Vattenapporteringsträning

Fick idén att försöka få badkrukan Feg-Pingu att simma. Har ju funderingar på att ställa upp i Springer Östras Cup; utställning och fält- samt vattenapporteringsarbete. Cupen är mest på skoj,  det är bland annat ett försök att locka springerägare som jag att börja pyssla med sånt som en springer spaniel egentligen är ämnad för.
    Så här skrev jag på fejjan igår:

"När jag upptäckte för en tid sen att Springer Östras Cup (en mkt gemytlig tävling i utställning, fält- samt vattenapporteringsarbete) för en gång skull inte krockar med agilitytävling, så funderade jag att man kanske skulle vara med och göra sånt som ens hund är skapt för - för en gång skull. Enbart för det stora nöjets skull, inte för några ev bra resultat.
Har varit med för många år sedan med Gromit o Spirou, och det var trevligt att få träffa springerfolk o prata ESS.
Så här gick mina tankar om ev deltagande:
"Ja, utställningköret kan ju inte vara så himla svårt att träna upp Pingu; han sitter ju iaf fast i snöret. ;) 

Och fältapporteringsarbetet... Ja, han kan ju apportera dummiesar... hjälpligt. Men vänta nu!! Det är ju riktig fågel (döda alltså), det kommer han ju knappast apportera! Och så skjuts det samtidigt vilket inte förbättrar chansen att han skulle ev våga sig på att ta en död fågel i munnen... Nä, vi skippar nog fältapporteringen..
Hm? Vattenapportering.. Kommer han verkligen apportera i vatten? Öh! Visst ja! Jycken har ännu inte ens lärt sig (vågat sig på) att simma. Nja... jag tror vi skippar hela grejen, va!" ;) :) 

Känner mig rätt så värdelös som en tvättäkta ESS-ägare. :) "

Sen kom jag på att man kan ju åka dit bara för att trevlig mingla med en massa ESS-folk - och att "publikmingla" är ju i alla fall Pingu rätt så bra på. *harkl*

Jag gillar förresten Springerklubbens inbjudan där det står följande:

"Ta chansen att ”prova på” jakt under lugna former.

Hunden behöver inte vara klar för start, utan du kan vara med även med en otränad hund. Då får du se vad din hund har för anlag för jakt. Om du har tränat lite apportering är det bra. Och att hunden kommer på inkallning är att föredra."

 Just det där sista uppskattar jag mest: "... att hunden kommer på inkallning är att föredra." ;) De har varit med förr, det luttra springerfolket. 

Hur som helst så blev det värsta pådraget; man blev inbjuden till att träna både vattenapportering (ja, man apporterar alltså inte själva vattnet) och fågellik (!) "Jag har hela frysen full!", skrev en av mina hundkompisar.



Så idag åkte Pingu, Spirou och jag för att testa lite apportering i vatten tillsammans med Bodil, jaktlabbe, som verkligen kan det där med att apportera prylar, fast hon är så ung (9 månader).

Pingu , Spirou och jag gick ned till vattenbrynet, och jag hade svårt att låta bli att högt hånskratta när jag ser hur Pingu skrämt hoppar högt när han upptäcker... att sjön rör på sig; det råkade komma en pyttepyttevåg precis när han skulle sätta tassen i vattnet. *suck* 

Så här såg det ut när jyckarna apporterade...

Spirou, 13 år, simmar raskt ut för att hämta apporten. Spirou älskar att simma.

Titta! Vilken lattjo grej!", visade Spirre glatt.

Lill-tjejen Bodil simmar ut och hämtar apporter från alla håll och kanter.

Ja, nu råkade jag bara ta kort när det var från det här hållet, men ni får använda er fantasi lite grann och tänka er bilden spegelvänd.

Titta! Här kommer värsta apporteringsproffset Bodil i full kareta för att lämna av dummien - lugnt o fint i hand - på sin matte.

 "Men Pingu då? Vad gjorde han. Han som ni egentligen var där för att träna?", undrar ni. Ja, se själva!

"Nä, jag trivs bättre här. Under min korkek.. och lukta på blommorna", typ.

Pingu vågar (!) inte gå i längre än att han bottnar.

 Har ingen bild på det, men vi försökte att lura ut honom med att kasta ut dummies precis framför nosen på honom när han stod i vattnet, och han ville bra gärna få fatt i den, men nä... "Jag törs inte!!".
    Han råkade en (!) gång antingen trampa lite snett eller så var det en grop på botten, så han fick vatten över ryggen åtminstone, men då vände han tillbaka till strandkanten illa kvickt. Ja, vad säger man..?

"Kom hit så fikar vi istället!!", uppmanar Pingu, ".. och ta med Hjördis, fröken löptik!!" (som hade väntat i bilen)

 Vi skulle måhända ha testat att låta Hjördis vattenapportera och så hade kanske Pingu följt efter, men jag är ytterst tveksam.

Pingu fick i alla fall lite "anti-löptiks-träning" både när vi fikade samt när vi efter fikat gick en liten promenad med alla fyra jyckarna (Linus var kvar hemma och vaktade huset).
    Promenaden var urjobbig, men nyttig. Jag blev glad över att han faktiskt kunde i omgångar motstå och gå - i alla fall i flera sekunder - utan att hänsynslöst kasta sig mot stackars Hjördis bakdel. Man får vara glad för det lilla. :) 

Semesterns sista dag

Ett litet bildsvep över semesterns sista dag då vi passade på - när det för en gång skull varken var typ 40 grader för varmt eller spöregn - att ta en lite längre skogstur.
    Visserligen börjar jag inte jobba "förrän" på måndag (jag viiiilll inte!!!), men helgen skulle jag ju varit ledig i alla fall ju, oavsett semester - och då är det ju inte semester, eller hur? Rätt ska va petigt rätt. ;) 

 Det var riktigt, riktigt skönt i skogen; tyst och lugnt samt precis lagom varmt - och så en massa blåbär som man kunde småäta på när andan föll på.

När vi gick där på stigen, så kom jag på att det var nog så pass länge sen vi tog den här turen att det var före Pingus tid. Tänk att det med andra ord är över tre år sedan - minst!
    Jag tror nog att Pingu tyckte det var spännande att få traska på (för honom) okänd mark.

"Öh? Vad är det här för nåt?!", undersöker Pingu nyfiket.

"Matte!! Titta va jag hitta!!"

Hade jag orkat hade jag letat reda på bilderna när vi var där sist. Då var det Grompan som undrade vad det där tornet var för en mystisk tingest. Och så var ju då även Wilbur med... Linus bodde däremot inte hos mig då.

Den här bilden tog jag bara för att visa att Linus faktiskt också var med idag. Jag fick raska på några steg så jag hann kvickt vända mig om och fort ta kort på lillpysen - som annars är som klistrad vid mina fötter - KONSTANT.

Pingu har sprungit före - fast på behörigt avstånd. Här sitter han och inväntar oss andra och kollar vilken stig vi ska ta; rakt fram eller tillbaka till vänster där vi kom ifrån från första början?

Jag hade egentligen inte denna gång tänkt köra godissök på den här sedvanliga godissökbergsknalleplatsen, men Spirou protesterade, det vill säga han knallade upp från den lätta sidan och sitt-strejkade... och självklart föll matte pladask. Bilden är faktiskt arrangerad i efterhand... eller heter det eftertass när det gäller hundar?

Medan de andra två hundarna framfusigt sökte godis, så stod dum-Linus som vanligt handfallen (eller heter det tassfallen eftersom det är en hund?) intill mina fötter. Efter ett bra tag så trevade han faktiskt några tass-steg bort från mig, och då passade jag på att kasta några godbitar bortåt framför nosen på honom, för att få honom att haka på godissöket. Det funkade faktiskt. Otroligt!!

Titta! Linus besvärar sig med att godissöka på egen tass!

Sen när vi skulle gå därifrån så försöker Pingu sig på Spirous drag och sittstrejka...

... men nä! Matte går inte på den hur många gånger som helst.

Sen när vi kom till en annan ordinarie godissökplats, så blev det liksom ombytta roller. Vid den här platsen där Pingu och jag står (samt lillpysen Linus, tätt intill mina fötter *suck*) brukar hundarna bli "platsade" och jag brukar går runt och placera ut godisar lite runtom och över allt; i bergskrevor, uppe på bergknallen, i barken på träden osv medan hundarna sitter still och tålmodigt väntar.

Men kom igen nu, Spirre! Göm lite godis åt matte då!!

Sommarcupen deltävling 3, samt ett sorgligt besked

Ja, vad ska jag skriva om Sommarcupens deltävling numero 3..?
    Tja, kan nämna att det var jag som ritade banorna. Haha! Det är alltid lika roligt att få höra kommentarerna medan man försöker bygga upp banan irl. För det första så blir det aldrig likadant som på pappersskissen. Ja, nu ska det ju i och för sig inte bli exakt lika - för då blir det lite väl smått och platt, liksom.

Nu är jag ju inget proffs, men vad jag har lärt mig under årens lopp är...

1. Ta aldrig illa upp av andras kommentarer utan lyssna och var lyhörd om det är berättigad kritik (kombinationer för svåra, hinder för nära etc).
2. Var lyhörd (igen) och var beredd på att kompromissa; banan är faktiskt till för de tävlande ekipagen - inte min fåfänga eller nåt annat fånigt.
3. Jag är ingen proffsbanpåhittare; jag är fullt berättigad att göra misstag. Jag menar riktiga domare har gått en särskild domarutbildning - det har inte jag.
4. Vi bygger banan tillsammans och hjälper varandra; både rent praktiskt kånkande samt teoretiskt funderande hur hundens väg och linje verkligen kommer att vara (för att förhindra eventuella skador).
5. Ha roligt och kläm till med humoristiska mothugg till (halv-?) skämtsamma kommentarer.

Blåbärsklassen.

Hoppklassen.

Nu valde jag (helt själv) att skippa den platta tunneln - av ren lathet. Klubbens platta tunnel modell lätt och modern stod nämligen typ längst in i hindercontainern och den gamla (som står ute) har lite väl tungt släp. Sedan skippade jag nåt hinder där i "hoppgyttret" 16-18. Jag var lite tveksam om "man vågar" ha med däcket, speciellt då som första hinder, men efter att "konsulterat" med Malin (auktoriserad domare) så vågade jag. 

Agilityklassen.

Nja.. faktiskt så blev nog banan samma som på "kartan", typ. Ja, förutom platta tunneln då, och i och med att den ersättes med en kort tunnel så flyttades hopphinder 5-6 så att de passade ihop med "ersättningstunneln".

Apropå agilityklass och dess kontaktfält.
    Jag haaatar bedöma kontaktfältstagande. Jag ser ju inte. Kan inte jyckarna ta det lite lugnt, så att man ser ordentligt och känner sig säker. Igår så valde jag att hellre fria än att fälla ett flertal gånger, vilket medförde en viss tvekan till sekretariatet som förtvivlat försökte tyda mina tveksamma småviftningar och småryckningar i "Fem fel-dömararmen". Fast det var nog en stackare som kanske fick en femma som nog inte borde fått det. Äsch! Döm själva då om det inte duger!! ;) 

Haha! Och så var det en tävlande som så fint och vänligt undrade - direkt efter klassens slut - varför hon och hennes hund hade blivit diskad. "Eh? Och det tror du att jag ska komma ihåg?", svarade jag lite lätt överrumplad. Okej, mitt försvar till min pinsamma glömska är att jag är som en hund; jag lever i det exakta nuet - inte en sekund efter. :) 
    Jag hade dock en vag minnesbild att en ljus jycke hann passa på att ta fel hinder, men om det var hennes jycke..? Ja, det kommer vi nog aldrig någonsin få reda på. Men jag tror att vi redde ut det, alla tillsammans; sekretariatet, jag och den tävlande.

Att vara domare är en konst. Nåt som jag aldrig - ever - kommer vilja utsätta mig för. Jag menar, så där på riktigt. På inoff tävlingar kan man väl "stå ut".

En stilstudie att våga forcera gungan. Nu har Pingu blivit lite modigare igen. Det var ju bakslag ett tag, men nu så kör han på - tills nästa gång bakslaget lurar runt hörnet. Bilderna är tagna på agilitylägret förra helgen. Foto: Malin Tångring.

Apropå det som inte fungerar riktigt som jag vill...

   Våra starter, eller rättare sagt hur vi går fram till första hindret och hur vi (läs: Pingu) uppförsig i väntan att få starta. Jag försökte ju få bukt lite naivt med detta med hjälp av att belöna kontakt med Pingus speciella "tävlingsboll". Jag befarade dock att alla intressanta dofter som ju är precis där koncentrerat till startplatsen skulle locka mer. Vilket är ganska självklart.

    Innan start igår på Sommarcupen så fick jag fin förväntan och kontakt när jag värmde upp och "iscensatte" ingångar till starthinder... fast sen när det var på riktigt... Äh! Kan... måhända att hans nos inte satt fast liiiika mycket som annars...? Nä! Det var som det brukar. *suck*

Och så tjuvstartade han också. Fast i agilityklassloppet så gjorde han det inte... väl? Hur som helst så blev det sammanlagt två disk igår kväll. Som vanligt, alltså. Never change a losing team. ;) 

Purfärsk bild som jag snott från Fb tagen från gårdagens Sommarcup. Vad sjutton pysslar Pingu egentligen med med framtassarna? Knypplar han? Nä, jag kom sen på vad han gjorde! Han försöker ju få till ett sånt där (fånigt) hjärta med framtassarna; en hälsning till alla söta tikar. Chamören (fnys) Pingu har nu äntligen fullt ut lyckats kombinera agility med tjejflirtande.

Sedan kom jag på att hans tasshjärta är en hyllning till hans fina kullsyster Elsa som så sorgligt har lämnat sin matte och familj för evigt. Jag lider så med dom. Tänk att behöva gå igenom allt det där; sorgen, saknaden, alla frågor och funderingar. Det är så sorgligt och hemskt när det är en ung hund. Elsa blev enbart 3,5 år. Det är så... så... orättvist. En sådan fin... Det finns inga ord.

Fotona på Elsa har jag egenmäktigt snott.

Visst var Elsa och Pingu lika varandra? Den där busblicken! För att inte tala om den där spanande blicken - bortåt i fjärran - när man sitter på en godissten och de andra hundarna minsann tittar rakt in i kameran.

Pingu spanar...

... och Spirou kollar in matte.

Pingu spanar, de andra poserar (läs: tigger godis).

  

   Visst saknar jag Wilbur, men... det är en stor skillnad. Han fick leva hela sitt liv - med råge! Det tog mig över två år att "komma över" Gromits bortgång. Det var ju många gånger som jag sa till Pingu (som är "istället för" Gromit): "Du är ju för söt... (men du är inte Gromit)!", vilket ju var så orättvist mot Pingen. Tur att jycken inte förstår allt man säger.

   Bara för nån dag sen så kom jag på mig själv att säga till Pingu: "Du är ju för söt!!" - utan den där dumma parantesen. Jag saknar fortfarande Grompan. Jag ser honom fortfarande där på en speciell plats i huset, men... Pingu är här - livs levande och jag gillar honom allt mer för varje dag. Pingu har börjat bli hund.

 Det är så orättvist att Pingu finns här hos mig, men fina Elsa...  Hennes familj är utan.. "tur" ändå att de har två "reservhundar". Faktum är att jag för en liten tid sen tänkte att nu är Pingu över tre år... faran är nog över (sjukdomen epilepsi brukar "dyka upp" mellan 1 och 3 år) och jag kan pusta ut. Pingu är nära släkt med Grompan. En medveten risk jag tog, förhoppningsvis kommer min Pingu få bli gammal och grå. Elsa och hennes familj drog nitlotten denna gång... Beklagar så sorgen. Lider med er.

Mina tankar går även till Jesper och hans matte.