Vad är det för fel på folk?

Nu ska jag göra nåt fult; jag ska klaga på andra. Fy på mig!
    Men man blir ju liksom lite lättretlig i den här värmen. Så här ett blogginlägg full med både gammalt och lite nyare gnäll.

Här en gammal bild på Spirou när det var alldeles för varmt.

   Jag menar, man måste ju liksom liva upp tillvaron lite. För det finns en viss komik i hur dumma folk (alltså andra, inte jag... väl? 😉) kan vara. 😎

Här kommer det! Håll tillgodo! 😊

Jag ska faktiskt börja mitt klagomorr med nåt som inte har med hundar att göra...

När jag körde in på parkeringen så stod det bara en (1) bil längst bort på på den vänstra sidan..

 En lördagsmorgon, vid halv niosnåret, rattar jag in i parkeringshuset. I och med jag tycker det är krångligt och bökigt att vara mitt i "parkeringssmeten" så väljer jag att parkera längst bort där det var tomt, så när på en bil. Jag lämnar en tom parkeringrutas mellanrum. Som sagt, jag ogillar att trängas.
   När jag sen kommer tillbaka, cirka 20 minuter senare, så tror du inte att nån har parkerat direkt till vänster om min bil. Varför? När det finns "milijoner" andra lediga parkeringsplatser att ställa sig på. Nä, då! Man ska trängas i en liten tre-bilsgrupp längst bort. *suckade medan jag går ditåt* (Min bil stod under den på bilden här ovanför ditritade blå pilen.)

När jag kom fram så ser jag hur dennne mycket slarvige bilrattare har parkerat; snett och vint samt inte heller längst in i p-rutan.

I och med detta så fanns det enbart cirka en och en halv decimeters utrymme för att öppna min bils förardörr.

Jag fick klämma och trycka ihop min stackars feta mage och stora rumpa samt smidigt (not) lirka min kropp in till sätet och sen lirka och draaaa upp och in mitt vänstra ben för att få med det in i bilen.

Låt oss säga så här...
Jag var inte så jätteförsiktig med att försöka (läs: det fanns ingen möjlighet) att undvika att min bildörr slog i den andra bilens högra "flygel". Hen fick liksom skylla sig själv!! *irriterat*

Men.. Jag fattar inte! Jag menar hur kan man parkera på det här viset?
 Och det var ju liksom heltomt till vänster om den.

Det är nästan som om man tror att föraren gjorde det med flit, för att retas.
   Men var var då den dolda kameran? Kommer jag inom kort få se mig och min feta rumpa bli ihoppressad på sociala medier som en sån där fånig "blooper"-video?


Observera dock att jag själv inte i min ilska och irritation la ut bilder på den lokala Facebook-sidan för att dela med mig hur dumma andra är, och så ytterligare andra kan fasas med mig och ge mig massor med ilskna "gilla"-tryck. (Eh? Kan ett gilla-tryck vara ilsket..?)

 Okej, när vi ändå är inne på trafik...

Tänk er en T-korsning. Det är typ mitt i natten, så knappt någon trafik.
    Jag kommer körandes på T-korsningens högra "takvinge" (tänk er ett T) och har rött. Samtidigt som jag kör allt närmare trafikljusen så ser jag en bil komma från T-korsningens "ben", denne bil svänger åt vänster.... och upptäcker till sin fasa att trafikljusen nu framför denne lyser rött!!! Det vill säga, trafikljuset som uppmanar mig (på T-korsningens högra "takvinge") att stanna.

Så denna bil stannar (parkerar? 😏) mitt i korsningen!! 😏😊😊

    Haha! Jag sitter och småfnissar medan jag inväntar att få grönt och hoppas att det ska komma en till bil från samma håll som denna nu "parkerade" bil mitt i korsningen...

Ja! Det kommer en till bil, och den "helljussignalerar" lite kort  (och förundrat) på bilen som står mitt i korsningen. Denne kör nu, men antagligen mest på att trafikljuset (som egentligen tillhör där jag kom ifrån) precis slog om till grönt. Synd att den andra bilen inte kom bara liiite tidigare. Det hade varit intressant att se hur situationen hade löst sig. Mohahaha! *elak skadeglädje*

Meeen?!! Hur tänkte denne som stannar mitt i korsningen? "Oj, det är rött! Man får inte köra förbi rött trafikljus! Jag stannar!" Att det inte finns en enda logisk anledning till att stanna - att släppa fram andra trafikanter efter (?) korsningen, på den enkla, raka vägen - har inget med saken att göra. Är det rött så är det, liksom!!

Eh..? Var finns logiken i att släppa fram bilar (grönt ljus) framför/innan korsningen, för att alla ska stanna mitt i korsningen? Hade det varit mer trafik så hade det liksom ganska snart blivit "ganska" fullt på dessa få kvadratmetrar!! 😊😊😊

  Det lustiga (?) är att under årens lopp är detta den typ fjärde gången jag är med om detta märkliga trafikstopp i denna korsning. Undrar hur många gånger det har hänt när jag inte varit närvarande?

   Jag kan ha viss förståelse att man hajar till att det är rött, men att man genast förstår att stoppljuset gäller för de som kommer från andra hållet.
   Men det är som vanligt. Folk bara memorerar regler utan att förstå varför reglerna finns.

Kan även berätta att denna korsning är också inblandad med en järnvägsövergång - vilket inte gör saken så särdeles mycket lättare.
   Flertal gånger har man varit med om folk i bilkön som först inväntar att järnvägsbommarna ska gå upp - och då genast kör - men glömmer att de även måste invänta trafikljusen. Incidenter förekommer flitigt, framför allt vid rusningstrafikstider.

Ingen vägkorsning men ändock en bild på ett par bilar, där den ena bilen har en ESS till chaufför. 😊

Nu till hundägarnas värld...

För en tid sen var det en tråd i en Fb-rallylydnadssida där trådstartaren försökte - förgäves - att vara trevlig i sin vädjan riktad till domarkåren.
    Det hela handlade om en tävlingsregel; skylt till hopphinder ska vara två meter före själva hopphindret. Det står med andra ord i tävlingsreglerna inte något cirkamått utan att avståndet till hopphindret ska vara två meter.
   Enligt trådstartaren har denne flertal gånger varit med om att avståndet mellan skylt och hopphinder är kortare - och påtalat detta på tävlingarna till respektive domare. Där på plats, som sig bör.

Nu hade dock trådstartaren tröttnat på detta, speciellt efter tävlingen där domaren varit otrevlig (enligt TS) och inte heller flyttat på skylt alternativt hopphinder.

Det smålustiga i det hela var att det spelar ingen roll hur trevlig man än försöker vara, så är det ändå folk som missuppfattar. Även om det nog - mellan raderna - var en uppmaning till andra tävlande att också påtala missar och kanske till och med det var en liten känga åt domare som inte kan ta att tävlande protesterar/påtalar felaktigheter/misstag.

I och med jag inte var närvarande när det hände, eller inte heller känner varken TS eller domare, så vet jag förstås inte på vilket sätt TS påtalade regelbrottet till domaren. 

Hur som... det som jag mest reagerade mot var folks reaktioner. Alltför många hade helt klart inte läst trådstarten ordentligt och missat att TS har talat med domare på plats - flertal gånger. TS (och andra kommentarskrivare) fick lov att om och om igen förtydliga detta.

Det jag också reagerade mot var att flera tyckte att det inte spelade nån roll om avståndet mellan skylt och hopphinder inte överstämmer med tävlingsreglerna. "Det är bara att lära sin hund att hoppa från olika avstånd så den klarar av det nästa gång det händer" eller förklarade att anledningen till regelmissen kan bero på att annars fick kanske inte resten av banan plats.

"Hur man än försöker så blir det fel..", deppar Zafir, och den här bilden har inget med texten att göra... förutom ett försök att ge dig som läsare en lite textpaus för ögonen.

Duh!! Står det i tävlingsreglerna att det ska vara på ett sätt - så ska det också vara så!! Punkt!
   Det vore skillnad om det stod cirkamått, vilket det gör med andra saker, men just vid hopphindret står det ett exakt avstånd. Och det kanske beror på nåt... *menande*

Att det plötsligt ska vara legitimt att med berått mod bryta mot reglerna - för att annars får inte banan plats - är ju helt absurt! Ska det vara helt okej, så borde det även gälla andra saker: "Jo.. Nä, vi skippar de sista tre stegen i "1,2,3 steg framåt"-skylten för annars får vi inte plats." Undrar hur många som skulle godkänna det?

Jag påstår inte att det är lätt att rita banor, men man måste ju följa reglerna. I alla fall så länge vi talar officiell tävling.

Och så har vi nästa Facebook-grupp...

I en hundträningssida dök en trådstart upp om att TS ville ha träningsråd att lära sin hanhund att låta bli att slicka på luktfläckar. Att den nosade var helt okej enligt TS - men det var nolltolerans mot (löptiks-)slickandet.

*nosa, nosa, nosa*

   Det var flera stycken som undrade varför TS:s hund inte skulle få slicka och en del förklarade varför en hund slickar på luktfläckar, och att det är ett naturligt beteende för en hanhund.

Men varje följdfråga eller förklaring fick ett tämligen ofint, uppretat och näsvist svar från TS. Att hon vet varför hunden gör så, och anledningen till att hon förbjuder hunden har ingen annan nåt med att göra!!

Jag blev till slut ganska nyfiken på TS och kollade in hennes Fb-profil.. och upptäcker - till min fasa (!) - att hon är djurskötare på ett av de största djursjukhusen. Eh? Om jag behöver besöka ett djursjukhus så vill jag inte att min hund blir omhändertagen av henne. Ingen bra reklam för det djursjukhuset!

Fast det kanske är alla märkligt hysteriska djur-/patientägare som har gjort henne som hon är... Nu till mitt jobb...

En dag i skobutiken

Konsten att mäta barnfötter och barnskor, och sen lyckas förmedla sitt "budskap" till kunden.
    Alltså, de alla flesta kunder är vettiga, man får bara ständigt påminna sig om det. 😉 Och inte bara komma ihåg de märkliga...

Exempel: Jag mäter barnets fot, och får den till 14 cm. Sen mäter jag den av kunden (mamma med mormor/farmor i sällskap) utvalda skon, den är 13.6 cm. Alltså mindre än barnets fot.

Oj! Här måste jag nog flika in lite skokunskaper. En sko bör vara minst 5 mm längre än foten, eftersom foten rör sig/glider i skon när man går. När det gäller barn så vill man också ha lite växtmån. Man kan förstås inte lägga till hur mycket som helst för då glappar det eller risk att man snubblar och står på näsan. Hur mycket man lägger på beror på vilken sorts sko det är, när på säsongen det är och om foten är av en smalare eller bredare sort.

Skorna som kunden ville köpa till sitt barn var altlså 4 mm kortare än foten. Då sammanlagt med andra ord hela 9 mm för kort och då - förstås - utan nån växtmån överhuvudtaget.

"Men hon tappar ju bara skorna!", protesterar kunden när jag rekommenderar en storlek större (minst). "Men då kanske skorna inte riktigt passar hennes fot. Jag menar en sko består ju inte bara av längden...", försöker jag förklara...
    "Men du ser ju själv när jag mäter att foten är längre än skorna, och en växande barnfot anpassar sig till skorna till skillnad mot vuxenfötter där skorna formar sig (ofta) efter foten.", förklarar jag, men nej... "Jag ser måtten och jag hör vad du säger och rekommenderar, men...", envisas kunden.

    Kunden köper till slut en alldeles för liten sko till barnet. Jag hade god lust att vägra sälja dom.

Vem glor du på? Och varför ser du så nöjd ut? Hm? Ibland blir jag lite misstänksam mot mina små medarbetare..

Några timmar senare...

   En pappa vill inhandla gummistövlar till sitt lilla barn (cirka 2 år). När jag jämför längden på barnets fot och de av kunden utvalda stövlarna så skiljer det över 3 cm. Gummistövlarna är alltså 3 cm längre än barnets fot. När det gäller gummistövlar rekommenderas cirka 1,5 cm längre än foten, inkluderat växtmån och utrymme för foten att röra sig. Jag säger att de är för stora, men pappan envisas med orden: "Äh, hon får växa i dom." och betalar glatt.

Konsten att träna hund

Eller rättare sagt, konsten att våga lägga ut nåt i så kallade sociala medier.


Alltså, vad är det för fel på folk?

Ett inlägg med frågan: "Hur tränar ni impulskontroll?" Hur kan en sådan enkel fråga spåra ur?

Eller det inspirerande och glada inlägget med tips hur man kan träna och leka med sin hund till/med hjälp av musik.. Hur är det egentligen möjligt att det spårar ur?
    De allra, allra flesta är vettiga, men några stycken tycks bara vilja förstöra, förlöjliga och raljera. Alltså, vuxna människor uppför sig som småungar!!

Tre, fyra stycken gaddar ihop sig och förlöjligar inlägget. När folk protesterar bortförklarar de sig med: "Vadå´ra? Man får väl ställa en fråga! Jag undrade bara.". De till och med lägger ut en egen filmsnutt som enbart var till för att häckla, där mobbgänget kunde hänge sig fullt ut med sina trakasserier. Alltså, vad är det för fel på folk? Vuxna människor!

Visst, man kan läsa kommentarer på olika vis; läsa in olika sinnesstämningar mellan raderna, men jag försökte läsa "frågan" på olika sätt, men nej... jag kunde inte få den till ett nyfiket, artigt och trevligt spörsmål.
    Man frågar inte "Och vad är det för speciellt med det då? Det är väl inget nytt?" för då lägger man in en värdering, en negativ sådan. Det blir ett kritiskt ifrågasättande, typ: "Varför lägger du ut det där för? Så har jag gjort i alla tider. Det är ju bara vanlig träning..."

En rent nyfiken och neutral fråga vore mer: Vad vill du uppnå med träningen? Varför gör du så?"
    Fast i fallet med hundträning med hjälp av musik, så kunde man liksom inte fråga så, i och med att filmsnutten var så uppenbar.

    Och just for the record: Trådstartaren hade inte heller påstått att det var något nytt utan ett enkelt tips hur man kan göra hundträningen ännu roligare och effektivare, som hon helt enkelt ville dela med sig, mycket för att hennes erfarenhet (och tyckande) var att alldeles för få tränar/belönar på detta viset.

Hon la även upp ytterligare en filmsnutt - med överförtydligande i massor,  men på ett trevlig och skämtsamt sätt - vilket "häcklargänget" förstås inte uppskattade.

Och när det gällde impulskontrolltråden, så var det irritation - och ett hejdundrande raljerande - över själva ordet. 😏😊 Jag veeet! Hur löjligt som helst.
   "Alltså, det är ju vanlig simpel förbudsträning!", "Stadga hette det när jag gick kurs för hundra år sedan!!" Och så påståendet: "Det där är bara nya hittepåord för det ska låta fint och locka kunder till självutnämnda instruktörer så de kan tjäna mer pengar på stackars naiva hundägare."

Jag hade full sjå att hålla tillbaka mina kliande fingrar. Hade ett sådant begär (?) att förklara att i lydnadsträning ingår många delar, till exempel följsamhet, ordförståelse (haha, gäller även de tvåbenta 😉), passivitet, störningsträning, stadga och även impulskontroll, vilket det sistnämnda liksom typ ingår i stadge- och störningsträningen.

Jo, vet ni en sak?

Rally är en bedömningssport. Say no more!

   Okej, då. Kan förklara lite mer vad jag menar. Det poppade upp frågor i en viss Fb-grupp angående flyt och om man kan gå för långsamt i långsamt tempo...



Tja, det är domaren som bedömer hur - de enligt reglerna fastställda momenten - utförs samt domaren dömer det hen ser.

Take it or leave it, liksom.

Flyt eller inte flyt? Det är därför man tävlar, för att få reda på vad domaren tycker.

 

 

 

 

 

 

 Nu till irl

Jag hade tränat uppe på brukshundklubben, och hade parkerat bilen på min vanliga plats, det vill säga till höger om infarten mot "stallet" (det var ett stall för typ tusen år sedan, därför kallar vi byggnaden för just stallet).
   Jag hade vänster bakdörr öppen och stod nedböjd med huvudet in i bilen och fixade med nåt (kommer nu inte ihåg vad, kanske vattendunken). Zafir stod - kopplad - snett bakom mig.

Jag hör att en bil kommer körandes upp mot parkeringen, men jag fortsätter bara att fixa i baksätet i och med att jag tror (förstås) att bilen kommer parkera på just parkeringen...

Men nä! Bilen kör för situationen alldeles för fort bakom min rygg mot "stallet". Vrooom, bara!! Alltså, tänk om Zafir hade fått för sig att ta steg mot gräset på andra sidan infarten precis när bilen kom körande förbi. Personen som körde bilen borde väl själv vara hundägare och veta att hundar kan vara ganska oberäkneliga. Vad är det för fel på folk?!!

När man ser att hundägaren inte har full koll, så saktar man väl för sjutton ned farten och krypkör förbi.

Alltså, jag brukar oftast bara skaka på huvudet och småfnissa åt dumheter folk hittar på, men nu surade jag faktiskt till. 😒 Hade god lust att gå efter och prata med chauffören, men vad gagnar det till - egentligen? Jag blängde i alla fall länge åt deras håll... 😉

Slutligen, tillbaka till cyberspace...

Och när ska folk lära sig att VÄNDA PÅ MOBILEN när de filmar vyer, alltså agilitylopp, hundar som leker, vattenfall som faller mellan bergsväggar etc, etc? VÄND PÅ KAMERAN TILL LIGGANDE BILD - FÖR BÖVELEN!!!

Vy med söta hundar från förr, Spirou, Wilbur och Gromit (detta är en liggande bild).

Vy över sjö med söt hund, Pingu, i förgrunden (också en liggande bild).

 Här ovanför, två foton med varsin "porträttbild" av hund, Spirou till vänster och Wilbur till höger (detta är stående bilder).

Bild med vy över sjö, solnedgång samt två söta hundar från förr, Spirou och Pingu. Den är tagen på samma ställe som bilden liten bit här ovanför (åter en liggande bild).

Den ultimata bilden över vy med sjö och liggande hund, Pingu (med andra ord liggande bild i dubbel bemärkelse 😉).

Jaaaaa! Zafir fick 69 poäng på rallytävling. Det är personbästa, ju!! :)

Jag hade förresten en lite märklig känsla i kroppen när vi åkte dit till Olandstraktens BK. Det sista jag gjorde var att säga "Du får stanna hemma." till Pingu-urnan samtidigt som jag gav "honom" en klapp på "kinden".
   Det känns konstigt att åka på tävling utan Pingu. På gott och ont. Enklare utan honom, men jag saknar honom så. 💜

 Sen i bilen sätter jag på "Åka-på-tävling-pepp-CD:n", och istället för att bli peppad så hamnar jag i nåt märkligt nostalgiskt vemod. "Åh, den låten var när Pingu och jag glatt åkte hem från... och den låten när vi..." osv.
   Tanken att fixa en ny "åkapåtävlingCD"-finns, men...

Och jag veeeet...!

Jag vet att det är minst 75 poäng man strävar efter i fortsättningsklassen, men 69p är ju Zafirs personbästa, ju!! 😊😊😊

Eller som jag sa till en annan tävlande (som startade avancerad klass) innan prisutdelningen, och innan jag visste hur det hade gått.  "Allt över 0 är bra!" Tjejen tyckte det var bra sagt, och att hon ska framöver anamma det. Hon var nämligen nog lite besviken på sitt resultat. Hon hade förresten tjuvkikat. 😉

  Och ja, jag "tjuvkikar" inte på SBK-tävling i förtid. Då blir det ju inget spännande, ju!

Förberedelser inför tävlingen...

Haha! Vad det där lät seriöst! 😊

Förutom att rätt som det är köra några rallymoves mitt i skogen...

... mellan fotosessions intill mattes favvogräs...

... så har det nog mest tränats stå i olika rallyvarianter...

... men inte gått vilse i skogssnåren, så...

... har vi flera dagar i rad åkt upp till brukshundklubben för att i lite korta pass tränat just starter, både i rally...

... och i agility.

 Vi har också fått ett ryck att passa på att träna platsliggning (medan jag plockat ihop rallyprylarna)...

... men det hade varit trevligt om jycken åtminstone kollar liiite efter vad matte pysslar med. *hmpf*

Det är lite märkligt att numera så är det mer (något mer) fart under Zafirs tassar i agilityn, det har ju hittills hela tiden varit tvärtom; lite märkligt mer energi i rallyn. Fast nu om jag kör rally efter att ha kört lite agility, så tänder han till även i rallyn. Hm? Jag får fundera lite på det där.. Vad det kan bero på.

På onsdagen innan lördagens tävling, så körde vi en riktig bana.

Zafir spanar och trånar efter Lykke som är in action på rallybanan.

Ozzy, Sheldon och Bosse poserar tjusigt.

Haha! Banbyggarproffsen - NOT - in action, medan Lykke nyfiket tittar på. Zafir, väl intrasslad i koppel och bord, spanar in fotografen. Foto: Therese Kvarntorp.

Efter träningen så gick vi en liten rastvända och stöter på älgen som rör sig omkring i krokarna. Jag råkade kolla upp mot vänster där vi gick på stigen och upptäcker älgen. "Vänd!!", ropar jag till Therese som gick före mig. "Öh? Vadå?", undrar hon. "Älgen!!", väser jag. Vi vände illa kvickt, men när vi märkte att älgen var cool så blev även vi coola och fotade. Fast som grädde på älgpanikmoset så lyckades Bosse (väl?) att slingra sig ur hans sele precis just vid vår snabba vändande på stigen. Allt gick hur bra som helst. Och Bosse åkte genast upp i sin mattes famn.

Nu när jag kollar lite närmare på bilden, så ser jag att jag har visst satt pilen fel.

 Här (pilen) ska den va, ju! Eller..? 😏 Hur som så stod älgkräket där nånstans och käkade blad från träden.

Den enda förberedelsen (eller vad man nu ska kalla det) på torsdagen...

Sjön var helt spegelblank.

... var att låta Zafir - till sin stora lycka - simma i sjön. Min tanke var att han skulle i alla fall bli lite ren och även torka med sin badrock på sig, så pälsen skulle ligga slätt och fint, samt bli borstad på fredagen, så all onödig underull försvann inför tävlingsdagen, som ju enlig SMHI skulle bli en mycket varm dag.

Zafir apporterade dummy om och om igen. "Det är urskoj!", säger Zaf.

Behöver nog inte nämna att Zafir skrek av eufori redan i bilen när han förstod vart vi var på väg.

"Här kommer jag igen med dummien!", simmar Zafir med raska tass-simtag.

Plötsligt hör jag en motorbåt komma i en rasande fart "runt hörnet" och den passerar oss i lika hög fart, och.. Ja, ni alla vet vad som kommer efter en racerbåt - hiskeliga vågor!!

Jag inser ju vad som komma skall, så jag väntar med att åter igen kasta ut dummien. Zafir har nog aldrig sett sådana vågor...

Han blev LIVRÄDD!!!
   Han gömde sig bakom mig (vilket jag faktiskt uppskattar att han gör när han blir rädd, istället för att springa "till skogs").

Filmen är när det knappt är några vågor kvar, och jag testar att slänga ut dummien igen. Zafir vågar trotsa hans plötsliga vågskräck.

Sen kom det en till båt, men den åkte förbi i en mer maklig fart, fast lite vågor blev det...

Zafir och jag stod där en stund och iakttog vågorna. Sjön blev snart spegelblank igen - så när på några sporadiska fiskar som ploppade upp lite här och där - som Zafir kollade efter länge.

När vågorna hade helt slutat våga 😉, så kastade jag ut dummien precis som vanligt... Men Zafir totalvägrade att simma efter den!!
  "Aldrig jag sätter mina tassar i den där trollsjön igen!!", visade han uppskrämd.

Meeeen!! Dummien flyter ju nu därute i spat. Jag ville ju få tillbaka den. Jag peppade och hade mig, men Zafir vägrade totalt!!

   Sen kastade jag ut sten mot dummyn så han skulle se den, men nä! Zafir vägrade. Jag slängde ut en pinne... men nej. Till slut så kastade jag en godbit cirka en meter framför nosen på honom - då vågade han trotsa trollvattnet och bärga tillbaka dummien. *puh*

Sen kastade jag dummien bara lite kort för att testa. Zafir gick åter i igen och hämtade den. Bra där, Zaffe!!

Lördag. Rallytävling på Olandstraktens BK

Det syns inte, men på träskylten står det typ "Välkommen till Olandstraktens BK".

Det var varmt, cirka 26-27 grader. Men svalt under silvershadeduken.

Det var relativt svalt med en svag bris i skogsgläntan intill planen, men därute på banan var det vindstilla och VARMT!!

Jag hade bestämt att vi skulle köra vår nya lilla startrutin; jag peppar och småretaslattjar med Zaf mer än kör rallymoves när jag försöker få igång honom, och efter jag tar av kopplet, så kör vi "Åtta" mellan mina ben, sen direkt in till startskylten.
   Och i och med att han på sistone på träning blivit lika "borta" i starten som i agilityn, så ska jag vara övertydlig och ha en "godishand" vid hans sida.
    Han brukar alltså på sistone sitta kvar och bara glo, typ filosoferar i sin egen lilla värld (han nosar alltså inte), medan jag går in i banan och jag får lov att köra rally/agility typ för mig själv. Duh! Hundkräk. Du ska med mig! Kom igen nu då! 😉

Zafir var mycket svårflirtad under uppvärmningen, det gick knappt. Men jag hade lovat mig själv att inte gå in i banan förens vi hade kontakt med varandra. Hur länge det än kommer att ta... typ.
   Jag brukar annars ha så himla svårt för just det där. Att invänta. Tycker att jag håller upp hela tävlingsdagen. Jag vet att arrangörer och tävlande vill att det ska flyta på, men nu skulle jag inte bry mig...

Okej, får ingen kontakt med jycken. Testar åttan som han ju tycker är kul, och han piggnar till något, och så går han plötsligt in i banan utan mig. Jag står förvånad kvar utanför. Jag kallar tillbaka honom, men han har nu fått vittring på nåt från skogsgläntan på andra sidan om planen.. och han går (!) sedan ditåt.
   Jag ropar på honom igen - och han vänder mot mig. Jag tar upp kopplet, tänker först koppla honom, men Zafir "fokuserar till" (han trodde nog att jag tog fram leksaken), så jag ändrar mig illa kvickt. Kör åttan igen (nu med en åter ganska trög hund), och så går vi resolut in till startskylten.
   Ja, trots att jag tvekade lite inombords om vi blev diskade när jycken gick in på banan utan mig, och att jag tog fram kopplet ur fickan, men jag var ju utanför banan.

Han sätter sig (utan nos!), och när vi sen går visar jag tydligt med låtsasgodishand - Zafir är med. Yes!!

Resten av banan är han såååå tröööög. Jag funderar på att bryta flera gånger om. Till min förvåning så kommer jag plötsligt på - mitt i banan - att jag har ju publik! Jag hade liksom glömt bort att vi var på tävling, men jag struntar i det. Vi kör bara på. Jag peppar och peppar och jobbar envist med Zaf, så det sprutar pepp om mig!! 😉
   Jag var så nyfiken om Zafir skulle fixa åttans frestelsen, så jag ville åtminstone dit bort. Och vi fixar den!! Sen var det ju bara tre skyltar kvar, så det var lika bra att köra in till målskylten och ut.

Blev under banans gång förvånad över att stå som han på sistone varit helsäker på inte funkade som det brukar, för att inte tala om snurra under gång (som självklart var med två gånger).. Alltså, vadå snurra? Det har jag aldrig hört talas om, typ.

Det blev typ tusen BRIS x -3 (tja, lätt överdrift, då) och ett "Bra kämpat." som domarkommentar. Ja, jag kämpade, men jag tror nog att domaren var lite väl snäll med avdragen. Fast.. är det bedömningssport så är det - även åt det hållet. 😉

Jo! Jag brukar som sagt inte "tjuvkika" på resultaten innan själva prisutdelningen, så jag hade inte en clue. Prisutdelaren ropade upp resultatlistan bakifrån fast utan att nämna poängen (förstod jag under själva prisudelningen) och jag var hela tiden beredd med att ta kliv fram för att hämta protokollet... Men de ropade inte upp mitt namn först... inte andre... och inte tredje.. Öh? Men..? Vi kom tydligen på en 9:e placering av 15 startande.
   Lite lustigt var det också när jag gick fram för att hämta protokollet, så tyckte jag mig höra ett litet diskret och internt (?) "Nu blir de inte glada..", från prisutdelningsutroparen. Om jag hörde rätt så tror jag att hennes kommentar var för att vi fick just 69 poäng, alltså så liiite ifrån kval.poängen (och hon kanske tänkte på nybörjarklass där kval. poängen är 70p).

Men jag blev ju superglad - och tackade domaren glatt. 😊 Zafirs personbästa!!

Sen när prispallens ekipage korades, så tänkte jag med ett varmt hjärta att Pingu har minsann stått högst upp på denna pall. En dag jag aldrig glömmer. Det var helt otroligt!

När Zafir och jag sen åker därifrån, så tänker jag i bilen att man åter igen åker ifrån Olandstraktens BK med ett mycket glatt sinne... och tanken får mig att brista ut i gråt för en sekund eller två. Min fina Pingu. 💜 Min fina Zafir.💗


Nedan en bonusbild...

Pingu, vinst (av 18 startande) nybörjarklass med 90 poäng, augusti 2016.

Och här en bonusfilm från nån vecka sen när jag för en gång skull var sjuk...

Kolla in Zafirs svanstipp 💗. Han skötte om sin matte på allra bästa sätt när hon var sjuk och vek.

Jasså! Där ser man! Nu har Zafir och jag gått och blivit kulturella

Zafir, varför sitter du där stilla och filosoferar på balansbomkontaktfältet, vilket tillhör en av världens mest fartiga hundsporter, där det senaste modet är "running contacts"?

Bilden här ovanför är från i fredags, och då var vi inte särskilt kulturella utan det var vi dagen efter...

Hihi! Åh, vad jag gillar feltrycket! //Den elaka fastern 😈😎

Jo, min mycket talangfullt duktiga brorsdotter Lisis har utställning på Wira Bruk (tryck på länken och kolla), och då tänkte jag att man borde väl passa på att kolla på hennes utställning när det ändå var så pass nära, och samtidigt besöka detta anrika ställe som Wira Bruk är. Åkersbergas stora (?) turistattraktion med Wiraspelen och gamla smedjor och grejer. Stället var ju Sveriges största vapenindustri på.. eh? 17.. 1800-talet.. (?) och vår konung Karl den tolfte har traskat omkring bland buskarna och bladen och kikat in i smedjorna. Eh? Är inte alls säker på att det var Kalle Dussin... Nån kung har säkert varit där i alla fall.. tror jag.

Senast jag var där, var väl typ... *tänker efter* ... cirka 30-40 år sedan, och innan dess var det väl när man var på skolutflykt i mellanstadiet.
   Jag menar, det tar ju faktiskt säkert en tio minuter, en kvart att åka dit. Sådana utflykter kan man inte göra alltför ofta.


Hur som helst så åkte Zafir och jag dit. "Hm? Får man ha hund med sig..?", funderade jag i bilen dit, men... "Äh! Det ordnar sig", bestämde jag mig sen. Fnissade lite åt mig själv att jag kände en viss liten anspänning att vara på utflykt så där - och inte då till en brukshundklubb.
    Jag talade dock förstånd med mig själv med orden: "Parkeringen där är säkert precis likadan som parkeringar till agilitytävlingar." Hm? Jag blev ändå inte helt övertygad, för på en hundtävlingsparkering så är det hundfolk. Inte människor med kritvita byxor som fasas över en flygande dregelsträng eller två... *menande*

När jag rattar in på parkeringen så ser jag till min lättnad att en annan har också hund med sig. Jag parkerar, och hade som vanligt ursvårt för att bestämma mig vilken av - alla tomma - parkeringsplatser jag skulle välja.
   Jag öppnar bakluckan - och Zafir är eld och lågor! Han skriker ut sin glädje över att få komma dit.. "Åh, ett ställe som jag aldrig har varit på förut!! Vad häftigt!!". Tålmodigt inväntar jag att jycken ska bli tyst. Vägrar att låta en hysterisk hund få som den vill. Lugn = dufårsomduvill (typ).
    Zafir vet. Han tystnar relativt snart. "Varsågod!", säger jag lugnt. Jag kastas framåt av rycket i kopplet. Jag envisas och inom mig muttrar jag dovt "Kom tillbaka innan jag slår ihjäl dig." Ja, ja... Lugna ned er! Jag hotar bara litegrann. Det är bara en jargong jag har. Jag har inte en tanke (hehe) att slå ihjäl min bästa hund.

Bäst att låta honom...

... kissa av sig här på parkeringen, tänker jag medan jag blir hårt dragen mot dikesrenen där Zafir lättar på trycket. Sedan går vi mot ingången...

Alltså, de cirka 50 korta metrarna till denna "Kulturstugan" som utställningen är i var... de värsta 50 metrarna jag gått i hela mitt liv!!

Det vimlar lite folk runt om oss, som roat iakttar denna ivriga hund med matte som har fullt sjå att hålla balansen mellan de oberäkneliga hundrycken.

"Nämen titta där!!", visar Zafir, "Ett grässtrå!! Det nåste vi kolla in. Och titta där!! Ett grässtrå till!! Det ser precis likadant ut som det första grässtråt. Häftigt!! Men titta därborta! Ett gruskorn!! Ja!! Har alltid velat sett ett sånt. Vi kollar in det GENAST, matte!!", rycker Zaf sin arma matte runt parkeringens kanter.

Jag är något tveksam om att det verkligen var lämpligt att jag råkade ha tröjan med "Österåkers brukshundklubb" på mig... Är ingen bra reklam för ÖBK... Är ingen bra reklam för springer spaniels över-huvud-taget...

Värst var nog när vi mötte en tant som stapplade med kryckor. Hon gick ju typ lika långsamt som oss. Hon, på grund av kryckorna. Jag, på grund av min envishet att jycken och jag skulle gå lugnt, värdigt och fint. *hmpf* Tanten fick nu världens bästa underhållning - länge - i och med vi gick ungefär lika långsamt, till skillnad mot de andra besökarna som bara svischade förbi, liksom.
    Tanten borde egentligen vara tacksam för den extra underhållningen. Förresten så ska hon vara lika tacksam för att jag inte råkade köra över henne någon timme senare när jag skulle backa ut från parkeringshålet... *oops*

Tanten med kryckorna fick mig för övrigt att minnas den där gången när min systers ystra irländska setter smet ut från radhuslängan, och syrrans nästa syn - efter att ha sett en hastig glimt av en settersvanstipp försvinna runt garagehörnet - var en stackars gubbe som hade dragkamp med den urlyckliga slyngelsettern om gubbens egna gångkäpp.
   Jag minns att min syrra sa att hon hade aldrig någonsin skämts så mycket som hon gjorde då.

Med andra ord borde tanten med kryckorna även vara tacksam för att hon fick ha sina kryckor ifred... 😉

 

Tillbaka till Wira Bruk och nutid...

   Behöver jag nämna att Zafir självklart måste markera mot ett träd direkt vi kom in i området inför allas ögon...

Väl inne i den lilla "Kulturstugan" och konstutställningen, så for Zafir runt som en tornado. Upp på väggar, under bord, upp i den öppna spisen (!) och förstås in under draperi som avgränsade utställningslokalen från hemliga vrån och bråte.

"Den här vill jag köpa!!", spanade Zafir exalterat.

"Matte! Matte! Den kan vi väl ta? Snälla, matte!!"

Strax efter for han upp i det motsatta hörnet och var lika glad i en annan tavla, som också råkade föreställa en barbröstad figur av det feminina släktet. "Öh? Varför är han så intresserad av just bara bröst?", undrade Lisis lite lätt och berättade en sann anektot om en tidigare besökare som jag inte tänker återberätta. Okej, man kan säga same, same, but diffrent, om Zafir och denna man.

"Titta! Det finns fönster här. Man kan kika ut!!", visar Zafir. Vet inte om vi tvåbenta var lika hänförda över detta "fönsterfenomen".

Zafir lugnade dock ned sig ganska snart. Något irriterande dock att när andra besökare kom lugnt insläntrande så fick vissa en utvoffning, men andra inte. Ibland undrar man hur en jycke resonerar och tänker.

En hund och en konstnär, sida vid sida.

Tiden gick, och plötsligt var det bara en halvtimme kvar innan stängning, så då bestämde jag mig för att kolla runt på detta mytomspunna ställe. Är det nåt att ha, liksom. Sagt och gjort. Mot mitt bättre vetande så tog jag Zafir under armen och gick runt ett slag på detta turistställe.
   Ja, jag tog alltså inte honom under armen rent bokstavligt... men jag hade gärna velat kunnat göra det... *menande*

"Vart ska vi gå då?", tänkte jag när jag och Zafir trängdes ut genom dörröppningen under mitt protestmuttrande. Jag ser mig omkring och väljer att gå åt det håll där det verkar vara minst folk... Det var urtrist. Bara ett vanligt villaområde. Förstod varför alla gick åt det andra hållet. Så då vände jag.

Vi gick förbi en restaurang med fullsatt uteservering. Folk glodde medan vi passerade någorlunda snyggt. En liten vovve bjäbbade åt oss, men Zafir uppförde sig exemplariskt... Tja, han kunde ha gått med lite bättre slakt koppel, måhända.

"Jaha... Vad ska man kolla på då? Vad är det här för hus egentligen?", spanar jag runt efter sevärdheter och lite underhållning. Känner sen igen ett stort hus, en tom gårdsplan med midsommarstång från bilder av Wiraspelen.
   "Men var är sevärdheterna?", undrar jag. Jag ser sen ett hus med en skylt utanför, men det är för långt ifrån för att jag kunde se vad det står på skylten. Vi strosar allt närmre... Läser sen skylten: "Aha! Toalett. Nja, vi besöker nåt annat, va?"

Ser sen ett hus med en museumskylt på sig. Vi kikar in genom dörren och frågar artigt om hunden får följa med in. Får ett jakande, men nååågot tvekande svar av killen bakom ett informationsbord.
  Äh, det var ju urtrist därinne. Bara en massa gamla trasiga smedjeverktyg från 1800-talet, typ. Innan vi går ut så kikar jag uppför den uråldriga och branta trappan som ringlar upp mot övervåningen, men avstår att försöka forcera den med dragig hund.
   Den nååågot uttråkade killen vid informationsbordet och jag säger artigt hej åt varandra, och Zafir och jag går ut. Hehe! Den uttråkade unge killen var tvungen att vara kvar. Hehe! *skadeglatt*

Strax efteråt hittade vi själva smedjan. Därinne var det minst två gigantiska ugnar. När jag tog bilden var jag förresten livrädd att jycken skulle få för sig att hoppa upp i dörröppningen. Det var nämligen ett djupt stup direkt på andra sidan.

Nedanför bron och de där smedjegrejerna som säkert hade nån funktion flöt ån förbi i en hiskelig fart.

Undrar vad Zafir funderar på.

Jo, jag vet vad han funderar på: "Hur kommer man ned till vattnet? Jag är törstig!!" Men det var stört omöjligt att komma åt vattnet just där. Branta stenvallar och en massa vass i vägen.

Zafir och jag fortsatte vår turisttur... och äntligen såg jag nåt som var värt att fota!!

Kolla in huset!! Gillar´t!! 😊

"Jaha.. Där nere ringlar vattnet och jag är törstig..", tänkter Zafir. "Är det där en bäverkoja?", funderar däremot jag lite lojt. Och så råkar jag vända mig om...

   Och ser genast nåt som jag absolut vill ta en bild på!! *lätt euforiskt*

Här, lite i skymundan, var ju värsta skräp- och grejerförrådet, och som grädden på moset så har räcket gått sönder också. Gillar´t!! 😊

Haha! Detta fick mig osökt att minnas för typ tusen år sedan när familjen åkte på den årliga campingturen. Minns den där gången vi var på nåt ställe intill en vacker sjö med vackra svanar och alla andra tog bilder på just detta. Men min pappa valde att ta en bild på campingens sopstation och dess minst tio sopkärl som stod på en fin rak rad.
   Man får även ta i beaktning att på den tiden, så hade man ytterst begränsat med bilder; den längsta filmrullen var på 36 bilder, sen var det tvärt slut. Och sen när man kom hem fick man lämna in rullen för framkallning vilket ofta tog en sju dagar. En hel veckas lång väntetid för att se hur bilderna egentligen blev.

"Haha! Jag är minsann min pappas dotter!", fnissade jag när jag tog bilden här ovanför. Fast kanske inte då... Zafir är ju ändå med på fotot. 😉
  

Nu är vi tillbaka till "Kulturstugan" som när jag var där sist (alltså för cirka 30-40 år sedan) var en kaffestuga, vars kaffestugeskylt fortfarande hänger kvar och numera lurar folk.
    Jag tipsade Lisis att hon framöver skulle ta med sig en kaffetermos och några kakor som hon kunde bjuda på till besvikna kaffesugna gäster.

Zafir har nu fått känning på vattnet. Han vill ned och dricka sig otörstig, men det är en massa stenbumlingar i vägen...

Ja, ja.. Alla sätt är bra än de sämsta. Zafir la sig ned, tryckte magen mot stenbumlingarna och trängde ned sitt söta huvud mellan stenarna och sen måtte han ha sträckt ut sin arma tunga så långt han nu nådde.

"Men Zafir, du kan ju gå ned på den här sidan istället.", föreslog jag...

Men nä. Det var för läskigt att försöka ta sig ned. Svåra stenar att balansera på och kvistar som skrämde (!) honom (han hoppade högt) och det porlande vattnet.

Nu är vi på väg mot parkeringen för att åka hemåt. Och vattendunk finns i bilen, så Zafir fick dricka sig otörstig ur sedvanlig vattenskål utan läskig natur att först bli tvungen att forcera.

"Har du sett den där, Zafir?", frågar jag när vi passerar bron, men Zafir fattar ingenting.

"Vad yrar du om, matte? Begriper inte vad du säger. Vadå monster? Var då?", ser Zafir runt omkring.

"Men där! Rakt framför dig!!", envisas jag. "Öh? Var då?!!", svarar Zaf.

Dääääär!!!

När vi sen...

...var tillbaka till Åkersberga, så hade jag lite irriterande en 25 minuter över. Hm? Det är ju heldumt att åka fram och tillbaka, så...

Det blev en halvtimmes träning på en öde brukshundklubb. 😊

Där blev det en repris från dagen före, med latmansrallyträning, det vill säga man slänger ut tre blanka rallyskyltar och tre koner, och så freestylear man rallymoment intill skyltarna och varierar slalom och spiraler härs och tvärs.

Det blev också lite agiltiyträning samt platsliggning medan matte plockade ihop rallygrejerna tillbaka in i boden.

Skugga!! Zafir pustar ut i värmen.

Sen på jobbet så fortsatte vi träningen...

... "platssittning (utom synhåll) i skoaffär".

Det är det nya momentet i tävlingslydnaden. 😉

 Jag funderade lite över lördagens träning där faktiskt agilityn gick bättre än rallyn. Zafir var fartigare (i Zafir-takt räknat, alltså) och mer fokuserad än i rallyn. Första gången det händer!! *kors i taket*
   Jag testade lite rally igen efter agilityn, och då var det något mer fart i honom. Han kanske piggnade till efter att fått springa lite. Vi måste liksom hitta en bra startritual så han blir fokuserad och beredd för jobb.



Nedanför bilder från dagen före, alltså i fredags.

Latmansrallyträning. Vi har tävling nästa helg. Som sagt, jag behöver hitta en fungerande startrutin. Hmpf! Jag låtsades tävling, iscensatte (i mitt huvud) att jag är näste att starta. Vi värmer upp i min imaginära uppvärmningsfålla, sedan säger domaren välkommen in. Jag tar av kopplet, kör något moment innan vi kliver in mot banan. Zafir och jag tar steg mot startskylten... och Zafir smiiiiiter in i banan för att kolla om det ligger några roliga åttansfrestelserprylar där. *suckar och himlar med ögonen*

Något förgrymmad får Zafir time out. Matte går själv skojig rallybana medan Zafir tjudrad får se på. Sedan försöker vi tillsammans igen - och det gick mycket bättre.

Agiltiyträningen. Vi tränar starter. (Eh? Känns det igen?) Han får belöning direkt när/om han fokuserar på mig alternativt skuttar hinder. Belönar även svängar och förstås även släpp (mot mål) bara för skoj skull utan listiga (?) baktankar.

Plötsligt kom jag på det där med platsliggning, så då tränade vi det medan jag plockade ihop rallygrejerna, så det blev "avancerad" platsliggning utom synhåll direkt så där bara. 😉😊 Jag kikar ut genom dörrspringan...

Och han låg kvar när jag kom ut från boden. 😊

EXTRA! EXTRA! STOPPA PRESSARNA!!

Citerar mig själv från dagens (14:e juli) Fb:


"Wow!! Två "Wow!" inom en minut, typ!

Kom hem efter hundpromenad, och som vanligt har Zafir dumpat sin piporm innanför grinden, och - som vanligt - så utnyttjar jag det till lite lydnads-/impulskontrollträning; Zafir får stanna kvar utanför grinden medan jag går in och ställer mig några meter bortom pipormen och kallar in Zafir som då - förstås - ska rata sin älskade piporm för att istället springa fram till sin älskade (?) 😉 matte, och invänta ett varsågod. 😊

Denna gång så blev jag inte riktigt nöjd (för en gång skull, faktiskt) för Zaf tvekade lite, så vi gjorde om. Zafir kommer nu rusande till mig, sätter sig genast på mitt kommando, och jag - mitt nöt - tjoar till med ett glatt "Yes!!". Zafir rusar åstad mot pipormen... men hejdar sig!!! Han ratar pipormen och vänder sig mot mig, något förvirrad.

DÅ kommer jag på att jag sa ju "Yes!", alltså mitt "nufårdugodisbelöningsord", vilket är en helt (typ) annan sak än "Varsågod!" (= dufårgöravadsjuttonduvill). Självklart berömmer jag Zaffen och överröser honom med godbitar för att iaf en av oss kan våra regler. Jag blev mäkta imponerad av min jycke!! 😊

Det andra "Wow:et" var när jag strax efter går upp mot huset - och en värsta, största - och vackraste - rovfågel flyger mäktigt förbi mitt hustak och tallar. Wow!! Så häftigt!! Men det gick alldeles för fort. Hann knappt reagera. Men vad gör den hemma hos mig?"

(gammal bild)