"Han ska banne mig inte springa ut från banan!!" Agilitytävling på Strängnäs LKK och Häverö BK samt träning på WBK

Nu har vi varit ute och tävlat igen, Pingen och jag...

... och Zafir är med för att träna på att vara på en tävlingsplats.

Måndag 6 juni (röd dag). Strängnäs LKK

 Tävlingsdagen började klockan åtta på morgonen med hoppklass 1A. Pingu hade startnummer 4 (!) med andra ord: dömt att misslyckas. När vi körde in på parkeringen var banvandringen igång för fullt, så... näh! Jag orkade inte bry mig. Vi tog det lugnt istället. Orkade inte med att jäkta eller att krångla till det med att be om få starta senare. Nä, jag står mitt kast; är man morgonslö så får man skylla sig själv, liksom.

Agilityklass 1A
Att vi diskade oss minns jag, och jag minns banan, men hur, varför och när disken kom..? Jag minns dock att han strulade i slalom i varje lopp. Pingu som har varit så säker i slalomet. Det är verkligen ett tecken på att man måste kontinuerligt träna varje hinder. 
   Jag tror nog också att han tjuvstartade (typ varje lopp), så där "på gränsen". Alltså, precis på halvsekunden innan jag tänker säga "Kör!". Jag gör väl nåt exakt innan jag säger frikommandot; undrar bara vad?

Hoppklass 1B
 Vi diskade oss igen, men minns inte hur det gick till. Jag minns banan, men... Nä!
    Det kan ha varit att jag struntade i att han strulade i slalomet... eller så var det när jag strulade i en hinderkombination lite längre in i banan... 

En liten parantes; innan vår start, där i startområdet, så hör jag en tävlande säga till en annan tävlande: "Vi är efter Pingu.", och nickar åt Pingus håll. Hur sjutton vet dom att han heter Pingu? Hur kan folk hålla reda på andra folks hundar så där? Jag är impressed! (och samtidigt lite extra oroad över Pingus stundom dumma tilltag samt framfart)
 

Det syns verkligen inte på bilden... men jag testade i varje lopp min nya startrutin, och jag tycker nog att det går bättre; Pingu vrålfastnar inte liggandes i luktparadiset framför första hindret. Jag har alltså något lättare att få kontakt med honom. 

    Vad jag gör? Jo, inför starten så gör jag som förut, kör lite rallylydnadsmoves. Skillnaden nu är att jag fortsätter "torr-rallya" även precis innan vi ska in, alltså där i den markerade startfållan. Eller jag försöker i alla fall. Men det är svårt att hela tiden vara intensivt igång; att hela tiden röra på sig. Jag tappar honom så lätt. Det räcker med att jag tittar upp för att se hur långt ekipaget före mig har hunnit i banan, och så orkar jag själv inte hålla på hur länge som helst, så lite pauser blir det, och jag tillåter honom få nosa.
    Sen när vi går in mot starthindret försöker jag fortsätta rallytänket; alltså "Helt om höger", "Sitt framför" osv. Försöker att hela tiden vara i rörelse och fokuserad. Allt för att typ få honom att koncentrara sig på nåt annat än detta underbara doftparadis. Om man hade fått ha godis i handen skulle det vara piece of cake.
    Förutom svårigheten att inte tappa honom i nosandet, har vi  nu istället (också) svårigheten att lyckas placera oss precis på den startfläck jag nu vill ha gentemot starthinderlinjen, eftersom vi snurrar runt lite grann där framför första hindret. Ja, ja.. Vem har sagt att det ska vara lätt? ;) 

Agilityklass 1B 
Här kommer en filmsnutt!! :)  

 Ja, ni ser ju! Tok-hund!! "Vadå? Går loppen på tid? Det hade jag ingen aaaaning om!", protesterade Pingu-grabben sen förvånat när han kom tillbaka till mig.

Apropå tid, varför känns loppen alltid så mycket fortare än när man sen ser på filmsnuttarna? Vi joggar ju fram, båda två!

Vägran i slalomet beror nog på att jag kommer för nära, trots att jag tänkte på det under banvandringen, men nä´rå! Annars funkade allt så bra... ja, förutom att hunduslingen tvärnitar mitt på målrakan (!) framför A-hindret, och tar sig en liten "welsh springertös-flirt-paus" mitt i alltihopa.
    När han bortschasad (Tack, snälla!!) kommer tillbaka så funderar jag i en sekund om jag ska frivilligt diska oss genom att belöna att han faktiskt så snart kom tillbaka, men jag väljer att fortsätta. Rätt eller fel? Jag vet inte.

    Han var med mig i målet, vilket jag är mycket nöjd över. Alltså inget flamseri.

Jo, det var ju hiskeligt varmt där på tävlingsplatsen. Så jag fick ett ypperligt tillfälle att testa min nyinköpta silver shadeduk i skarpt läge. I´m impressd!! Jag hade den över bilen, som stod i värsta solgasset, och det var helt klart svalare därinne i bilen än utanför. Bilderna är från då hundarna fick vara där medan jag plockade ihop lägerprylarna.

Solen har ju en benägenhet att flytta på sig, därför hade jag filten hängande för på hundgallret (på bilden halvt om halvt borttagen).

Bakom filten sov Pingu så gott.

Zafir inne i kupén under silver shadeduken. Hur svalt och skönt som helst, samt ljust och trevligt. Fönstren var ju halvöppna, så det fläktade gott. Zafir sitter också på en sån där kyldyna.

Tisdag kväll. Agilityträning på Waxholms BK

Zafir och Pingu tittar på under banbygge och när de andra ekipagen körde banan.

Vissa hundar behöver träna på att sitta tyst (!). Jag blir skogstokig på när jyckar skäller och vrålgläfser, speciellt om det är min egen hund. Andras hundars skall bryr jag mig inte (lika mycket) om.

Vissa hundar behöver inte träna passivitet. Pingu är för det mesta tyst och relativt lugn.

Tja... det vill säga så länge inte nån vacker brud går förbi. Pingu är helt betuttad i Annelis Winnie och Lina. Han märkte direkt när de kom tyst insläntrande mot planen.

Fina gänget! Sheena, Zia och Sharon.

Zack in action, Pingus "själsfrände". Alltså, de två är så lika; ena loppet så fint fokuserade och följsamma, sen nästa lopp kan de vara helflamsiga och totalt okontaktbara. Det är lika spännande varje gång vilken (sorts) hund man har med sig in på banan.

Titta! Eller rättare sagt: Lyssna!! Två tysta och lugna hundar. :)

Självklart så fick även Zafir "förberedande agilityträna"...

... att sitta kvar framför hinder. Check.

.. och även att kuta det fortaste man kan mellan hinderstöd mot belöning. Check.

Ni ser A-hindret som står i bakgrunden på bilden här ovanför. Eftersom den var på låg höjd, så fick Zafir lite lek-klättra över den. Och till min förvåning så stannade han spontant upp längst ned på kontaktfälten, precis som man ska!! Tydligen så förstod han, han generaliserade (?) den där spontana vardagsträningen jag brukar köra när vi går nedför trappan vid jobbets lastkaj, och han alltid för en godbit när han har framtassarna på marken och baktassarna fortfarande uppe på trappsteget.
    Även typ varje jobbardag, när vi är ute och lunchrastar, så får han balansera på ett avlångt betongblock - och får godbit längst ut. Numera kutar han spontant upp på blocket och stannar upp längst fram, och ser uppmanande på mig: "Hörru matte! Hit me´ min godbit!!" Här är jag väldigt noga med att vara ömsom på hans högra sida och ömsom på den vänstra.

Ser ni värsta roligaste leksaken?

Både Zafir och Pingu tyckte den var den absolut bästa leksaken i hela vääääärlden!!

Jag hade inte med mig nån bra kampleksak. Rotade djupt ned i träningsväskan, och hittade dels en välkampad gammal vante och en pipleksak. De två blev sen ett; värsta bästa leksaken! :)

När det sen var dags att plocka ihop och åka hem...

... så fick Zafir leka och rejsa runt lite..

Här är det Molly som blir uppvaktad.

"Hallå! Vem är du?"

Leia och Zafir satte på värsta turbon och rejsade runt som tornados.

Okej, jag tänker inte (!) berätta att jag klantade mig med Zafir och gungbrädan... Haha! Vissa lär sig visst aldrig. Okej, då... Jag erkänner.
    När Zafir och jag tränade att kuta det värsta man kan mellan hinderstöd mot leksak, så tog han ju ibland lite vida ärevarv med leksaken i munnen. Och så råkade han springa bort mot gungan - som stod typ "en halvmil bort" - ... och upp på den. Tjohoooooo! "Öh, vart tog marken vägen?", undrade Zafir när han flög i luften och gungan vippade över med ett duns. Den synen kommer jag aldrig glömma.
    Zafir blev lite överraskad, men inte så rädd (hoppas jag). Jag tjohooade glatt när han kutade mot mig, och berömde honom som om inget tokigt alls hade hänt. *puh*

Lördag. Agilitytävling på Häverö BK

Hahahahahaha! När jag kvällen innan läste på SAgiK-tävling vilka startnummer man har fått, så gapskrattade jag högt för mig själv och även hånfullt: Pingu hade startnummer 1 (!) i det första loppet för dagen. Haha! Är det nån som tror på att vi skulle vara där i tid och redo för start? Nä, just det!!

Agilityklass 1A
DNS. Alltså välkänd sportresultatlistetermsförkortning, "Did Not Start". Tyvärr (?) kan jag inte enbart skylla på PM:ets vägbeskrivningsmisstag: Grisslehamnsskyltar existerar inte längre i Norrtälje efter de har byggt om vägarna vid rondellinfarten till Norrtälje. Bara så ni vet, Häverö-folk! Jag och min bil körde Norrtälje by morning ett par vändor fram och tillbaka vilt letande efter detta "följ skyltar mot Grisslehamn". Det finns inte en skylt med Grisslehamn i hela Norrtälje!! Eh? Norrtälje är i och för sig ganska litet, men ändå! Tur att jag mindes vägen till Häverö BK, men först var jag dum nog att lyda PM:ets färdvägsuppmaning.


Agilityklass 1B
Suck!!! Tja... det börjar bra... De första tre hindren, kanske till och med fyra. Sen for han ut, rakt ut mot och igenom uppvärmningsplanens öppna grindar, mot en lekande hund, som tur var nog aldrig ens märkte Pingus framfart. *puh*
    Ursäkta ropade jag till hussen när jag fått ett ordentligt grepp om Pingus nackskinn (och han godtog villigt ursäkten å Pingus vägnar).
    Med nackskinnsgreppet kvar traskar vi tillbaka mot planen, funderar lite om jag ska köra några hinder mot mål samt koppel, men avstår för det var lite väl långt bort. Jag ser hur domaren iakttar oss länge medan vi vandrar längs banan. Pingu gillar inte att man håller i nackskinnet så där, så han sackar modfällt efter. Jag höll inte hårt. Jag byter grepp till örat istället, men jag vet att det blir bara värre, så jag byter tillbaka till nackskinnsgreppet. Pingu avskyr detta. Men jag kunde inte göra annat, ville absolut inte riskera fler Pingu-utsvävningar runt tävlingsområdet. Snälla Rosie kommer till undsättning med kopplet.

Jag är urförbannad! "Han ska banne mig inte springa ut från plan´!!", utbrister jag ilsket, "Oavsett vad som händer där!!" Just då skulle jag kunnat strypa mig hund. Jag var så besviken... och arg. Okej, visst, som mina snälla tävlingskompisar säger, så borde just klass1-banor inte vara för nära framhoppningshinder/uppvärmningsplaner eller heller inte så att hindren typ vetter ut mot dessa områden, men... det är inte lätt att få till det, vare sig för tävlingsarrangörer, banritare eller tävlingsekipage som måste kunna passera planen.
    Pingu borde kunna låta bli; så himla oerfaren tävlingshund är han inte. Men självklart så finns det ju andra rookie-hundar. Man bör tänka på säkerheten runt om banorna och så. Missförstå mig inte! Jag skyller inte ifrån mig. Det är mitt ansvar att just min hund sköter sig.

Hoppklass 1A 
Haha! Höll på att missa banvandringen! Glömde ju bort att de körde på två banor, alltså en i taget, så hoppklassbanan var ju redan uppbyggd och klar för banvandringen. Klant-Fia, det är jag, det! Men vi hann med att memorera allt utan att känna mig pressad.

Nu var "målvakter" inhyrda typ runt hela planen. Ja, tydligen räcker det inte med en efter målet eftersom dum-Pingu tydligen far ut var som helst. Hm? En tanke slår mig! Han har kanske märkt att dessa "målvakter" oftast står efter just sista hindret...?
När Pingu ska in i en tunnel i ena banhörnet, så kutar han förbi - och ut från planen - men en välplacerad "målvakt" ryter i ordentligt! "Öh?!!", visar Pingu förvånat och kutar tillbaka in på planen och mig. Vi fortsätter och det går ganska bra. Sen samma tunnelingång igen, och jag minns att jag tänker: "Undrar om han nu vågar sig på samma tunnelingång..?". Nä, han varken kutade ut från banan eller tog rätt tunnelingång; Pingu löste sitt "problem" med att ta den andra (felaktiga) tunnelingången. "Det gör inget!!!", ropar jag glatt, för Pingu var duktig ändå. Målrakan går hur fint som helst. "Målvakten" som stod efter sista hindret behövde bara lite diskret rikta in honom mot mig.

 Det kändes utomordentligt skönt att höra publikens applåder när Pingu körde rakt in i mål. :) 

Tack alla "målvakterna", Annika, Rosie, Lotta, Christer, Ulla och så kanske det var en Annika till!!

Hoppklass 1B 
Ja, ja.. När hundskrället äntligen sköter sig, så klantar sig matte istället! *suckar djupt* Vad jag var smått besviken på mig själv. Under banvandringen tänkte jag: "Måste framförbyta! Om jag bakombyter så blir det vägran. Måste framförbyta!!", men vad gör jag vid denna tunnelingång? Jo, bakombyter - och vägran sitter som en smäck! Precis när jag inte tar stegen för framförbytet, så känner jag hur fel det strax kommer att bli. Mycket riktigt.

Förutom min fadäs, så kändes loppet bra och flytigt. Ja, jag hade nog nästintill den där ljuvliga och sedan länge efterlängtade agilitykänslan. Alltså, när allt bara flyter, man är som ett team, hundskrället och en själv Lovin´ it! :) 

 Slalomet satt bra (jag safade), Pingu var relativt fokuserad under hela loppet, lite väl vida svängar, dock. Han tjuvstartade förstås precis innan mitt "Kör!". Undrar vad det är jag gör? Eller så kör Pingu med tankeläsning kombinerat med lite eget önsketänkande, månntro?

  Det blev en 14:e plats av 22 startande, med 10 fp och tiden: 46,27 sek. Alltså, den fjärde sämsta tiden. Duh! Jag som tyckte det gick undan. Pyttsan! Fast å andra sidan, två vägran är sån slöseri med bantid - för att inte tala om alla vida svängar!


Startrutinerna fungerade inte så bra denna tävlingsdag, men betydligt bättre än förut innan rallytänket. Vi får finslipa mer.
Apropå rallyn... Det var lite småkul att se att även fler använder rallymoves som uppvärmning. Vore kul om de har blivit inspirerade av en själv, men nä! Jag ska inte vara så egotrippad, men en kul tanke, dock. :) 

Söthundarna. Hihi! Zafirs "Stig Helmer-tofs" syns riktigt bra nu. :)

Zafirs hundbursträning går något framåt. Men de nyinförskaffade tuggbenen - som skulle räcka lite längre än de gamla, det vill säga, mer än cirka 30 sekunder - ville Zafiren inte ens ha. "Nä, de var ju urjobbiga att gnaga på, ju! Det händer ju inget, ju!!", protesterade Zaffe-Zafir.