Sorg... så här lite grann i förväg... Varför jag gillar fotbolls-VM och lite annat

Sorg... Lite grann i förväg... *snyft* *snyter sig och suckar vemodigt*

Men vad har hänt? Eller rättare sagt: Vad är det som kommer att hända?!! 

Jo... Fotbolls-VM är snart slut... 
   ... men det finns visst dom som jublar.

Bild från förra tisdagen. Jag råkade kort titta till mot hallen och möter dessa två förväntansfulla/uppfordrande/förundrande blickar.

Men denna hemska matte gjorde sina hundar besvikna med svaret: "Only in your dreams, dogs! Fotbolls-VM på TV.

En liten stund senare satt Pingu tätt intill mig och sa: "Äh, jag håller på England, jag!". Pingu är en sann engelsk springer spaniel ända ut i klospetsarna.

Fast sen senare på kvällen var det åter dags för Nosautmaningen... Nej! Nej! Jag har ju hela tiden skrivit fel. Det heter ju Utmanarnosen!! Shame on me!

Vi pratar alltså om nose work-spin offen där vi utmanar hundnäsorna i fantastiska och fantasifullt kluriga nosautmaningar där en  liten (ibland fler) eukalyptusdränkt pryl är gömd på olika finurliga ställen.

   Varje nosutmaning har ett lika fantastiskt namn som själva utmaningen exempelvis "Vätternrundan" (rullande cykel), "Temptation Island" (godisstörningar) och "Tonårsrummet alt. mitt (domarens. min komm.) vardagsrum" (massor med leksaker/prylar utspridda i rummet).
    Undrar om vilket som är svårast för Utmanarnospåhittaren tillika domaren? Att hitta på nya nosutmaningar eller hitta på namnen på desamma?

Förra tisdagen var arbetsnamnen på utmaningarna "Tipsrundan" och "Green, green grass of home".
Zafir var ganska värdelös på båda. 😊 Man kanske bör träna även nosework för att det ska funka... Inte bara lita på hundens nedärvda nosakunskaper. 😉

På bilden (till vänster) så sitter Zafir och väntar på sin tur till "Green, green grass of home"-utmaningen. Den kunde även ha hetat: "Eukalyptusnålen i höstacken". 😊
   En liten eukalyptusfyllt sugrör var nedstucket i gräset nånstans i en cirka 20x20 meters ruta på den ena appellplanen (med mitt ögonmått mätt så här en vecka senare i soffan framför datorn 😉),
    Ja, ni förstår "nålen i höstack"-känslan. Hundarna hade urskoj! "Wow! Jag får nosa runt på planen precis hur jag vill!!", njöt en del, bland annat en och annan spaniel, och insöp alla dofter som finns på en välanvänd appellplan. 😉
    Andra hundar, mer åt vallhundstuket, associerade planen med fotgående - och bjöd på den ena fina fotgåendesträckan efter den andra med fokus upp mot matteansiktet. 😊

Ja, vi alla har olika saker att fightas mot när vi tränar och aktiverar våra hundar. 😉😊

"Tipsrundan"-nosutmaningen var ett behållarsök (inomhus)... eller ett och ett? Det var... *funderar* ... fyra behållarsökstationer, väl? Låt mig tänka efter...
   Tipsrundfråga 1: Nio stycken kryddburkliknande behållare uppradade tre och tre märkta 1, X och 2. Ja, domaren/nosautmanarpåhittaren är lite av en fotbollsnörd.. Just det! Tisdagens utmaningstillfälle blev uppskjuten nån timme på grund av Sverige - Schweiz-matchen. Självklart!! Just det klockslagsförbehållet var bestämt redan när denna "Utmanarnos" planerades, alltså innan VM-fotbollsturneringen hade påbörjats; om Sverige går vidare så var samlingen tidigast kl. 19.00. 😊

"Intet är som väntans tider...", skaldar Zafir lite tyst muttrande medan han väntar på sin tur att få nosa.

Hm? Hur var det nu..? *funderar ett slag...* Äsch! Jag kopierar från "Utmanarnosfb-sidan" istället. Vänta! *pausmusik* 🎵🎵🎵

Den kursiva texten är min förklaring, så ni som inte var där fattar nåt.

"Station 1: (vita kryddburkar) Här fanns ingen doft, trots att 7 av 12 tyckte det. Det var tre kryddburkar märkta 1, X, 2, och man skulle gissa (?) vilken burk som hade doft alternativt inte hade doft i sig.
Station 2: (svarta kryddburkar) Här fanns inte heller någon doft, här trodde "bara" 5 stycken att det faktiskt fanns.
Station 3: (olikfärgade kryddburkar) Här fanns det däremot doft, i burk X 😊

Station 4: Doften fanns i hål nummer 4, vilket 5 st av er lyckades pricka rätt. Ytterligare 5 st prickade något av intilliggande hål - 3 eller 5. Det var alltså en tegelsten med 12 tätliggande hål i sig, och man skulle förstås tala om vilket hål doften låg i, vilket var helt omöjligt med en hund med stor nos. 😉


Station 5: Här fanns den färskaste doften i den första kartongen, alltså den som var märkt med 1, i kartong X fanns den äldre doften och kartong 2 var tom. Att tvåan var tom lyckades hela 9 av er lista ut och lika många klarade att den färskaste doften var i första kartongen. Tre pizzakartonger, varav en hade en doftkälla ditlagd typ nyss, en annan med en doft ditlagd för flera timmar, typ cirka sex timmar tidigare och så en som var tom.

Station 6: Doften fanns i tesil nr 4, vilket hela 11/12 fick rätt på." Fyra tesilar upphängda på ett snöre.

Men Zaffe, det är din tur snart. Det är nyttigt att sitta och vänta. Visst var det i det förra blogginlägget som jag skröt att Zafir numera är duktig på att vänta tyst... Glöm det!! *suck*

Undrar ni hur det gick för Zaffe? *skrattar åt oss själva* Eh.. *harkl*
   Vi började kvällen med "Tipsrundan". Okej, kryddburkarna åkte all världens väg. De studsade ned mot golvet och rullade iväg runt rummet. Jag fnissade hånfullt 😉 åt domarens försök att tejpa fast dom på brädan som låg på golvet längst med väggen. Jag var noga med att ställa tillbaka dom med 1, X, 2-märkningen väl synliga framåt. Det var visst fler hundar som hade gått bärsärkagång med kryddburkarna, och bara för att jag avslöjade Zafirs goda uppförande - not inne på söket, så fick man skulden för att burkarna stod i oordning till den sist deltagande hunden. *hmpf* 😉
   Jag gissade vilt hur Zafir hade nosat, men var relativt säker på hur dofterna var placerade. Jag hade ändå en gissning, vilket var bra med tanke på de följande utmaningarna...

Den ihåliga tegelstenen var omöjlig! Måhända att Zafir markerade, men hålen var för nära varann för att kunna urskilja vilket. Och Zafirs så kallade "markering" är ju blixtsnabb, så om man råkar blinka så är det kört. Jag gissade bara på en siffra mellan 1 och 12, som förstås var fel.

Pizzakartongerna blev demolerade av Zaf, framför allt kartong nr 1 vilken jag fick lov att bygga upp på nytt. Efter Zafir hade varit framme blev den nämligen helt platt. Att gissa... eh? Jag menar veta vilken kartong som hade den nyaste doften var totalt omöjligt. Zafir hade knappt markerat nåt alls - bara krafsat sönder hej vilt, så jag gav upp med ett leende åt det hela.

Tesilarna var den enda doftstationen som han visade tydligt var doften var gömd. *puh* Men han for runt så att de hängande tesilarna flög runt och studsade mot hans söta lilla huvud.

Tja, det här med behållarsök är inte min/vår (välj själva) grej helt enkelt. Det vet jag sen förut.

Höstacken/Green grass of home gick inte heller. Jo, gick gjorde det. Vi gick och gick och nosade runt, runt i rutan (och lite utanför, men då tog kopplet emot). Zafir tyckte det var ganska roande och var nöjd och glad. Jag var mest förvirrad. 😏 Som vanligt, då, tänker väl nu ni. Hmpf!
   Zafir var väldigt intresserad på ett ställe, men.. varför då? Han doftmarkerade inte. Så vi fortsatte runt i rutan samtidigt som jag funderade på hur sjutton jag skulle hitta den där doftfläcken igen på gräsplanen innan tiden gick ut. Sen så stannade han upp igen.. och kanske det var på samma ställe - så jag sa att doften var där, men det var ju förstås fel.
   Sen fick man fortsätta med sökhjälp genom "varmare"/"kallare"-uppmaningar från domaren.. och då hittade han väl den... eller var det precis intill..? Äh! Jag minns inte... *kollar resultaten på Fejjan, och kopierar hit*

"Ja men då kör vi resultatet från utomhussöket "green, green grass of home". Endast två ekipage fixade att hitta doften helt själva:
1:a Prima & Annica 05:16
2:a Bilbo & Malin 05:59
Sen var det flera som hittade med lite guidning, men det räknar vi inte här 😉 Men om ni vill veta tiderna så kan vi fortsätta listan fast inofficiellt:
3:a Zafir & Kerstin 06:09
4:a Stella & Johanna 06:10
5:a Zia & Rosie 07:00
6:a Bella & Marie 07:03
7:a Xanto & Catherine 08:18
8:a Mahogny & Irene 09:05
Bra jobbat!
Återkommer med nästa resultat, ska bara rätta lite först."

Ja, men då hittade han rätt! 😊 Fast efter att vi hade gissat fel och med riktningshjälp.

Utmanarnosens sista tillfälle...

Zafir var sist ut, så nu blev det ledigt uppe på bänken.

 De flesta bilderna här är från Utmanarnosens sista tillfälle, och så här i VM-fotbollstider så hette kvällens övningar just VM med först gruppspel och sen finalmatchen.

Nu kom vi "lite" sent (jobbade till kl. 19.00ish, Utmanarnosen började just kl. 19.00, vi var där kl. 19,38), så vi bara blev typ "inslängda" i hetluften direkt från den nyss parkerade bilen. Så jag har inte riktigt koll på reglerna, men...

I gruppspelen var det två parallellnoseworkbanor med behållarsök (pizzakartonger) fast utomhus. Man fick inte gå fram och tillbaka i banan. Om man kom till slutet, så fick man gå tillbaka till början av banan. Först hittad doft vann den matchen.
   Vi vann inte, men fick fortsätta utom tävlan bara för nöjets skull. Då hittade Zafir rätt låda.

Den andra matchen var det behållarsök i form av doft gömd i en penna som låg bland en mängd andra pennor som var snyggt utlagda i form av en tjusig stjärna... Haha! Tills Zafir kom dit. Han till och med tuggade sönder en penna.
   Hunden i parallellbanan bredvid vann igen, vilket då inte var samma hund som i den andra matchen. I och med att det var pennbrist, så riskerade vi inte att Zaf skulle tugga sönder några till pennor, så han fick inte chansen att hitta doften utom tävlan. 😉

Sen var det tydligen från början en till parallellbana med tegelstenar, men lite kortfattat... så ställdes den in pga yttre omständigheter, typ. Så direkt till finalmatchen eller slutspelet där man fick fördel om man hade vunnit i gruppspelen, det vill säga man fick längre tid på sig i finalsöket. Jag hängde inte riktigt med hur reglerna var, men... i finalen var det i alla fall rumssök med tre doftställen. Det fattade jag! 😊
    Zafir, som var sist ut, fann en doft. Han var nära en annan, men markerade den inte. Den var lite svår; för att nå den måste hunden klättra upp på en stol. Ja, det ska vara lite utmaning! Det finns en anledning var för det hela heter just "Utmanarnosen". 😊 Sen utom tävlan så fixade Zafir alla tre.

Pingu (som inte var med i själva tävlingen) passade på att nosa av rumssöket innan allt plockades bort. Han hittade en helt på egen tass, men det låg långt inne. De resterande två doftställena fick han lite hjälp att hitta.
   Så med andra ord så är det uppenbart att hundarna behöver träna även i denna sport för att lyckas prestera nåt. Det har ju liksom gått utför för varje tillfälle, och vi har ju inte tränat nåt mellan gångerna. Om jag minns rätt bara en kort träning inför det första tillfället.

Om jag får fortsätta att vara kritisk mot mig själv, så tappar jag liksom sugen under själva söken när jag ser hur hundskrället bara nosflamsar hej vilt runt utan nån slags plan.
   Det stör mig även att jag själv inte har en clue var doften finns, och i och med det så blir det en sån halvlam belöning när de finner doften, eftersom jag måste invänta domaren om det verkligen var rätt.

Denna ovisshet och vacklande känslan gör att jag på sätt och vis tycker jag det är roligare när jag faktiskt vet var doften finns.

 Fast å andra sidan - om - man har en hund som markerar tydligt, det vill säga att man tränar jycken, så famlar man inte längre i denna ovisshetens mörka töcken. Just det, ja! 😏

Otrimmad och värdelös noseworkhund, men sötast och bäst ändå. 💗😊

Sommarcupen

En lekmannadomares vy.
På Sommarcupen hjälps vi alla åt att funktionära, och ibland får undertecknad låtsas vara domare. Numera är jag ganska van att stå där helt ensam ute på planen, och undra varför börjar vi inte för. 😉😊

Den nästsista deltävlingen i cupen. Vad ska jag säga om det, då? *funderar i en sekund* Jo! Alltså, jag ska inte bygga upp mål och förväntningar. Blir bara besviken - och det tycker jag inte är skoj. Dum som jag var hade jag peppat upp mig innan att Pingu och jag skulle minsann inte diska oss, och vi skulle göra allt för att köra felfritt. Hmpf!
   I hoppklassen blev det hela 15 fp. En vägran var vid en halvdold tunnelingång där jag vid banvandringen sa till mig själv att jag måste vara övertydlig. *suck* Nä, inte tillräckligt tydlig var jag, eller kanske rättare sagt så hade jag för bråttom bortåt, så den ibland så plötsligt signalkänslige Pingu följer efter sin urusla handler - istället för att kuta in i tunneln.
   Och så rev han det sista hindret, och så var det, antar jag, nån vägran till. Vet ej.

Sen i agilityklassloppet, så var den urusla handlern framme igen och hade för bråttom, så jycken springer förbi rätt tunnelingång - och in i fel - disk! Alltså, när man vill att jycken ska vara så där signalkänslig och fin, då minsann så bara suuuuger han in i fel tunnelingång innan man hinner stoppa honom mer radikalt.
   När vi i alla fall var diskade så passade jag på att ta om A-hindret så att han fick dit sina söta tassar på kontaktfältet. Jag brydde mig dock inte om att han hade genat förbi hopphindret innan, för det var helt och hållet mitt fel.

Nä, jag fick en liten besvikelsekänsla och det stör mig. Jag fick/får hela tiden typ påminna mig om att Pingu fixade fina starter där jag lämnade honom helt allena i luktparadiset och kunde gå låååångt in i banan utan tjuvstart eller luktfrosseri i gräset från hundkräkets sida.

Men vad är det här för bild? Uppätna tårtbitar!!

Den här bilden ser trevligare ut? Hm? Tänk lite före-efter-bilder - fast tvärtom. 😉😋

Vi firade att Malin och Eo samt Tina och Zimra hade lyckats knipa åt sig varsin agility-SM-silvermedalj helgen före. För att vara helt korrekt så lyckades Tina knipa åt sig två silver; individuellt och i lag.

Stort GRATTIS från stolta klubbkompisar!! 😊😊

Hehe! Sen kunde jag inte låta bli att skoja med Tina strax innan hennes ena start på lilla Sommarcupen: "Du känner pressen nu, va?". //Mycket elak klubbkompis 😉
   Ja, ja, det är enbart för deras egen skull.😏😊 Träning att fixa lopp under press. 

Zafir sitter fortfarande på agilityavbytarbänken - trots han är helt symptomfri vill jag vänta ett tag till, men det är svårt att motstå agiltiyfrestelsen.

 Jo! Apropå Zafir, nosa och agility...

Jag tror jag glömde nämna att man känner sin hund (i alla fall ibland). Det var på Bro-Håbo BK, och vid banvandringen såg jag en leksak kvarglömd (?) i gräset mellan sekretariatet och målfållan. När jag passerade den så tänkte jag att ägaren kommer väl och hämtar den... eller ska jag ta upp den?
   Jag lät den ligga kvar, och det var lite dumt för när Zafir sen kom (väl diskad) i mål så kutade han genast bort till den, och det blev tråkigt nejande från min sida.
   Som sagt, ibland känner man sin hund. Det är kanske inte helt fel av mig att jag ofta "städar" medan jag går banvandring och kastar iväg pinnar, fågelfjädrar eller liknande prylar.

Som vanligt efter Sommarcupen en kort skogstur vid 22.00-22.30-snåret.

 

Jo! (igen) Apropå hundträning och att känna sin hund

För nåt år sen (typ) råkade jag se en klubbkompis agilityträna sin hund. De upprepade samma övning typ 20 gånger på raken. Ibland med en liten variation, men nöta, nöta, nöta. Den lilla hunden hade samma glädje och intensitet hela tiden. Den ville bara träna mer och mer och mer. Jag blev mäkta imponerad - och förstår varför det går så bra för dom på tävlingar -  samtidigt som jag ruskade på huvudet. Alltså, det skulle aldrig gå att nöta samma sak så om och om och om igen med mina spaniels... eller..?

Är det jag som har fel inställning?  Är det jag som är dålig på att motivera min hund? Skulle klubbkompisen (eller annan superduktig hundtränare) även kunna få upp mina spaniels i SM- och internationell nivå, som hon har gjort med sina egna?

Hur viktiga är egentligen hundens nedärvda egenskaper? Skulle det gå att "koppla om" exempelvis en spaniel till border collie-stuk? Om ni fattar vad jag menar.

Hm? Skulle en typ bc-förare ha förmågan att lyckas med en spaniel? Eller skulle de lacka ur tämligen direkt? Jag menar när jycken för sjuhundraelfte gången börjar nosa runt istället för att fokusera på agilityn? Hm? Men med rätt träning så kanske den inte längre har motivationen att nosa runt, utan fokuserar på agilityn istället - precis som vallhundstyperna...?

Ja, funderingarna haglar... Ja, ja, det finns förstås en anledning varför det finns ett antal olika hundraser med olika egenskaper som är bra att ha - fast vid olika tillfällen. 😉😊

Fast ändå så fastnade jag lite i den där sista frågan: Tyar en vallhundstypförare med en mer sävlig spaniel? Finns det agilityutövare som har både ock? Det finns förstås även spaniels modell jakttypen som är värsta kvicka kraftpaketen. I min lilla fundering så räknar jag inte med dom.

Hm? Så kan man förstås vända på frågan: Skulle jag klara av en fartig border collie? Svar: Nej. 😊 Troligtvis inte.

Man skulle kunna inbilla sig att man är själv i skogen vid 22.15-tiden på kvällen, men nädå. Vi mötte två hästar med tillhörande ryttare ovanpå. Zafir och Pingu följde dom länge med blicken när de skrittade bortåt.

En liten bildkavalkad på världens sötaste ESS:ar.

Vem är den allra finaste hunden i skogen?

 

Jo! Apropå skogen...

Kommer ni ihåg förra blogginlägget där jag hävde ur mig mitt hat gentemot skogen, och dess vegetabiliska innevånare? Minns ni ormbunksslyngeln som hade ohyfset att rota sig mitt på stigen?

Bild från förra blogginlägget på den uppkäftige ormbunksungdomen.

   Haha! *skrattar rått* Jag gick samma stig för nån dag sen, och se vad jag upptäckte...

Skrattar bäst som skrattar sist.

Och jag försäkrar er att det var inte jag som med berått mod har trampat ned ormbunksslyngeln.

En annan skog, en annan varm dag, där Zafir plötsligt tar första initiativet att skutta upp på en godissten. Pingu föredrog att vara kvar på marken.

Strax efter så travade de båda med bestämda steg av stigen för att undersöka mossen. Jag blir lika fascinerad över hundars inbyggda förmåga att leta reda på vatten. Visserligen fann det inget denna varma dag, men det var på rätt plats. (bilden är dock arrangerad efteråt)

 

Bästa bilden...

"... och högst upp på bergsknallen står Herr och Fru Träd och ser ut över deras ägor.... och de var sååå lyckliga."

Jag la ut den här bilden på Fejjan och det var intressant att få läsa de olika tolkningar av bilden. Lite ledsamt att de flesta tolkade den sorgligt - trots att jag hade (med flit) lagt dit texten "... och de var sååå lyckliga.". Kommentarskrivarna hade i och för sig rätt. Bakom bergsknallen är skogen skövlad, men det syns ju inte på bilden.
   Herr och Fru Träd kanske var lyckliga för att de hade överlevt, eller så tänkte de att de var lyckliga förr, innan alla deras släktingar blev förintade?

När jag tog bilden tänkte jag mig hela tiden att det är Herr och Fru Träds ryggar man ser, att bilden är tagen bakifrån, men nån dag senare när jag såg bilden, så såg jag dom framifrån istället... att de ser ned mot fotografen.
   Hur som helst, i min fantasi såg det gamla trogna paret ned på deras frodiga och bördiga egendom.

Haha! Mycket snack om en fånig bild... men en enkel bild som jag gillar.

 

Apropå skogen och tokiga mig...

... och två helt värdelösa bilder.

Vi hade varit i "Lill-skogen", och när Zafir skuttade in i bilen så ser jag att en liten skogsmyra kravlade omkring på hans vänstra tass. Självklart så lyfte jag ut skogsmyran eftersom jag antog att vare sig Zafir eller myran uppskattade situationen som hade uppstått.

Innan jag satte mig i bilen, så fick jag infallet att kolla efter myrstackarn på marken. Han var helt vilse och sprang runt, runt i cirklar i sin förvirring.

Så klart att han var förvirrad, stackarn! ("stackarn" *fniss*) Att helt plötsligt vara typ tusen mil (i myrmått) från sina vänner och familj. Att bli utslängd till helt okända marker långt ifrån sitt hem och stack. Jag tyckte faktiskt riktigt synd om honom!
   Men... jag kunde ju liksom inte bära tillbaka honom till stället jag misstänkte han hade påbörjat sin Zafirtassliftning. Sen bestämde jag mig att han hittar nog tillbaka av sig själv. Skogsmyror är nog vana med lite äventyr under deras strapatser i skogen.

Här hade han lugnat ned sig något. Han hade kanske nu fått pejl på läget.

 

Apropå lugn och skog...

En passivitetsstund mitt i skogen på en passivitetsträningssten från förr.

På förekommen anledning så blev jag påmind att det var ett tag sen vi tränade passivitet i skogen.
   Haha! Nu blev ni nyfikna, va? "Vadå på förekommen anledning?", finurlarna ni tyst för er själva.

Okej. Jo, precis när vi hade äntrat skogens stigar så sticker Pingu (!) i ett huj med nosen i backen längs ett rådjursstråk - och Zafir efter, förstås.

Ja, där blev jag varse att Pingu - som annars inte brukar bry sig om vilt - har jaktanlagen intakta, väl dolda under sin "jagärbaralöptiksintresserad"-fuskpäls.

Jag visslar upprepade inkallningssignaler, men tystnar och lyssnar också.

"Men hallå!! Det är "hundförbud" i skogen fortfarande!", vrålar ni mot dataskärmen så spottet skvätter av ilska blandat av ett kryddmått skadeglädje.
   Lugn, lugn, bröder och systrar! Zafir var ur hand i cirka... 12 sekunder. Pingu kom tillbaka efter... tja, uppskattningsvis 20 sekunder.


Jag förstod nu att det där rådjursskallet/lätet som jag hade hört i fjärran strax innan min onödiga skogsfadäs tillhörde ett rådjur som nyss hade traskat i sitt rådjursstråk som korsar stigen.
    Jag blev också varse att Pingu tänder på purfärsk rådjursvittring.

Jag kan också berätta att Zafir fick en euforisk belöningsstund där godisbitarna regnade över honom när han kom tillbaka till mig. Pingu fick ett mycket mer lamt beröm, typ: "Hörru! Bra att du kom tillbaka, men GÖR INTE OM DET DÄR!!"


När vi var typ halvvägs på vår promenad, så stannade vi vid den där stora godisstenen där vi för nåt år sen tränade passivitet med störning. Det var när Pingu och jag gick den där filtträningskursen och gjorde vår kursläxa.

Pingu la sig spontant utan jag behövde säga nåt (bilden till höger).
   Zafir fick jag vägvisa lite.

Men sen satt vi där på stenen och bara var för en liten stund.

När sen skogsturen nästan var slut, så var det åter dags för att sitta på en sten i skogen och bara vara.

Pingu hittade en pinne att roa sig med under tiden, och det fick han göra.

"Hörni! Nu är det dags att gå hem!", säger jag och reser mig upp...

"Men hallå?! Vad var det där?", undrade båda. Jo, det var rådjuret som skällde långt bortifrån. De fick lyssna.

När vi sen gick hemåt, så funderade jag hur hundarna skulle reagera när vi åter igen korsar rådjursstråket...

Spännande, va?! 😉

Zafir reagerade inte alls. Pingu stannade dock upp och åt upp godisresterna från Zafirs belöningsgodisregn 😊😊 , som i och för sig var en bit ifrån själva rådjursvittringsfadäsen.

Till sist... sorgen... 👀

Vad det är jag sörjer så här i förtid? Jo, att fotbolls-VM snart är slut. Det ju för sjutton bara två matcher kvar. *snyft* Vad ska man sen pyssla med om dagarna och kvällarna? Ingen spännande fotboll! *suckar djupt*

Varför jag gillar fotboll? Om man ska vara fullt uppriktig så är det just fotbolls-VM som jag uppskattar så mycket. Det är de bästa lagen och det är bara var fjärde år. Lite OS-känsla, alltså.

Det är inte så att jag håller på något visst lag. Jo, visst var det roligt att Sverige kom så pass långt som till kvartsfinal, men jag tycker matcherna är lika roliga ändå fast det svenska laget nu är ute ur spelet.

Det som fängslar mig är inte bara spänningen om vilket lag som kommer få till flest mål inom det däringa 90 minuterna. utan lika mycket nöjet att få njuta av skickliga dribblingar och finter, tjusiga mål, skickliga och otroliga målvaktsräddningar, men framför allt samspelet och det sanna teamworket inom laget.
   Jag själv blir så lycklig av att se glädjen som sprudlar när man lyckats göra mål, men också de uppmuntrande klapparna och tummen upparna spelarna emellan när det nästan blev mål.

Jag uppskattar och gillar när spelarna bryr sig om motståndarlagets spelare, och hjälper till när nån ligger och biter i gräset.
    Okej, så har vi alla dessa fåniga filmningar... 😒 Fast å andra sidan så kan jag förstå att de försöker få till fördelar, men ibland är det bara löjligt och skrattretande. De borde åtminstone göra det snyggt. 😉

Tyvärr så måste ett lag förlora... och jag lider med dom när förlusten står klar; de hann inte få till det inom matchtiden... Det är över. Bara att åka hem med nedböjt huvud. Att se sorgen och bedrövelsen i spelarnas och deras hejaklacks ögon är känslosamt.

Desto roligare är det förstås att se överlyckliga spelare som rusar runt helt galna i lyckorus. Att få se deras tindrande ögon är.. allt. Man blir så glad för deras skull!!

Avslutar detta blogginlägg med Belgiens vinnarmål mot Japan. De låg först under, men fick till slut till vinsten precis i sista stund i nittionde slutminuten.
   Ett sant teamwork, allt från målvaktens insikt att det är bråttom för att kunna hinna innan slutsignalen, att han måste fort som sjutton få iväg bollen efter Japans hörna, och sen det fina samspelet och passningarna över hela planen, mittspelaren som låter passningen glida förbi honom och istället rulla mot lagkamraten... som sätter bollen i mål så nätet rasslar! Titta och njut!! 😊

Alltså, blir man inte fylld med glädje inombords när man ser detta så...  (klicka vidare till Youtube)