Trial and error. Vildsvinstass-spår, andra försöket :)

(Alla bilder är från förr)

Alltså, jag är ju hopplös! Fast jag ju tyckte att vårt latmansvildsvinstestspår här hemma på tomten i mörkret för ett par, tre veckor sen var hur häftigt som helst så blir det liksom inte av att göra om det. Ville ju köra lite mer ordentligt, framför allt i dagsljus och förstås lite längre spår.

Men allt som kräver nån typ av planering går direkt i stöpet; det blir inte av, liksom.
    Det spelar ingen roll hur roligt jag tycker själva spårandet är, när man går där förundrad över hur fantastisk hundnosen är när man ser sin hund spåra klockrent framför sig, så nä... 

   Bara tanken att själv ta sig till en skog - utan hundarna - (finns alltså en stor skog bara en granntomt bort, det vill säga inom gångavstånd), lägga spåret, ta sig tillbaka och sen invänta att spåret lägger sig för att mogna... tilltalar mig inte.
    Haha! Tanken att klöven ligger där ensam och övergiven ute i skogen ger mig obehagliga känslor: "Tänk om.. nåt djur upptäcker den, och tycker den verkar mycket smaklig, och därmed försöker ta den, sliter och drar i snöret... Tänk om... nån människa ser den... Tycker det är osmakligt att en avhuggen gristass ligger fastbunden i en buske... Tänk om... ", irrar mina tankar så att jag blir alldeles trött, bestämmer mig för att ta en tupplur - och mina tupplurar är mer lur än tupp, om man säger så...
    Så jag vaknar ett antal timmar senare och nu är det mörkt ute och därmed försent. "Jaha, så missade vi (jag) spårtillfället även den här dagen...", suckar jag irriterad över mig själv...

"Men vad fasen!!!", utbrister jag sen. "Äh, vi kör ett till latmansspår här hemma på tomten!" Har jag förut kunnat göra det i mörkret, så kan man väl göra om det igen. Det är ju bara en kul grej, liksom!

   Så eftersom jag i alla fall måste "ned till byn" för att bland annat inhandla middagen (McDriven), så bestämmer jag att först lassar jag in alla dessa kassar återvinningspapper- och plastförpackningar och tidningar som belamrar mitt kök in i bilen (skulle vara ganska skönt att slippa snubbla över dom varje gång jag går in i köket). Hundarna vimlar runt mina fötter och kollar glatt på medan jag går fram och tillbaka. Sen "lassar" jag in hundarna i bilen och går in för att hämta vildsvinstassarna från frysen, sätter på mig pannlampan och går ut för att släpa runt varsitt spår till hundarna.

 "Hm?", tvekar jag lite väl ute på trappan. "Äh, vi kör bara!", bestämmer jag mig och börjar släpa den ena tassen en bit ifrån huset borta på stigen som slingrar sig bortåt. "Hm?", funderar jag igen, "Nu kommer ju klövarna direkt från frysen.. Man borde nog ha låtit dom tina lite..? Hm? Fryst klöv på frusen vältrampad stig, hur funkar det? Äh, går det så går det. Spela roll! Det märks." Som sagt: Trial and error, liksom. 😏

Jag låter nu släpspåret vika av stigen in under de höga tallarna och sen över stock och sten. Fast jag kan min tomt utan och innan, så måste jag ändå ibland stanna upp i mörkret för att orientera mig i pannlampans smala tunnelsken. Spåret får gå bort mot och upp på bergsknallen där vi sällan brukar vara och där binder jag fast den första klöven, och försöker sen ta mig nedför bergsknallen i mörkret, iklädd ej värsta bästa terrängdojor, utan att slå ihjäl mig.

Mörkt därute.

Okej, dags för det andra spåret...
    Spårstarten fick bli där bakom huset... "Hm? Men vart ska det gå sen? Vill ju inte att det korsar det första spåret. Hm?", funderar jag kvickt medan jag släpar klöv. "Men vänta! Vid det första spåret började jag ju inte släpa klöven förrän borta vid stigen. Nu kommer jag ju bara korsa mina egna spår - inte klövens - och mina spår är ju överallt på tomten!", så jag släpar på över gräs- (läs: moss-) matta, nedfallna kvistar och grenar (klöven fastade ordenligt i en) och över stock och sten och under kvistiga granar där klöv nr 2 fick bli fastbunden i en smal rackarns stubbe.

Tillbaka till bilen och hundarna och jag åker iväg mot återvinningsstället... "Men hallå! Nu blev det ju tokigt! El Macon kommer ju att kallna om den ska vänta medan hundarna och jag går spåren, ju! Det vill jag ju inte!!", så jag, som är så himla bra på att planera - not, bestämmer mig för att vi får helt enkelt åka tillbaka "ned till byn" efter vi gått spåren.
    Efter att alla återvinningspåsar är sorterade i respektive kärl, så åker vi ned till centrum och tar en promenad, och sen gör vi en liten blixtvisit (typ) på jobbet. Hem mot spåren!! 😊

Eftersom Zafir redan har selet på sig (bilbälte) så fick han köra först.
    Han skriiiker av upphetsning. Han draaaaaar i spårlinan bort mot... Tja, han själv vet ju inte vad, men bråttom har han.

   Nu blir det så att han får ta det andra spåret (vars spårstart nu var närmast) fast då jag la spåren hade jag tänkt att Pingu skulle ta det. Zafir hittar spåret direkt, och han nosar klockrent.
    Till skillnad mot förra gången så drar han så hårt i spårlinan så jag nästan faller framstupa när jag försöker parera snår och stenbumlingar i mörkret. Zafir drar i full fart in mig under de kvistiga granarna. När vi är nära själva klöven så drar han oväntat runt en gran med ytterst många kvistiga grenar. Zafir hittade spåret där jag - utan klöv - hade tagit mig därifrån. Hm? Vad spårar han egentligen? Mina eller klövens spår? Fast spela roll. Vi gör ju det här bara som en rolig aktivitet. Inget annat.
    Jag tänker nu, i värsta grankvistskogen, så där lite spårproffsigt släppa linan för att lite så där snyggt plocka upp den från andra sidan spretgranen, men i skenet av halvdålig pannlampa från anno 1853 med nästan urladdade batterier, så missar jag linan i det smärre spårtumultet. Jag får lov att kalla tillbaka hundskrället (som jag nu inte ser vart han har tagit vägen). Zafir kommer lydigt (!) och något förvånad tillbaka. Jag greppar spårlinan och vi återupptar spåret - och Zafir hittar klöven. Han blir själaglad!! 😀 Han får leka med klöven, och far iväg.

 

Eftersom han ju är lös och ledig, så är jag orolig att han ska springa bort till det andra spåret som ju väntar på Pingu, men jag lyckas få med mig överlycklig Zafir med vildsvinstass i munnen. In med de båda in i bilen.


Nu är det Pingus tur...
    Han är mycket lugnare än Zafir. Virrpanna som jag är håller jag först på att gå till fel spårstart, alltså det som Zafir nyss gick (som i början var tänkt till Pingu), men jag kommer på mitt misstag i tid och tar oss bort mot det andra spåret. "Eh? Men... nu kommer vi ju korsa... tänkte inte på det.", ångrar sig det ej så proffsiga spårläggaren. 😉. Mycket riktigt så reagerar Pingu på spåret som Zafir nyss gick; han spanar bortåt i luften. "Hm?", tänker jag. "Ska jag låta honom köra det spåret? Spela roll vad han spårar, liksom... Nja..?" Jag bestämmer mig för att det är nog dumt eftersom det ju nu inte finns nåt spårslut. Trial and error, var det ja! 😊

    Jag säger inget, utan håller bara envist emot i spårlinan så Pingu kommer till hans spår... Han hittar det dock inte. Visserligen går han rätt, men har nosen uppe i luften. Han spårar inte. Med andra ord har han ingen aning. Lite trevande går han framför mig, nosar runt lite i riset, nosar uppe i en buske, men spårar inte. "Äh, tänker jag, och låter honom hållas, men leder honom (håller bara emot) tyst runt dungen och bort till spårstarten igen - för ett nytt försök att han ska hitta klövsläpspåret. "Hm?", tänker jag. Det var ju den här klöven som ju kom direkt från frysen och stigen är ju hård som is. 
   Medan jag iakttar Pingu treva omkring, så funderar jag var jag egentligen avvek från stigen in till under tallarna... "Äh!", tänker jag. "Jag leder bara tyst in där och litar på hunden..", bestämmer jag mig för och gör så. Pingu hittade så gott som direkt spåret där under de höga tallarna - där marken är mer porös än ute på stigen. Sen spårar han klockrent!! Över stock och sten och mossa. 😊 Just det ja!
    Pingu blir ivrig, men han är "artig" nog att invänta klumpig matte som har lite svårt att ta sig fram över den kuperade terrängen. Pingu hittar klöven.

Bild från första (förra) gången Zafir hittade klöv.

Pingu är dock lika avvaktande som förra gången. Så jag följer tipset jag fick på fejjan (Tack Monika!) att knyta loss klöven och påbörja en rolig jaktlek med den runt fötterna på oss båda. Pingu är på direkt. "Haha! Det är är ju urskoj!!", skrattar han medan han far efter den snörförsedda och lite oberäkneliga klöven. 

    Jag släpper snöret och Pingu far iväg - lycklig - med klöven i munnen. Sen släpper han den - och börjar rulla sig över den. "Meeen... måste du verkligen göra så där?!!", muttrar jag och tar tag i snöret och lockar Pingu att återta jaktleken istället. Jag tappar taget på snöret - och Pingu skuttar glatt runt med klöven. .. 
    "Javisst, ja!!", kommer jag plötsligt ihåg. "Jag fick ju fina tipset att ge nåt extra gott när de hitttar klöven. För att poängtera att spåret är slut nu, typ. Tja... det får bli nästa gång... när det nu blir... ". *harkl*

Sen vaknar hundhypokondriken i mig: "Tänk om han sväljer snöret och det trasslar in sig i hans tarmar, så vi måste åka in akut och sen dör han. Pingu får inte dö!", tänker jag oroligt.

In med både Pingu och klöv (med snöre kvar!) in i bilen för att åka till McDriven och hämta en delikat El Maco. 

 

"Hm? Varför tog jag inte av snöret från klöven? Vad gör Pingu där bak? Tuggar han? Rullar han sig över den?", oroar jag mig så pass mycket att jag bara måste stanna bilen för att kolla vad han pysslar med. Jag går ur bilen och kikar in i skuffen... Pingu ligger lugnt och stilla och bara är. 😉 Jag ruskar på huvudet åt mig själv. 

När vi sen är på väg hem igen med matpåsen bredvid mig, så kommer jag på att det hade ju varit smartare att jag hade tagit hand om klövarna innan. "Äh, de får väl leka lite med dom lite medan jag äter.", bestämmer jag mig lite velande för...
    Väl hemma tycker jag det är dumt, så jag vill ha in klövarna direkt. Men först går jag in med El Maco-påsen och ställer in den i mikron (ej påslagen, för att hålla värmen lite i alla fall). Jag sätter på mig pannlampan igen. Därute kutar en speedad Zafir runt med sin klöv i munnen. Ja, det är ju mörkt så jag ser det inte, men på det dämpade "Vrooogrrrfff"-skall-ljuden förstår jag att han har klöven i munnen.
    Men var är Pingus klöv? Den som fortfarande har snöret på? "Hm? Varför inte använda hundarna?", bestämmer jag, och kommenderar "Leta! Apport!", till Pingu, som genast börjar leta... fast han har helt klart ingen aaaning om vad han egentligen letar efter. Jag insisterar min uppmaning medan speedade Zafir rusar fram och tillbaka runt oss. Nu utan vilt vroooffgroffande - utan bara vroooffande - för jag har tagit hand om hans klöv. Den ligger nu inne på diskbänken för att inte krångla till det med uppletandet av den andra klöven. Vi går runt och letar lite - och så hittar faktiskt Pingu klöven - som han fint apporterar till mig. Han får överösande beröm och jag tömmer det sista ur schmackospåsen från nyårsafton. Jag har nu klöv, Pingu och nu en resursvaktmorrande Zafir intill fötterna. "Morr!", visar Zafir, "Det är min klöv!!".

Det är Gromit som nosar nyfiket på en älgtass som vi hittade i skogen.

Jag känner irritationen växa, har god lust att ruska om (bildligt talat) Zafir-spolingen, men jag är ju mitt i värsta bästa berömmet av duktiga fin-Pingu!! Tala om att man som flerhundsägare känner sig schizofren.
    Det blir en lite halvdan belöningscermoni för Pingu och lite avledande "Bry-dig-inte-om-klöven-den-är-inte-din"-godisutdelning till Zafir. När det sista schmackosarna är utdelade, så tar jag resolut klöven och går in. Zafir dansar uppspelt speedad runt mig. Han är tämligen irriterande. Bägge hundarna följer med in. Väl inne tycker jag att Pingus apportbelöning blivit lite väl tanig, och Zafir behöver lugnas ned. Så jag bestämmer mig för att bjuda på lite godissök ute på gräs- (*harkl* moss-) mattan. Jag greppar en näve matkulor och vi går ut.... Hundarna skuttar över altantrappstegen (som vanligt), men där får Pingu nog av speedad lillebror. Värsta tillsägningen med tandagnisslan och skriiiiiik.

Pingu ligger över skrikande Zafir, men jag ser att Pingu bara trycker ned honom. Pingu har huvudet vridet åt sidan om Zafir - och han morrar dovt med ryckande läppar. Zafir skriiiiker från nånstans under Pingu, som strax släpper på trycket och Zaffe far vettskrämd (?) därifrån och upp på altanen till trygga matte. "Ja, ja... Du får skylla dig själv.", säger jag lugnt medan han får ett par klappar. Ja, jag vill ju inpränta att om något känns läskigt eller obehagligt så ska du - alltid - springa till mig.

Sen slänger jag ut matkulorna över marken och hundarna söker - lugnt, nöjt och harmoniskt - upp dom, och jag går in för att förtära min middag, strax före klockan tio på lördagskvällen.

Agilitylagtävling i Väsbyhallen och lite annat

Jaha, så var det dags igen för lite bloggande då...

Så här skrev jag på fejjan om dessa bilder...

"Zafir är hopplös (eller rättare full med hopp och skutt 😉). Han vill alltid balansera uppe på "tunnelmuren", och han får så, fast jag vill ju att han ska skutta ned innan den blir för hög, men ikväll vägrade Zafir - och medan jag håller på och tjatar som bäst att försöka få ned envisa odågan - så skuttar Pingu upp bredvid honom! I surrender!! 😊
(Just for the record; de fick ingen godbit förrän de hade skuttat ned igen)"

"Vi ville ju bara "dogparkoura" ju!!", muttrar de båda något besviket.

Agilitylagtävling i Väsbyhallen

Ja, vi har ju tävlat! Det var förra helgen, på söndagen. Några dagar innan, när man såg PM:et tyckte man att det var ju värsta lyxen: largeklasserna började inte förrän (preliminärt) vid 15-tiden på eftermiddagen. Perfa!!
    Ja, det var tur för alla inblandade att tävlingen inte började förrän på eftermiddagen, för det strulade nämligen till det på jobbet, så undertecknad fick lov att rycka in, så de (de flesta) åtminstonde fick ordentliga luncher.
    Fast det blev ju lite stressigt och oroligt för en annan; hur ligger de till tidsmässigt där borta i Väsby? Hinner man dit till banvandring och sånt? Om tävlingen har flytit på för bra, så inväntar man inte utan bara kör på... Ibland är det bra med Fb där snälla small- och mediummedtävlande uppdaterade lite då och då om hur långt tävlingen hade rullat på. Small- och mediumklasserna gick alltså på förmiddagen.

Hur som, så hann jag dit i god tid (!) och fick parkeringplats nära ingången till hallen.... Just det! Väsbyhallen...

Får väl lov att erkänna: Jag hyser agg mot denna hundhall. Det är absolut inget fel på hallen, det är bara jag som hyser personliga agg mot den. 😡

1. Hatar, ja, HATAR att skobytet är precis innanför ytterdörren. Tänk er ett hav av skor på en yta av cirka 3x3 meter, man får titta var man sätter fötterna så man inte snubblar över alla skor. Folk och hundar och packning passerar fram och tillbaka, till höger och vänster om en medan man försöker få hunden att sitta still medan man själv balanserar på ett ben medan man byter skor som trasslar och man vill absolut inte tappa balansen och trampa mitt i en blöt snöpöl och behöva gå runt med äckligt blöta strumpor resten av kvällen. HAAATAR!! 😡

2. Sist vi tävlade där, november 2015, så hände "incidenten" efter det sista loppets målgång. Alltså, det jag kände då vill jag aldrig mer känna igen. Så.. jag hyser agg mot hallen... och mot en person som förstås var på plats även i söndags. Haha! Jag som brukar beskriva mig själv som inte långsint... *harkl* och *morrar ontsint och kastar onda blickar* Fast ibland så... vissa har man svårt för att "välsigna och låta henne (honom) gå", och jag står för det. Får väl erkänna att jag bestämde mig faktiskt på förhand att om vi skulle råka mötas, så skulle jag inte hälsa. *morrar fortfarande från the depth of my svarta och onda hjärta*
   Känner mig väldigt nöjd över att det råkade bli så att jag och Pingu står där i skohavet och byter dojjor när personen ifråga med ett gäng hundar passerar - och Pingu sitter lugnt och fint som ett tänt väluppfostrat ljus. *lipar föraktfullt* Haha! Vad jag odlar mitt hat. *gnider nöjt mina händer*

   
Vet ni vad som hände innan!
    Vid en utav alla otaliga gånger man stod där i skohavet och balanserade och bytte skor, så kommer det in en hund (med matte förstås) och den muckar gräl med Pingu, som förstås svarade upp direkt! Pingu hade råkat komma bakom ryggen på mig medan jag höll på med skorna (klantigt av mig!), så jag hör bara det plötsliga gruffet bakom ryggen och reagerar förstås omedelbart (precis som den andre matten). Gruffet pågick i... tja... två sekunder - högst (bägge hundarna slutade genast vid respektive mattes tillsägning). Bägge jyckarna lugnar ned sig lika fort och vi båda mattar kan fixa skobyten utan problem. Den andra matten bad (förstås) om ursäkt, vilken jag självklart tacksamt godtog. Vilken skillnad mot "incidenten". *mutter*
    Pingu skulle ju ha kunnat byggt upp ett försvarsmode där i skohavet, men han var som sagt - trots gruffet innan - lugn och duktig när "the incidentman" med hundar gick förbi oss. Ha!! *föraktfullt* Vi hälsade inte.
   

Fin-Pingu i sin avbytarbur. Zafir är i den täckta buren och han var faktiskt relativt tyst. Men för att inte utmana ödet, så fick Zaffe den mesta tiden vara ute i bilen.

Men... hur gick tävlandet då?
    Det var hela fyra lopp, och laget diskade oss i..... alla. 😏 Äsch! Zack nollade ett utav loppen. Frasse körde ett fint 11fp-lopp. Ja, det var väl det som gick bäst. Pingu kom väl i mål i två lopp (eller var det tre?), men med typ tusen felpoäng. Han började strula i slalomet i de sista loppen, så han var väl lite slut i huvudet.
    Vid nåt lopp (det andra?) så glömde jag banan för en sekund... och då är det liksom kört.

Jag var inte riktigt glad i banorna. Tyckte det var för mycket spring för min smak; har inte en chans att hinna, eller så kändes det snett och vint och bökigt; hittade inte en flytig linje. Men man är väl ringrostig... eller nåt.

Det mest positiva var att Pingu-grabben inte hade nån tillstymmelse till att kuta ifrån mig och hitta på otyg. Fin-Pingu!! 💖

Vet inte om att brandsläckaren står där intill Zafirs bur betyder nåt? 😉😊

Om cirka en och en halv månad så ska bägge grabbarna och jag tävla rallylydnad där i Väsbyhallen. Pingu ska debutera i fortsättningsklassen, lös och ledig... Haha! Hur ska det gå? Hur ska det gå?!!

Skott- och fyrverkerirädsleföredrag

I måndags så var jag på ett föredrag av Memea Mohlin i detta heta och något känsliga ämne. Med tanke på hur många skotträdda/-berörda hundar det finns så var det lite synd att inte fler besökte föredraget (räknade till 15 personer).

Jag tyckte föredraget var givande. Fick några aha-upplevelser. Memea var tydlig med att det finns inga garantier, rädsla/icke rädsla beror på arv, miljö och förstås på hundindividens personlighet.
    Själva pangträningen bör man räkna med att det tar cirka ett halvår eftersom man stegrar panget väldigt långsamt, och man kanske måste gå tillbaka till en lättare nivå lite då och då; man måste ta det i hundens egen takt.
    Med andra ord bör man påbörja träningen typ nu, eftersom det är ju idiotiskt om man börjar träna, men något för sent, så att man hinner bara komma halvvägs - innan det är nyårsafton - och så förstörs alltihopa, och man är tillbaka till ruta ett - eller etter värre.

Det jag tog till mig mest: 

• De flesta är noga med att valpen/unghunden ska så tidigt som möjligt få uppleva olika miljöer, ex torgvimmel, tunnlar, olika underlag, åka buss, tåg, bil, burträning, gå i olika sorters trappor, vara med på tävlingsmiljö etc, etc, men hur många förekommer med att träna ljud och pang? Vi alla vet ju att det kommer en till nyårsafton varje år. Vänta inte med träningen - och bara hoppas!!

•  När man tränar "ljud och pang" ska hunden vara i "på gasen-mode". Alltså alert och "på". Inte i lugnt och avslappnat känsloläge, för att undvika att den hoppar högt.

• Tanken är att hunden ska associera pangljud med rolig lek och gott godis.

• En skojig och glatt uppslupen ramsa kommer alltid före själva panget (vid träningen) som sen blir en signal för hunden. Memea själv säger: "Nu kommer det pang!!" Det var kul att se hennes hunds reaktion när hon plötsligt från ingenstans sa ramsan: Hunden vände direkt på huvudet och tittade förväntansfullt på sin matte.

• Hunden ska springa glatt och frimodigt mot ljudet för att få sin roliga lekstund och/eller godis.

• Och så har vi förstås det här med att hunden ska ha förtroende för sin matte/husse, så den känner sig trygg i dess sällskap.

 Sen när det pangar på riktigt, så säger man den väl inlärda skojramsan och börjar leka. Okej, hunden kanske "tänker": "Öh? Vad mysiskt? Först pang och sen skojramsan? Det ska ju vara tvärtom, ju! Tok-matte!! Men kul är det!"

Eftersom detta tycks vara ett sådant känsligt ämne, så upprepar jag: Det finns inga garantier.
    Precis som det kan gå åt skogen med annan träning, vad det än månde vara, så kan det självklart även gå åt skogen med det här.
    Om du har förutfattad mening att det inte kommer att gå - så kommer det sannolikt inte heller att göra det.

Ge din nya, ännu ej skotträdda/-berörda, hund en ärlig chans och i alla fall försök att förekomma med träning.

Och det är inte enbart fyrverkerier som pangar och låter därute. Faktiskt.

Och nu till something completely diffrent...

 

Mina jyckar, alltså... Vid denna nu snart berömda tunnel så skuttar de ju alltid upp för att balansera på "tunnelmuren".

   Denna gång så fortsatte Pingu fastän muren liksom smalnar av i själva tunneln. Det blev lite trångt, men Pingu envisades, så jag får infallet att ta ett kort, men Pingu hinner hoppa ned innan jag får igång mobilen. Då skuttar Zafir vigt upp istället - och balanserar på den smala muravsatsen! 😊
    Ja, ja! Jag fattar vinken. Mina hundar vill verkligen börja med dogparkour.

Igår kom jag på att...

 

... vi har ju inte tränat nåt på hela veckan. Jag har bara läst om hundträning, eller rättare sagt följt en massa dravel och tjafs om olika hundträningsmetoder på en Fb-hundsida nära dig. Att inte folk kan acceptera olika tänk; bara för att det inte funkar för just dig och din hund, så kan det faktiskt funka för andra.

Bara för att du inte säger "Nej!" (eller annat förbudsord) är inte samma sak som att hunden inte har trygga regler och ramar att följa.

Att du tillrättavisar din hund är inte samma sak som att du slår eller gör den illa.

Förstår inte varför en del ska behöva bli så provocerade att de inte kan ta in budskapet. Fast jag tror nog att en del enbart är ute för att just provocera...

Så igår, istället för att bara läsa hundträning, och fast jag egentligen inte hade nån lust, så började vi träna lite på infartsparkeringen innan vi åkte hem...
    Okej, vi skulle inte ha tränat. När det inte funkade som jag ville med Zafir började jag känna hur irritationen växte inombords, men jag fortsätter ändå... men.. Det funkar ju inte!! Sur och grinig tog jag bägge hundarna och drog dom in i bilen - och åkte hem.  Väl i bilen velade tankarna mellan "Jag borde ha räknat till 20 och fortsatt!" och "Bra att jag bröt innan jag slog ihjäl dom." 😉

 I morse skrev jag följande status på Fb (smått modifierad):

"Hur kan ens tomt kännas så tom, öde och tyst?! (Var är dom? Är de kidnappade? Rymt till skogen?)

Jag vet iaf vad jag ska göra i morrn: inspektera staketet.
Efter några desperata visselsignaler imorse, bråttom till jobbet, så ser jag den ena hunden traskande mot staketet - från grannsidan! Sen dök den andre upp och de båda ställde sig - på andra sidan av staketet - och såg undrande ut: "Men hur har du tänkt dig att vi ska kunna komma till dig? Det är ju ett staket i vägen!!" (de återfann hålet strax efter)."

"Grannen är ju relativt nyinflyttad (och hoppas de bara är där på helgerna). De har en söt liten amstafftik (el liknande). Hoppas hon inte löper.. 😉 Såg iaf inte till vare sig söt tik eller ägare när jag kikade in på deras tomt."

Hm? Är det så här det blir när jyckarna känner sig uttråkade..?

Idag tog jag nya träningstag; samma infartsparkering, samma tid, samma träning - och allt gick mycket bättre. 😊

Sen när hundarna och jag kom hem så gick jag först in för att sätta på ugnen (hungrig), sen på med pannlampan, ryckte till mig ett kompostgaller samt lite skosnören (!) i farten och sen ut igen för att treva mig bort i mörkret till stakethålet för att lite provisoriskt täta hålet. Samtidigt försökte jag avleda jyckarna att titta åt andra hållet för att inte locka deras intresse att återanvända stakethålet.
    Som sagt, imorgon ska hela staketet inspekteras!

Ytterligare Fb-status från kvällen...

"Märkligt! Är hundarna sjuka eller bara trötta? Gick in i köket för att hämta maten (min, alltså) och bägge jyckarna ligger kvar och snarkar i soffan! De tittade inte ens upp när jag kom med tallriken och satte mig mellan dom båda."

Tja, det var tydligen uttröttande att rymma in till granntomten på morgonen, sen jobba, och sen gick Pingu ut med brorsan och Zafir lekte med sin jobbarkompis Malou, och sen efter jobbet en nästan entimmes promenad som avslutades med 20 minuters träning samt slutligen "stjälpa till" med stakethålslagning.

Okej, en sista Fb-status (modifierat citat) från kvällen...

"Var nyss ute på tomten iklädd pannlampa och letade efter hundarna. Ville inte kalla in utan ville ta dom på bar gärning typ för att se vad de pysslade med. Men de dök upp från bara intet. Vet inte var de hade varit eller vad de gjorde... *muttrar surt* Stakethåletätningen är dock fortfarande intakt"

Skryt i slutet. :) Måste skärpa mig! Både med bloggandet och hundträningen...

... för att inte tala om min egen konditionsträning... *harkl* Äh, den skjuter jag upp till sen. Har ju en hel del choklad och cola att dricka ju. Sen... när den är uppäten/uppdrucken då! Hm? Fast... först måste jag vila lite på "maten". 😏

Ser ni Zaffe? Han står där bakom buskarna och hoppas att bli jagad...

"Försök å kom å ta mej då!!", visar och lockar Zafir morskt och jonglerar lite med sin pinne.. eller gren rent av.

"Hmpf! Vem bryr sig? Lek du fjantlekar med din tråkpinne själv, du!", svarar Pingu, och Zafir blev något besviken för en... sekund. Sen skuttade han glatt vidare på tomtstigen.

Filmsnutt på stolt-som-en-tupp-Zafir.

En sovstudie av...

... världens bästa Pingu. 💝

På jobbet. Söt-Pingu undrar varför vi inte går hem för när det ju är efter stängningsdags i butiken. Eller så undrar han kanske om det är uppochnervändavärlden eftersom matte är på hundarnas sida av grinden och han på människornas?

  

Hihi! Ser ni vad det är?

Varje gång vi går ut från jobbet på sena kvällen när det är mörkt så där, så tänker jag: "Hoppas inte vakten kommer från andra hållet... Äsch, då får vi se hur tuff hen är eller om hen hoppar högt." Jo, jag har *harkl* skrämt en och annan vakt nån enstaka gång där i jobbkorridoren när de trodde det var tomt.. och så var det inte det. Hehe!

Hemma i soffan. Zafir har somnat typ mitt i återfunnet-gammalt-märgbens-gnaget.

Zafir och Pingu på infartsparkeringen en kväll innan avfärd hem efter jobbet.

Så här skrev jag på Fejjan om bilden här ovanför:
"Trots att jag inte alls hade nån lust så blev det ändå en 50 minuters promenad efter jobbet + 20 minuters rally/freestyle-träning på parkeringen innan hemfärd...
"Nä du!", nekade mitt bättre vetande barskt åt mig, "... Du får ingen El Maco om du inte går ordentlig promenad med hundarna!! Tog det bara 50 minuter? Nä, minst en timmes promenad ska det va´! Se så! Som kompensation: 20 minuter hundträning på stället!!", envisades samvetet.

Jag fick min El Maco till slut - och den var precis så god som den ska va! 😋"

Och så här skrev jag på Fb om följande bilder:

"Nu har jag gjort det!! 😊
Törs knappt erkänna att vad jag minns så är det här första gången jag badat Zafir.
Behöver jag säga att jag avskyr att bada hundar? 😏 Det är blött och hundarna uppskattar det inte heller, men de är tämligen medgörliga.
Bilderna är från en kort kissrunda på tomten efter badet.
Förresten även första gången Zafir fick tillfälle att använda sin fina, nya o egna tröja." 😊

Vissst är dom söta i sina tröjor?

Men träningen då? Hur går det egentligen med den?

   Ja, ja... Här kommer några träningsbilder!

Pingu väntar på sin tur att få köra agilitybanan.

"Åh, vad trist! Det blir ju aldrig min tur, ju!!", suckar Pingen.

Pingu ljuger, för han fick köra banan flera gånger, och han var duktig som vanligt. Det skulle dock gått ännu bättre om matten kunde springa fortare och om Pingu hade ännu bättre hindersug. Det var just vid en hinderkombination i banan som det var stört omöjligt; när matte inte hann med så sprang Pingu typ baklänges och undrade: "Men vart ska jag då?!! Matte! Vaff! Vaff! Vaff! VART SKA JAG?!!!"

Den andra banan vi körde funkade bättre. Den hade (i mitt tycke) bättre flyt och framför allt inte en massa "spring-utav-bara-helvete-tills-du-storknar-och-dör-av-syrebrist-samt-dina-klumpiga-elefantben-känns-som-just-klumpiga - och tunga - elefantben-fastbundna-på-ens-fötter". Hm? Var var det där nu om ens egen konditionsträning..? Eh? Äsch!

Jo, en rolig grej med Pingu är att han är (oftast) så himla noga med vilken belöningsleksak jag bjuder på efter banslutet. Jag råkade ha en sån där kaninskinnskamptofs i fickan (från Zafirträningen), som man ju skulle kunna tycka vara värsta bästa belöningen för en jakthund. Men nä! När Pingu upptäcker att det inte är hans speciella (?*) tävlingsboll så ratar han kamptofsen och spottar ut den samt ser uppfordrande på mig: "Duh! Fel!! Var är min boll?!"
    Vid nästa varv så kom jag ihåg att byta till rätt leksak. "Så där ja! Ordningen återställd.", kampar Pingu euforiskt och burdust med sin boll. 

* Så speciell är den alltså inte. Det är en sån där vanlig, halvliten, mjuk "fluffboll" (Pingu vill slita ut fluffet) som är inhandlad på ICA. Det här är säkert den tjugonde bollen... De liksom "blir till intet" efter Pingu har slitit sönder dom.

Zafir, watch and learn!

Zafir fick förstås också köra några hinderkombinationer. Han blir allt duktigare, vilket är kul med tanke på att vi ju knappt har tränat nåt. Det ska bli så kul sen när det blir vår och man kan åka upp till brukshundklubben för lite spontan agilityträning så där bara, när andan faller på.
   Försökte träna lite rallymoves i gången medan vi väntade på vår tur på agilitybanan, men det blev för svårt; Zafir kunde inte koncentrera sig.

Här pågår torr-rallyträning (inklusive passivitetsträning på "avbytarbänken") på en parkeringesplats nära mig, men vi hade aldrig tidigare kört träning där. Så med andra ord lite nya störningar runtom. Zafir hade liiite svårt när en människa passerade oss precis intill, men en dag så ska det funka!

 Kul när man märker att det faktiskt går framåt i träningen; Zafir behöver inte längre ha en konstant fylld godishand framför nosen och Pingu har numera en bättre fotposition (inte 1-1,5 meter för långt fram). 😊

Efter det korta och spontana samt så nyttiga träningspasset tyckte bägge jyckarna att det var dags för lite godisstensgodis.

Nu kommer skrytet!!

    Tidigare i veckan bestämde Ina och jag att vi måste (!) ju ha vår sedvanliga El Maco-date, och bestämde oss för att samtidigt träna lite rally, och självklart så vill vi att resten av rallygänget ska hänga med. Så vi blev sammanlagt fem mattar och hela tretton hundar som träffades på Hundloftet för både förtäring av matnäring och träning igår kväll, alltså en fredagskväll.
    Fast det var bara Katta och jag som hade El Maco-date; de andra käkade andra obskyra menyer från McDonalds.

Rallyproffset Katarina fixade en rolig bana till oss alla med skyltar från alla fyra klasserna (nja, ingen mästarklass, va?), och....

Pingu var JÄTTE-DUKTIG!! Min fin-Pingu! 💗

Han glänste på rallybanan! Var följsam (mestadels) och fixade allt så fint, till och med "Tre steg bakåt"-skylten (avancerad klass). Fin-fin-fin-Pingu!!
Blev så stolt. Tänk, Pingu som förut var hopplösare än... de hopplösa, men nu (nåt år senare) fixar han en hel bana - till och med lös och ledig.

Rallyträning pågår. 😊

Jo, med flit körde jag först flams-Zafir, för att jag sen när det är Pingus tur få den trevliga känslan att jag har i alla fall en hund som kan nåt. 😉 Det är liksom roligare att först kämpa, och det känns hopplöst motigt, för att sen kunna typ "slappna av" med hunden som kan, och få en mentalt stärkande "Vi-kan!"-känsla i kroppen.

Eh? "slappna av" är förresten helt fel ordval!! Det är ju hur jobbigt som helst att köra rally; man måste ju vara så "på" varje sekund; få timingen rätt för både kommando till hund och få rätt avstånd till skyltar. Men ibland tar man (jag?) mikropauser för att hämta andan och just andas samt få ner/lugna ner hunden lite (inga frustreringsvaff eller tokflamserier).

Jag tycker alla tretton hundarna var duktiga, och en del till och med jätteduktiga.


 
Blev lite nysmåkär i Lina, 12 år, som såg så sött lycklig ut där hon travade intill sin mattes sida. Extra söt är hon när hon får till sina söta liksom piaffiga passage-lyft med framtassarna.

Och så har vi Favvo-Zero. Kommentarer överflödiga.

Som sagt, alla hundarna var duktiga, Sharon, Zia, Sheena, Frasse, Lukas, Leia, Zack, Lina, Tazza, Izza och Zero samt förstås Pingu och Zafir. Alla på sina sätt och vis. Så kul när man ser att det blir framsteg - och att det ibland bara blir flams och en å annan "lägga-sig-på-rygg-och-sprattla"-skrattskoj som är framför allt Lukas specialité, men både Frasse och Pingu ligger inte långt efter.

 Helst skulle man förstås haft bilder på alla tretton hundarna. Nu blev det lite orättvist, men.. så är det.   

 

Rallyträning pågår. 😊

Haha! Jo, ifall nån undrar varför mina hundars "avbytarbänk" var inne på toan, så var det helt enkelt för jag var lat; slippa gå äääända bort till Hundloftets hundboxar (alltså, typ ett par steg till), men faktiskt också för att nu kunde man enkelt banka.. Hm? Jag menar... diskret knacka *harkl* på toadörren när Zafir högljutt protesterade mot att han måste vänta på sin tur.
    I och med den stängda dörren kunde man också tajma in banket.. Nej, jag menar, försynta dörrknacket bättre när han fortfarande lät (om han satt i boxen så skulle han ju se att nån närmade sig och därmed tystna för att sen börja ljuda direkt man har gått därifrån.

Det där var ett av det häftigaste hundigt jag gjort. :)

Idag fick jag ett par viltsvinsklövar av DHL-killen.... (eller kör han Schenker..? Nä, DHL:s stora bil är det.. väl?). 
    Både Zafir och Pingu hälsade på honom som vanligt, och blev mäkta intresserade av den lilla plastpåsen som han levererade samtidigt med några andra kollin. 

DHL-killen hade ju varit med på viltsvinsjakt förra helgen (tror jag). Om jag minns rätt så är han eftersökshund. Ja, inte han personligen utan hundens hans, som jag inte heller minns vad det är för sort. //Hon som lyssnar väldigt noga på vad folk berättar - not. *skäms* Men till mitt försvar så var det ett bra tag sen han berättade vad för hund han har.

Hur som helst, så velade jag lite under dagen om jag skulle ge jyckarna klövarna som tuggben eller om vi skulle köra lite viltspår, och då menar jag - lat och bekväm som jag är - latmansviltspår utan blodstänk och annat krångelgrejs. Jag kastade ut mina tvekfunderingar på fejjan och fick peppande och trevliga svar från vänner och bekanta.

Otålig som jag är så kan jag självklart inte bärga mig och invänta tills man är ledig vid dagsljus, så när man kommer hem efter jobb och hundpromenad så där vid halvnio-snåret på kvällen, så låter jag hundarna sitta kvar i bilen medan jag går in för att hämta pannlampan och fixa snören till klövarna.
   Sen går jag ut på min stora skogstomt med den ena klöven i taget släpande efter/vid sidan om mig. Spåren fick gå åt varsin sida av min stora tomt.

Jo, nämnde jag att jag är otålig? Gissa hur länge de korta spåren fick ligga? Tja.. vi talar alltså om minuter - inte timmar. 😉 Vadå´ra? Jag ville ju testa ju!

Zafir är minst lika otålig som sin matte; han skriiiiker i bilen. Selet hade han ju redan på sig (som bilbälte). Nu var det bara att finna spårlinan.... Jo! Den låg där den skulle i bilen. På med linan som självklart trasslar till sig, men jag lyckas hålla kvar otålig jycke medan jag fixar linan utan att odågan smiter iväg och sabbar alltihopa.
   Zafir tokdrar sen när vi ska ta oss bort där jag började dra klöven. Det var lite spännande att se åt vilket håll han skulle börja spåra; det vänstra eller det högra spåret. Jag bara gick och Zafir fick fria tassar.

 Det var så häftigt!!! Så häftigt att se hur Zafir - från att vara ivrigast av de ivrigaste och tokdra - till att tvärstanna och nosa, nosa, nosa, noga, noga och sen... sakta, sakta, sakta spåra i snön. Så försiktigt. Han gick hukande med tassar och ben som var beredda att ta till flykten - ifall monstret skulle dyka upp i mörkret mellan granarna. Han följde dock ändå spåret - bara vid ett tillfälle så vände han, tvekade, men bestämde sig sen för att han vågar minsann fortsätta spåra.

Han följer spåret klockrent, och...

"Men.. vad är det här?!!!", nosar Zafir nyfiket och försiktigt.

Han fick översvallande beröm, så snart så...

 ... började han leka - stolt och glatt - med klöven. Vilken skatt!! 😊

Zafir fick sen sitta i bilen - med sin nyfunna skatt - och vänta medan Pingu fick köra sitt spår. Zafir ratade dock nu klöven: "Jag vill igen!! Inte Pingu! Nej!! JAG VILL!! JAG KAN!!", protesterade han.

Pingu är helt klart lugnare än Zafir..

  Han står stilla medan jag sätter på honom spårselet, och sen går vi lugnt bort till där jag började släpa på klöven. Kul att se att han stannade också upp på samma vis som Zafir när han fick upp spårvittringen, men det blev förstås inte lika markant eftersom Pingu inte först rusade fram.

    Han följer spåret sakta och noga, kommer lite fel, men upptäcker det själv direkt att det blev åt fel håll. Han kommer rätt igen, och...

 "Meeen... vad är det här?!!", närmar sig Pingu klöven och nosar sen försiktigt men mycket noga på den.

Till skillnad mot Zafir så lämnar Pingu klöven ganska snart, men när jag fortsätter mitt beröm, så går han tillbaka till den igen. Plötsligt får han tokryck - och med klöven i munnen hoppar han hare typ med värsta jämfotahoppen!!

Pingu far iväg bortåt. Han stannar upp. Lägger sig ned och rullar sig över klöven! "Men hallå!", säger jag, "Du är ju nybadad, för sjutton", och försöker få Pingu på andra tankar. Sen börjar han med de ystra harskutten igen med klöven i munnen. Självklart går några förbi på vägen, så de ystra harskutten övergår lite kort till vaktskall, men sen tillbaka till mig och sen kommer han på klöven... Vart tog den vägen?!! Pingu börjar självmant att leta reda på den - och hittar den kvickt.

Pingu springer lite ärevarv med klöven.

Nu går jag och släpper ut Zafir från bilen och de båda får fria tassar att göra vad de vill med sina viltsvinsklövar.

 

 

Medan Pingu lägger sig ned för att gnaga på sin skatt så susar Zafir fram och tillbaka förbi oss i vild eufori med sin klöv i munnen. Det gick inte att ta nåt foto på honom, inte! Schwooosch bara!

Hur sjutton ska jag få jyckarna att frivilligt ge ifrån sig sina nya skatter, funderar jag efter en stund. Sen kom jag på.. "Hörrni, maten är klar!". Bägge jyckarna kom direkt och gick gärna med på att byta ut klöven mot en godbit - och sen in för middag. Mums! 😋 

Vildsvinsklövarna ligger nu i frysen och vilar till nästa gång. Som ni kanske har förstått så brukar jyckarna och jag inte hålla på med viltspår. Har bara gått en endagskurs för typ tusen år sedan.

Bilderna är inte värsta bästa, men man kan inte begära allt i mörker förutom pannlampsljuset.