Semestertider

Jo, man har ju semester, och här kommer ett litet bildsvep med vad vi har pysslat med den senaste veckan.

Det var ju hög (!) tid att hiva ned det höga gräset, så att ens tomt inte längre ser ut som värsta ödestomten, och även för att fästingar och ormar inte ska trivas alltför mycket här hos oss. Så fram med grästrimmern.
    Detta var ju Zafir, vinterbarnets, första bekantskap med den högljutt surrande mojängmackapären. Jag gjorde som jag hittills framgångsrikt har gjort med alla mina hundar; kasta ut godbitar i gräset- bakom mig - de första gångerna jag satte igång det hiskeliga ljudet. Det gick ganska raskt för Zafir att associera ljudet - och tystnaden när jag stänger av/släpper grästrimmerns"dödmansgrepp" - med godisregn.
    Pingu däremot visste ju redan hur det hela gick till och sökte fint runt på behörigt avstånd bakom mig. "Dumsnut-Zafir" har ju ännu inte riktigt lärt sig att godisregn inte är i själva matte-handen, utan faller en bit ifrån matte, så det gällde att kasta t-y-d-l-i-g-t. ;) 
    Får väl erkänna att det hände i alla fall en (1) gång att "Dumsnut-Zafir" fick en rejäl snyting rakt på nosen. Ja, han smög fram runt ryggen på mig precis när jag skulle kasta iväg en näve godis bort mot behörigt avstånd från gräsklipptrimmeriet. Om vi hade varit i en cartoonvärld hade det slagit gnistor av smällen runt både Zafirnos och min godiskastande näve.

När jag tog en liten paus för att fixa med sladden, så passade Zafir kvickt på att hoppa upp på muren för att undersöka "oljudsmackapären" lite mer noggrant, vilket han självklart fick göra. Däremot när den är igång, så var det "the big nono!".

Det var många roliga fynd i det snart före detta höga gräset. Här en gammal sko, som jyckarna fick ärva för nåt år sedan.

Glömde ta en "före-bild", men här är en "efter-bild". Tomten ser numera nästan lite vårdad ut. Anledningen till de små "buskskvättarna" är att i dom fanns några enstaka exemplar av blommor. Ja, vildblommor, alltså. Inte planterade sådana. Och... med betoning på fanns, nu är dom vissna sedan flera dagar tillbaka.

På tisdagskvällen var det åter igen rallylydnadstävling på hemmaklubben. Denna gång fortsättningsklass.

Det var roligt att se att alla ens klubbkamrater som tävlade lyckades komma upp i kvalificeringspoäng.

Stort GRATTIS till er allihopa!!

"Yiipeee!! Vi klara´t!!" Ja, rallylydnad är glädje!! Det här är bildbeviset på det. Foto: Louise Medman.

Jag tyckte den här bilden på Hjördis var så fin, så jag snodde den med. Foto: Louise Medman.

Efter tävlingen åkte hundarna och jag till "Fängelseskogen" för en kort liten avrastningstur. Det var evigheter sen vi var där. Hm? Jag tror nog att Zafir aldrig har tassat där innan.

Undrar hur många bilder jag har på denna godissten?

Med olika hundar på, alltså.

Ser ni förresten hur de har röjt/skövlat bakom och runt stenen?

Det var nästan knappt att jag kände igen mig.

Men trots nya hundar så är det samma rutiner...

... när det är dags för att hoppa in i bilen igen. Då ska det sittas kvar medan jag öppnar bakluckan...

... och en hund i taget får hoppa in medan den andre får tålmodigt vänta på sin tur...

Vissa tröttnade ganska strax att vänta tålmodigt i sittande ställning. Så det blev lite bakläxa innan han fick följa med oss andra in i bilen; har jag sagt "Sitt kvar!" så är det just det, att sitta kvar.

I torsdags morse när jag fick för mig att äta frukosten ute stötte jag på denna lilla lirare när jag med en tallrik i var hand var på väg mot utemöblerna...

Jag tvärnitade direkt, och stod i några sekunder lite handfallen vad jag skulle göra...

Ja, Zafir var där intill mig, men Pingu hade kutat iväg i förväg, så han hade redan passerat över - den vackra - ormen. "Vad gör jag?", funderade jag i halvpanik stående där med en tallrik i var hand.
    Bestämmer mig för att kalla in Pingu, men... då kommer han ju sannolikt springa rakt över ormen... Vad gör jag? Nu hade jag ju redan ropat på honom. Pingu kommer i full fart mot oss alla tre (!), mig, Zafir - och huggormen. "Ska jag kommendera stanna?", tänker jag blixtnabbt men inser att för att det ska funka innan han passerar ormen så det inte blir att han stannar precis mitt på ormen, behöver jag handtecken...
    Men mina båda armar var ju liksom upptagna med frukosttallrikarna. Att kvickt som attan ställa ned dom på marken fanns inte i min sinnesnärvaro; dels för att denna då nedböjning av mattekropp kan missförstås att jag vill att Pingu kommer till mig ännu fortare, och dels för att Zafir som ju stod stilla intill mig inte skulle käka upp mina mackor.

Att hålla reda på både Pingu, orm och Zafir blev liksom för mycket för mig.

 Allt var ju över på lite drygt två sekunder, men jag hinner tänka att jag försöker ta några steg sidledes åt höger i försök att få Pingu att inte kuta rakt över ormen, men jag hann inte röra mig så mycket, så....

... Pingu trampar rakt på ormen under hans språngmarsch fram till sin matte.

Ormen ringlar genast ihop sig av Pingutassens omilda tryck, men efter den hämtat sig lite, så knatade den raskt iväg - surt muttrande - in mot blåbärsrisen. Hon (?) vääääääste riktigt surt mot mig när jag gick fram för att kolla den lite närmare - efter att jag hade stängt in mina två hundar uppe på altanen.

   

Filmsnutt.

Men.... jag ville ju äta frukost ute! Dock ville jag nu inte sitta vid utemöbelgruppen, där intill blåbärsriset. Det verkade inte som någon vettig eller god idé, så... tur att man har en stor tomt...

Jag satte mig för att äta frukosten på den gamla muren istället.

Ja, ormen ville ju uppenbart bara få vara ifred, och jag ville detsamma. Så där satt vi - rätt så nöjda - typ på var sin sida av tomten. :) Fast ormen satt (bokstavligt talat) väl knappast därborta i blåbärsriset.. väl? Nä, det är nog enbart i cartoonvärlden, va?! :)

Nja, helt nöjda var nog inte Zafir och Pingu; de ville ha en "second breakfast", men det fick de inte. Frukosten var bara min, min och min!

Fast lite småmysigt var det nog ändå - fast man inte fick smaka en endaste bit - att få ligga så tätt intill sin matte - och tallriken - under "mattefrukosten".

Zafir "råkade" faktiskt lyckas nypa åt sig ena ostskivan på den ena mackan medan matte tittade åt andra hållet och ropade åt Pingu att sluta skälla mot grannarna, men sen var de båda hundarna så lydiga så.

Pingu bökade in sig intill mina ben, men fortsatte - lugnt (!) - sitt spanande mot vad grannarna har för sig.

Sen blev det misommarafton, och då ska det bakas tårta - vilket jag alltså gör en (1) gång om året.

Detta år var planen att inte ens försöka få till en vacker och symmetrisk tårta... och det tycker jag att jag lyckades med rätt så bra! :) Skvätte på grädde lite här och där, släppte ned dekorationsjordgubbarna lite hur som helst; helst lite snett och vint samt upp och ned. Yes!! :)

Men jag kan säga att den var god! Den här lilla biten fick jag kvar till dagen efter. Här är det smaken som räknas - inte skönheten. I alla fall när det gäller tårtor. Haha!

När gästerna hade gått hem blev det en kort midsommaraftontur i skogen. Om det inte hade synts på bilden att Zafir hade sin obligatoriska pinne i munnen, så kunde man tro att han körde ett "midsommanattsrylande".

På midsommardagen blev det lite agilityträning borta på Waxholms BK.

En typisk syn när man ska iväg nånstans; Zafir bärande nån leksak i munnen och Pingu lite otåligt överslagskliande.

Lite osmart att inte vända på milstenen innan man satte upp det höga stängslet, eller? Vore lite småkul att kunna läsa vad som står på den gamla stenen (fast den då skulle stå åt fel håll). Tja, får väl nån vacker dag ta bilen, köra ut på 276:an och stanna upp 500 meter bort intill dikesrenen... eller inte, då.

Bilden här ovanför är tagen på rastpromenaden innan vi for iväg. För en gång skull fortsatte vi Lönnvägen rakt fram - för där var det mest skugga (vilket nu inte alls syns på bilden). Ja, så väljer jag mina vägar; efter väder och vind. Det var ju stekhett denna dag! Det gick ju knappt att vara ute.
    Tur att det är relativt skuggigt på Waxholms brukshundklubb, och man bör ju också träna hundarna att kunna prestera även vid värme - med förstånd, alltså.

"Vi har det bra. Här bak i bilen..", sjöng Zafir fastspänd i baksätet, medan färden gick mot Waxholms BK (ärligt talat så är just den här bilden tagen vid ett annat tillfälle).

Nu är vi framme på WBK...

Om nån undrar varför Zafir är dyngsur men Pingu snustorr, så...

... kan jag meddela att Zafir fick sig en liten vattendusch varje gång...

... han gläfsskällde: "Jag vill också köra! Ni har glömt mig, ju!! Jag vill!! JAG VILL!!!"

Det tog ett tag innan Zafir fattade vinken - fast den var blöt.

 Men till slut föll poletten ned (för den här gången), och då blev det godisregn istället. Fast undra vilket han egentligen tyckte var skönast denna varma dag? Att slippa få avsvalkande vatten över sig eller att få det?

Efter agilityträningen blev det hundbad - och sen värsta godaste äppel-/blåbärspajsfika - i skuggan!! Alltså "hemma" på klubbstugans veranda.

Lite tråkigt att jag inte vågar ha Pingu lös med de andra hundarna. Men det var nog ett klokt beslut att ha honom ständigt i koppel, med tanke på att han är såååå förtjust i Lina (kastrerad (!) tik), så hon skulle knappt få vara ifred, samt också med tanke på en massa roliga pinnar och konkurrerande hanhund.

Jo, kan passa på att avslöja att ingen av mina hundar vågar sig på att simma, mina två vattenapporterande fågelhundar till skillnad mot alla border collies som var med. Alltså dessa BC, de kan ju precis allt!! ;)

Men lite synd är det... De verkar ju ha så kul... de andra...

Men skutta agility, det kan han! Min fina Pingu! :) 

Här ovanför två bilder tagna på några av de senaste tävlingarna. Foto: Veronica Öström.