Pingu är trött samt Sommarcupen deltävling 4

... eller så är det matte som är trött? 😏

Nä! Vi måste göra nåt! Vi kan inte slöa hela långa dagen.

Uppletande hemma på tomten

Sagt och gjort, så blev det hastigt och lustigt en slarvigt vallad (en gång) uppletanderuta, då jag samtidigt så påpassligt droppade fyra grejer medan jag gick zick-zack över min lilla ogräsmatta.

Duktiga hundar sitter lösa och fria och väntar medan matte vallar rutan.

Här kommer Pingu med ett uppletandebyte, en sån där tygvattenskål.

Zafir kommer inrusande i full fart mot matte med en gammal hundformad necessär.

Pingu iakttar Zafir medan han väntar på sin tur.

Zafir var också duktig på att vänta på "avbytarbänken". Jag är faktiskt noga med att båda får belöning (en godbit) för gott passivitetsuppförande.

Fyra grejer hade jag lagt ut i den hastigt uppförda uppletanderutan. Förutom de två redan nämnda prylarna, så var det också en gammal vante samt ett glasögonfodral (som tydligen var svårast alternativt tråkigast att lämna till matte). Vanten var roligast/lättast.

    Båda hundarna fick köra sammanlagt fyra utskick (med paus efter två, då den andra hunden jobbade). Upptäckte att Zafir flummade ut efter tre uppletandejobb, så han har nog ännu inte lika lång uthållighet att hålla uppe koncentrationen som sin äldre "brorsa" Pingu.

Möte med får

Jag har nu konstaterat att mina hundar är inga vare sig får- eller vallhundar. Möjligtvis är de tvättäkta fårbajshundar, speciellt Zafir. Pingu var mest intresserad av spännande luktfläckar, som jag gissar var mer lämnade av andra hundar (läs: tikar) än fårskallar.

Bilderna här nedanför är med andra ord ganska missvisande...

Precis efter vi hade klivit in i fårhagen så undrade båda vad de där djuren var för något, men sen sa de båda "Vem bryr sig?!! Öh? Vad är det för smaskigt/intressant som doftar i gräset?"

Kanske att Zafir tänker så här när han iakttar fåren: "Nåde er om ni äter upp mitt delikata fårbajs!!"

Den här bilden är den mest missvisande. Under hela promenaden var det Zafir som typ oavbrutet försökte få i sig fårbajs, medan Pingu nosade luktfläckar. Ingen av dom gjorde någon större notis om fåren som ju var precis intill.

Jag blev dock lite imponerad av mig själv; att jag med lätt sinne gick in bland fårskocken. Jag har nämligen lite fårskräck. Tänk om dom plötsligt får (!) för sig att anfalla mig! Vilken hemsk död! Att först bli inringad, för att sen bli nedtrampad av tusen lömska fårskallar!!

Fler missvisande bilder...

Vi tog en tur på strandpromenaden nere i Österskär. Så här idylliskt och lugnt var inte promenaden, utan jag hotade typ ständigt att jag skulle ta den ena hunden för att klå den andre med. Båda byrackorna uppförde sig som ystra kalvar nyss utsläppta på sommarbete.

"Oj! Vad kul!! Vad spännande!! Jag måste nosa där och där och där och - DÄRBORTA!!! Skynda! Skynda! Måste hinna med att nosa ÖVERALLT!!! Men oj! Hjälp!! Vad är det där?!!!* Äsch, det var bara en sån där som man förtöjer båtar med, ju! Vad är det som doftar så hiiimla spännande DÄRBORTA på andra sidan?!!!", drog de sin arma matte hitan och ditan.

*Pingu blev livrädd och så avlång en ESS kan bli när han upptäckte en järnring på bryggan.

Bild tagen intill ångbåtsbryggan. När vi gick på själva bryggan så ville Zafir ta sig ned i spat. Han försökte nästan krypa nedför ångbåtsbryggan, men han ångrade sig (som tur var) eftersom det var lite väl långt ned till böljan den blå (som i och för sig såg grön ut).

"Se nu söta ut!!", uppmanar fotografen (jag). "Nä, vad händer bakom oss? Måste kolla!", protesterar Zafir.

"Vadå? Vad händer bakom? Vad är det?", undrar även nu Pingu. "Hörrni hundar! Kolla hitåt, då!!", envisas jag.

 Där satt den! Nja, de kollar åtminstone hitåt... typ.

Jag genar över det låga staketet (syns i bakgrunden) mot bilen. Jag klev över först, sen säger jag "Kom!" till hundarna... och Zafir kryper under staketet. "Det kommer aldrig bli en agilityhund av dig, inte!", muttrade jag lite sarkastiskt. Pingu skuttade dock vigt över.

Agility- samt tävlinghyfsträning

Eftersom jyckarna behöver tränas, så tog man sig en liten tur upp till brukshundklubben.

Pingu har ju varit tämligen ofokuserad och nosig på sistone, så jag utnyttjade typ varje luktfläck som vi (läs: Pingu) fann på agilityplanen. Just vid luktfläckarna så var det startträning - utan nos men med agilityfokus.
   Eftersom jag först inte visste om alla spännande luktfläckarna, så strödde jag - med berått mod - ut ett gäng godbitar framför hopphinder för att träna starter utan nosande. Självklart så fick Pingu efteråt tillstånd att käka upp godbitarna.

Zafir fick träna först i och med jag hade planerat att lägga ut godisstörning till Pingu. Zafir behöver inte fler störningar än det som redan finns. 😉 Först var han tämligen irriterande okoncentrerad, men sen så.. Han inbillar sig att det inte är så himla noga att lyssna och följa mattes dirigeringar. "Äh, jag kan väl ta det där hindret sen. Ska bara först...", visar han.
    Ja, mina belöningar måste bli roligare - plus att jag måste komma ihåg att inte nöta samma sak om och om igen med Zafir. Högst tre gånger, sen paus eller byta till nåt annat, annars flipprar han ut/tröttnar/strosar nosande nonchalant iväg - och jag blir sur och besviken samt irriterad. Det gäller all träning med honom - och för min egen skull; det ska kännas roligt att träna (inte bli sur och irriterad).

Det är en ganska knepig kombination med hans inledande okoncentration för träning. Exempel: Först är han på grund av att inte ännu kommit in i träningsmode slarvig och ofokuserad vid slalomträning; tar några portar lite här och där. Sedan skärper han till sig - och gör perfekt och med fin fart (i hans mått mätt). Jag måste komma ihåg att då inte upprepa igen ytterligare några gånger för då blir det bara blaj och slalomportflams igen. Absolut högst en (1) gång till efter lyckat slalomforcering! Kom ihåg det nu!!! 😊😊

  När vi var färdigtränade nere vid agilityplanen så fortsatte vi dock med vardagshyfsträning på vägen mot parkeringen, där träningen övergick till inkallnings- samt sitta-kvar-träning med en hund i taget, som sedan avslutades med godisregn över deras huvuden som de inte fick ta förrän mattes varsågod. Det sistnämnda träningen lyckades på första försöket - och som därmed även blev det sista. 😊😊😊

 

Sommarcupen, deltävling 4

Så var det åter dags för Sommarcupen. Typiskt nog så jobbade jag till kl. 19.00, så det var ganska svårt att hinna dit till senast kl. 18.45, då banvandringen är för första loppet, hoppklassen.
    Trots att jag hade dagen innan förvarnat min sena ankomst i Fb-gruppen (jag har ju hand om utskriften av resultatlistan), så blev man välkomnad med flertalet: "Men vad har du varit? Dags att komma nu!!" "Men jag har ju... Jobbade ju till...", försvarade jag mig retsamt muttrande och menande.😊
 
   På grund av min plikskyldighet mot arbetet, så hann jag tyvärr förstås enbart med det sista loppet, och det gick inte så bra. Pingu kom i och för sig i mål, men med ett långt avbrott mitt i loppet; han stannade upp och stirrade ut bland publiken och funderade... lääänge...  *suck* Sen bestämde han sig för att fortsätta med agilityn.

Undrar om det var den här söta tösen Pingu spanade trånande efter?

 

Zafir var irriterande extra flamsig och nosig på banan. Han tog några hinder lite här och där. Så med andra ord även lite bakslag när det gäller Zaffe.

 

Zafir väntar uttråkat att matte ska bli klar med att fotografera av protokollen och att hjälpa till att plocka undan prylar.

Men vad är det där för nåt som sitter uppe på bordet?

Jo, det är Zafir som likt Snobben/Snoopy leker gam. 😊

Och vad är det för en filur som ligger därborta under bruksstegen? Måste gå närmare för att kolla...

Vilar han huvudet på trappsteget?

Jo, Pingu hade fixat sig ett bekvämt huvudstöd medan han inväntade att matte skulle komma tillbaka.

Okej, det kan hända att båda jyckerna hade roat sig med koppelknyppling eller nåt liknande. Kanske ska börja med det istället för agilityn, kanske..? *menande med tanke på de senaste agilitybakslagen* 😉

Nä, måste hitta på nåt nytt! Nåt som bryter bakslagsvågen... Göra nåt annorlunda.. Nåt som bygger upp viljan att samarbeta.. Förstärka och förbättra belöningarna.. 
    Så under några dagar i veckan, under den där sista timmen på jobbet, medan det ändå är sommarlugnt i köpcentrumet, så plockade jag fram klickern för lite shaping. Hm? Men vad ska vi shejpa fram då, Pingu? *inväntar att han gör nåt kul* Efter att ha blivit utstuderad en liten stund så kom det ett gääääsp. *klick*

Filmsnutten är från efter cirka tre-fyra korta träningstillfällen (utspridda över lika många dagar). Pingu har helt klart fattat grejen, men jag vill förstås få bättre och mer tydliga gäspningar, men det är en bra början. 😊

Min tanke att försöka shejpa fram ett snyggt - och stabilt - fotsittande/-gående med Zafir vette sjutton om det är en bra idé. Zafir har nämligen svårt för att hålla sig intill min direkta sida; han flyter gärna ut och har sen inte en aaaaning om hur man sen kommer tillbaka till mattes vänstra sida. "Öh? Vadå? Jag sitter ju här!! (snett framför) Vad är det för fel med det?!!! Vad menar du? Fattar inte!!!", visar han helt oförstående, och för att verkligen visa att han sitter ned på sin söta rumpa, så förflyttar han sig ofta ännu längre bort från min vänstersida! Med andra ord har han inte fattat det där med att vara nära intill vänsterbenet.

    Om jag inte har en godbit i handen förstås, då fattar han allt, men utan visande godishand har han ingen aning om hur man gör - fast han gjorde det alldeles nyss två sekunder tidigare.

   Min mesta utmaning är nog dock att minnas att inte upprepa samma sak (nöta in) mer än tre... allra högst fyra... Nä, det är för många upprepningar. Samma sak högst tre gånger, helst färre. Även för min egen skull, så träningen känns roligare för oss båda. För om matte tappar motivationen och tycker det är trist, då.... blir det inget bra alls.

Jo! Höll på att glömma!

Mitt första dumknä, alltså högerknät som jag vred till vid ett framförbyte på agilitytävling för några år sedan, har så irriterande börjat trassla för ungefär en vecka sedan (mitt andra dumknä är hyfsat okej). Först kunde jag knappt gå överhuvudtaget, men sen så gick (!) *fniss* det. Så har det varit fram och tillbaka, vilket sätter lite käppar i hundträningshjulet. Jag är lite orolig för sensommarens/höstens agilitytävlingar.

En favvo-bild från förr. Spirou och Gromit på promenad.

   Igår fick jag lov att vända på hundpromenaden bara efter fem-tio minuter för att det plötsligt började göra för obehagligt ont, så jag knappt kunde ta mig framåt.

    Så idag så tvekade jag om jag vågade mig på en längre promenad överhuvudtaget. Tänk om det plötsligt börjar göra så där jätteont när man är långt hemifrån!

   Idag testgick jag först hemma på min skogstomt, följt av lite "gäsp" 😊-, följsamhet, och apporteringsträning, då jag så påpassligt körde lite knäövningar medan jag inväntade hundens återtåg med dummy i munnen. Här är man effektiv 😉. Sedan gick vi ut på en trevande koppelpromenad... som avslutades med en skogstur (med relativt kuperad terräng) utan någon värre irriterande smärta. Så ljuvligt att inte känna att man har ett knä!! Och det under en hel timmes promenad! 😊

   Haha! Skogsturen blev faktiskt till tack vare att bägge jyckarna började plötsligt att tvärdra i kopplen, och jag protesterade vilt genom att vägra gå åt det håll de ville, och när vi då vände så var skogen liksom närmast hemåt... som sedan blev en längre och längre skogstur eftersom jag kunde gå obehindrat.

   Så tack jyckarna för att ni är ouppfostrade koppeldragare!! 😊😊😊

Nu Wimbledon! 😊