Kurs för agility-SM 2015-vinnaren Jouni Orenius

En klubbkompis undrade i april på hemmaklubbens Fb-sida om det var fler som var intresserade av att gå kurs för den här killen, Jouni Orenius, som senare visar sig vinna årets agility-SM, largeklassen, individuellt. Jag får väl erkänna att jag kände faktiskt inte igen namnet. *skäms lite* Fast å andra sidan så florerar jag mig inte riktigt i klass 3-kretsar. ;) Eller så är jag väldigt oallmänbildad i agilitykunskap! :)

    Eftersom jag kände mig så osäker om jag verkligen skulle kunna ta ledigt från jobbet så där i semestertider, alltså i början av juli då Jouni kunde komma till oss (i april var jobbets alla semestrar inte fastställda). Jag vågade inte chansa att tacka ja samt då eventuellt riskera bök att hitta någon annan som vill ta över min bokade plats; att bara kasta bort en ganska ansenlig summa har man liksom inte nån större lust med. Så jag tackade nej till kursen... 
    .... vilket jag mycket bittert ångrade sen när det uppdagar sig att det är ju jag som har semester då kursen skulle vara. Att han sen som sagt gick och vann SM gjorde ju inte heller min bitterhet på något vis mindre. Jag funderade på om jag skulle fråga om man kunde gå som åhörare, men var ändå lite osäker om jag verkligen ville utsätta mig för det. Jag menar, är man där så vill man liksom få köra!

Jag velar fram och tillbaka... och plötsligt en kväll när man kommer hem och slår på Facebook så upptäcker man att ett par timmar tidiage så har stackars "Springer-Jennie" slängt ut frågan i vild desperation om nån har "en hund till övers, helst nån i springer spaniel-modell" som är villig att låna ut till henne, för hennes bägge hundar var - så olyckligt otimat - inte fit for fight att gå kurs.
    Gissa vem som slängde sig på datorn!! :)  

   Det var ju fler som var snälla nog att villigt låna ut sina telningar. Så jag höll tummarna att Jennie skulle nappa på min slyngel-Pingu, fast samtidigt kände jag att det var lite orättvist att  liksom sko sig på hennes olycka, men jag tror nog att vi båda kom fram till en bra deal som gagnade oss båda; hon fick en "Robin a´la 3 år-look-a-like" att gå kursen med, så hon fick ut så mycket som möjligt av tips och råd anpassat till sin egen hund och jag fick gå kursen. :) :) 

Robin, 6 år och Felix, 11 år, fick istället lite surt vara hejarklack till slyngel-Pingu. De både tycker dock det är roligare att få köra agility själva. "Nedrans!!", muttrade de lite besviket. Men lugn! Ni ska snart få börja köra igen. Vänta bara, grabbar!!

   

 Förutom mina egoistiska tankar, så ville jag också liksom "pay it forward"; jag minns ju ännu väl hur glad jag blev när jag fick det generösa erbjudandet av Rosie att få låna Sheena till kurs samt Sommarcup när min Gromit hade gått och dött så där dumt vid fem år ålder, och även att jag så vänligt - och mycket spontant på plats - fick låna Malins... Eo... (för visst var det Eowyn? Äh, alla border collies ser precis likadana ut ;)) när Pingu ännu var alldeles för ung för den lite för avancerade kursen.

Ja, men ni ser ju!! Jycken sitter fint och lugnt kvar medan Jennie "torrgår". Inget springa iväg och nosa där inte!!

Så på tisdagen körde Jennie med låne-Pingu, och det gick hur bra som helst... Nästan för bra. ;) Ja, det är alltid en risk att låna ut sin odåga till hund; tänk om jycken går så mycket bättre med nån annan än sig själv. Ja, så blev det ju! Pingu har nog aldrig någonsin varit så fokuserad, så "onosig", så utan "frustreringsvaffande", så hindersäker och så mycket spring i benen samt att han tog gungbrädan varje gång utan någon större tvekan.
    Tala om att man samtidigt som man känner en stolthet och glädje att få se sin hund på avstånd live in action även känner en "rub-it-in"-känsla; att man själv inte är tillräckligt bra handler för sin egen hund.

"Nä, här intill min nya matte sitter jag tyst och snällt och bara väntar. För så gör man!" Jasså! Nu minsann "otåligt- och frustrationsvaffar" man inte, och/eller flamsigt rullar sig i gräset som värsta odågan!!

Fast å andra sidan... Jycken kan sin "gamla matte" utan och innan; sannerligen inget "nyhetens behag" där inte samt man har ju inte samma förutsättning till att kunna/orka kuta på som idrottsläraren samt mycket hundhandlingsduktige Jennie; det märtes att agilityhandlingen samt hundvanan sitter i benmärgen!
    Samtidigt så kände jag, då jag nyfiket kikade på, att "kan hon, så kan jag"...
    Haha! Ja, så kände jag tills jag mycket senare på kvällskvisten (vid 22-tiden) åkte tillbaka till klubben för att själv testa banan. Det var ju stört omöjligt, ju!! Alltså blindbytena var totalt omöjliga att få till. Jag menar, när man - trots man kutar det värsta man kan - så ser man i ögonvrån hur hundskrället kommer ifatt. Då går det ju inte att blindbyta, ju!! Jag fick till det en (1) gång... när jag "fuskade" och började vid hinder nummer 2.
    Pingu vaffade i frustration på mig lite då och då för att jag "är dum och otydlig" (eller nåt). Det dubbla blindbytet mellan hinder nr 15 och 16 var även det totalt omöjligt.

Alltså blindbytet mellan hinder nr 4 och 5; totalt omöjligt. Tunnelsäkerheten mellan hinder 12 och 13 satt som en smäck varje gång med Jennie; inte en endaste gång med mig. Pingu bara vaffade "irriterat" på mig: "Jag fattar inte!!", och jag blev överrumplad för han brukar faktiskt ha tunnelsug.

Okej, för att vara lite snäll mot mig själv...
    Vi fixade slalomingången, och skikthandlingen till tunneln direkt därefter, samt "S-krumilurerna" vid hinderkombinationen 22-24 satt vi klockrent - varje gång.

Här är filmsnuttarna från tisdagens kurs.
Förutom alla duktigheter är det lite roligt att se hur Pingu ett par gånger - kvickt som attan - även kollar in mig och publiken under tiden han skuttar agility. "Vadå? Man kan väl göra flera saker samtidigt!!"

På onsdagen var det min tur att handla min egen hund.. Jag kände pressen...

    Efter första rundan (man delade upp banan i mindre sektioner) så kände jag mig ärligt talat något nere. "Han tycker nog att jag är värdelös; att jycken borde istället ha gårdagens handler permanent!", tänkte jag faktiskt lite bittert och surt. Det blöta och urtrista regnvädret förbättrade inte sinnesstämningen. Jag menar, man vill ju visa sig duktig, ju!!

    Fast så här efteråt ska jag vara nöjd över att kombinationen 1-6 faktiskt funkade alldeles utmärkt. Speciellt mellan hinder nr 1-4. Ja, jag blev ju hela tiden ikappsprungen vid hinder nr 6, så något blindbyte var det inte tal om. Däremot så körde vi ett "bakåt-bakombyte" (eh?), som fick bli nödlösningen.

    Just detta "bakåt-bakombyte" tränade vi på idag på Waxholms BK, vilket var välbehövligt eftersom Pingu inte riktigt förstår helt säkert vad jag vill, men jag är helt övertygad om att vi kommer att greja det. Det är kul med nya utmaningar!!

Att hinna visa hinder nr 4 samtidigt som man vet att man har bråttom till att kuta bort till hinder nr 7 för att hinna visa där, var en "nätt liten" utmaning!! :)

 Efter andra rundan kändes det bättre. :) Jag hade vaknat till...
    Just det! Det har jag ju inte berättat; kursen startade redan klockan 8. Inte en tid som passar mig, om man säger så. Gårdagens kursstart klockan nio var liksom tidigt nog. :) ... och att handlern är vid ett vaket tillstånd är nog det minsta en agilityhund kan begära, och så belönade jag nu med den speciella "tävlingsbollen", vilket jag inte gjorde vid den första rundan.

    
    Jag blev mäkta förvånad - och glad - att Pingu klarade av den ganska svåra slalomingången - som (då) inte var svår alls!! :) Visserligen strulade han sen mitt i slalomet, men... äsch. Petitesser!!

    
   Jag blev dock ganska besviken över att Pingu idag totalvägrade gungan, som han tog klockrent (typ) dagen innan med Jennie. "Gör jag nåt? Gör jag nåt som stör Pingu? Och i så fall, vadå? Är det jag som sabbar Pingus gungforcerande?", funderade jag.

    Vi skippade gungan, och koncentrerade oss istället på bakombytet mellan hinder nr 14 och 15 och sen försökte få in hunduslingen i tunneln (nr 16), vilket var ganska omöjligt. Vi testade med bollen osv. Jag gillar Jounis tänk att "kvickt" plocka ned svårigheter till mindre bitar för att det ska bli tydligare för hunden vad vi är ute efter (och för att kunna belöna) samt varefter hunden blir duktigare/fattar bygga på kombinationen gradvis (bakåtkedja). Ja, med andra ord som man gör när man tränar/lär hunden.

Vi börjar tredje rundan där vi slutade förra, och plötsligt så forcerar Pingu gungan utan minsta tvekan - och han fick flera godisar som belöning (fast jag egentligen inte skulle stanna upp där). Jag tror nog att instruktören tyckte det var bra gjort

    
    Efter den tredje rundan, så kändes allt helt okej, fast jag fastnade ordentligt mellan hinder nr 18 och 19. Att nåt så enkelt kan vara så svårt!!! Jouni ville att jag skulle testa att köra ett "halvframförbyte" efter nr 18 som istället övergår till blindbyte och sen framförbyte efter nr 19 och kuta mot balanshindret. Detta för att slippa springa baklänges så många steg mellan 18-19-hindren. Alltså, det där muskelminnet sitter ibland i som en fastnaglad.... ja, jag vet inte vad?!!!

    Kan tillägga att jag faktiskt - till slut - fick till det när vi tränade idag på Waxholms BK - och även spegelvänt. *mycket stolt* :) Envisast vinner!!.

 

Den sista delen av banan var det inte så mycket att nöta på; Pingu och jag fixade kombinationen 24-25-26 helt ypperligt. Faktiskt hela kombinationen 20-26, med lite tvekan och "darr på handen" (var är den där tunneln egentligen?) mellan 20 och 21.

Slutord.

   Några saker jag tog till mig/vill komma ihåg:

• Timingen i blindbytena; att redan när man är på väg att passera hindret "fälla ut" den andra armen/handen. Lita på att hunden följer armen (du har ju hunden för ett par sekunder bakom ryggen). Det funkar faktiskt!
• Grundträna. Bryt ned till småbitar för att gradvis avancera. Självklart! Behövs både för dig själv och hunden. Vill nån gång få till det där dubbla blindbytet! *önsketänker* :) 
• Tänk att jycken klarade av skikthandling och de svåra in- samt utgångarna från slalomet!! 
• Tänk att instruktören uppmanade att utmana och flaxa med armarna när det ekipagets jycke hade tjuvstartat ett par gånger, alltså lite av min egen "anti-tjuvstart-tro". Ökade på mitt självförtroende.
• Före tävling nöta/träna det du är bra på - för att höja självförtroendet!

Jo! Jag har nog aldrig sett mina klubbkompisar ta i så för kung och fosterland för att springa och hinna med. :) 

Jag gillar Jounis handling. Agilityn blir ett enda långt, mjukt flyt, liksom; mer som en dans som virvlar runt, över, och igenom alla hinder. "Dansen" ser nästan vacker ut.... 

Hm? Apropå det; alltså, de där mörkbruna ögonen... :)