Med lite sorg i hjärtat... Pingus klass 2-debut i agility på Waxholms BK

Gammal bild. Foto: Veronica Öström.

Med lite sorg i hjärtat 😉 kan jag inte längre (retsamt och besynnerligt konstigt stolt) säga: "Jag har varit i klass 1 sedan anno 1994.", eftersom i torsdags så debuterade både Pingu och jag i klass 2. Det tog mig alltså enbart 23 år att få upp någon av mina agilityhundar till nästa svårighetsklass. Men säg, vem har bråttom? 😊

Första loppet var riktigt hyfsat, men en dum nedrans disk efter andra hindret; Pingu satte tassar på den så trevligt hägrande balansbommen, vilket var det fjärde (!) hindret i turordningen.
    
   Äsch! Jag visste att det fanns stor risk för detta, men ändå så lyckas jag inte förhindra balanstasspåslaget. Attans!! Resten av loppet gick som sagt helt okej, förutom ett missförstånd vid hopphindret efter A:et. Just där och då tyckte jag att det tog typ tusen år innan jag fick över den vilt upprorsskällande Pingu över hoppbommen. Ja, ja... Jag förstår hans vaff-protester mot hans handler. 

 Filmsnutt. Agilityklass 2.

Lyssna förresten på bästa speaker-Helenas fina presentation av Pingu. 😀 Om hon inte hade sagt nåt roligt hade jag blivit besviken. 😊

Mellan (och före samt efter) vårt eget tävlande passade jag förstås på att vara funktionär. Förutom att vara tävlingsprylarbortplockare efter tävlingens slut, så var jag tidtagare. Sammanlagt tre gånger fick jag till exakt samma tid som den elektroniska tidtagningen. Förutom det var jag ett flertal gånger bara några hundradelar ifrån. Gillar´t!! 😊 


Inför hopploppet, så var Pingu nosmässigt värre än någonsin, men det behöver inte stoppa honom sen i själva loppet... men det gjorde det idag (eller i torsdags då, om man ska vara tidsmässigt korrekt, och det gillar jag ju, som sagt.. 😏 ). Pingu var helt borta från start. 😠 Ni kan få beskåda eländet på denna korta filmsnutt, som egentligen var meningen att visa ett tjusigt fart och fläktigt hoppklasslopp.
    Får väl erkänna att jag var både sur och besviken över mitt nosarskrälle till hund. Men... *suckar*

 Nä! Har ska tränas starter med tusen skvadriljoner störningsgrejs runt om!!

Till vår klass 2-debut till ära, så kollade jag in gamla videofilmer från förr. Vad kul att det blev videofilmat!! Så roligt att ha så här sjutton (17) år senare.

    Filmerna kommer från när vi var på Bro-Håbo BK, 23 maj 2005 (antar att mina anteckningar på videon stämmer). Jag har filmat av från TV:n. Hundpip och gnäll är faktiskt från filmen (när Keaton alt. Spirou kör hör man ibland Wilbur-yl/gläfs), inte från vare sig Pingu eller Zafir, men de båda var mycket intresserade att titta, men framför allt lyssna på videon.

Wilbur. 

Tänk att den hunden gav jag upp en längre tid när det gällde agilityn. Han blev överstressad bara av att skutta ett hinder, gick inte få någon kontakt överhuvudtaget! Men när jag till slut tog mig i kragen - och förstod hur jag skulle träna honom så blev det så här. Inga problem att köra hela banor längre. Tyvärr blev Wilbur sen förtidspensionerad från agilityn på grund av korsbandskador.

Spirou.

Haha! Lite komiskt att jag, som älskar agility, lyckas få en hund (utav få) som inte gillar sporten. Det Spirou tyckte var roligtast bland alla hinder var att frivilligt trassla in sig i platta tunnelns släp. Man kan se på filmen hur han flertaligt gånger typ draaar sig bort mot tunnlarna, och den ena tunneln så vänder han tillbaka - i tunneln - när han nästan var ute på andra sidan. Det gäller att utnyttja alla tunnlar maximalt, ansåg han förstås! 😏😊

   Många skratt blev det (vad mer kan man göra åt spelevinkhunden), samtidigt som jag slet mitt (då mörka) hår.

Keaton, Spirous morbror.

Haha! The story remains the same - sjutton år senare!! 😊 Kommer jag någonsin bli nån bra hundtränare, som lyckas lära mina odågor till hundar att vara kvar på planen?

Så roligt dock för en matte att se sin hund trava så fint vid ens sida efter loppen. 💖💖

Jag minns nu att jag (dumt nog) lät bli att lära Keaton att sitta kvar i starten, eller rättare sagt: lära honom att inte riva hinder ifall jag var före honom i banan.

Nu när jag ser filmen så blev jag glatt överraskad att han ändå var ganska kvick i slalomet. Minns mest att han hade svårigheter med det; han brukade "lösa problemet" genom att istället appportera nummerskylten intill slalomet. Han blev faktiskt lite känd för det, med orden "Apportören Keaton", kunde speakern ibland presentera oss. 😊 Vid några tävlingar så hade han nummerskyltar eller till och med hoppbommar i munnen medan han forcerade hinder.

Vid nån tävling (antagligen KM) råkade nummerskylten vicka upp över ögonen, så han inte såg nåt, men varför skulle det stoppa en livsglad springer spaniel?
    Med hög fart - med publikens fasa i halsgropen - så sprang han i 190 - rakt in i bordet (som på den tiden ingick i banan). Kaboooom!! Krasch!!! Keaton fortsatte sen - lika glad - som om inget hade hänt. 😊😊

Minns nu också att jag fick rådet (av flera) att vid träning ställa fram nummerskyltar och banna honom när/om han apporterade dom, men jag ansåg att när han väl lärde sig att bemästra slalomet, så skulle han upphöra med sitt irriterande (för mig, alltså) nummerskyltapporterande. Jag hade rätt. (skryt).

Haha! Vid en tävling, så var min bror med för att titta, och han råkade höra en tjej i publiken säga till sin kompis: "Nu kommer den där hunden! Han brukar alltid apportera nummerskylten vid slalomet. Kolla!!"
    Keaton kommer mot slalomet... och han ratade nummerskylten! Han forcerade slalomet helt rätt istället - för nu hade han lärt sig. Undrar om tjejen i publiken blev besviken? 😉

Keaton igen. Hoppklass. Inte hade han glömt bort sin trolovade (hans önksetänkande, alltså) vid ringside!

Keaton var alltså, så när på nån månad, 10 år gammal (2005), så det här måste ha varit en av hans sista tävlingar.

Förra lördagen. I´m a lumberjack and I´m okej...

... sjöng jag och hundarna oavbrutet hela dagen.

Zafir poserar stolt - och villigt - upp sina träklabbsbyten framför det nedfallna trädet.

När vi kom hem på lunchen dagen innan upptäckte vi att ett träd hade stupat i blåsten.

Ni ser väl hur Zafir undersöker trädet? Han bär sin ständiga följeslagare Den gröna pipormen i munnen.

Här har jag efter envist sågande med föråldrade redskap såsom en liten bågsåg samt spårlina (!) (ja, man tager vad man haver) till slut fått av och ned en halvstor gren som fastnat i andra träd. Under tiden jag kämpade oproffsigt med mina antika redskap hörde jag nån granne föra oväsen 😉 med sin motorsåg. Haha! Äh, tacka vet jag gammalt hederligt kraftarbete - helt gratis!!😊😀

Zafir undersöker mycket närgånget den nyss neddragna grenen.

Samtidigt som jag, med knapphändiga skogsarbeteerfarenheter, sågade och hade mig, så höll jag hundarna under ständig uppsikt; vare sig jag eller hundar skulle förolyckas (eller inte ens skadas) under skogsröjararbetet. Hela tiden tänkte jag till före och funderade ut hur jag skulle samarbeta med tyngdlagen istället för tvärtom.

Även Pingu visar villigt och stolt upp...

... dagens trädsågsbyte.

Haha! Zafir ville alltså inte alls vara med på fotot, men jag mutade honom med en godbit.

Om nån undrar så ligger trädet fortfarande kvar på marken som ett ypperligt roligt hopphinder. Jag tar och sågar nån gren i taget. Som sagt, vem har bråttom?

Minns ni natt-rallylydnadstävlingen..

... som vi var på förra veckan? Där det inte gick så bra... milt uttryckt?

Den här bilden från när vi tränade inför tävlingen, på samma plan som tävlingen var på (hemmaklubben), och då det faktiskt gick hyfsat bra har jag snott från Helena. Alltså det gick bra på träningen... på det andra försöket... 😉 Fast det var dubblerad klass på tävlingen, så det så!!

Haha! Jag har ju tidigare skrytsamt lagt upp skärmdumpar när Pingus namn stått överst på agilityresultatlistor, så det är inte mer än rätt att även lägga ut när man står längst ned på resultatlistan. 😊😊

Okej, mer skrytbilder!!

Nja, inga skrytbilder när det gäller bildkvalitéen, utan vad som föregick på själva bilderna - om ni nu kan urskilja vad fotona föreställer.

Frukost ute. Alltså, matte-frukost. Jag glömde nåt inne i köket, och lämnar både Zafir och Pingu (syns inte på bilderna) med orden: "Om någon hund tar min frukost, så... " (slutet på meningen lämpar sig dock inte i tryck).

Ni ser väl Zafir där han sitter på bänken? Jag är nu på väg in...

... och så kikade jag ut genom köksfönstret... och vad gör Zafir?

Jo, han satt bara och stirrade bort mot altanen, och jag fick hela min frukost helt för mig själv. Jo, ibland kan faktiskt även mina hundar vara lydiga. Så det så!! (igen).

Varit på valptitt

I måndags hälsade jag på hemma hos Therese och kollade in nya familjemedlemmen.
  

Valpen Bosse leker vilt med sin pappa Sheldon. Bosse, 9 veckor, är närmast kameran.

Det var full fart på honom, vilket det absolut inte syns på bilden. 😉😊

Får man verkligen vara så här söt? 💗  (synd att han blinkar precis när bilden togs)

Alltså, vilken stil han har, den där Bosse med sin elefantrumpa i miniatyr!! 😊😊

Och dricka vatten kan han också!! 😉😊

 Hemma på tomten...

... en vanlig syn här hemma.

Zafir sitter i blåbärsriset intill uppfarten till gårdsplanen. Ja, ni ser väl vad han bär i munnen? Hans ständiga följeslagare, Den gröna pipormen.

 

Agilityträning (lördag förra veckan)

... som blev en liten revansch från förra träningen som inte gick något bra alls (se förra blogginlägget). Så här skrev jag glatt skrytande på Fb:

"Åkte till klubben nu ikväll lite spontant när man iaf var i närheten, och det blev en riktigt bra agilityträning med både Zafir o Pingu. 😊 Båda fick en ordentlig genomkörare i en liten 4-hinders rundbana (med angränsande slalom) med roligheter som hindersug, hoppa från andra hållet samt bakombyten.

Tack vare Zafir (som fick börja) så blev jag bl a varse att det var värsta intressanta luktfläcken intill slalomet, så det blev en perfekt träning för Pingu, eftersom jag ju var beredd. Pingu har ju på sistone börjat "publikmingelfuska" igen. 😀 (samt luktfläcksnosa mitt på banan. min komm nu)

Sen när Pingu o jag var nästan klara, så riktigt visade Pingu - utan att sticka dit - att han sååå gärna ville till luktfläcken. Men vi var ju inte klara än, så lite mer rundbana och sen slalom... men så missade han sista porten (utan luktfläcknos). Attans! Tillbaka till rundbanan igen, sen slalom - och den satt perfekt! Pingu sätter sig självmant och inväntar att matte ska säga "Varsågod!"; hans ögon var som stora förväntansfulla tefat... och där kom "Varsågod!!". En överlycklig Pingu rusar metern bort till fläcken och står sen där och slickar och slickar läääänge för att sen avsluta med en kort markering över. Men det var han värd, ändamålet helgar medlen, typ. 😊 "

 

I tisdags var det dags för Sommarcupen igen...

Det var det tredje tillfället som var som ett litet genrep inför torsdagens klass2-debut på Waxholms BK. 

Här sitter jag på bänken och kollar in banvandring medan jag deppar och begrundar lite och tar samtidigt ett litet foto på de andra.

Så här skrev jag på Fejjan dagen efter:

"Det går upp och det går nedför...
På gårdagens Sommarcup var Pingu tämligen okontaktbar (andra loppet dock bättre). Känns inget roligt, funderar på vad felet är...Vad är det jag gjorde förut som jag inte gör nu? ..."

"... Zafir blir dock bättre för varje gång. Igår överraskade han mig i agilityloppet att ta flera (!) hinder helt rätt - och med riktig hyfsad fart. 😊 Och med lite envishet (från min sida) även fixa hela slalomet vid tävlingslika förhållanden. Kul! 😊"


Tja, det är ibland tur att man har två hundar; när det går åt helskotta med den ena så funkar det (förhoppningsvis) bättre med den andra.