Nä! Det var fel på bollen!! Agilitytävling Uppsala HVLKK/BK

Tja.. idag konstaterade jag att Pingus säsongspeak var nog för ett par helger sen, då när han klämde till med att nolla och få den tredje uppflyttningspinnen i agilityklass.
    Nu går det bara utför.... Fast det var kul så länge de varade. :) 
   
Idag blev det - precis som senaste tävlingen - två raka disklopp.

Pingu spanar på Uppsala Hundvänners Lokala Kennelklubbs och Uppsala BK:s agilitytävling på idrottsplatsen... vad den nu hette... vid Börje-nånting..

 Tävlingsdagen började klockan nio... på två banor, med largeklassen först på den ena banan.... Say no more..! Tja... ja, jag var ju faktiskt där på plats för banvandringen, men inte mycket mer än så. Ärligt talat så var ens irritationshumör från gårdagens rallyträningspass fortfarande kvar i kroppen när jag vaknade - och det sura humöret var kvar ända tills efter det andra och sista loppet för dagen.

Agilityklass
Kombon sur och irriterad matte som även känner en hög frustrationsstress över trängseln vid banornas start/målfållor samt en adhlkdfsjkdfskjldfshjdfskjldfs (stället för svordomar)-MEGA-nosig drag-i-kopplet-allt-man-orkar-hund är ingen bra kombination. Pingu var knappt kontaktbar; om han inte hade nosen i backen, slickandes intressanta luktfläckar, så hade han nosen i vädret, sniffande i motvind - både bokstavligt och bildligt talat. 
    Att vi hade startnummer 13 gjorde inte saken så mycket bättre. Alltså ingen tid för att nosa in stället, kolla läget, inte heller hade jag sett Pingu göra någon morgontoalett, men jag antog (hoppades) att han hade fixat det redan hemma på tomten.

Som ni kanske minns/vet så är Pingus och mina starter... Ja, man skulle kunna uttrycka det: Vi har lite att jobba på. Framför allt att få bort Pingus envisa nosande - i liggande position - framför starthindret.
    Det är stört omöjligt att få upp huvudet på honom. Jag håller på med lite olika varianter att få bukt på det. 
    
Kortfattat: Life reward (om du först gör som jag vill, så får du efter mitt "Varsågod!"), träna med att strö ut godisfrestelser vid startpunkten framför första hindret (i brist på jätteintressanta doftfläckar) samt det senaste påhittet; tänka rallylydnad vid intåget mot startpunkten.
    Tja... det där med ren och skär vardagslydnad har jag typ gett upp. Ja, vadå´ra! Man får liksom inte slå hundeländet ta till desperat våld, och dra och sliiiita upp hundnosen från marken där på tävlingsplatsen (domaren till och med nämnde detta vid denna tävlings domargenomgång). Hm? Man bör i och för sig inte göra så annorstädes heller, men...! *känner mig otillräcklig och värdelös som hundtränare*

Hur som helst så vågade jag mig på att för första gången äntra banan med ett typ rallylydnadsmoment. :) "Helt om höger/framför sitt".... och inget nosande!!! Ja, det var nog enbart på pur förvåning som Pingu typ "glömde" nosa i backen: "Öh? Vad gör du matte? Är det rally? Men.... alla agilityhindren och agilitypubliken då? Märkligt?!"

Ja, ett plus i träningsfickan alla fall.. sen har vi nästa problem i våra urusla starter: tjuvstarterna...
    Han tjuvstartade så där på gränsen, sekunden innan jag tänkte säga "Kör!", men jag hinner inte reagera, så jag släpper igenom - och byrackan far in i fel tunnelingång. Diskade efter tre hinder.. eller var det två?

Okej, jag ska inte "skylla på" hunden... Om man säger så här: Är föraren verkligen tillräckligt fokuserad och taggad om man - mitt i loppet - lägger märke till att domaren småler lite åt ens hund när han - för tredje gången (!) - forcerar samma tunnel? Nä! Det är man inte!! Så jag tar på mig allt! Förstås. 

Jag hade förresten hyrt "målvakt", men flamsbyrackan far ut från banan redan på långsidan när han springer mot ett hinder som står sådär lite i banhörnet. Pingu rusar fram till en welsh springer - utan gruff från nån - men kommer direkt tillbaka, så den framrusande målvakten (som hade utan min vetskap tagit långsidan i besittning) behövde inte anstränga sig så mycket, men tryggt att du fanns där.
    Efter att raskt bett om ursäkt å Pingus vägnar till welshmatten (som godtog den glatt), så "tar jag Pingu i örat" och traskar moloket bort mot målfållan, men "målvakts-Annika" mötte oss med kopplet. Stort tack till bägge "målvakterna" Linda och Annika!

 Nu lite tid över till att hämta Zafir som hade fått vänta i bilen, som jag debutklätt med en sån där gigantisk silvershadeduk. Ja, alltså bilen var iklädd den, inte Zafir. Blev väldigt positivt förvånad över att det faktiskt var svalare i bilen än utanför!! Silvershade funkar! :) 

Zafir, Pingu och jag strosar runt tävlingsområdet efter att ha besökt "vattendepån" vid vårt läger. Ibland hatar... ja, jag säger det: Jag HATAR ibland mina hundar. Jag hatar dom när de slänger sig åt varsitt håll - det värsta de orkar, med all sin kraft - efter nån intressant luktfläck.
   Från och till får jag ordning på dom - så länge jag har godis i handen. Ja, det gäller Zafir. Pingu kan ibland bry sig om godishanden, men oftast tar nosandet över istället. "Äh, godis kan jag käka sen. Här ska nosas!!", anser Pingu.


Hoppklass 
Under banvandringen fick Zafir öva på att vara i buren. Han uppförde sig bra. Och även Pingu, men det behöver jag väl knappt nämna, för att vara i sin hundbur kan han i alla fall.

Vi har startnummer 37. Efter att åter stuvat in Zafir i bilen under silvershadeduken, så påbörjade vi vår uppvärmning inför loppet. Jag försöker belöna med skinnkamptofsen, men Pingu är tämligen ointreserad. Jag försöker envist få upp ett intresse; drar den lekfullt i gräset framför nosen på honom, men.. "Nä! Den där är urtrist!!", visar Pingu-grabben. Jag som hellre vill ha kamptofsen som belöning för den ryms bättre i fickan än den där speciella "tävlingsbollen" som vi annars brukar ha.
    Vi går bort till lägret för att byta till bollen istället. Pingu kollar när jag lägger ned skinnkamptosen i väskan... och när han ser sin "tävlingsboll", så skiner han upp, försöker tjuva åt sig den. "Jaaaa! Min boll!!", visar han euforiskt. Jag pular mödosamt ned den i byxfickan, och går bort för att värma upp. Pingu följer glatt med.

Alltså, Pingu var jätteduktig när vi där intill och i startområdets virrvarr körde torr-rally. Visserligen hade jag en godbit i handen, men ändå. Bollen får vara kvar i fickan; den är till efter loppet.

När det är vår tur att starta så testar jag ånyo vår nya "rallymoves-startrutin". Det gick först bra, men sen fick vi vänta i några sekunder innan domaren blåste startsignal - och då var det kört; Pingu slänger sig ned på marken för att vältra sin nos i alla förföriska dofter. *suck* Jag får dock efter lite kämpande - samt även några sekunders förtvivlade "jag-ger-upp-och-går-härifrån-tankar" - upp Pingu i sittande position.
    Han vråltjuvstartar! Men jag är denna gång med på noterna. Får tillbaka honom, och gör en ny startrutin mellan hinder nummer 1 och 2. Sen lite senare i banan, så tar han en för vid sväng förbi hopphinder som han skulle ha tagit, och när jag - dum i huvudet-handlern - ropar "Här!" från andra sidan av hindret (typ) så gör han som sin matte/handler säger/visar - och hoppar hindret från fel håll. Duh!! Diskad.

Resten av banan funkar; han är med mig. Så även i mål. Han väntar otåligt intill mig på att få sin tävlingsboll. Överlycklig leker han sen med den, när vi går ifrån banan.

Vem vill ha en fånig, specialtillverkad skinnkamptofs från fackhandeln när man kan ha en simpel mjukfluffboll från ICA? Jag tror att Pingu är inne på sin... typ tjugonde (?) "tävlingsboll" nu. Han massakerar dom en efter en.

Trots två tråkdisklopp packar jag rätt nöjd ändå ihop alla pinaler. Men det är en stor skillnad på känsla att ha sin flamshund hela vägen in i mål (som i sista loppet) än att flamshunden är just ute och flamsar runtomkring.

"Men hallå!", protesterar Pingu,  "Det går ju inte att springa rätt om man har fel belöningsboll, ju!!" (Jag hade alltså skinnkamptofsen i belöningsfickan i det första loppet)

Redan strax före klockan 12, så bär det av hemåt igen. Mot "Home Sweet Home".
    Min medhavda frukost käkar jag i bilen medan jag lyssnar på bilstereon på typ högsta volym. Värsta bästa låtarna! Först de sista låtarna på min senaste variant av "tävlings-pepp-CD". Håkan Hellströms "Ramlar" ljuder ur bilhögtalarna. Den låten är kanske inte en pepp-låt, men jag blir på gott humör när jag hör den. Lite senare kommer "Asshole" med Denis Leary och "Fix You" med Coldplay. Bra tävlingslåtar helt enkelt med lite olika attityd beroende på humör.

    Rätt nyligen (!) så förstod jag (efter lite aningar) att min nya (begagnade) bil (inköpt i oktober/november) har en CD-växlare. Man skulle kunna tycka att man ska ha koll på sånt, men... Äh, det där att läsa bruksanvsningar är för mesar. 
   Hur som helst, för nån dag sen så stoppade jag (efter lite trevande bland alla knapparna; som sagt, att läsa bruksanvinsningen? No way!) in en drös CD, och nu poppade (!) de upp i bilstereon. Vilka bra låtar!! Låtar man inte har hört på evigheter, ju! Nästa CD (efter tävlings-CD:n) råkade vara min egenbrända "Cover vs original-CD". Jag säger bara Siouxsie and the Banshees´ cover på Iggy Pops "Passanger"! Åhhh! Originalet njöt jag sen av därefter. Likaså "It Aint´t Me, Babe" med Turtles och sen Dylans original. Gamla Troggs´ "Love Is All Around" följd av Wet Wet Wet och sen - hör och häpna - REM:s coverversion av samma låt. *rysningar och ståpäls all over* Osv, osv, osv...

Väl hemma satt jag länge kvar i bilen för att bara njuta: "While My Guitar Gently Weeps" (Beatles) i tre versioner, "Gimme Some Truth" (Lennon) och så vidare, och så vidare... (Ni ska bara vet hur mycket jag gillar att kupéklimatrattarna efterliknar en urgammal bilstereo. :) )

"Vad pysslar du med därinne egentligen?", undrade Pingu efter ett tag.

 Sen tog jag ur det medhavda fikat från ryggsäcken...

... och satte mig hemma på tomten i solskenet och bara njöt i lugn och ro (och funderade på att det är hög tid att klippa gräset), medan hundarna strosade runt..

Fast Pingu satt tätt intill mig, och ville ha klappar och gos.

Efter en stund var det tydligen dags för lite dragkamp, killarna emellan.

Pingu försöker få igång dragkamp med matte.

"Jag vill dragkampa!!", visar Zafir, men törs inte riktigt, man vet inte vilket humör storebrorsan är på.

Zafir vill ha, och Pingu njuter av att vara "herre på täppan".

Pingu blev distraherad av nåt, och då passade luriga Zafir på att sno åt sig leksaken bakom ryggen på honom. Zafir far iväg bortåt i flygande fläng...

... sedan rusar han tillbaka. Stolt som en tupp med leksaksormen i gapet.

 När man minst anar det, från bakom min rygg, så skuttade Zafir upp på bordet! Räddas det som räddas kan!

 Så skönt att vara hemma igen. Och imorrn är vi "lediga" från tävling. Njuuuuter av att bara vara (och att passa på göra det man borde redan ha gjort innan ;) ).