Stor- o lillnosarna: juli 2018

... eller om jag tänker efter så... skälls det nog inte lika ofta som förr.

Vi börjar dock med "De envisas kamp"

"Den gröna pipormen" är Zafirs absoluta favvoleksak. Han bär omkring med den så gott som jämt.

Men när vi ska ut på promenad så får han inte ha den med sig. Den får då ligga kvar innanför grinden och vänta tills man är hemma igen.
Jag brukar vid dessa tillfällen att utnyttja pipormen och passa på att träna lite samarbete. Oftast blir det efter koppelavtagning ett "Stanna kvar!" (jag öppnar grinden), sen lite olika alternativ, exempelvis "Sitt!", "Zafir, kvar!", "Pingu, varsågod (och kom in på tomten)" samt slutligen "Zafir, varsågod!". Zafir rusar in genom grindarna mot pipormen och grabbar tag i den i farten och galopperar stolt runt med pipormen i gapet och kör några ärevarv runt tomten

Denna dag fick jag infallet att köra en annan variant.
När Zafir drog i kopplet mot pipormen bakom grinden, så stannade jag resolut upp, och inväntade att han skulle samarbeta och vända sig om och be om tillåtelse att rusa in till pipormen....

Jag fick vänta ett bra tag. Det var då jag fick tankarna om "De envisas kamp". Vem är envisast? Jag eller Zaf? Jag kan säga att ta upp mobilen för att fota var inte det första jag tänkte på utan mer "Hur dum får man va´?! Ge mig en blick så kommer du fortare fram." Men nä, det tog en stund innan Zafir iddes vända sig om mot sin matte. I hans lilla huvud fanns bara en tanke: "Vill ha! Vill ha! Vill ha!"

Men till slut så!! 😊 Som ni uppmärksamma ser så har jag här tagit av kopplet. Med andra ord är det här typ andra gången han vände sig om mot sin matte och bad om hjälp. 😉

"Men kom igen då, matte!! Säg varsågod nångång!!" och jag håller nu efteråt med honom. Jag skulle ju givetvis ha sagt friordet genast efter hans första blick mot mig. För att visa att ju fortare du samarbetar desto fortare får du det du vill, men ibland är man som hundtränare lite dum i huvudet. 😏 Ja, ja.. Man kan ibland förstå varför hundskrället är som han är. 😉

Den här elaka och enfaldiga matten var dum nog att inte stå emot motstå frestelsen att åter igen invänta en blick från slyngel-Zafir. Hans ögon ser dock åter igen bara pipormen och säger ånyo "Piporm! Vill ha! Vill ha! Vill ha!"

Pingu tröttnade och la sig ned...

"Pingu varsågod!", sa jag. Det ser ut på bilden som om Pingu är på väg att ta pipormen, men han sneglade bara lite mot den. "Den är inget att ha!", anser Ping. I alla fall just då.

När Zafir fick sitt friord är det skillnad på intensitet på rusandet genom grindhålet om man jämför med Pingus travtraskande.

"Min kära piporm!!", triumferar Zafir medan Pingu rullar i gräset.

Från skogen...

Ni ser väl kaffekannan uppe på stubben? Jag tror jag även har fotat den för nåt år sen. Nu syns den knappt.

En lite annorlunda förmiddagstur med hundarna

Medan jag går där och trevande snubblar över stock och sten samtidigt som jag hela tiden har den eventuellt rymmar-Zafir under uppsikt, så ser jag Pingu rusa åstad!! Men han skulle bara till en alldeles nyfunnen godissten. 😊

Jo, i lördags gick vi i "Fängelseskogen - fast på andra sidan", men ställde bilen på "Fängelseskogen - fast längs vägen"-parkeringen. Hade ju tidigare sett en fin stig på andra sidan vägen som borde gå mot sjön. Men den bar av för mycket åt vänster..?
Eh? Alltså, de som trampar upp stigar, tänker inte de lika som jag? Är man vid vägen så vill man till sjön! Det är ju uppenbart... trodde jag.
Vart lite halvvilse där ett tag i värsta snåren när jag övergav dumstigen och skulle gena åt det håll jag ville gå. Men till slut kom vi fram. Sträckan bort till "huvudledstigen" 😉 var längre än jag trodde. Vilket i och för sig även måhända berodde på att jag inte precis gick helt rakt, men jag hade koll på träd och sol så att jag inte gick helt åt fel håll. Alltså, så jag inte gick parallellt med "huvudledsstigen" istället för att gena rakt mot den. Sikten var... ju som i en skog... full med träd överallt som skymde sikten.

Det kändes rätt så bra när vi till slut kom fram till den bekanta "huvudledsstigen".

Nu skymtar vi sjön!! 😊

Obligatorisk fotosession på välbekant godissten.

Och så från andra hållet så man ser sjön i bakgrunden.

När vi sen kommer fram till själva sjön, så döm till min förvåning när det är Pingu som är försten i spat!! Zafir tvekade. Jag som var helt övertygad om att han skulle bara rusa ned i vattnet med ett splash!

"Jag törs inte..!", visade den plötsliga feg-Zafiren.

"Matte! Det är alldeles halt och slipprigt!", upplyser Zafir medan Pingu vant traskar ned i vattnet.

Den här synen trodde jag att jag aldrig skulle se: Zafir står räddhågat kvar uppe på land medan Pingu går kavat ned i det blöta.

Men till slut så...

Så där ja! Ordningen är återställd! *puh*

Pingu uppe på land blöt upp till magen medan Zafir simmar runt som en säl.

Ser ni Axa-grötpaketet ihopknöglat i skrevan? Jodå, lite färdig gröt låg även bredvid. Gissa vilka hundar som genast sniffade upp det? Här skulle man kunna tro att Pingu bara kollar lite random på simmande Zafir. Nädå! Det var bara en undanmanöver för att ånyo få sig ett smakprov på den gamla äckliga gröten. (= sur matte)

"Okej, då... Jag går väl förbi då... Hade ju inte alls tänkt...", muttrar Pingu medan han slickar bort grötresterna 😋 om munnen. Tur att bilder inte riktigt avslöjar vad som sägs mellan bildtagningarna. 😉

Jo, där vid sjön finns värsta lägerplatsen. Självklart så har man lämnat kvar matrester av alla de slag, och lika självklart så vill ens odrägliga jyckar kliva rakt in i den sotiga och förkolnade eldplatsen och klampa runt samt smaska i sig benrester och annat äckligt. 😋
   Men lydiga som de är så... Nja, jag får minsann tjata på dom och påminna dom att det där "Nej!":et gäller hela tiden under vår vistelse där vid sjön! 😉

Rätt som det är så smiter Pingu iväg in i snåren.. Jodå! Den här matten har varit med förut. I snår intill en lägerplats säger en sak: Varning för människobajs!
   Så Pingu blev inkallad tillbaka till oss omedelbart! "Ja, ja...", lunkar besviken Pingu tillbaka.... Som sagt, den här matten har varit med förr. En liten stund senare så ser man i ögonvrån hur Pingen draaaar sig raskt bortåt igen bakom ryggen på mig. Han ställer sig och käkar/nosar på nåt i gräset bakom snåren. Jag smyyyger lika raskt som Pingu ditåt, och precis innan jag tänker rya till bakom ryggen på honom, så hoppar han högt!! 😏 "Nä! Nä! Jag äter inte alls på det där som du nyss sa åt mig att låta bli. Jag loooovar!!", skämdes han så han avslöjade sig själv bara genom det.
   Pingu blev beordrad att gå ned i vattnet ögonaböj och skölja mun och öron.

"Nu är det dags att gå hemåt!", säger jag och vänder mig om för att traska tillbaka till bilen...

... då ser jag åter igen i ögonvrån hur Pingu bakom ryggen på sin matte liksom råkar (hm?) dröja lite med sakta steg, och hamna lite åt sidan, och drar sig mot det där nyss förbjudna stället. Till hans stora förtret så avslöjade hans matte honom i förväg. "Ja, ja.. Jag kommer.. Jag tänkte inte alls som du tror...", harklar och muttrar Pingu här när jag tar bilden.

Det bästa på hela skogsturen var att jag upptäckte att jag har tydligen bättre kondition än jag trott. Sen när vi skulle hemåt så gick det mycket lättare att forcera den ytterst branta stigen uppåt än jag trodde - och samtidigt ha röstresurser att lite då och då påminna 😉 Zafir att hålla sig intill mig på stigen.

Det syns inte riktigt på bilden hur brant stigen är.

Jag har ju inte gått i "Fängelseskogen - fast på andra sidan"-skogen på år och dar (känns det som i alla fall), men det mesta var sig det likt.

Det kändes både lite nostalgiskt och lite vemodigt att åter vara vid mitt gamla "meditationsställe" från förr. Då med det gamla hundgänget. Nu med Pingu och Zafir.

Pingu jämte mig och spanar ned mot sjön.

En blöt Zafir spanar sittandes framför mig.

På vägen tillbaka mot bilen. Vi lyssnar på fåglarna. Kråkkraxet vet jag vad det kommer ifrån, men det andra är väl nån rovfågel, va? Ni får lyssna noga.

På tillbakavägen så gick vi raka spåret mot bilen - på rätt stig. 😊

Nedan en filmsnutt när vi börjar närma oss vägen, och jyckarna måste vara tätt intill mig (inte enbart för viltet skull).

Jag blir lika fascinerad över mig själv. Att jag är helt oförmögen att få jyckarna att gå vid min sida med koppel på. Lösa så travar/skrittar de så fint. Visst får jag lite då och då påminna dom, men de håller sig intill. Fast meddetsamma jag sätter på kopplen, så tar de täten och drar bestämt sin arma matte framåt.

Ja, jag veeeet!!

När de är lösa har jag inget mer än mitt vakna och fokuserade jag att hålla de vid min sida, så jag är på och med i svängarna.

Genast när kopplen kommer på så tappar jag all muntlig kommunikation samt jag försvinner ner i tankarnas töcken. Det blir istället ett tyst fysiskt dragande från bådas håll. Att få kopplen på sig har blivit som en signal till hundarna att det är fritt fram att dra.

När ska jag lära mig? (läs: Kommer jag någonsin?)

Söt-Zafir!! 💗

Zafir har återfunnit en av hans gamla stövlar.

Zafir, ett kraftpaket full med ljudlig intensitet som sprudlar så det sprutar ur öronen på honom i takt med det ständigt rinnande dreglet samt en ständigt energiviftande svans.

Ni ser dregelsträngarna, va? Ändå fanns inget frestande godis i närheten. Möjligtvis i hans fantasi.

Otrimmad - men så fin. 💗💗 Och de rinnande dreglet syns inte på bilden, men de finns där. Bilden är tagen vid samma stund som bilden här ovanför.

Ni ser Zafir, va? Han skymtar där bakom granen.

En typisk vardagsbild. Zafir håller sig lite på avstånd med sin älskade "Den gröna pipormen" i munnen medan Pingu och jag umgås.

Jag har tidigare antytt (avslöjat) att ibland har jag tankar att Zaf och jag inte riktigt klickar med varandra. Men det har på sistone hänt saker... Ja, förutom att han har blivit äldre, förstås.

Det allra första jag kommer på är att han biter mig inte längre i fingrarna när jag bjuder på godis. Ja, det har vi tränat på.

Det andra är att jag kan ibland se en förbättring med hans hemskt enerverande falsettförväntansgnäll som han pysslar med när han ska skutta ur bilen. Alltså, jag blir ju vansinnesskogstokig när han låter så där. Jag blir VANSINNIG!! Jag ser RÖTT!! 😡😡

    Jo, jag ser en liten förbättring, men det måste bli bättre. Jag har testat lite olika träningsvarianter... ~~Eh? Vissa inte så mycket träning, mer vansinnesutbrott från min sida... som inte alls hjälper.~~ Allt från tillrättavisningar typ "Detäringenidéattduskrikerjagöppnarintedörrenförrändulugnatneddig" till att försöka förekomma med att kasta godbitar till honom innan det där vedervärdiga "Nuböraralltroligtföväntansskrien".

Det går numera hyfsat bra på brukshundklubbsparkeringen, men i skogen är det hopplöst att försöka smyga sig in bland träden obemärkt... om man säger så. Alla varelser, fyr- som tvåbenta eller tvåvingade inom ett par kilometers radie suckar och tänker: "Jaha, så är det dags för Zafirs skogspromenad."

   Och så här hemma är det också hopplöst... speciellt om han råkar se nån leksak genom bilfönstret eller den öppnade bildörren - oftast är det den ovan nämnda "Den gröna pipormen" - så...
   Det är lönlöst... *suck* Jag stänger bildörren framför nosen på honom, och öppnar igen när han lugnat sig... ett flertal gånger.

   Andra dagar ryar jag till... *fnys* Han blir bara mer frustrerad. Vissa dagar försöker jag varva ned honom genom att smeka och fysiskt försöka lugna honom - och jag är noga med att lugna ned mig själv... Alltså, man kan inte stå där hur länge som helst och försöka lugna. Jag menar, det finns en värld utanför hans förväntansgnäll. Som till exempel glassen i ICA-påsen som förväntar sig att bli placerad i frysen eller McDonaldskäket som förväntar sig att bli uppäten medan den fortfarande är varm etc... Det finns många förväntningar här ute i vardagen, liksom.

Det kanske är just det som är lösningen på gåtan..? Mer förväntningar så att det blir så mycket att han tyar inte med längre. Det finns ett fint ord för den träningsmetoden.. som jag just nu har glömt.

   Men mer träning med annat, trötta ut honom så han inte tycker det är så speciellt när nåt händer. Just det! Mer träning. Jag är nog för lat. Han behöver mer.

En pausbild som inte har nåt med texten att göra. Mobilen lyckades få fast en syrsa (eller vad det nu är).

Zafir har även blivit mycket bättre följsam i skogen. Han lyssnar så fint på mitt "Häråt!" när han får för sig att spåra iväg åt fel håll.

Apropå följsam, så har han även blivit trevligare genom att han vill numera oftare hänga med matte och Pingu när vi bara är här hemma på tomten. Annars så brukar han nästan alltid hålla sig på avstånd med nån leksak i munnen eller så susar han förbi oss i 190 knutar - fortfarande med leksaken i munnen. Men som sagt, numera hänger han allt oftare med oss, vill bli gosad... fast fortfarande med leksaken i munnen. 😊

Agilityn ligger ju nere, men Zafir ska få rallylydnadstävla i höst. Pingu har lovat att han ska vara med på Waxholms BK:s firande av Hundens dag genom att visa upp lite freestyle. En kväll när jag tränade freestyle med Pingu här hemma på gårdsplanen, så fick förstås även Zafir prova... och han var ju jätteduktig!! *förvånad matte*
Så nu ska jag hitta på ett freestyleprogram åt honom. Vänta! Orkar inte skriva igen, kopierar från Fejjan, den 14:e juli...

"Det händer ibland att man har fantastisk tur!! 😀

I förrgår tränade Pingu o jag lite freestyle, och så testade jag Zafir... och han var ju hur duktig som helst ju!! 😊
Så tanken väcktes att sätta ihop ett freestyleprogram till honom, och kom på en låt som jag gillar, och som har ett redigt upptempo, man blir glad 😊, men... hur skulle jag få tag i den? Har inte heller nån lust att betala en massa pengar om den sen inte passar oss. Den finns på fåniga Spotify, men jag har inte offlinefunktionen.

Låten är från 2007!! Tyckte den kom ut bara för nåt år sen, tiden går visst kvickt nu för tiden 😉 Googlade efter låten. Original-CD:n är utgången (väntat), men kanske finns den på nån samling typ Absolute eller Hits for Kids eller nåt, men elva år gammal..? Knappast. Mkt riktigt. Finns inte kvar 😞

Gjorde ett nytt googleförsök igår kväll.. och hittar den på Absolute Kidz-CD mkt riktigt från 2007.
Kollade nu ifall - mot all förmodan - att vi (jobbet/butiken, alltså) skulle råka ha den kvar... nånstans bland rea-CD:na... *kollar med spänning i datorn*
Den ENDA Absolute Kidz som vi har kvar är.... JUST DEN!! Helt otroooligt!! Och den låg på sin plats i hurtsen!! 😊😊"

Freestyle kanske blir vår, Zafirs och min, grej..? Fast det går ju liksom inte att tävla i. "Öh? Vadå? Vad är det för tokigheter hon påstår?!!", tänker ni, men jag menar att det arrangeras ju knappt några tävlingar. Ja, inte inom min personliga "åkapåtävlingresvägsradieruntmitthem", och så är jag inte så förtjust i bedömningssporter.

Tja, vi får se. *skrattar lite åt mig själv* Och så är det knappt jag vågar börja med agilityn igen med Zafir. Är så orolig att jag ska bli besviken.

Vi stannade upp mitt i skogen för lite freestylemovesträning. Pingu fixade "springruntgranstackaren" riktigt bra. Det blev ingen bild på Zafir. Han tyade inte med att koncentrera sig i skog och värme mer än några gånger. När jag kom på att fota var hans fokuseringsförmåga helt väck!

Jo, apropå bilden här ovanför. Jag tvekade liiite innan jag tränade "Ut!" med Zafir, alltså han ska kuta runt lillträdet. Precis just där är det ganska mycket viltvittringit. Jag funderade om det fanns risk att den ytterst viltintresserade Zafir skulle välja att missförstå mitt "Ut!"-kommando - och kuta åstad på viltjakt - men inte då. Zafir var så duktig så!! 😊

Jo! Har ni noterat att det är ganska varmt ute? 😉

Mitt i min semester! Man kan inte göra nånting. En kort promenad på morgonen (läs: förmiddagish), sedan barrikerar jag ut värmen; stänger dörrar och fönster för att bevara nattsvalkan. Sen när solen ligger på huset blir det olidligt här inne. Då öppnas ALLT för att kanske, måhända få till lite korsdrag.

Skulle haft en fläkt! Sen kom jag på den där värmefläkten jag fick i julklapp för några år sen. Visst har den även kall-luftläge? Mycket riktigt. Sagt och gjort och man tager vad man haver

Först förstod inte Zafir vitsen med fläkten...

... men sen så! Hans päls fladdrade i fläktvinden.

"Det är trist. Det finns inget att göra.", gnäller Pingu i värmen.

Det är i alla fall liiiite svalare i skogens skugga.

En koppelkvällspromenad...

Ibland undrar jag hur det är ställt med Zafirs syn... eller hans mentala psyke. 😉😏😊

Vi går där i lugn och ro. Hundarna snofsar i dikesrenen. Plötsligt skuttar Zafir i luften!!!

Vad är det där?!! Vad är det för hiskeliga varelser som lurar i diket?

Efter några försök så vågade han till slut nosa på alienliknademonstervarelserna. Jo, Pingu hade undrat vad lillebrorsan pysslade med - och innan bilden togs vågat nosa på dom.

"Jag vågar också!!", greppar Zafir modigt... några vanliga barkbitar (!).

Triumferande bearbetade han sen barkbiten ute på vägen.

Sen tog Pingu över tuggandet.

Men apropå Zafir...
Jag tycker det är lite synd att han aldrig fick göra nåt MH eller det där andra... Eh? BHP? BPH? Äsch! Ni fattar vad jag menar. Hur som, synd att det aldrig blev av.

Morgonen efter mötet med läskiga, luriga barkbitar som ligger i diket blev det bilfärd till en sjö.

Nu är det Pingu som är feg, badkruka som han är. Zafir simmar dock kavat ut i spat.

Vi tog skogsvägen bort mot badplatsen där vi för första gången äntrade puttaibåtenstället medan andra mer välkomna tvåbenta badgäster tjoande och stojade en bit ifrån.

I och med att stället är precis intill badplatsparkeringen med bilar och fä, så fick Pingu ett provisoriskt långkoppel på sig.

Jo, Pingu kanske har badat (typ) här förut med brorsan när de tar sina promenadturer.
Det är en lite märklig känsla när man märker att hunden hittar bättre i skogen än man själv.

Pingu vågar bara gå i till magen. Zafir simmar som en säl uti det blå.

Sälen Zafir kommer allt närmare.

Efter badet...

Nu är vi på väg till bilen igen. Det är som sagt lite märklig känsla när Pingu antagligen hittar bättre än sin matte. Nu här på tillbakavägen så höll jag hela tiden utkik efter stenbumlingen uppe till vänster, så jag visste var vi skulle vika av.

"Jag vet alltid bäst!!", säger Pingu.

Jo, på väg mot sjön så vek Pingu plötsligt av stigen, och jag kallade tillbaka honom. Men strax efter så såg jag att han hade ju rätt!! Stigen delade sig ju där, men det var lite snårigt så jag såg det inte först. Man ska visst alltid lita på sin hund... eller?

När man inte tyar med nåt annat i sommarhettan...

Vi sitter hemma på tomten.. och gör ingenting.

Slurp på dig, matte!!

Jo, ser ni "Den gröna pipormen" som skymtar nere i bildkanten? Den är typ alltid med, och det är Zafir som "rastar" den.

Men i fredags så började Pingu plötsligt att leka med den! Det är för trist här. Måste liva upp stället lite, var nog hans uppmaning.

Strax efter så tog förstås Zafir över sin piporm. Ja, den är faktiskt hans.

Men...? Ser den inte lite väl kort ut?

Har vi två ormar på tomten?!! Ett ormhuvud sticker ut från under altantrappan som är mycket likt vår gamla "Den gröna pipormen". Men?!! Hur går det här till?

Men neeeej!! Pipormen är död! Huvudet är av...

Eh? Kommer det växa ut en svans från huvudet nu, så vi får två pipormar? Tja, det kanske var så han tänkte när Zafir tuggade sönder sin piporm.

Pingu är i alla fall oskyldig. Jag såg själv hur Zafir tuggade och slet och drog sönder den.

Pingu tar pipormmordet med ro som synes.

Vilket i och för sig även Zafir gjorde. Han somnade med en pipormsdel i munnen.

Här sitter jag och tar en liten fikapaus mellan hundtrimningarna. Pingu är färdig, Zafir står på tur. Som ni ser så har han sin älskade piporm med sig. Han bär så gott som alltid på den. Och tydligen går det lika bra med en halv piporm.

Pingu sitter intill mig i hammocken. Effileringssaxen tog jag med mig till fikabordet för att fixa lite tofsar som jag hade missat som stod ut lite här och där.

"Zafir!! Nu går vi in och fixar dig!", ropade jag och...

Och vips så stod Zaffe uppe på trimbordet...

... och hans ständige följdeslagare "Den gröna pipormen" var förstås med. Eller rättare sagt den ena delen av pipormen.

"Jag bryr mig inte om om min piporm är hel eller halv. Den är bäst hur den än vill vara.", viskar Zafir.

En knäpp bild på en nytrimmad Zafir.

Faktum är att "Den gröna pipromen" är en av Zafirs allra första leksaker. Här nedan är bilder tagna när vi köpte pipormen. Det var den 16:e december 2015!!

Den ligger där överst i hundbädden bland alla andra prylar som man kan behöva när man precis fått valp, inklusive själva hundsängen. Zafir-valpen blev så trötter av allt handlande så han somnade i famnen på mig, och praktiskt som jag är så fick han fortsätta att sova fast i själva hundkorgen, och så bar jag runt på honom så där istället.

Zzzzzzzz. 💗 Foto: Rosie Dahle.

"Vad tar ni för valpen där på disken?"

Zafir-valp hemma i köket med sin piporm.

Tänk att "Den gröna pipormen" höll i hela två och ett halvt år!! Nåt liknande har aldrig hänt tidigare i detta hundhem. Mjukisdjur brukar hålla i högst.... tja, i bästa fall fem minuter.

Dagen efter "Den gröna pipormens" död, så gick jag till adopteringsbutiken... och det fanns pipormar till adoption. Sicken tur, va!! 😊😊
De som jobbade där på Zoo-affären... Nej! Jag menar adoptionsbutiken blev mäkta imponerade när jag visade bildbevisen på Zafirvalpen och hans piporm på deras disk, att deras piporm hade hållit så länge. "Det måste vara bra kvalité!", utropade de stolt. 😉😊