Agilitylagtävling i Väsbyhallen och lite annat

Jaha, så var det dags igen för lite bloggande då...

Så här skrev jag på fejjan om dessa bilder...

"Zafir är hopplös (eller rättare full med hopp och skutt 😉). Han vill alltid balansera uppe på "tunnelmuren", och han får så, fast jag vill ju att han ska skutta ned innan den blir för hög, men ikväll vägrade Zafir - och medan jag håller på och tjatar som bäst att försöka få ned envisa odågan - så skuttar Pingu upp bredvid honom! I surrender!! 😊
(Just for the record; de fick ingen godbit förrän de hade skuttat ned igen)"

"Vi ville ju bara "dogparkoura" ju!!", muttrar de båda något besviket.

Agilitylagtävling i Väsbyhallen

Ja, vi har ju tävlat! Det var förra helgen, på söndagen. Några dagar innan, när man såg PM:et tyckte man att det var ju värsta lyxen: largeklasserna började inte förrän (preliminärt) vid 15-tiden på eftermiddagen. Perfa!!
    Ja, det var tur för alla inblandade att tävlingen inte började förrän på eftermiddagen, för det strulade nämligen till det på jobbet, så undertecknad fick lov att rycka in, så de (de flesta) åtminstonde fick ordentliga luncher.
    Fast det blev ju lite stressigt och oroligt för en annan; hur ligger de till tidsmässigt där borta i Väsby? Hinner man dit till banvandring och sånt? Om tävlingen har flytit på för bra, så inväntar man inte utan bara kör på... Ibland är det bra med Fb där snälla small- och mediummedtävlande uppdaterade lite då och då om hur långt tävlingen hade rullat på. Small- och mediumklasserna gick alltså på förmiddagen.

Hur som, så hann jag dit i god tid (!) och fick parkeringplats nära ingången till hallen.... Just det! Väsbyhallen...

Får väl lov att erkänna: Jag hyser agg mot denna hundhall. Det är absolut inget fel på hallen, det är bara jag som hyser personliga agg mot den. 😡

1. Hatar, ja, HATAR att skobytet är precis innanför ytterdörren. Tänk er ett hav av skor på en yta av cirka 3x3 meter, man får titta var man sätter fötterna så man inte snubblar över alla skor. Folk och hundar och packning passerar fram och tillbaka, till höger och vänster om en medan man försöker få hunden att sitta still medan man själv balanserar på ett ben medan man byter skor som trasslar och man vill absolut inte tappa balansen och trampa mitt i en blöt snöpöl och behöva gå runt med äckligt blöta strumpor resten av kvällen. HAAATAR!! 😡

2. Sist vi tävlade där, november 2015, så hände "incidenten" efter det sista loppets målgång. Alltså, det jag kände då vill jag aldrig mer känna igen. Så.. jag hyser agg mot hallen... och mot en person som förstås var på plats även i söndags. Haha! Jag som brukar beskriva mig själv som inte långsint... *harkl* och *morrar ontsint och kastar onda blickar* Fast ibland så... vissa har man svårt för att "välsigna och låta henne (honom) gå", och jag står för det. Får väl erkänna att jag bestämde mig faktiskt på förhand att om vi skulle råka mötas, så skulle jag inte hälsa. *morrar fortfarande från the depth of my svarta och onda hjärta*
   Känner mig väldigt nöjd över att det råkade bli så att jag och Pingu står där i skohavet och byter dojjor när personen ifråga med ett gäng hundar passerar - och Pingu sitter lugnt och fint som ett tänt väluppfostrat ljus. *lipar föraktfullt* Haha! Vad jag odlar mitt hat. *gnider nöjt mina händer*

   
Vet ni vad som hände innan!
    Vid en utav alla otaliga gånger man stod där i skohavet och balanserade och bytte skor, så kommer det in en hund (med matte förstås) och den muckar gräl med Pingu, som förstås svarade upp direkt! Pingu hade råkat komma bakom ryggen på mig medan jag höll på med skorna (klantigt av mig!), så jag hör bara det plötsliga gruffet bakom ryggen och reagerar förstås omedelbart (precis som den andre matten). Gruffet pågick i... tja... två sekunder - högst (bägge hundarna slutade genast vid respektive mattes tillsägning). Bägge jyckarna lugnar ned sig lika fort och vi båda mattar kan fixa skobyten utan problem. Den andra matten bad (förstås) om ursäkt, vilken jag självklart tacksamt godtog. Vilken skillnad mot "incidenten". *mutter*
    Pingu skulle ju ha kunnat byggt upp ett försvarsmode där i skohavet, men han var som sagt - trots gruffet innan - lugn och duktig när "the incidentman" med hundar gick förbi oss. Ha!! *föraktfullt* Vi hälsade inte.
   

Fin-Pingu i sin avbytarbur. Zafir är i den täckta buren och han var faktiskt relativt tyst. Men för att inte utmana ödet, så fick Zaffe den mesta tiden vara ute i bilen.

Men... hur gick tävlandet då?
    Det var hela fyra lopp, och laget diskade oss i..... alla. 😏 Äsch! Zack nollade ett utav loppen. Frasse körde ett fint 11fp-lopp. Ja, det var väl det som gick bäst. Pingu kom väl i mål i två lopp (eller var det tre?), men med typ tusen felpoäng. Han började strula i slalomet i de sista loppen, så han var väl lite slut i huvudet.
    Vid nåt lopp (det andra?) så glömde jag banan för en sekund... och då är det liksom kört.

Jag var inte riktigt glad i banorna. Tyckte det var för mycket spring för min smak; har inte en chans att hinna, eller så kändes det snett och vint och bökigt; hittade inte en flytig linje. Men man är väl ringrostig... eller nåt.

Det mest positiva var att Pingu-grabben inte hade nån tillstymmelse till att kuta ifrån mig och hitta på otyg. Fin-Pingu!! 💖

Vet inte om att brandsläckaren står där intill Zafirs bur betyder nåt? 😉😊

Om cirka en och en halv månad så ska bägge grabbarna och jag tävla rallylydnad där i Väsbyhallen. Pingu ska debutera i fortsättningsklassen, lös och ledig... Haha! Hur ska det gå? Hur ska det gå?!!

Skott- och fyrverkerirädsleföredrag

I måndags så var jag på ett föredrag av Memea Mohlin i detta heta och något känsliga ämne. Med tanke på hur många skotträdda/-berörda hundar det finns så var det lite synd att inte fler besökte föredraget (räknade till 15 personer).

Jag tyckte föredraget var givande. Fick några aha-upplevelser. Memea var tydlig med att det finns inga garantier, rädsla/icke rädsla beror på arv, miljö och förstås på hundindividens personlighet.
    Själva pangträningen bör man räkna med att det tar cirka ett halvår eftersom man stegrar panget väldigt långsamt, och man kanske måste gå tillbaka till en lättare nivå lite då och då; man måste ta det i hundens egen takt.
    Med andra ord bör man påbörja träningen typ nu, eftersom det är ju idiotiskt om man börjar träna, men något för sent, så att man hinner bara komma halvvägs - innan det är nyårsafton - och så förstörs alltihopa, och man är tillbaka till ruta ett - eller etter värre.

Det jag tog till mig mest: 

• De flesta är noga med att valpen/unghunden ska så tidigt som möjligt få uppleva olika miljöer, ex torgvimmel, tunnlar, olika underlag, åka buss, tåg, bil, burträning, gå i olika sorters trappor, vara med på tävlingsmiljö etc, etc, men hur många förekommer med att träna ljud och pang? Vi alla vet ju att det kommer en till nyårsafton varje år. Vänta inte med träningen - och bara hoppas!!

•  När man tränar "ljud och pang" ska hunden vara i "på gasen-mode". Alltså alert och "på". Inte i lugnt och avslappnat känsloläge, för att undvika att den hoppar högt.

• Tanken är att hunden ska associera pangljud med rolig lek och gott godis.

• En skojig och glatt uppslupen ramsa kommer alltid före själva panget (vid träningen) som sen blir en signal för hunden. Memea själv säger: "Nu kommer det pang!!" Det var kul att se hennes hunds reaktion när hon plötsligt från ingenstans sa ramsan: Hunden vände direkt på huvudet och tittade förväntansfullt på sin matte.

• Hunden ska springa glatt och frimodigt mot ljudet för att få sin roliga lekstund och/eller godis.

• Och så har vi förstås det här med att hunden ska ha förtroende för sin matte/husse, så den känner sig trygg i dess sällskap.

 Sen när det pangar på riktigt, så säger man den väl inlärda skojramsan och börjar leka. Okej, hunden kanske "tänker": "Öh? Vad mysiskt? Först pang och sen skojramsan? Det ska ju vara tvärtom, ju! Tok-matte!! Men kul är det!"

Eftersom detta tycks vara ett sådant känsligt ämne, så upprepar jag: Det finns inga garantier.
    Precis som det kan gå åt skogen med annan träning, vad det än månde vara, så kan det självklart även gå åt skogen med det här.
    Om du har förutfattad mening att det inte kommer att gå - så kommer det sannolikt inte heller att göra det.

Ge din nya, ännu ej skotträdda/-berörda, hund en ärlig chans och i alla fall försök att förekomma med träning.

Och det är inte enbart fyrverkerier som pangar och låter därute. Faktiskt.

Och nu till something completely diffrent...

 

Mina jyckar, alltså... Vid denna nu snart berömda tunnel så skuttar de ju alltid upp för att balansera på "tunnelmuren".

   Denna gång så fortsatte Pingu fastän muren liksom smalnar av i själva tunneln. Det blev lite trångt, men Pingu envisades, så jag får infallet att ta ett kort, men Pingu hinner hoppa ned innan jag får igång mobilen. Då skuttar Zafir vigt upp istället - och balanserar på den smala muravsatsen! 😊
    Ja, ja! Jag fattar vinken. Mina hundar vill verkligen börja med dogparkour.

Igår kom jag på att...

 

... vi har ju inte tränat nåt på hela veckan. Jag har bara läst om hundträning, eller rättare sagt följt en massa dravel och tjafs om olika hundträningsmetoder på en Fb-hundsida nära dig. Att inte folk kan acceptera olika tänk; bara för att det inte funkar för just dig och din hund, så kan det faktiskt funka för andra.

Bara för att du inte säger "Nej!" (eller annat förbudsord) är inte samma sak som att hunden inte har trygga regler och ramar att följa.

Att du tillrättavisar din hund är inte samma sak som att du slår eller gör den illa.

Förstår inte varför en del ska behöva bli så provocerade att de inte kan ta in budskapet. Fast jag tror nog att en del enbart är ute för att just provocera...

Så igår, istället för att bara läsa hundträning, och fast jag egentligen inte hade nån lust, så började vi träna lite på infartsparkeringen innan vi åkte hem...
    Okej, vi skulle inte ha tränat. När det inte funkade som jag ville med Zafir började jag känna hur irritationen växte inombords, men jag fortsätter ändå... men.. Det funkar ju inte!! Sur och grinig tog jag bägge hundarna och drog dom in i bilen - och åkte hem.  Väl i bilen velade tankarna mellan "Jag borde ha räknat till 20 och fortsatt!" och "Bra att jag bröt innan jag slog ihjäl dom." 😉

 I morse skrev jag följande status på Fb (smått modifierad):

"Hur kan ens tomt kännas så tom, öde och tyst?! (Var är dom? Är de kidnappade? Rymt till skogen?)

Jag vet iaf vad jag ska göra i morrn: inspektera staketet.
Efter några desperata visselsignaler imorse, bråttom till jobbet, så ser jag den ena hunden traskande mot staketet - från grannsidan! Sen dök den andre upp och de båda ställde sig - på andra sidan av staketet - och såg undrande ut: "Men hur har du tänkt dig att vi ska kunna komma till dig? Det är ju ett staket i vägen!!" (de återfann hålet strax efter)."

"Grannen är ju relativt nyinflyttad (och hoppas de bara är där på helgerna). De har en söt liten amstafftik (el liknande). Hoppas hon inte löper.. 😉 Såg iaf inte till vare sig söt tik eller ägare när jag kikade in på deras tomt."

Hm? Är det så här det blir när jyckarna känner sig uttråkade..?

Idag tog jag nya träningstag; samma infartsparkering, samma tid, samma träning - och allt gick mycket bättre. 😊

Sen när hundarna och jag kom hem så gick jag först in för att sätta på ugnen (hungrig), sen på med pannlampan, ryckte till mig ett kompostgaller samt lite skosnören (!) i farten och sen ut igen för att treva mig bort i mörkret till stakethålet för att lite provisoriskt täta hålet. Samtidigt försökte jag avleda jyckarna att titta åt andra hållet för att inte locka deras intresse att återanvända stakethålet.
    Som sagt, imorgon ska hela staketet inspekteras!

Ytterligare Fb-status från kvällen...

"Märkligt! Är hundarna sjuka eller bara trötta? Gick in i köket för att hämta maten (min, alltså) och bägge jyckarna ligger kvar och snarkar i soffan! De tittade inte ens upp när jag kom med tallriken och satte mig mellan dom båda."

Tja, det var tydligen uttröttande att rymma in till granntomten på morgonen, sen jobba, och sen gick Pingu ut med brorsan och Zafir lekte med sin jobbarkompis Malou, och sen efter jobbet en nästan entimmes promenad som avslutades med 20 minuters träning samt slutligen "stjälpa till" med stakethålslagning.

Okej, en sista Fb-status (modifierat citat) från kvällen...

"Var nyss ute på tomten iklädd pannlampa och letade efter hundarna. Ville inte kalla in utan ville ta dom på bar gärning typ för att se vad de pysslade med. Men de dök upp från bara intet. Vet inte var de hade varit eller vad de gjorde... *muttrar surt* Stakethåletätningen är dock fortfarande intakt"