Jasså! Där ser man! Nu har Zafir och jag gått och blivit kulturella

Zafir, varför sitter du där stilla och filosoferar på balansbomkontaktfältet, vilket tillhör en av världens mest fartiga hundsporter, där det senaste modet är "running contacts"?

Bilden här ovanför är från i fredags, och då var vi inte särskilt kulturella utan det var vi dagen efter...

Hihi! Åh, vad jag gillar feltrycket! //Den elaka fastern 😈😎

Jo, min mycket talangfullt duktiga brorsdotter Lisis har utställning på Wira Bruk (tryck på länken och kolla), och då tänkte jag att man borde väl passa på att kolla på hennes utställning när det ändå var så pass nära, och samtidigt besöka detta anrika ställe som Wira Bruk är. Åkersbergas stora (?) turistattraktion med Wiraspelen och gamla smedjor och grejer. Stället var ju Sveriges största vapenindustri på.. eh? 17.. 1800-talet.. (?) och vår konung Karl den tolfte har traskat omkring bland buskarna och bladen och kikat in i smedjorna. Eh? Är inte alls säker på att det var Kalle Dussin... Nån kung har säkert varit där i alla fall.. tror jag.

Senast jag var där, var väl typ... *tänker efter* ... cirka 30-40 år sedan, och innan dess var det väl när man var på skolutflykt i mellanstadiet.
   Jag menar, det tar ju faktiskt säkert en tio minuter, en kvart att åka dit. Sådana utflykter kan man inte göra alltför ofta.


Hur som helst så åkte Zafir och jag dit. "Hm? Får man ha hund med sig..?", funderade jag i bilen dit, men... "Äh! Det ordnar sig", bestämde jag mig sen. Fnissade lite åt mig själv att jag kände en viss liten anspänning att vara på utflykt så där - och inte då till en brukshundklubb.
    Jag talade dock förstånd med mig själv med orden: "Parkeringen där är säkert precis likadan som parkeringar till agilitytävlingar." Hm? Jag blev ändå inte helt övertygad, för på en hundtävlingsparkering så är det hundfolk. Inte människor med kritvita byxor som fasas över en flygande dregelsträng eller två... *menande*

När jag rattar in på parkeringen så ser jag till min lättnad att en annan har också hund med sig. Jag parkerar, och hade som vanligt ursvårt för att bestämma mig vilken av - alla tomma - parkeringsplatser jag skulle välja.
   Jag öppnar bakluckan - och Zafir är eld och lågor! Han skriker ut sin glädje över att få komma dit.. "Åh, ett ställe som jag aldrig har varit på förut!! Vad häftigt!!". Tålmodigt inväntar jag att jycken ska bli tyst. Vägrar att låta en hysterisk hund få som den vill. Lugn = dufårsomduvill (typ).
    Zafir vet. Han tystnar relativt snart. "Varsågod!", säger jag lugnt. Jag kastas framåt av rycket i kopplet. Jag envisas och inom mig muttrar jag dovt "Kom tillbaka innan jag slår ihjäl dig." Ja, ja... Lugna ned er! Jag hotar bara litegrann. Det är bara en jargong jag har. Jag har inte en tanke (hehe) att slå ihjäl min bästa hund.

Bäst att låta honom...

... kissa av sig här på parkeringen, tänker jag medan jag blir hårt dragen mot dikesrenen där Zafir lättar på trycket. Sedan går vi mot ingången...

Alltså, de cirka 50 korta metrarna till denna "Kulturstugan" som utställningen är i var... de värsta 50 metrarna jag gått i hela mitt liv!!

Det vimlar lite folk runt om oss, som roat iakttar denna ivriga hund med matte som har fullt sjå att hålla balansen mellan de oberäkneliga hundrycken.

"Nämen titta där!!", visar Zafir, "Ett grässtrå!! Det nåste vi kolla in. Och titta där!! Ett grässtrå till!! Det ser precis likadant ut som det första grässtråt. Häftigt!! Men titta därborta! Ett gruskorn!! Ja!! Har alltid velat sett ett sånt. Vi kollar in det GENAST, matte!!", rycker Zaf sin arma matte runt parkeringens kanter.

Jag är något tveksam om att det verkligen var lämpligt att jag råkade ha tröjan med "Österåkers brukshundklubb" på mig... Är ingen bra reklam för ÖBK... Är ingen bra reklam för springer spaniels över-huvud-taget...

Värst var nog när vi mötte en tant som stapplade med kryckor. Hon gick ju typ lika långsamt som oss. Hon, på grund av kryckorna. Jag, på grund av min envishet att jycken och jag skulle gå lugnt, värdigt och fint. *hmpf* Tanten fick nu världens bästa underhållning - länge - i och med vi gick ungefär lika långsamt, till skillnad mot de andra besökarna som bara svischade förbi, liksom.
    Tanten borde egentligen vara tacksam för den extra underhållningen. Förresten så ska hon vara lika tacksam för att jag inte råkade köra över henne någon timme senare när jag skulle backa ut från parkeringshålet... *oops*

Tanten med kryckorna fick mig för övrigt att minnas den där gången när min systers ystra irländska setter smet ut från radhuslängan, och syrrans nästa syn - efter att ha sett en hastig glimt av en settersvanstipp försvinna runt garagehörnet - var en stackars gubbe som hade dragkamp med den urlyckliga slyngelsettern om gubbens egna gångkäpp.
   Jag minns att min syrra sa att hon hade aldrig någonsin skämts så mycket som hon gjorde då.

Med andra ord borde tanten med kryckorna även vara tacksam för att hon fick ha sina kryckor ifred... 😉

 

Tillbaka till Wira Bruk och nutid...

   Behöver jag nämna att Zafir självklart måste markera mot ett träd direkt vi kom in i området inför allas ögon...

Väl inne i den lilla "Kulturstugan" och konstutställningen, så for Zafir runt som en tornado. Upp på väggar, under bord, upp i den öppna spisen (!) och förstås in under draperi som avgränsade utställningslokalen från hemliga vrån och bråte.

"Den här vill jag köpa!!", spanade Zafir exalterat.

"Matte! Matte! Den kan vi väl ta? Snälla, matte!!"

Strax efter for han upp i det motsatta hörnet och var lika glad i en annan tavla, som också råkade föreställa en barbröstad figur av det feminina släktet. "Öh? Varför är han så intresserad av just bara bröst?", undrade Lisis lite lätt och berättade en sann anektot om en tidigare besökare som jag inte tänker återberätta. Okej, man kan säga same, same, but diffrent, om Zafir och denna man.

"Titta! Det finns fönster här. Man kan kika ut!!", visar Zafir. Vet inte om vi tvåbenta var lika hänförda över detta "fönsterfenomen".

Zafir lugnade dock ned sig ganska snart. Något irriterande dock att när andra besökare kom lugnt insläntrande så fick vissa en utvoffning, men andra inte. Ibland undrar man hur en jycke resonerar och tänker.

En hund och en konstnär, sida vid sida.

Tiden gick, och plötsligt var det bara en halvtimme kvar innan stängning, så då bestämde jag mig för att kolla runt på detta mytomspunna ställe. Är det nåt att ha, liksom. Sagt och gjort. Mot mitt bättre vetande så tog jag Zafir under armen och gick runt ett slag på detta turistställe.
   Ja, jag tog alltså inte honom under armen rent bokstavligt... men jag hade gärna velat kunnat göra det... *menande*

"Vart ska vi gå då?", tänkte jag när jag och Zafir trängdes ut genom dörröppningen under mitt protestmuttrande. Jag ser mig omkring och väljer att gå åt det håll där det verkar vara minst folk... Det var urtrist. Bara ett vanligt villaområde. Förstod varför alla gick åt det andra hållet. Så då vände jag.

Vi gick förbi en restaurang med fullsatt uteservering. Folk glodde medan vi passerade någorlunda snyggt. En liten vovve bjäbbade åt oss, men Zafir uppförde sig exemplariskt... Tja, han kunde ha gått med lite bättre slakt koppel, måhända.

"Jaha... Vad ska man kolla på då? Vad är det här för hus egentligen?", spanar jag runt efter sevärdheter och lite underhållning. Känner sen igen ett stort hus, en tom gårdsplan med midsommarstång från bilder av Wiraspelen.
   "Men var är sevärdheterna?", undrar jag. Jag ser sen ett hus med en skylt utanför, men det är för långt ifrån för att jag kunde se vad det står på skylten. Vi strosar allt närmre... Läser sen skylten: "Aha! Toalett. Nja, vi besöker nåt annat, va?"

Ser sen ett hus med en museumskylt på sig. Vi kikar in genom dörren och frågar artigt om hunden får följa med in. Får ett jakande, men nååågot tvekande svar av killen bakom ett informationsbord.
  Äh, det var ju urtrist därinne. Bara en massa gamla trasiga smedjeverktyg från 1800-talet, typ. Innan vi går ut så kikar jag uppför den uråldriga och branta trappan som ringlar upp mot övervåningen, men avstår att försöka forcera den med dragig hund.
   Den nååågot uttråkade killen vid informationsbordet och jag säger artigt hej åt varandra, och Zafir och jag går ut. Hehe! Den uttråkade unge killen var tvungen att vara kvar. Hehe! *skadeglatt*

Strax efteråt hittade vi själva smedjan. Därinne var det minst två gigantiska ugnar. När jag tog bilden var jag förresten livrädd att jycken skulle få för sig att hoppa upp i dörröppningen. Det var nämligen ett djupt stup direkt på andra sidan.

Nedanför bron och de där smedjegrejerna som säkert hade nån funktion flöt ån förbi i en hiskelig fart.

Undrar vad Zafir funderar på.

Jo, jag vet vad han funderar på: "Hur kommer man ned till vattnet? Jag är törstig!!" Men det var stört omöjligt att komma åt vattnet just där. Branta stenvallar och en massa vass i vägen.

Zafir och jag fortsatte vår turisttur... och äntligen såg jag nåt som var värt att fota!!

Kolla in huset!! Gillar´t!! 😊

"Jaha.. Där nere ringlar vattnet och jag är törstig..", tänkter Zafir. "Är det där en bäverkoja?", funderar däremot jag lite lojt. Och så råkar jag vända mig om...

   Och ser genast nåt som jag absolut vill ta en bild på!! *lätt euforiskt*

Här, lite i skymundan, var ju värsta skräp- och grejerförrådet, och som grädden på moset så har räcket gått sönder också. Gillar´t!! 😊

Haha! Detta fick mig osökt att minnas för typ tusen år sedan när familjen åkte på den årliga campingturen. Minns den där gången vi var på nåt ställe intill en vacker sjö med vackra svanar och alla andra tog bilder på just detta. Men min pappa valde att ta en bild på campingens sopstation och dess minst tio sopkärl som stod på en fin rak rad.
   Man får även ta i beaktning att på den tiden, så hade man ytterst begränsat med bilder; den längsta filmrullen var på 36 bilder, sen var det tvärt slut. Och sen när man kom hem fick man lämna in rullen för framkallning vilket ofta tog en sju dagar. En hel veckas lång väntetid för att se hur bilderna egentligen blev.

"Haha! Jag är minsann min pappas dotter!", fnissade jag när jag tog bilden här ovanför. Fast kanske inte då... Zafir är ju ändå med på fotot. 😉
  

Nu är vi tillbaka till "Kulturstugan" som när jag var där sist (alltså för cirka 30-40 år sedan) var en kaffestuga, vars kaffestugeskylt fortfarande hänger kvar och numera lurar folk.
    Jag tipsade Lisis att hon framöver skulle ta med sig en kaffetermos och några kakor som hon kunde bjuda på till besvikna kaffesugna gäster.

Zafir har nu fått känning på vattnet. Han vill ned och dricka sig otörstig, men det är en massa stenbumlingar i vägen...

Ja, ja.. Alla sätt är bra än de sämsta. Zafir la sig ned, tryckte magen mot stenbumlingarna och trängde ned sitt söta huvud mellan stenarna och sen måtte han ha sträckt ut sin arma tunga så långt han nu nådde.

"Men Zafir, du kan ju gå ned på den här sidan istället.", föreslog jag...

Men nä. Det var för läskigt att försöka ta sig ned. Svåra stenar att balansera på och kvistar som skrämde (!) honom (han hoppade högt) och det porlande vattnet.

Nu är vi på väg mot parkeringen för att åka hemåt. Och vattendunk finns i bilen, så Zafir fick dricka sig otörstig ur sedvanlig vattenskål utan läskig natur att först bli tvungen att forcera.

"Har du sett den där, Zafir?", frågar jag när vi passerar bron, men Zafir fattar ingenting.

"Vad yrar du om, matte? Begriper inte vad du säger. Vadå monster? Var då?", ser Zafir runt omkring.

"Men där! Rakt framför dig!!", envisas jag. "Öh? Var då?!!", svarar Zaf.

Dääääär!!!

När vi sen...

...var tillbaka till Åkersberga, så hade jag lite irriterande en 25 minuter över. Hm? Det är ju heldumt att åka fram och tillbaka, så...

Det blev en halvtimmes träning på en öde brukshundklubb. 😊

Där blev det en repris från dagen före, med latmansrallyträning, det vill säga man slänger ut tre blanka rallyskyltar och tre koner, och så freestylear man rallymoment intill skyltarna och varierar slalom och spiraler härs och tvärs.

Det blev också lite agiltiyträning samt platsliggning medan matte plockade ihop rallygrejerna tillbaka in i boden.

Skugga!! Zafir pustar ut i värmen.

Sen på jobbet så fortsatte vi träningen...

... "platssittning (utom synhåll) i skoaffär".

Det är det nya momentet i tävlingslydnaden. 😉

 Jag funderade lite över lördagens träning där faktiskt agilityn gick bättre än rallyn. Zafir var fartigare (i Zafir-takt räknat, alltså) och mer fokuserad än i rallyn. Första gången det händer!! *kors i taket*
   Jag testade lite rally igen efter agilityn, och då var det något mer fart i honom. Han kanske piggnade till efter att fått springa lite. Vi måste liksom hitta en bra startritual så han blir fokuserad och beredd för jobb.



Nedanför bilder från dagen före, alltså i fredags.

Latmansrallyträning. Vi har tävling nästa helg. Som sagt, jag behöver hitta en fungerande startrutin. Hmpf! Jag låtsades tävling, iscensatte (i mitt huvud) att jag är näste att starta. Vi värmer upp i min imaginära uppvärmningsfålla, sedan säger domaren välkommen in. Jag tar av kopplet, kör något moment innan vi kliver in mot banan. Zafir och jag tar steg mot startskylten... och Zafir smiiiiiter in i banan för att kolla om det ligger några roliga åttansfrestelserprylar där. *suckar och himlar med ögonen*

Något förgrymmad får Zafir time out. Matte går själv skojig rallybana medan Zafir tjudrad får se på. Sedan försöker vi tillsammans igen - och det gick mycket bättre.

Agiltiyträningen. Vi tränar starter. (Eh? Känns det igen?) Han får belöning direkt när/om han fokuserar på mig alternativt skuttar hinder. Belönar även svängar och förstås även släpp (mot mål) bara för skoj skull utan listiga (?) baktankar.

Plötsligt kom jag på det där med platsliggning, så då tränade vi det medan jag plockade ihop rallygrejerna, så det blev "avancerad" platsliggning utom synhåll direkt så där bara. 😉😊 Jag kikar ut genom dörrspringan...

Och han låg kvar när jag kom ut från boden. 😊

EXTRA! EXTRA! STOPPA PRESSARNA!!

Citerar mig själv från dagens (14:e juli) Fb:


"Wow!! Två "Wow!" inom en minut, typ!

Kom hem efter hundpromenad, och som vanligt har Zafir dumpat sin piporm innanför grinden, och - som vanligt - så utnyttjar jag det till lite lydnads-/impulskontrollträning; Zafir får stanna kvar utanför grinden medan jag går in och ställer mig några meter bortom pipormen och kallar in Zafir som då - förstås - ska rata sin älskade piporm för att istället springa fram till sin älskade (?) 😉 matte, och invänta ett varsågod. 😊

Denna gång så blev jag inte riktigt nöjd (för en gång skull, faktiskt) för Zaf tvekade lite, så vi gjorde om. Zafir kommer nu rusande till mig, sätter sig genast på mitt kommando, och jag - mitt nöt - tjoar till med ett glatt "Yes!!". Zafir rusar åstad mot pipormen... men hejdar sig!!! Han ratar pipormen och vänder sig mot mig, något förvirrad.

DÅ kommer jag på att jag sa ju "Yes!", alltså mitt "nufårdugodisbelöningsord", vilket är en helt (typ) annan sak än "Varsågod!" (= dufårgöravadsjuttonduvill). Självklart berömmer jag Zaffen och överröser honom med godbitar för att iaf en av oss kan våra regler. Jag blev mäkta imponerad av min jycke!! 😊

Det andra "Wow:et" var när jag strax efter går upp mot huset - och en värsta, största - och vackraste - rovfågel flyger mäktigt förbi mitt hustak och tallar. Wow!! Så häftigt!! Men det gick alldeles för fort. Hann knappt reagera. Men vad gör den hemma hos mig?"

(gammal bild)