Disk, disk, disk och disk. Zafir och Pingu har agilitytävlat igen, Väsby BK och så valptitt :)

Tja, så där diskigt kommer det bli nu för en tid framåt. Nu när Pingu är i tvåan och Zafir kör sin nosspåragility. Det är bara att vänja sig, det! 

Men innan vi går in på agilityhelgen på Väsby BK, så tar vi bilderna i kronologisk ordning...

Måndag, 17 juli

"Nä! Ska vi åka hem redan nu?!", protesterade Zafir besviket.

Okej, bilden här ovanför är lite ljug; den är inte från 17:e juli, den är dagsfärsk, men det såg precis likadant ut. Bilden jag tog då var den som är här nedanför...

... en tämligen misslyckad bild.

  Innan simturen, så hade vi varit uppe på brukshundklubben för lite agilityträning, vilket var (är) välbehövligt. Speciellt eftersom det hade gått ganska dåligt på Sommarcupen veckan innan, så kände jag ett stort behov att träna inför helgens agilitytävlingar. Så här skrev jag på Fb:

"Intalade mig att man kan visst åka till brukshundklubben och träna direkt efter jobbet fast man egentligen är trött och på dåligt humör, och har ett dumknä som har trilskats från och till under dagen... och det gick. 😉😊

Det positiva... Zafir har ökat farten i slalomet, och han verkade tycka det var jättekul att köra rundbana i flygande fläng. 😊
Pingu ratade att nosa (nja, typ, på min "inrådan" 😉 ) och var duktig. 😊
Hm? Ska nog inte berätta att innan på promenaden så hotade jag slå ihjäl dom typ tusen gånger, och nere på agilityplanen så blev det sammanlagt... tre time outer samt hundbyte; när Pingu började uppfordrande skälla att nu är det väl ändå min tur, så var han typ träningsmogen - och nosfri. 😉 Smart att kunna utnyttja jyckarna sinsemellan. Hehe!

Efteråt åkte vi till sjön. Zafir skrek av lycka när han hoppade ur bilen på badparkeringen. Han ville inte åka hem sen. "Nä, ska vi åka hem redan nu!!", stod han länge kvar i vattenbrynet och såg besviken ut."

Onsdag, valptitt hos Springerlykkan

Oturligt (eller turligt, kanske 😏 ) så var kennelmamman alldeles för vaksam för att jag skulle lyckas ta en valp eller två under tröjan och bara springa iväg. 😊

Dragkamp pågår.

Andra har fixat egen leksak i lugn och ro.

Eftersom valparna blev helt galna 😊 i mina skor, så hämtade vi lite fler leksaker...

... men det var de två vuxna hundarna som blev mest leksugna och rejsade värsta rejset så valpar flög åt höger och vänster i tumultet som uppstod.

Nä, skojar bara, men det var de vuxna hundarna som först började leka, men lugnade strax ned sig.

Bästa, sötaste valphögen. 💖

Ja, ni förstår väl hur svårt det var att låta bli att kidnappa en valp eller två... eller varför inte fem?! 😉

 

En helt vanlig torsdag...

Hmpf! Skulle bara gena mellan två stigar... och så är man plötsligt lite smått vilse. Pingu brydde sig inte om det, utan skuttade glatt upp på en nyfunnen godisssten. Att stenen var i värsta branten brydde han sig inte om heller. Tyvärr syns det inte på bilden hur brant det var. Mitt dumknä inrådde att vända tillbaka... *menande*

Lat som jag är så citerar jag åter mig själv från Fb:

"Det blev över en timmes skogspromenad efter jobbet med ett emellanåt irriterande trilskande dumknä.
Haha! Eventuellt vilt och andra skogsmonster i vår närhet blev i god tid bortskrämda av antingen mina dova "Meeeen!! Kom tillbaka!!" (Zafir tyckte vi gick alldeles för sakta) eller mina ljusa plötsliga "Ajjjjjj!! Dumma knä!! Vänta!!" (hundarna väntade snällt) samt mitt muttrande "Hur sjutton klarar man av att bli lite smått vilse i den här lilla skogen?!". 😉
Det var dock ett skogsmonster som inte blev ivägskrämt..."

Väl tillbaka till bilen, så la sig Pingu ned medan han lapade i sig vatten.

 

Bilder från.. i fredags, kanske..?

Zafir tycker det är tämligen orättvist...

... att alla tvåbenta får vara på andra sidan av grinden och inte han. Zafir skulle kunna hur lätt som helst öppna grinden, men gör det inte... oftast i alla fall. 😉 Ibland går det bara inte att låta bli att falla för frestelsen.

Jag tror nog att Pingu tycker detsamma; att det är orättvist på jobbet. Men han håller sig dock till reglerna - och stannar på rätt sida om grinden... ja, alltså om frestelsen inte blir alltför stor.

Vad föreställer då denna bild?

Jo, Zafir upptäckte efter ett tag att smultronen som matte stoppade i sig faktiskt var ganska goda, och började plocka bären själv.

Fast helst skulle han vilja att matte matade honom, men han fick minsann plocka själv! Pingu brydde sig inte mycket om smultronen.

Tvådagars agilitytävling på Väsby BK

På lördagen var det klass 1 och klass 3-tävlingar.

I och med det ju har gått ganska värdelöst med Zafir, så hade jag ju tänkt att ta ett tävlingsuppehåll med honom, men eftersom Väsby BK ligger så pass nära, så... blev han anmäld. 😊

Och det var bra det! För - i mina Zafirmått mätt - så blev jag glad och nöjd över pojkvaskern! 😊😊

Hoppklassloppet.

Det går absolut framåt med Zaf. I lördags var det helt klart mer agility än hans sedvanliga nosspåragilityande. Även om vi har en lång väg kvar innan man kan kalla det för riktig agility. 😉

Det är mått frustrerande när man först har fin kontakt med jycken, för att sen byrackan gör en plötslig helomvändning och börjar följa ett spår i gräset... men han bryter och hänger med matte 😊😊.
    Sen kom det krångliga slalomet - och han tappar fokus helt - och hamnar plötsligt utanför planen för lite upptäcksfärd. Jag tar fram visselpipan och kallar in - och han kommer som ett skott. 😊 Men jag vill att han ska ta ett hinder innan han får sin kampbelöning.

Det blev lite missförstånd mellan mig och en hinderfixare, som trodde jag var på väg ut från banan, men jag gjorde ju bara en U-sväng för att ta om hopphindret. Domaren ser vad som håller på att hända/kan hända, men det var ingen fara. "Oj!!", utbrast hinderfixaren och hejdade sig. "Det är lugnt!", ropar jag till hinderfixaren i flygande fläng, och fortsätter banan.

Att Zafir springer förbi långhoppet förvånade mig egentligen inte. Förutom att jag knappt visade mot hindret, så var det länge sen vi tränade det.

Zafir på Väsby BK. Foto: Sandra Helén.

 Agilityklassloppet.

Jag hade redan vid banvandringen bestämt att jag skulle stanna upp och belöna Zafir efter slalomet, om/när han har forcerat det rätt. Med andra ord, frivilligt diska oss för framtida segrar... eller i alla fall framtida tävlingar. 😉

Haha! Sen så glömmer jag för en sekund bort vilken hund jag har med mig i starten. Zafir har ju inte samma hindersug som Pingu, så det var inte alls märkligt att han sprang förbi det andra hopphindret. Det var alltså helt mitt fel. Klant-Maja!! Äsch!
    Jag struntade i att ta om. Hade ju redan bestämt att diska oss efter slalomet. Kunde ju lika bra diska oss vid andra hindret som sen, liksom. 😉 Flytet är viktigare än själva hinderforcerandet.

Jag gör nån slags jakko vid hopphindret efter tunneln, vilket jag inte alls hade planerat; det bara kom, liksom, och det funkade hyfsat. Zafir reagerade nog på att matte vände om så där lite åt "fel" håll.
    Det blev flams och nos efter balanshindret, men sen mot slalomet, som han fixar (!) på andra försöket. Snabb leksaksbelöning.

Zafir får absolut mer fart under tassarna - och är mer fokuserad - när jag har leksaken i handen. Kul att jag fick till en oplanerad handlingstysksvängmojäng på andra hopphindret efter A-hindret. Hade min timing varit lite bättre hindret före, så hade det nog inte blivit en sådan vid sväng till det andra hopphindret.

Sen gör Zaf världens svanskutt på gungan. Tjohooo! Måste träna gungan i fart.

Sedan - bäst av alltihopa - Zafir klämmer till med ett klockrent bakombyte tre hinder från mål - utan fulsnurr!! Bakombyten som vi precis har börjat träna, och han har haft väldigt svårt för det, men den satt som en smäck!! Bästa Zaf!! 😊💖😁


Fast nu vår tävlingsdag var över, så stannade jag kvar i ett par klasser. Jag hade erbjudit mina tjänster som tidtagare eftersom det var lite ont om funktionärer. Men innan det så glufsade jag i mig lite funktionärsfika; en delikat äppelpaj med vaniljsås. *mums*

Pingu var förstås med som hejarklack på lördagen. Lilla söta Noppe syns i bakgrunden.

Jo! Ser ni vilka det här är?

Det är Zafirs kullsyster Emi som agilitytävlingsdebuterade i lördags. Hennes matte Maja var som synes också med. De gjorde en bra debut tycker jag. De kom på en hedrande 15:e plats (av 20 startande) i hoppklassloppet. Grattis!! 😊

Haha! Jo, jag hade lite sjå (nja, mest sjå hade nog Emi-matten själv med banvandring samtidigt) att hjälpa dom med att få Emi inmätt innan deras start. När jag sen står där på klubbstugans altan och kollar när Emi blir inmätt, så upptäcker jag efter en liten stund att ens egen banvandring har ju börjat därborta!! Meeen! Nu håller jag - åter - på att missa banvandring fast jag är närvarande på tävlingsområdet.. Eh? Fast det har ju i och för sig hänt förut... *vissel* 😏

Söndag, klass 2- och klass 3-tävlingar

På söndagen var det Pingus tur att visa framtassarna...
    Fast innan klass 2-loppen började så var jag tidtagare igen i ett par klasser. Det kommer mer om det allra längst ned.

Ärligt talat så har jag tappat lite av tävlingslusten med Pingu eftersom han på sistone är extremt nosig och okoncentrerad. Är så orolig att nåt dumt ska hända. 😕😖
    Det blev inte bättre av att Pingu plötsligt börjar dovt att morra åt ett par hundar som bara lugnt passerade vårt läger. Vår teori är dock att han vaktade löptikarna som var hos oss. Visserligen hade han inte ens nosat åt hundburarna de låg i, men.. han kände nog av att "hans" tjejer, Sheena och Zia, var där och i löp.

I hoppklass-loppet - som var innan morrincidenten - så stannade Pingu upp mitt i banan och spanade bort mot målområdet, men han fortsatte sen banan, visserligen ganska okoncentrerat. Jo, innan hade vi diskat oss vid en ganska svår hinderpassage, där jag hade svårigheter redan vid banvandringen.

När vi far mot målhindret är jag kvick som attan att hojta till ett bestämt "Stanna!!!", vilket han också gjorde, men med viss ovilja och ett fokus mer bortåt än åt mattes håll.

Får väl erkänna att vid banvandringen var jag själv inte alls taggad för att tävla. Tyckte banan kändes för svår och omöjlig för oss. Ja, vi är i tvåan nu, så... Så här kommer det att bli nu framöver. *längtar tillbaka till ettan*

En förälskad Pingu.

Inför agilityloppet "hyrde" jag - med trevlig hjälp och stöd av klubbkompisar - in "målvakter" runt banan vid utsatta ställen - för säkerhets skull.
    Jag fick lov att slita som ett djur för att få Pingus koncentration på agility. Det blev till slut för många vägran - disk.

Jag var ändå nöjd - och lättad - att han höll sig kvar på banan.

När vi efteråt går bort mot vår lägerplats så drar han envist mot en luktfläck som är vid hoppklassbanans målområde. Jag utnyttjar life reward-träningstillfället.
    Naw! Min lilla Ping! 💗 Han är så söt när vi - på mattes "inrådan" - först ska passera den extremt intressanta luktfläcken, för att sen sitta ned intill. Haha! Och Pingu sätter sig raskt ned, men vänder sig om - och typ pekar med kroppen mot luktfläcken, men ser på mig och därmed ber om lov att få rusa dit. Jag ville dock kräva liiite till, men sen så fick han sin mycket efterlängtade belöning: att få nosa på denna luktfläck. Kanhända att det var den han spanade efter redan vid hopploppet?

Ja, jag vill bejaka hans rara (i dubbel bemärkelse) försök att kommunicera med mig i hopp om att han ska få en större vilja att just kommunicera med mig; att få honom att förstå att det lönar sig mer än att bara dra iväg som en bulldozer med mig som ett ankare efter.

På söndagen var det Zafirs tur att vara hejaklack. Fast han fick ärligt talat mest sitta i bilen... för jag var lat.

 

Att funktionära, till exempel som tidtagare

Ni skulle ha sett mitt CV (!) 😊 till Väsby BK, där jag erbjöd mina tjänster. Äh, här kommer det:

Hejsan! 

Behöver ni fortfarande fler funktionärer till agilitytävlingen 22-23 juli? Undertecknad finns isf till förfogande. Tävlar själv XL klass 1 (Zafir) och klass 2 (Pingu). 

Jag är förfärligt morgontrött, så ingen tidig morgon, tack, för tävlingens bästa. Mina funktionärspecialitéer är tidtagare, ögon, skrivare eller hinderfix. 😊 Är dock urusel inropare eller speaker. Dator har jag aldrig varit förut, så.. nä. 

Behöver förstås (som alla andra) få tid till att rasta egna hundar.

Mvh
Kerstin Eriksson

Av nån anledning (de hade som sagt funktionärsbrist) så blev mitt CV framgångsrikt, så jag fick jobbet som just tidtagare inkl koppelbärare i ett par klasser.

Jag gillar att vara tidtagare, trots att det är något enformigt att vanka fram och tillbaka samma sträcka från starten till målet samt kasta kopplet till målfållan. I helgens funktionärande så var det cirka 50-60 gånger per dag som jag vankade denna sträcka fram och tillbaka.
    Ibland så försöker man få ur sig nån lustighet när man för sjuhundraelfte gången passerar sekretariatstältet - bara för att försöka pigga upp stämningen lite.

Haha! Fast mest så förekommer följande konversation:

- Är dom diskade?
- Ja!

Anledningen till ens undran är att man börjat undra varför domaren ser så nonchalant ut; hen står och kollar runt omgivningarna, rättar till solglasögonen eller står bara still och ser ut som hen har somnat stående mitt på planen.  Visserligen kan en domare ha övermänskliga sinnen, men de allra flesta är helt vanliga människor. Och man vill ju inte klanta sig och stänga av tidtagningen innan man är helt säker att man kan göra så.
    Agility går fort! Det går undan! Bara man har vänt bort blicken för en sekund för att dubbelkolla att tidtagaruret verkligen gick igång, letar/böjer sig ned för att ta upp kopplet eller man kollar före man kastar iväg kopplet mot målfållan att föregående ekipage verkligen har förflyttat sig därifrån - så de inte får ett koppel kastat mitt i ansiktet, så kan det mesta ha hunnit hända ute på banan.

En annan konversation som inte är lika vanlig, men förekommer:

- Manuell tid!!
- Ok! (eller tummen upp-tecken)

Ibland så strular den elektroniska tidtagning, därav den mänskliga, manuella tidtagaren. Det är alltid lite smånervöst när allt hänger på ens egen tumme. Om ekipaget kommer vinna eller försvinna i den bottenlösa resultatlistan. 😉
    Alltså, nångång så kommer jag som mothugg "bara för att" plötsligt ropa till sekretariatet: "Elektronisk tid!!" 😉 Eller inte då. Det är nog bara jag som tycker att det skulle vara fasligt lustigt komiskt. 😏

Det största nöjet med tidtagarfunktionärandet är (den enskilda) tävlingen mot den elektroniska tidtagningen. Alltså att lyckas få så nära som möjligt eller allra helst samma tid.
    Vilken lycka när man får EXAKT samma tid - på hundradelen av en sekund!! 😀😀😀😊 Och jag har lyckats med det mästerstycket ett flertal gånger!! 😊😊😎👏 Men jag är ändå ganska nöjd (underdrift) när man prickar tiondelarna. 

Denna (privata) tidtagartävling kräver då förstås att det är en speaker närvarande som just ropar ut ekipagens tider. Just denna helgs tävling hade de ingen speaker (antagligen beroende på att det var två banor igång samtidigt), så då föll det liksom, men ibland så hörde jag sekretariatsfolkets konversation mellan skrivare och dator. Och jag prickade minst tre gånger den elektroniska tiden med bara en hundradels fel. Helt okej, om jag får säga det själv. 😊

Jag har sagt det förut, men jag insisterar att till nästa regelrevidering så ska det tävlande ekipaget belastas med en extra 5 felpoängare om det slänger sitt koppel långt från tidtagaren. Det är liksom tradigt att gå fram och tillbaka ändå!! 😡
    Däremot, de som kastar kopplet till tidtagarens direkta närhet - eller kanske till och med ger en kopplet i handen - så drar man av en 5-felpoängare eller om de är nollade, så drar man av en sekund på bantiden. Eh? Det är väl en bra regelförändring, eller hur?!!

I helgen så var det några stycken som typ kastade kopplet typ bort över häcken och över vägen mot jordgubbsståndet. JAG HAR INTE TID ATT STÅ OCH KÖA OCH KÖPA JORDGUBBAR MEDAN JAG ÄR TIDTAGARE!!! Okej, jag överdriver, men de fick det onda ögat när jag muttrande gick bort till typ andra sidan av ringbandet för att hämta deras koppel.

Det var - förstås - flera som trevligt och artigt samt vänligt kastade kopplen mot mig, och en del till och med med ögonkontakt. De alla fick ett trevligt leende tillbaka samt en tumme upp! 😊👍

Ja, ja... Jag veeet! Att en del (vinnarskallar) är i sin tävlingsbubbla och är inte medvetna om att det finns människor och en värld runt om dom... Äh, var som folk, vetja! 😉

Att visa hänsyn... är det det mest godtyckliga som finns?

Mm, det är nog till och med mer godtyckligt än det sunda förnuftet. 😏

Mitt sunda förnuft säger mig att bilderna här ovanför är hänsyn- och respektlösa mot hundar samt respektlöst komiska (speciellt den högra där Pingu la sig mitt på behållarsöket på en nose work-träningstävlingen - och hade inte en clue vad han skulle göra och matte skrattar och bara måste ta en bild mitt i alltihopa på hundskrället). 😊

Jaha, nu har hon varit ute och läst på så kallade sociala medier igen...

    Tja.. ja, det var en tråd i en Fb-grupp nära dig... och mig också då. Det var en intressant diskussion, faktiskt utan att det spårade ur så särskilt mycket, bara litegrann. 

Det mest underhållande var nog konversationen mellan två kommentarsskrivare, där den ena tyckte att hundar som inte klarar av att invänta sin belöning i nån minut/en stund för gott utfört arbete inne på banan inte är tävlingsredo, och bör åka hem och träna detta, av hänsyn till andra tävlandes hundar som är känsliga för plötsliga beröm-tjohooanden och/eller dragkampslekmorrande intill/i anslutning till banan. 

Det tog inte lång stund innan den andres mothugg kom: "Öh? Varför är den enes problem mer värt och ska ges hänsyn till än den andres? Du får väl åka hem och träna plötsliga belönings-tjohooande och/eller dragkampsmorrande!" (ej citat)

Trångt, trångt, trångt, men alla ska få plats att värma upp, tävla, och sen få en trevlig belöningsstund.

Jo! Jag tycker att det här är instressant; att vissa störningar är helt accepterade på tävling, medans andra är det inte. Exempel: Ofrivilliga, men dock förvisso slarviga godistapp är ett big no-no, men att med berått mod föra in en löptik är en helt legal störning. Oj! Nu blev det löptikssnack igen! Det var inte meningen, ju!! Försöker faktiskt undvika detta lite smått tjatiga ämne. Attans!!

Okej, bättre exempel är förstås det förstnämnda eventuella godistappet och/eller högljudda belöningar. De flesta i tråden var på de (över?-)känsliga hundarnas sida, men ärligt talat så förstår jag inte riktigt.

• Kanske är det för att man kommer från agilitysporten med tjohooande från både deltagare och publik, liv och stim samt skällande?

• Kanske är det för att jag har en kärlekskrank byracka till hund som önsketänker att det finns löptikar som vill fria till honom överallt? Det spelar liksom ingen större roll att det han fått nos på egentligen är kastrerade gamla hanhundar eller om det är en hund av samma hundras som en löptik han flirtade med (dock obesvarat) för över två år sen eller att det är "lillasystern" i familjen till löptiken som precis har löpt klart som råkade traska förbi när det enbart är två hundar kvar innan ens egen start - och ens önsketänkande hund blir störtförälskad och ej längre kontaktbar.

• Kanske är det för att jag har en hund som har så himla svårt med sin impulskontroll som bara måste rusa iväg och undersöka när han vädrar en spännande doft i näsan?

Det gäller för Pingu-benen att hinna med Pingu-nosen över stock och sten.

• Kanske är det för att jag vägrar (!) att lämpa över träningsansvaret på nån annan? Om/när min hund inte klarar av en störning så är min första tanke (nja, andra om jag ska vara riktigt ärlig, min första spontana tanke är nog "Attans också! Typiskt!!") att jag måste försöka på nåt klurigt sätt träna det, vad det än månde vara.

Nu invänder säkert en och annan läsare att godistapp är förbjudet enligt tävlingsreglerna, löptikar är (numera) tillåtna att deltaga på tävling, och jag håller med fullkomligt om det.
    Det jag dock ifrågasätter är att godistapp, belönings-tjohooande, skall, (lek-)morr etc gör vissa så överdrivet upprörda. Hm? Kanske ska till nästa regelrevidering föreslå att godistapp (etc) ska bli tillåtet. 😉😊😏 Haha! Hur många tror på att det blir antaget? 😀

 En tävlingsbana kan ju aldrig bli kliniskt ren samt störningsfri. Vad vet man har traskat över planen det senaste dygnet när ingen såg nåt? Vilda djur av alla de slag inklusive harar med tillhörande harpluttstapp, eller en löptik vars ägare inte har en aning om att det är inom en mycket snar framtid en tävlingsbana, för att inte tala om hundägaren som ännu inte har en susning om att dennes tik precis har kommit i löp. Alla kan ha varit där på tävlingsområdet.
    Men... när det gäller dessa ovanstående exempel så är i och för sig samma störningsförutsättning för alla tävlande... fast egentligen inte! Beror på hur man tänker; olika hundindivider är ju olika störningskänsliga. Och så kommer man tillbaka till vad man bör träna inför tävling.

Vad jag vill komma fram till är att ibland har man tur och ibland inte, och hur som helst; ju mer man tränar desto "mer tur" har man. Heja Ingemar Stenmark!! 😊

Den impulskontrollbefriade samt lättfrestade Pingu beskådar en rallyträningsbana med en "något" utspridd åttans frestelse. 😉

   Jag har varit med om rallytävling där Pingu nosade upp godis mitt på banan och knaprade nöjt i sig istället för att göra en snygg och flytig 270 graders vänstersväng (vilket då var hans paradmoment).
    På agilitytävling har jag varit med om att Zafir ställer sig upp, där han sitter framför första hindret, vänder sig om och knatar lugnt ett par meter bortåt - för att sen nöjt tugga i sig nåt gott. Sen hade han tid för att köra agility. 😉

En ung Pingu sniffar in bloggläsarna.

    Apropå Zafir, som ju är den absoluta agilityrookien, så har han mitt i loppet rymt av planen för att spåra/vädra sig fram till övergivna människomatsäcksmatrester lämnade ett par meter från ringside, som han självbelönande och nöjt mumsade i sig. 😋

Jag har varit med om på en lydnadstävling, vid inkallningen, när Keaton helt plötsligt blir totalt döv och ofokuserat sitter kvar, men vaknar upp efter några upprepade inkallningsförsök, och får sen för sig - allt för mig helt oväntat - att köra den klassiska ingången bakom förarens rygg... för att en hund med matte råkade just då passera på gångvägen, ett tiotal metrar, bakom min rygg.

Apropå lydnadstävlingar, så blev jag nu påmind om en tävling där en ensam skällande hund var uppbunden intill banan, och ja det störde, men min tanke var: "Men den störningen borde min hund klara av. Vi är ju för sjutton på en lydnads-tävling!!"
   Haha! Nu minns jag en agilitykurs, för typ "tusen" år sedan på bortaplan, där vi agilityfolk blev strängt uppmanade att se till att våra hundar var tysta... för en annan träningsgrupp (lydnad) skulle träna platsliggning på den angränsande appellplanen. Jag begrep ingenting! "Vadå? Det är ju lydnadshundar, de ska väl fixa lite eventuella hundskall?", tänkte jag förundrat, "Och om de inte gör det så är det väl hög tid att träna det... och varför inte passa på att göra det nu?"
    Just for the record: Våra agilityhundar var lydiga nog att hålla tyst under de andra hundarnas platsliggningsträning. 😉😊😀

Vad jag menar är...

• Plötsligt, helt oväntat (?) är Murphy framme med sin lag, och tillfälligheterna sabbar ens tävlande och ens hunds koncentration, men det kommer fler tävlingar för att revanschera ens tidigare misslyckande.
• Att träna alla möjliga (och omöjliga?) scenarion. Och nej, jag påstår inte att det är lätt att kunna vid ens vardagliga träningstillfällen iscensätta främmande hundars ägares vilda belöningstjohooande eller för den delen löptiksdoft. Men med lite fantasi så kan man få till liknande situationer. Varför inte träna mitt i hembygdens köpcentrum med liv och stim?

Kort torr-rallyträning innan jobbet med centrumstörning inklusive passerande tåg, bilar samt skyndande fotgängare tätt intill...

... för att inte tala om en och annan kråka som åskådare uppe på staketet, eller som på bilden när Pingu vädrar och spanar bortåt där en jobbarkompis kommer cyklande mot oss.

Rallyträning pågår hemma på gårdsplanen i lugn och ro.

Att visa hänsyn är samtidigt att visa respekt. 

• Att i möjligaste mån hålla avstånd.
• Om någon kommer för nära; flytta på dig själv istället för att bli förgrymmad på "inkräktaren", och visa "inkräktaren" respekt genom att intala dig själv att närgångheten var ett simpelt och mänskligt misstag.
• Att undvika (borde inte vara så svårt) olämpligheten att äta samtidigt som man går banvandring. Även om du är helt säker på att du inte slabbar över hela tävlingsbanan, så finns det risk att någon av dina medtävlanden inbillar sig det. 😉
• Funktionärer, såsom exempel hinderfixare bör (!) inte inmundiga sin välförtjänta lunch under funktionärsarbetet på banan, vilket kan ses respektlöst mot de tävlande. (Hihi! Fast å andra sidan om vi tillåter godis inne på tävlingplanen så blir det inga problem med det. 😋😉😊)

Pingu är trött samt Sommarcupen deltävling 4

... eller så är det matte som är trött? 😏

Nä! Vi måste göra nåt! Vi kan inte slöa hela långa dagen.

Uppletande hemma på tomten

Sagt och gjort, så blev det hastigt och lustigt en slarvigt vallad (en gång) uppletanderuta, då jag samtidigt så påpassligt droppade fyra grejer medan jag gick zick-zack över min lilla ogräsmatta.

Duktiga hundar sitter lösa och fria och väntar medan matte vallar rutan.

Här kommer Pingu med ett uppletandebyte, en sån där tygvattenskål.

Zafir kommer inrusande i full fart mot matte med en gammal hundformad necessär.

Pingu iakttar Zafir medan han väntar på sin tur.

Zafir var också duktig på att vänta på "avbytarbänken". Jag är faktiskt noga med att båda får belöning (en godbit) för gott passivitetsuppförande.

Fyra grejer hade jag lagt ut i den hastigt uppförda uppletanderutan. Förutom de två redan nämnda prylarna, så var det också en gammal vante samt ett glasögonfodral (som tydligen var svårast alternativt tråkigast att lämna till matte). Vanten var roligast/lättast.

    Båda hundarna fick köra sammanlagt fyra utskick (med paus efter två, då den andra hunden jobbade). Upptäckte att Zafir flummade ut efter tre uppletandejobb, så han har nog ännu inte lika lång uthållighet att hålla uppe koncentrationen som sin äldre "brorsa" Pingu.

Möte med får

Jag har nu konstaterat att mina hundar är inga vare sig får- eller vallhundar. Möjligtvis är de tvättäkta fårbajshundar, speciellt Zafir. Pingu var mest intresserad av spännande luktfläckar, som jag gissar var mer lämnade av andra hundar (läs: tikar) än fårskallar.

Bilderna här nedanför är med andra ord ganska missvisande...

Precis efter vi hade klivit in i fårhagen så undrade båda vad de där djuren var för något, men sen sa de båda "Vem bryr sig?!! Öh? Vad är det för smaskigt/intressant som doftar i gräset?"

Kanske att Zafir tänker så här när han iakttar fåren: "Nåde er om ni äter upp mitt delikata fårbajs!!"

Den här bilden är den mest missvisande. Under hela promenaden var det Zafir som typ oavbrutet försökte få i sig fårbajs, medan Pingu nosade luktfläckar. Ingen av dom gjorde någon större notis om fåren som ju var precis intill.

Jag blev dock lite imponerad av mig själv; att jag med lätt sinne gick in bland fårskocken. Jag har nämligen lite fårskräck. Tänk om dom plötsligt får (!) för sig att anfalla mig! Vilken hemsk död! Att först bli inringad, för att sen bli nedtrampad av tusen lömska fårskallar!!

Fler missvisande bilder...

Vi tog en tur på strandpromenaden nere i Österskär. Så här idylliskt och lugnt var inte promenaden, utan jag hotade typ ständigt att jag skulle ta den ena hunden för att klå den andre med. Båda byrackorna uppförde sig som ystra kalvar nyss utsläppta på sommarbete.

"Oj! Vad kul!! Vad spännande!! Jag måste nosa där och där och där och - DÄRBORTA!!! Skynda! Skynda! Måste hinna med att nosa ÖVERALLT!!! Men oj! Hjälp!! Vad är det där?!!!* Äsch, det var bara en sån där som man förtöjer båtar med, ju! Vad är det som doftar så hiiimla spännande DÄRBORTA på andra sidan?!!!", drog de sin arma matte hitan och ditan.

*Pingu blev livrädd och så avlång en ESS kan bli när han upptäckte en järnring på bryggan.

Bild tagen intill ångbåtsbryggan. När vi gick på själva bryggan så ville Zafir ta sig ned i spat. Han försökte nästan krypa nedför ångbåtsbryggan, men han ångrade sig (som tur var) eftersom det var lite väl långt ned till böljan den blå (som i och för sig såg grön ut).

"Se nu söta ut!!", uppmanar fotografen (jag). "Nä, vad händer bakom oss? Måste kolla!", protesterar Zafir.

"Vadå? Vad händer bakom? Vad är det?", undrar även nu Pingu. "Hörrni hundar! Kolla hitåt, då!!", envisas jag.

 Där satt den! Nja, de kollar åtminstone hitåt... typ.

Jag genar över det låga staketet (syns i bakgrunden) mot bilen. Jag klev över först, sen säger jag "Kom!" till hundarna... och Zafir kryper under staketet. "Det kommer aldrig bli en agilityhund av dig, inte!", muttrade jag lite sarkastiskt. Pingu skuttade dock vigt över.

Agility- samt tävlinghyfsträning

Eftersom jyckarna behöver tränas, så tog man sig en liten tur upp till brukshundklubben.

Pingu har ju varit tämligen ofokuserad och nosig på sistone, så jag utnyttjade typ varje luktfläck som vi (läs: Pingu) fann på agilityplanen. Just vid luktfläckarna så var det startträning - utan nos men med agilityfokus.
   Eftersom jag först inte visste om alla spännande luktfläckarna, så strödde jag - med berått mod - ut ett gäng godbitar framför hopphinder för att träna starter utan nosande. Självklart så fick Pingu efteråt tillstånd att käka upp godbitarna.

Zafir fick träna först i och med jag hade planerat att lägga ut godisstörning till Pingu. Zafir behöver inte fler störningar än det som redan finns. 😉 Först var han tämligen irriterande okoncentrerad, men sen så.. Han inbillar sig att det inte är så himla noga att lyssna och följa mattes dirigeringar. "Äh, jag kan väl ta det där hindret sen. Ska bara först...", visar han.
    Ja, mina belöningar måste bli roligare - plus att jag måste komma ihåg att inte nöta samma sak om och om igen med Zafir. Högst tre gånger, sen paus eller byta till nåt annat, annars flipprar han ut/tröttnar/strosar nosande nonchalant iväg - och jag blir sur och besviken samt irriterad. Det gäller all träning med honom - och för min egen skull; det ska kännas roligt att träna (inte bli sur och irriterad).

Det är en ganska knepig kombination med hans inledande okoncentration för träning. Exempel: Först är han på grund av att inte ännu kommit in i träningsmode slarvig och ofokuserad vid slalomträning; tar några portar lite här och där. Sedan skärper han till sig - och gör perfekt och med fin fart (i hans mått mätt). Jag måste komma ihåg att då inte upprepa igen ytterligare några gånger för då blir det bara blaj och slalomportflams igen. Absolut högst en (1) gång till efter lyckat slalomforcering! Kom ihåg det nu!!! 😊😊

  När vi var färdigtränade nere vid agilityplanen så fortsatte vi dock med vardagshyfsträning på vägen mot parkeringen, där träningen övergick till inkallnings- samt sitta-kvar-träning med en hund i taget, som sedan avslutades med godisregn över deras huvuden som de inte fick ta förrän mattes varsågod. Det sistnämnda träningen lyckades på första försöket - och som därmed även blev det sista. 😊😊😊

 

Sommarcupen, deltävling 4

Så var det åter dags för Sommarcupen. Typiskt nog så jobbade jag till kl. 19.00, så det var ganska svårt att hinna dit till senast kl. 18.45, då banvandringen är för första loppet, hoppklassen.
    Trots att jag hade dagen innan förvarnat min sena ankomst i Fb-gruppen (jag har ju hand om utskriften av resultatlistan), så blev man välkomnad med flertalet: "Men vad har du varit? Dags att komma nu!!" "Men jag har ju... Jobbade ju till...", försvarade jag mig retsamt muttrande och menande.😊
 
   På grund av min plikskyldighet mot arbetet, så hann jag tyvärr förstås enbart med det sista loppet, och det gick inte så bra. Pingu kom i och för sig i mål, men med ett långt avbrott mitt i loppet; han stannade upp och stirrade ut bland publiken och funderade... lääänge...  *suck* Sen bestämde han sig för att fortsätta med agilityn.

Undrar om det var den här söta tösen Pingu spanade trånande efter?

 

Zafir var irriterande extra flamsig och nosig på banan. Han tog några hinder lite här och där. Så med andra ord även lite bakslag när det gäller Zaffe.

 

Zafir väntar uttråkat att matte ska bli klar med att fotografera av protokollen och att hjälpa till att plocka undan prylar.

Men vad är det där för nåt som sitter uppe på bordet?

Jo, det är Zafir som likt Snobben/Snoopy leker gam. 😊

Och vad är det för en filur som ligger därborta under bruksstegen? Måste gå närmare för att kolla...

Vilar han huvudet på trappsteget?

Jo, Pingu hade fixat sig ett bekvämt huvudstöd medan han inväntade att matte skulle komma tillbaka.

Okej, det kan hända att båda jyckerna hade roat sig med koppelknyppling eller nåt liknande. Kanske ska börja med det istället för agilityn, kanske..? *menande med tanke på de senaste agilitybakslagen* 😉

Nä, måste hitta på nåt nytt! Nåt som bryter bakslagsvågen... Göra nåt annorlunda.. Nåt som bygger upp viljan att samarbeta.. Förstärka och förbättra belöningarna.. 
    Så under några dagar i veckan, under den där sista timmen på jobbet, medan det ändå är sommarlugnt i köpcentrumet, så plockade jag fram klickern för lite shaping. Hm? Men vad ska vi shejpa fram då, Pingu? *inväntar att han gör nåt kul* Efter att ha blivit utstuderad en liten stund så kom det ett gääääsp. *klick*

Filmsnutten är från efter cirka tre-fyra korta träningstillfällen (utspridda över lika många dagar). Pingu har helt klart fattat grejen, men jag vill förstås få bättre och mer tydliga gäspningar, men det är en bra början. 😊

Min tanke att försöka shejpa fram ett snyggt - och stabilt - fotsittande/-gående med Zafir vette sjutton om det är en bra idé. Zafir har nämligen svårt för att hålla sig intill min direkta sida; han flyter gärna ut och har sen inte en aaaaning om hur man sen kommer tillbaka till mattes vänstra sida. "Öh? Vadå? Jag sitter ju här!! (snett framför) Vad är det för fel med det?!!! Vad menar du? Fattar inte!!!", visar han helt oförstående, och för att verkligen visa att han sitter ned på sin söta rumpa, så förflyttar han sig ofta ännu längre bort från min vänstersida! Med andra ord har han inte fattat det där med att vara nära intill vänsterbenet.

    Om jag inte har en godbit i handen förstås, då fattar han allt, men utan visande godishand har han ingen aning om hur man gör - fast han gjorde det alldeles nyss två sekunder tidigare.

   Min mesta utmaning är nog dock att minnas att inte upprepa samma sak (nöta in) mer än tre... allra högst fyra... Nä, det är för många upprepningar. Samma sak högst tre gånger, helst färre. Även för min egen skull, så träningen känns roligare för oss båda. För om matte tappar motivationen och tycker det är trist, då.... blir det inget bra alls.

Jo! Höll på att glömma!

Mitt första dumknä, alltså högerknät som jag vred till vid ett framförbyte på agilitytävling för några år sedan, har så irriterande börjat trassla för ungefär en vecka sedan (mitt andra dumknä är hyfsat okej). Först kunde jag knappt gå överhuvudtaget, men sen så gick (!) *fniss* det. Så har det varit fram och tillbaka, vilket sätter lite käppar i hundträningshjulet. Jag är lite orolig för sensommarens/höstens agilitytävlingar.

En favvo-bild från förr. Spirou och Gromit på promenad.

   Igår fick jag lov att vända på hundpromenaden bara efter fem-tio minuter för att det plötsligt började göra för obehagligt ont, så jag knappt kunde ta mig framåt.

    Så idag så tvekade jag om jag vågade mig på en längre promenad överhuvudtaget. Tänk om det plötsligt börjar göra så där jätteont när man är långt hemifrån!

   Idag testgick jag först hemma på min skogstomt, följt av lite "gäsp" 😊-, följsamhet, och apporteringsträning, då jag så påpassligt körde lite knäövningar medan jag inväntade hundens återtåg med dummy i munnen. Här är man effektiv 😉. Sedan gick vi ut på en trevande koppelpromenad... som avslutades med en skogstur (med relativt kuperad terräng) utan någon värre irriterande smärta. Så ljuvligt att inte känna att man har ett knä!! Och det under en hel timmes promenad! 😊

   Haha! Skogsturen blev faktiskt till tack vare att bägge jyckarna började plötsligt att tvärdra i kopplen, och jag protesterade vilt genom att vägra gå åt det håll de ville, och när vi då vände så var skogen liksom närmast hemåt... som sedan blev en längre och längre skogstur eftersom jag kunde gå obehindrat.

   Så tack jyckarna för att ni är ouppfostrade koppeldragare!! 😊😊😊

Nu Wimbledon! 😊