför sig inte önskvärt på grund av intressant doft. Informera vänligt istället.

Skyll inte heller allt på tikägarna! Du har med berott mod införskaffat dig en hanhund. Vill du att det ska fungera där ute i verkligheten bland frestelser av alla de slag, bland rädslor av alla de slag, i regn och rusk, i sommarvärme... Träna för sjutton!! Men jag säger inte att det är lätt...

 Torr-rallyträning pågår - mitt i byn - för störningens skull.

 Varmt var det här!!

Jo, förresten, apropå de så kallade sociala medier...
    Efter ett par längre diskussioner om hur man bör (eller "SKA" enligt vissa, med versaler och allt) sköta sin springer spaniels päls, så funderar jag på att ta tillbaka det där jag skrev förut om att jag tänkte vara med på "Springer Östra Cup" men bara för att mingla med det trevliga ESS-folket... Tar tillbaka. Jag tar tillbaka allt!

Okej, då, jag ska inte vara som dom. De som drar alla över en kam Hihi! Eller karda, borste, furminator etc eller kanske till och med en rakmaskin. Folk är visst trevligare irl.

Spirou umgås med trevligt folk på tävling.

    Man kan - och har - olika åsikter, märkligt vore det väl annars, men man kan ju uttrycka dom på ett trevligt och respektfullt sätt. Som jag gör. ;) :) 

Här nedan lite funderingar, tycken, åsikter, som dök upp i mitt huvud under diskussionens gång...

• Rasstandarden är ingen naturlag utan det är nåt som vi människor har hittat på. Ja, det är hitte-på, faktiskt. Lite då och då så har vi människor möten och ändrar (!) i rasstandarden (ex. kupering, ändrar beskrivande ordval så att det tolkas mer "rätt") . Det kan man inte göra med en naturlag... eller? Fast... man vet inte riktigt nu för tiden.

• Utställningsfolkets (inte alla, men många) godtycklighet; De säger att pälsen ska ej rakas, den ska trimmas, för då behåller den det naturliga skyddet; detta enbart för hundens väl. Men.. morrhåren, då? Är inte det en naturlig del av hunden som de använder? Varför tycker de flesta/många utställningsfolk att morrhåren ska bort? Jo, för det ser snyggare ut. "Mustaschen" stör det släta huvudets/ansiktets uttryck. Och så har vi det här med svansen. Vilket hallå det blev när kuperingen förbjöds. Var den protesten verkligen för hundens bästa? Avla fram svansar som håller istället, precis som höfter osv. Avla fram hundar med tillräcklig skyddande päls, inte värsta pälsmonstren (och jag påstår inte att det är lätt). Hur kommer det sig att jaktvarianten av ESS har såååå mycket mindre päls - som fungerar (?) - men inte utställningsvarianten?

• Jag känner hundägare som rakar ned sina ESS, och jag vet hur mycket de vill sina hundars väl. Jag har till och med blivit imponerad över deras omtanke för sina hundar, som exempelvis avstå SM-deltagande - där på plats, en typ once in a lifetime-händelse, för att hunden kändes inte helt okej. Alltså inga synbara fel, typ hälta etc, utan bara en känsla. Hur många skulle inte falla för frestelsen att köra ändå?

• Och så har vi dom som surt säger: "Om du inte gillar pälsvård, ska du inte ha ESS!!!!" Duh! En hund är så mycket mer än bara päls. Faktiskt! Och det vet vi ju vi alla som har - på något sätt - pysslat med hundar lite mer ingående; uppfödare, utställningsfolk, hundtränare etc. Sedan så kan så mycket förändras för en hundägare under tidens gång. En hund lever (förhoppningsvis) över ett decennium. Ägarens vardag kan ha förändrats (ex: sjukdom, skada, inkomst), hundens päls kan ha förändrats (ex: kastration, sjukdom). Självklart så finns det folk som tycker att pälsvård är ett enda stort "Blääääh!!", men om de då kan lösa det problemet med att raka ned - men självklart inte ända in på skinnet, så att huden på något sätt riskeras skadas - varför inte göra så; för både hundens och ägarens skull? Om ägaren mår bra, så mår (antagligen) även hunden bra.

• Det måste kännas väldigt otrevligt att offentligt få kastat i ansiktet att man inte är värd att ha hund, sin familjemedlem som man älskar över allt annat; bara för att man (av olika anledningar) rakar ned dess päls.

• Det är så tråkigt när - bägge parter - rackar ned varandra med diverse påhopp. Diskutera gärna, det är jätteintressant, och man lär sig massor, men diskutera respektfullt, tack. När inlägget om denna respektvädjan dök upp i Fb-gruppen, så dröjde det inte länge förrän nån påtalade att "att ha olika åsikter är inte påhopp". Nä, det stämmer, men man kan välja sina ord, tänka till lite före - innan du trycker på enter-knappen - hur den andre kanske känner; kanske den känner sig påhoppad när den får läsa att den är lat, okunnig och till och med en djurplågare? Tänk efter lite. Oj! Nu är det säkert flera som känner sig påhoppade av mig! Tja.. så är det. Jag skulle dock tveka att skriva så här där mitt i diskussionen, "öga mot öga" i forumet, och därmed offentligt peka ut någon personligen. Varför? Faktiskt mest för att det bidrar oftast inte mycket till diskussionen, utan närmare tvärtom eftersom folk då ofta kommer i försvarsställning... och så spårar det ur.
  

• Chansen att lyckas "omvända" någon så där i etern är tämligen ringa.

• Vad glad jag blev när någon delade ett par "Hur pälsvårdar jag min ESS"-videos för lärdom och information. Tack! Det var även personligen extra roligt att se att jag gör (i princip) allt "rätt". :) 

• Det är så tråkigt när man upptäcker att både nykomlingar och gamla rävar hoppa ur Fb-gruppen på grund av diskussionen. Snälla, kom tillbaka!! Både erfarna och rookiesar behövs för input och hundrasens fortsatta utveckling.

En tvättäkta utställningsrookie in action. :)

Egentligen är det helt meningslöst att skriva detta inlägg - jag kommer inte omvända någon.

 

 

Kortfattad beskrivning till mina försök till att träna hanhund att kunna jobba när löptik är "i faggorna" :) 

Jag tar gärna emot fler träningstips!!

Rallyträning mitt i ett stormande leksakshav!

• Hunden ska kunna utföra färdigheterna utan löptiksstörnng! :) 

• Mycket "life reward"-träning. Utnyttjar precis allt som hunden visar intresse av där utanför (dock inte alltid, nån måtta får det va´! :) ). Ex: På promenaden: Hunden ska kunna utföra någon enklare konst (sitt, ligg, följ mig etc) innan han får tillstånd att nosa på lyktstolpe, käka hästbajs etc. På agilityplanen: Jag har byggt upp agilityhinderkombination riktad mot intressant luktfläck (likt extern belöning, istället för godisskål/leksak) som hunden sen får kuta bort till efter lyckat hindertagande, men alltid först "Sitt!", ögonkontakt och mitt life reward-belöningsord "Varsågod!", till skillnad mot "Yes!" vid godis/lekbelöningar. Hunden måste förstå skillnaden, annars funkar det inte; vill ju förstås kunna godis/lekbelöna intill mig trots intressanta luktfläckar runtom. Hunden ska inte få kuta iväg och omkring helt på eget bevåg.

• Eftersom jag ju inte har egen tillgång till löptiksdoft som jag vid träning kan lägga ut som störning, strör jag ut godisar eller leksaker på marken.

• Passar på att lägga min träning direkt efter kurstillfällen på hemmaklubben, speciellt nybörjarkurser - och jag välsignar (!) alla tappade godisar som jag nu kan utnyttja (att locka hunden därifrån, utföra träningstricket, och sen får belöningen att kuta tillbaka till godistappstället). Chansen att det där innan har varit en eller flera löptikar på kursen är tämligen stor. Grabba tag i tillfället, vetja!!

• Att vid vanligt träningstillfälle kvickt "tänka om" när det uppdagas att löptik är närvarande; utnyttja det rara löptiksträningstillfället, och lägg planerna att träna mer avancerade färdighet till en annan gång.

><

 I och med att det numera är tillåtet för löptik att tävla, och det därmed är sannolikt att det numera är fler löptikar närvarande på tävling än förut när det inte var tillåtet ;) , så en liten tanke/önskan till alla tävlingsarrangörer samt tävlingsdeltagare att försöka (så gott det nu går) undvika incidenter* samt att underlätta i allmänhet för både hanhunds- som löptiksägarna genom att...

• bereda ordentligt utrymme vid start- samt målfållor.
• använda tydliga inropstavlor som man kan se från lite längre håll (alternativt får man själv införskaffa sig en liten kikare).Personligen tycker jag det blir mer tydligt när startnummer som redan kört suddas ut.
• inte stanna kvar i målfållan längre än det verkligen behövs.
• att vänligt men bestämt villigt hjälpa till genom att schasa tillbaka rymmarhundar till dess ägare.
• visa hänsyn i största allmänhet (vilket kan betyda att du får hålla tillbaka dina egna viljor och önskningar, ex: låta din löptik sitta kvar i hundburen en bit ifrån tävlingsplanen medan du själv står intill ringside och kollar tävlingen, eller om din hund inte kan vara själv... så får du helt enkelt träna det eller strunta i nöjet att kunna kolla loppen).

Ibland (oftast rallylydnadstävlingar) så finns information i PM att löptikar ska rastas vid ett speciellt område, som meddelas på plats vid anmälan. Denna information "hemlighålls" för hanhundsägarna, vilket jag tycker är något komiskt. :) . Jo, man märker på sin hanhund att löptikar har varit där man rastar sin hund, fast man vet inte säkert om det är "löptiksrastområdet" eller om det är någon som helt enkelt har missat antingen informationen eller att ens tik löper... eller helt enkelt struntat i det. :) 
    Det kan ju också vara så att något mycket intressant har gått där innan själva tävlingen.

Jag har full förståelse för att man kan missa/glömma att ens tik löper.

Man ska inte behöva känna sig "pestsmittad" som löptiksägare, precis som en hanhundsägare inte ska behöva känna sig förtvivlat "omringad" av alla frestande dofter.

* Exempelvis att risken numera är större att konkurrerande hanhundar råkar i luven på varandra om löptik/löptiksluktfläck.

Undrens tid var här i tisdags - och igår!! Pingu kval.poäng i rallylydnad samt nollade och pinne i hoppklass!!!

Efter två - tre års kämpande (till och från) så har Pingu till slut lyckats få kvalificeringspoäng i rallylydnad och även nollat agilityhoppklass med erövrad pinne!!! :) :)
 

Detta är min första semestervecka...

Ralllylydnadsträning pågår.

Söndag. Rallylydnadsträning inför tisdagens kvällstävling.

Tazza, Zero och Izza inne i klubbstugeköket.

Pingu, Nera och Lexi väntar på sin tur. Haha! Vissa ser mer uttråkade ut än andra... *harkl*

Pingu och jag har ju pysslat med rally från och till. Vi (läs: jag) har satsat i omgångar, varit ute och tävlat (och det har gått åt helskotta) och vi har lagt ned rallyn för en längre period, för att sen göra nya försök... och så vidare...
   Nu i vår har vi gått kurs igen, "Vad tittar domaren på?", för att få en nystart. Kursen har gett mig en hel del, bland annat ändrat min tävlingsattityd - som även kompletterat och förbättrat agilitytävlandet, vilket egentligen är den största anledning varför jag har pysslat med rallyn.
    Jag gillar inte bedömningssporter, men eftersom rallyn är ett sådant bra komplement till agilityn - och man kan tävla i det - så varför inte liksom tävla? Bara det är en bra träning för agilitytävlandet.

    Använder ju rallymoves som uppvärmning till agilityn, vilket även är ett smart drag inför rallytävlandet; att få Pingu  (och mig) rallyvan i tävlingssituationer. Vi kör numera rallymoves ända fram till vi precis går in över agilitytävlingskantbandet. Min plan är i och för sig att vi ska "rallya" ända fram till starthindret, i mitt försök att få upp Pingu-nosen från platsens go´a luktparadis.

Faktum är att när den här bilden togs i söndags... så hade jag åter allvarliga tankar att lägga av; "Nothing works!!!" :(

Ja, i söndags rallyträning så var Pingu först knappt kontaktbar när det var vår tur att köra banan. Jag såg rött, bröt och satte mig på bänken och surade. 
    En stund senare när det var åter vår tur, så var det typ samma sak; Pingu ignorerade mig totalt; då såg jag illrött, vände på klacken (Pingu kunde inget annat göra än att följa med eftersom han ju satt fast i andra änden av kopplet), och band fast honom i bänken. Sen gick jag själv ut och körde några skyltar i banan helt själv - utan Pingu! "Om du inte vill leka leken efter reglerna, så leker jag själv!", visade jag dum-Pingu.
    När jag sen hämtade honom - efter att kört några skyltar helt solo - så gick han hela banan klockrent. 

Efter Pingus rallyträning i söndags fick Zafir lite agilitylekträning.

Måndag. Avslutning på agilitykursen.

Titta, vilken fin blomma jag fick av mina oerhört duktiga kursdeltagare!! :)

Efter kursen så fick Zafir leka med sin kompis Hickory, som är precis jämngammal med Zafir.

Tjohooo vad det kutades!!

Varvat med lite korta pauser...

... tills det strax var dags för värsta röjet igen.

Kompisar!!

Här kommer viiiiii!!!"

"Hallå Hickory! Hur är det?", undrar Zafir.

Sen blev det lekbrottning.

De här två bilderna är från...

... när de senast möttes. Alltså innan i måndagskväll. Då var de typ... tre månader gamla, kanske?

Tisdag. Promenad i Österskär och rallylydnadstävling på ÖBK.

Bägge jyckarna tyckte det var rackarns läskigt med vågorna. Det var knappt att de vågade (hihi) sig ut på bryggorna.

Zafir undersöker och glor läääänge på vattnet hur det guppar och plaskar och kluckar och har sig i vattenbrynet... och mot bryggan. Huuva!!!

Pingu var precis lika räddhågad Zafir.

Fast när jag satte mig ned vid den här bryggan - utan guppande förtöjda båtar med kluckande tampar och gnisslande fjädringsknopsättafastbåtsprylar - så la sig Pingu till slut sig ned.

Här är det andra försöket att gå ut på den här bryggan. Nu har vi gått förbi alla läskiga guppande gnisselbåtar. Ärligt talat var jag själv lite orolig när vi passerade de förtöjda, vilt guppande, båtarna att nån jycke skulle få stora panikskuttet och knuffa i mig i spat mellan båtarna. Längst ut satt några måsar, men de flög iväg när vi kom lite närmare. Apropå det, så tyckte bägge hundarna att måsbajs var sannerligen intressant.

 Tisdag kväll: Rallylydnadstävlingen på Österåkers HU/BK

Helt otrooooligt!! Efter tre år av och till kämpande, så satt den!! :)

Vänta det finns en filmsnutt...
Filmsnutt så vänligt påpassligt filmad av bästa Louise. Klicka på filmsnutt (inte den här, dumsnut, den andra alltså. ;) ) och hoppas att du flyyyyger iväg till Fejjan. Kan vara så att man måste vara vänligt inställd till Louise för att kunna se den... eller åtminstone vara vänlig Fb-vän med mig.
    Jag gillar nästan bäst när man hör filmaren ytterst förvånat utbrista: "Men? Han går ju som en klocka!!".  :)

Vill här även passa på att säga GRATTIS till Louise och Bodil för att även de kom upp i kval.poäng, hela 80p på deras andra tävling (väl?). Bra jobbat med en så pass ung jycke!!

 Tja.. lite kortfattad Pingu-rally-historik:
Vi debuterade för tre år sedan när han var ett år, och vi skrapade ihop hela.... 30 poäng (från att ha 100p innan man går över kantbandet). Jag var faktiskt helt nöjd över resultatet, med tanke på hur ofokuserad denna nos-Pingu kunde vara.

Vår allra första rallylydnadsstart på Vallentuna BK. Foto: Louise Medman.

Här ett nytt rallyförsök, denna gång på Uppsala BK. Pingu var helt oregerlig. Vi kom upp i hela... 33 poäng. Emellan dessa två tävlingar körde vi en på Roslagens BK... där bröt vi.

När man går in på Pingus sida på SBK-Tävling så kan man beskåda eländet... vilket är en sådan skillnad mot Spirous rallytävlande där vi på tre raka tävlingar fixade RLD N, men man kan inte jämföra en tio-årig tävlingsvan jycke med en flamsig, ung rookie-hund.
 
 
Resultat rallylydnad
Förare     Tävling     Klass     Resultat             

Kerstin E     Stockholms HU, 20160508     Rallylyd...ad nybörjare       66p     24/38

Kerstin E     Tyresö BK, 20151018         Rallylyd...ad nybörjare          30p     29/30
Kerstin E     Roslagens BK, 20150926     Rallylyd...ad nybörjare         Disk.

Kerstin E     Bro-Håbo BK, 20140817     Rallylyd...ad nybörjare         21p     28/33
Kerstin E     Vallentuna BK, 20140628     Rallylyd...ad nybörjare         43p     32/37

Kerstin E     Vallentuna BK, 20131019     Rallylyd... nybörjare B          0.0, Underkänd
Kerstin E     Roslagens BK, 20130928     Rallylyd...ad nybörjare          Avbruten   
Kerstin E     Uppsala HU, 20130921         Rallylyd...ad nybörjare         0.0, Underkänd   
Kerstin E     Märsta-Sigtuna BK, 20130509     Rallylyd...ad nybörjare   0.0, Underkänd
Kerstin E     Uppsala HU, 20130428         Rallylyd...ad nybörjare         33p     34/36
Kerstin E     Roslagens BK, 20130427     Rallylyd... nybörjare A          Bryter
Kerstin E     Vallentuna BK, 20130420     Rallylyd... nybörjare A          30p     35/35
Strukna
Kerstin E     Norsborg Lokala Kennelklubb, 20140906     Rallylyd...ad nybörjare     Ingen återbetalning
Kerstin E     Norrtälje lokala Kennelklubb, 20130505     Rallylyd...ad nybörjare     Ingen återbetalning     



  Man kan även se att vi (efter åtta tävlingar) tog ett halvårs rallytävlingspaus. Testar sen med två tävlingar, men resultaten blev enbart etter värre!! Sedan över ett års uppehåll, testar åter igen, men de två tävlingarnas resultat... Bläh! Åter igen lägger man av i över ett halvår.
    Sedan rycker man upp sig åter åter igen... och blir faktiskt sååå besviken över poängen, trots dessa ändå helt okej 66 poäng, för känslan under rundan hade känts bra, men ändå blev det inte nåt kval.poäng...

    Det var där och då (alltså sen när jag kom hem) jag bestämde mig för att helt enkelt göra som i agilityn; helt skita i poäng och resultat - och denna dumma "magiska 70-poängare" - bara ha kul - och bara gå på känslan. Få tillbaka glädjen, känna det positiva.

Jag blev nämligen lite sur på mig själv att jag kände en besvikelse trots själva rundan hade känts bra.


Men numera står det överst...

Kerstin E     Österåker HU, 20160614     Rallylyd...ad nybörjare         90p     4/37  :) :) :)

Vad gjorde jag då denna tävling för att lyckas?
   Strax innan start körde vi lite "life reward" intill appellplansdiket; "Sitt!", "Följ mig!", "Sitt!" och sen efter ögonkontakt "Varsågod!" (plus handtecken för att förtydliga), och han fick nosa en stund i princip hur han ville. Blev här lite orolig för att jag såg hur Pingu vädrade i luften bort mot där Louise och Bodil hade sin lilla lägerplats, men inga problem sen när vi började den sista uppvärmningen intill bankanten vid starten.
    Där körde vi om och om igen, fram och tillbaka, olika rallymoves. Lite då och då kikade jag upp och kollade i ögonvrån hur långt ekipaget före mig hade kommit.
    Ibland en liten mikropaus, för jag orkar inte hålla koncentrationen hur länge som helst, för att strax fortsätta att peppa upp Pingu och få honom i "arbetsmode", det vill säga genom att köra taggande rallymoment.

Sen hör jag domarens "Välkommen in!", och vi vänder upp mot banan, utan att titta upp, kör ett "Sitt!" vid kantbandet, sen in mot "den andra" skylten START, och kör ett obligatoriskt "Sitt!" även där. Ja, det är det som är det fina i kråksången; min mentala startskylt är vid banbandet, och startskylten är en vanlig "Stopp! Sitt!"-skylt.

Banan fortsatte sen med två höger-serpentiner. Jag jobbar, jobbar, läser av honom, har olika ljud för mig; allt för att få honom med mig. Lite längre in i banan känner jag att han börjar bli lite otålig och travar på för fort. "Måste lugna ned honom.", tänker jag. Testar ett lugnt "Närmare!", och han svarar direkt!! :)
   Sedan mot "Ligg!"-skylt... Pingu brukar alltid börja voffa vid denna skylt, men idag komer det bara ett "Voff!". Nästa skylt är "Sitt! Stå!", och där passar jag på att ta en liten mikropaus för att lugna ned honom - och för att andas själv. Jycken står perfekt!!

Skylten därefter är "Sitt! Gå runt!", och åter igen passar jag på tillfället att kunna ta en andpaus att få ned Pingus stress innan den "slår ut", om ni förstår vad jag menar - och självklart mitt eget påslag innan den blir påtaglig för Pingu-pojken. Tre skyltar kvar...

"270 vänster" funkar bra, men jag fick jobba "Sväng! Sväng! Sväng!" med ett leende på läpparna eller i alla fall inombords. Två skyltar kvar... måste göra rätt... "Sitt framför, höger ingång, framåt!". Stilla med fötterna nu när jag böjer mig fram för att visa tydligt att Pingu ska sätta sig framför mig. Lite nos. Locka, locka!
   Sista skylten "Sitt framför, höger ingång, sitt!". Ja, han sitter fint vid min sida innan vi går mot MÅL-skylten. "Får inte förivra mig nu...", tänker jag när jag passerar mål-skylten och sen ut från banan. Yippeeeeeeee!!! Vi rusar iväg bort mot värsta belöningsproceduren, bort från allt folk, vill inte riskera störa nån.

Jaaaaa! Äntligen så satt den!! :) Det tog tre år! Men vem har sagt att det ska vara lätt? (Hehe!)

 Måste även tillägga att vi hade tur med lottningen, vilket nog har stor inverkan på resultatet; vi hade startnummer 5 (som blev fyra, löptik startar sist), och därmed fanns det inte så hiiimla mycket störningslukter i banan. Ja, ibland har man tur!

Haha! Just det! Kom just på...
   Vid prisutdelningen, så var Pingu helt tokig; envist vädrade han bortåt mot vad jag först trodde några tuggpinnar som låg på marken. När vi sen gick fram för att hämta protokoll samt priser, så drog han helt hysteriskt, och jag hade två (nu ratade) godbitar i handen, tänkt för att underlätta det hela (styra Pingu med godishand), men det blev istället tvärtom (fick inget bra grepp om kopplet, allra helst sen med även protokoll och priser i händerna); Pingu far upp mot prisbordet, drar stenhårt i kopplet bort mot prispallen, upp på och över en bänk. Han var helt oregerlig!
    Strax innan vi lyckades komma tillbaka till vår plats, fick jag höra av funktionär den troliga förklaringen till detta tokdrag: Jo, löptikarnas rastplats hade varit där bakom klubbstugan och prispallen. Haha! Hunden som fick 90 poäng och en fjärdeplacering kan inte ens gå normalt i koppel fram och tillbaka på prisutdelningen. *skrattar gott åt min byracka, min skam och hela situationen* :)

Pingu fick ett välförkänt tuggben efter loppet.

Rallylydnadsprotokollet ligger faktiskt fortfarande överst på bordet framför mig. Lite då och då kikar jag på siffrorna 90p - men framför allt på domarkommentaren: "Härligt att se en så fint genomförd bana! Stort grattis!" 

Onsdag kväll, Agilitytävling på DTBK.

 Har faktiskt hela veckan fått tänka efter - om och om igen - så jag inte åkte tvärtom; alltså till DTBK på tisdagen och ÖBK på onsdagkvällen... eller var det tvärtom? :) 
 
Första uppdraget för kvällen var funktionärande i smallklasserna. Jag förstod varför tävlingsledaren (antar jag) var noga med att berätta vilka hinder och när man skulle springa in och plocka upp eventuella rivna hoppbommar.
   Ja, ni har väl hört om den tragiska olyckan för nån vecka sedan, var det nu var för nånstans. Jag känner för alla inblandade; hund, hundägaren, funktionären samt arrangerande klubb. Hundstackaren kommer (vad jag har hört) aldrig kunna köra agility mer. Undrar om funktionären någonsin mer vågar vara funktionär? Förstår inte riktigt hur det kunde bli en sådan stor skada på hunden? Det måste blivit värsta krocken.
 
*funderar länge*
    Där kom min hemska humor fram igen... *funderar igen länge om jag vågar/bör skriva?* Men.. hur gick det för funktionären, då? Det måtte ha gjort rackarns ont på denne med? (jämför det klassiska skämtet "Ja, ja... strunt i föraren... Men bilen då? Hur gick det med bilen?!") 
 

Åter till onsdagens... (tänker efter igen om rätt veckodag) ... agilitytävling.
    Jag uppskattar verkligen att banan är inhängnad! Dock uppskattar jag inte lika mycket att ingången/utgången till start- och målområdet är tämligen trångt. Men... man kan inte få allt. Man får vara glad - och tackasam - för det som erbjuds liksom. :) 


Agilityklass
Minns nu inte så mycket, men... det positiva; att det var inte så himla mycket nosande i starten (den nya startrutinen verkar hittills funka), Pingu var med mig hela banan, ända in till efter målgång. Vänta! Kom på att kolla vad jag skrev på fejjan efter vi kom hem....
    Ja! Så var det ju! Pingu gjorde ju som jag visade/handlade... och då blev det en disk. ;) 

 Jag minns nu att att jag ropade "Det gör inget!", vilket jag brukar göra när det blir tokigt med hinderföljden - mest för min egen skull.

En pausbild kallad "I väntan på prisutdelning". Ja, Pingu fick pris!

Hoppklass 
Pingu tjuvstartade så att det slog gnistor om det. Men dumma trögmatten såg mellan fingrarna... så det blev missförstånd - och en vägran. Man skulle nästan kunna säga att det var Pingus fel... Det var ju han som tjuvstartade, ju!! ;) 
    Vi kom ändå på en 10:e placering av 27 startande. Om (!) den där vägran inte hade varit, så hade det istället blivit en femte plats med pinne. Ja, ja... man får väl drömma lite, va? :) 

Ni ser väl att Zafir - fortfarande - har kvar sin fina "Stig Helmer-tofs"?

 

Torsdag. Valptitt hos Springerlykkans

 Finns det nåt sötare? Tack Inger för valptitten! Jag skulle vilja ta hem allihopa!!!
    Här kommer ett bildsvep med den ena valpen sötare än den andra. Kommentarer är egentligen överflödiga.

Lunchtime!!!

Och så efterrätten.

Alltså, ljudet av snuttande valpar är.... helt fantastiskt!!

Fortfarande torsdag. Agilityträningstävling, Österåkers HU

Senare på kvällen var det träningsdags... och regnet hade tagit sig en liten paus under själva träningstävlingen.
 
Agilityklass
Pingu är ytterst nosig och kääääär. Han försöker sig på att smita i starten, men inroparen var beredd. Tack för det!! Tror minsann att han var på smitarväg några gånger till under loppet. Får dock igång honom, men det blev fel väg, och jag ropar mitt numera sedvanliga: "Det gör inget!!", vilket är som sagt mest för att intala mig själv. Vi fortsätter utan att Pingu märker att något blev fel. Ja, för det var ju mitt fel, ju!
 
Hoppklass 
Jag småfuskar och ger honom en godbit precis innan vi startar. Han är med mig hela banan. "Nu slutade han att vara kär!", inflikar en klubbkompis efter loppet.
    Vet inte felpoäng, men vi diskade oss i alla fall inte. Bägge klasserna räknades ihop, och vi fick en fin rosett med placering 3. Fattar inte riktigt hur det räknades, men spela roll.
 
Tunnelrace 
Disk (fel tunnelingång, solklar "fälla"). Men han var med mig hela vägen. Och om jag minns rätt; inte en tjuvstart i något lopp. :) (agilityklassens ivägsmitande för "publikmingel" borträknat)
 
Trots att det egentligen hade gått bra, med nyttig träning, så kände jag mig smått irriterad. Jag misstänker starkt att Zafirs envisa gläfs-skrik "Du har glömt miiiig!!!" därborta i bilen gjorde mig hejdundrande skogstokig. Zafir som annars har varit duktig på att vänta i bilen, men... han har väl nu förstått att vi andra är ute och gör roliga saker medan han får sitta kvar ensam och ha tråkigt. 

 

Fredag. Helt ledig, hela dagen!

Några bilder från förmiddagens promenad med mina två jakt- (?) hundar. ;) 

Ser ni vad jag, matten, har upptäckt?

Ett rådjur står helt blickstilla, inte alls så långt ifrån vägen.

"Öh? Varför stannar matte upp här så länge för? Det finns väl inget intressant här att glo på?", undrar bägge jyckarna. Inte ens när Zafir spanar upp mot rätt håll, så upptäcker han rådjuret. Jag blev faktiskt lite smått fascinerad över naturens trick i smartheten att stå blickstilla. Rådjurets öron fladdrade dock lite spanande runt.

En liten stund senare stötte vi på dessa fjäderfän. Pingu, fågelhund (?) blev skrämd och började varningsvoffa åt den galande tuppen och hans fästmöer.

Zafir blev skrämd - av Pingus voffande - och ställde sig bakom honom. Han fattade aldrig vad det var som var farligt. När vi sen fortsatte promenaden så kollade de båda oroligt bakåt lite då och då; "Blir vi förföljda, månntro, av dessa hiskeligt farliga odjur?" *matte suckar förlöjligande*

Lördag. Skjutsar Zafir till valpkursen

Värsta regnovädret. Regnkläderna låg i bilen, och bilen stod i värsta regnpölen. Här en demonstration av pölen i efterhand, när vi sen kom hem. :)

Då var det skönt att kunna vara inne på kursen. Idag blev det lite presenterande och prova-på:ande av lite olika hundaktiviteter, som rallylydnad, nosework och hundspel.

Vi fick förstås även träna på passivitet, vilket lilla Malou numera behärskar fenomenalt!!

Eller hur!!

Får tyvärr tillägga att Zafir var helt VÄRDELÖS! På passivitet, alltså. Det var otålighetsgläfs typ i ett i hela två timmars tid. Han som var så bra på det förut. Hmpf!
   Det var kul att få se att lilla Malou även fixade rallybanan galant med fin kontakt med lillmatte och med alla tassarna på golvet. Vilken skillnad mot förut!! 

En blöt och söt Zafir hemma på tomten efter promenad i duggregn.

 

Söndag. Agilitytävling på SBK, Sthlms avdelningen, Kymlinge, Kista.

Jag har inte ord....
    Något som i två års tid känts som nåt helt omöjligt har nu hänt. Pingu har nollat och erövrat en pinne i hoppklass! Ja, i hoppklass!!  :)
 

Titta bara!! :)

Det allra första braiga för dagen var att largeklasserna började på eftermiddagen. Hann med en promend hemma innan avfärd. *kors i taket*

Agilityklass
Startnummer 29. Vi kör våra nya startrutiner. Funkar bra. Ja, beviset kommer här:
    Jag är såååå koncentrerad på vårt "uppvärmningsrallyande" ända från ekipaget före oss startat tills vi går in till starthindret; jobba, jobba med Pingus fokusering. Haha! Jag bara tar av hans koppel och är faktiskt på väg att starta.... när jag hör att domaren säger "Vänta!" och går mot sekretariatet för lite "konferens". Haha! Om (!) denna "konferens" inte hade varit så hade jag nog startat före domarens startsignal!! Jag var helt inne i min startrutin. Jo, man ska ha tur också! Hihi!

Jaha, så där står jag med en fint sittande Pingu, fint fokuserad på mig (istället för i doftparadiset intill hans tassar),och han är helt lös. Kopplet hade jag kastad iväg. Efter en stund (kändes som en evighet) undrade en funktionär om jag ville gå ut för att vänta. "Eh? Tar det lång tid, månntro?", svarar jag och får det självklara svaret "Vet inte."
    Pingu och jag stannar kvar på plats. Jag fortsätter att jobba. Jag berömmer. Jag harklar när han tenderar att kolla ned mot marken. Jag berömmer glatt. Pingu sitter så fint - läääänge - och bara ser djupt in i sin mattes ögon. Jag berömmer, men jag har typ hela tiden en hand intill hans hals ifall han skulle få för sig att kuta iväg.

Loppet blir sen lite småtokigt med ett par vägran (där jag är så glad att han behärskar "gå runt"-kommando). Det blev dock en 11:e plats av 33 startande, med 15.35 fp. Helt okej!

Hoppklass 1A 
 Startnummer 29 igen. Jag småchansar i starten; att han fattar den tvära högersvängen in i tunneln medan jag drar mig åt höger. Ja! In i nästa tunnel. Jag hör hejarop och "Håll i nu!!" från publiken. Hopp. Jag lägger i en högre växel medan Pingu är i den tredje tunneln. Jag genar bort mot däcket. Pingu far ut från tunneln, jag ropar "Däck! Däck!". Pingu flyyyyger genom däcket. Sen lite längre in i banan, där jag sett flera andra ekipage missa att visa tydligt mot ett par hopphinder, så gör jag inte samma misstag. *viiiisar ordentligt* Pingu skuttar så fint. "Hit! Igenom!", förtydligar jag inför nästa tunnelingång, som en del hundar har närapå missat. Efter tunneln långhopp mot slalom; en svårighet, många hundar - och förare - har kommit med för hög fart mot första slalomporten. Vid banvandringen präntade jag in i mig själv: "Stanna upp lite. Bered honom plats för slalomet!".

Jag ser nu Pingu ruuuusa in i slalomet - i rätt port - och jag, på rejäl efterkälke -  bara ropar "Kör! Kör! Kör!" - och han gör så!! Han kör slalomet klockrent! Jag kommer ifatt. Hejarop! Och vi kutar/skuttar de två resterande hopphindren. "JA! JA! JA! JA!!!", vrålar jag med bägge armarna uppe i vädret. 

Vi nollade! Väl? Ja, jag brukar inte kolla efter resultat, och gör inte heller så denna gång, men jag anar att det var felfritt. Kan det måhända till och med blivit en pinne? Det viktigaste är känslan i loppet.

Lite synd att loppet inte blev filmat.. eller förresten... Tur att det inte blev filmat! Så jag kan bibehålla illussionen att det gick undan i svängarna. Haha! Ja, jämt är det så att man tycker man springer fort som en vessla, men när man sen ser filmsnutten så ser det ut som allt går i slow motion, både hund och framför allt matte.

Hoppklass 1B 
Startnummer 2, som sen blir startnummer 1. Här blev det svårt att få in våra nya startrutiner, eftersom jag nu inte har nåt ekipage före oss, men det funkade ändå.
   Jag hör hur typ den andra hoppbommen faller i marken, men jag bryr mig inte alls. Vi har värsta flytet i banan. Pingu är med mig all the way!! :) 

Det blev en 9:e plats av 35 startande, med 5fp. 



Men vilken dag! Jag som egentligen inte hade nån lust alls att åka iväg och tävla, och så blev det så här!!

• Inget nosande i starten. Vilken SEGER att kunna stå/sitta där i starten - i värsta luktparadiset - och vänta på att domaren/sekretariatet ska bli klara!
• Inte en tjuvstart!!
• Han var med mig efter målgång! "Här är den! Här är den!", påminner jag Pingu och slår med handen mot "tävlingsbollsfickan", och han väntar otåligt vid min sida på att först bli "tjudrad" innan den speciella tävlingsbollen kommer fram - sen ruuuuusar vi iväg - för värsta belöningsproceduren!!! :) (denna "eftermålgångsprocedur" kör jag varje gång han åtminstone har hoppat målrakan rätt)

Vilken dag, Pingu!!

Pingu väntar lydigt och snällt vid prisutdelningen inne i klubbstugan. Jag var smart nog att placera honom i ett tryggt hörn, där han fick ligga kvar medan matte gick fram för att hämta pris.

Roligt var det också när domaren går förbi,och gratulerar helt spontant till fint lopp!! "Är han renrasig springer spaniel?", undrar hon lite nyfiket. ;) "Jo, men han är STOR!!", svarar jag glatt. :)




























Men vad gjorde Zafir medan Pingu tävlade och hader roligt, då?
    Jo, han fick faktiskt sitta kvar i bilen under den mesta tiden. Var lite lat. Jag får ta tag i det sen under Sommarcupen som börjar nu på onsdag.

Den där silver shade-duken är faktiskt det bästa jag inhandlat på sistone.

Trots att bilen stod i gassande sol, så var det svalt och skönt i bilen.

Zafir inväntar klartecken för att få skutta ut.

Tänk att Pingu har nollat - och fått pinne - i HOPPKLASS!!! Fattar ni?!!! I HOPPKLASS! Det som har känts som stört omöjligt!
    Haha! Om man jämför tiderna i loppet, så har stackarn som kom på fjärde plats (efter Pingu), men med fem fel, hela 10 sekunder snabbare tid än min Pingu-grabb. Fattar ni? TIO sekunder! Det är ju typ en hel evighet i agilitysammanhang.
    Räkna själv... Där gick den i mål... Ett tusen.... två tusen... tre tusen.. 4... 5.... 6... 7.... 8... 9.... 10. DÄR kom Pingu i mål. Fattar ni nu då?

 Fast Pingu sprang typ det fortaste han - och jag - kan, och utan några nämnvärda vida svängar eller stopp, så är han hela TIO sekunder långsammare än de andra turbomotorhundarna.

Men vad gör det? Det gäller att kuta rätt också. ;) 

Pingu poserar glatt...

... medan bakom fotografens rygg ligger Zafir och beskådar det hela förundrat.

Är fortfarande upprymd... :) Pingen har nollat - och kommit trea - i ett hoppklasslopp!!