Det där var ett av det häftigaste hundigt jag gjort. :)

Idag fick jag ett par viltsvinsklövar av DHL-killen.... (eller kör han Schenker..? Nä, DHL:s stora bil är det.. väl?). 
    Både Zafir och Pingu hälsade på honom som vanligt, och blev mäkta intresserade av den lilla plastpåsen som han levererade samtidigt med några andra kollin. 

DHL-killen hade ju varit med på viltsvinsjakt förra helgen (tror jag). Om jag minns rätt så är han eftersökshund. Ja, inte han personligen utan hundens hans, som jag inte heller minns vad det är för sort. //Hon som lyssnar väldigt noga på vad folk berättar - not. *skäms* Men till mitt försvar så var det ett bra tag sen han berättade vad för hund han har.

Hur som helst, så velade jag lite under dagen om jag skulle ge jyckarna klövarna som tuggben eller om vi skulle köra lite viltspår, och då menar jag - lat och bekväm som jag är - latmansviltspår utan blodstänk och annat krångelgrejs. Jag kastade ut mina tvekfunderingar på fejjan och fick peppande och trevliga svar från vänner och bekanta.

Otålig som jag är så kan jag självklart inte bärga mig och invänta tills man är ledig vid dagsljus, så när man kommer hem efter jobb och hundpromenad så där vid halvnio-snåret på kvällen, så låter jag hundarna sitta kvar i bilen medan jag går in för att hämta pannlampan och fixa snören till klövarna.
   Sen går jag ut på min stora skogstomt med den ena klöven i taget släpande efter/vid sidan om mig. Spåren fick gå åt varsin sida av min stora tomt.

Jo, nämnde jag att jag är otålig? Gissa hur länge de korta spåren fick ligga? Tja.. vi talar alltså om minuter - inte timmar. 😉 Vadå´ra? Jag ville ju testa ju!

Zafir är minst lika otålig som sin matte; han skriiiiker i bilen. Selet hade han ju redan på sig (som bilbälte). Nu var det bara att finna spårlinan.... Jo! Den låg där den skulle i bilen. På med linan som självklart trasslar till sig, men jag lyckas hålla kvar otålig jycke medan jag fixar linan utan att odågan smiter iväg och sabbar alltihopa.
   Zafir tokdrar sen när vi ska ta oss bort där jag började dra klöven. Det var lite spännande att se åt vilket håll han skulle börja spåra; det vänstra eller det högra spåret. Jag bara gick och Zafir fick fria tassar.

 Det var så häftigt!!! Så häftigt att se hur Zafir - från att vara ivrigast av de ivrigaste och tokdra - till att tvärstanna och nosa, nosa, nosa, noga, noga och sen... sakta, sakta, sakta spåra i snön. Så försiktigt. Han gick hukande med tassar och ben som var beredda att ta till flykten - ifall monstret skulle dyka upp i mörkret mellan granarna. Han följde dock ändå spåret - bara vid ett tillfälle så vände han, tvekade, men bestämde sig sen för att han vågar minsann fortsätta spåra.

Han följer spåret klockrent, och...

"Men.. vad är det här?!!!", nosar Zafir nyfiket och försiktigt.

Han fick översvallande beröm, så snart så...

 ... började han leka - stolt och glatt - med klöven. Vilken skatt!! 😊

Zafir fick sen sitta i bilen - med sin nyfunna skatt - och vänta medan Pingu fick köra sitt spår. Zafir ratade dock nu klöven: "Jag vill igen!! Inte Pingu! Nej!! JAG VILL!! JAG KAN!!", protesterade han.

Pingu är helt klart lugnare än Zafir..

  Han står stilla medan jag sätter på honom spårselet, och sen går vi lugnt bort till där jag började släpa på klöven. Kul att se att han stannade också upp på samma vis som Zafir när han fick upp spårvittringen, men det blev förstås inte lika markant eftersom Pingu inte först rusade fram.

    Han följer spåret sakta och noga, kommer lite fel, men upptäcker det själv direkt att det blev åt fel håll. Han kommer rätt igen, och...

 "Meeen... vad är det här?!!", närmar sig Pingu klöven och nosar sen försiktigt men mycket noga på den.

Till skillnad mot Zafir så lämnar Pingu klöven ganska snart, men när jag fortsätter mitt beröm, så går han tillbaka till den igen. Plötsligt får han tokryck - och med klöven i munnen hoppar han hare typ med värsta jämfotahoppen!!

Pingu far iväg bortåt. Han stannar upp. Lägger sig ned och rullar sig över klöven! "Men hallå!", säger jag, "Du är ju nybadad, för sjutton", och försöker få Pingu på andra tankar. Sen börjar han med de ystra harskutten igen med klöven i munnen. Självklart går några förbi på vägen, så de ystra harskutten övergår lite kort till vaktskall, men sen tillbaka till mig och sen kommer han på klöven... Vart tog den vägen?!! Pingu börjar självmant att leta reda på den - och hittar den kvickt.

Pingu springer lite ärevarv med klöven.

Nu går jag och släpper ut Zafir från bilen och de båda får fria tassar att göra vad de vill med sina viltsvinsklövar.

 

 

Medan Pingu lägger sig ned för att gnaga på sin skatt så susar Zafir fram och tillbaka förbi oss i vild eufori med sin klöv i munnen. Det gick inte att ta nåt foto på honom, inte! Schwooosch bara!

Hur sjutton ska jag få jyckarna att frivilligt ge ifrån sig sina nya skatter, funderar jag efter en stund. Sen kom jag på.. "Hörrni, maten är klar!". Bägge jyckarna kom direkt och gick gärna med på att byta ut klöven mot en godbit - och sen in för middag. Mums! 😋 

Vildsvinsklövarna ligger nu i frysen och vilar till nästa gång. Som ni kanske har förstått så brukar jyckarna och jag inte hålla på med viltspår. Har bara gått en endagskurs för typ tusen år sedan.

Bilderna är inte värsta bästa, men man kan inte begära allt i mörker förutom pannlampsljuset.