Agility-DM 2015 i Väsbyhallen

Jaha, så var det dags för 2015-års sista agilitytävling.. för oss, alltså. De andra agilitynördarna tävlar väl året om.

Jag hyser ju lite agg mot att tävla inomhus; hatar trängsel och den ofrånkomliga (?) höga och stressande ljudvolymen med framför allt uppstissiga och skälliga hundar samt förstås hejaropen. Det sistnämnda är självklart uppskattat och trevligt, men det minskar ju inte ljudvolymen liksom. Och så måste jag tillägga att de allra flesta försöker tysta sina hundtelningar inklusive mig själv.

Ja, jag blev faktiskt först lite överraskad hur Pingu uppförde sig därinne i hallen; när det var dags för uppvärmning så började han storvoffa direkt utanvör hundburen, innan vi hann göra nåt överhuvudtaget. Det är väl förstås den uppskruvade stämmningen i hallen som blir så påtaglig.
    Haha! Okej, innan hans storvaffande så stannade han faktiskt plötsligt först upp - och började stirra upp i taket en liten stund. "Öh? Vad glor du på?", undrade jag och tittade upp...

... och det han glodde på var detta: fläktarna. :)

 Jag brukar ju undvika (rata) att tävla i inomhushallar - för jag riktigt, riktigt avskyr den höga volymen; jag blir sur och grinig - och stressad - och min hund blir förstås likaså. Bläh!
    När jag satt där i min stol och surade över det övermäktiga stimmet, så dök denna tanke upp: "Men.. du kan ju inte - här och nu - göra nåt åt oljudet, så glöm det! Håll för öronen eller nåt, män´ska! Och lugna ned dig! Ät din matsäck, coola ned och njut av agilityunderhållningen, det trevliga sällskapet eller ta en avslappnande tupplur - eller nåt. Passa på och njut när det är något tystare och mer lugnt; vid banvandringarna och/eller under banombyggnad." Ja, så försökte jag övertala och skjuta bort de negativa tankarna. ;) Och det funkade... typ.
   Jag blev även lite förundrad (?) över att ovanligt många hundar påvisade "avståndstagande signaler". Alltså fler en vad det annars (utomhus) kan förekomma på agilitytävlingar. Så man kan väl anta att även hundarna blir påverkade av den stressande omgivningen.
   Haha! Nu låter det som om jag vill förbjuda inomhustävlingar - men så är inte fallet!! Fast... arrangörer kan (och säkert även också gör) tänka på just det här med vimlet i start- och målfålla samt även in- och utfartsvägar, men det kan inte vara lätt eftersom väggar liksom står där de står och även samma problem utomhus där träd, diken, förrädiska gropar etc är placerade där de är... placerade, liksom.


Sluta gnäll! Till saken, tävlingen...
 
 För dagen var det fyra lopp: lagklass och individuellt, både hopp- och agilityklass. De två lagklassloppen blev inte filmade, så jag försöker minnas loppen nu i kronologisk ordning...

Första loppet, hoppklasslag med det eminenta laget vid namn"Knasligan". Say no more... :) Sharon och Frasse tog sig i mål, men Tee och Pingu gjorde det inte. Med andra ord, precis som vi förstod hur det troligtvis skulle gå.
    Pingu var allmänt flamsig hitan och ditan, men vi höll oss på banan - även efter sista hindret. Pingu fick återse sin speciella tävlingsboll; han dragkampande glatt och vilt med den. Allt frid och fröjd! Kul!!

Sedan var det dags för Hoppklass, individuellt...

    Pingu tjuvstartar. Efter det andra hopphindret så kommer jag fel; hade ju bestämt att inte göra bakombyte innan tunneln, men men... det grejar sig ändå. Efter samma tunnel och precis innan nästa hopphinder känner jag att jycken börjar dra sig bakom min rygg (!) men jag får fram honom och han skuttar så fint hindret.

Han kutar så fint in i den gula korta tunneln (vid banvandringen var jag orolig han skulle istället ta hopphindret som egentligen står i samma raka linje som han kommer ifrån). Pingu tar slalomingången finfint (vi sajfar sen i slalomet). Det är allmänt vaffigt, skuttigt och väldigt mycket kollande på mig (istället för att kuta rakt mot hindren, en sådan slöseri med bantid, sånt har vi egentligen inte tid med, om man tänker resultatmässigt).

Jag är alldeles för sen med att ropa Pingu vid den tvära "U-svängen", men han kommer tillbaka. Jag är även alldeles för otydlig - och sen (hade jag varit snabbare/tydligare så hade det gått) vid det tredje hindret från mål. Missförstånd - och disk. :) Äh, sånt som händer. Jag var glad över att jycken var med mig hela banan och även efteråt. Det glatt dragkampades ordentligt med tävlingsbollen. :) 

På bilden ser det faktiskt ganska folktomt ut, men det blev mer folk- och hundvimmel sen.

Agilityklass, individuellt...

   Jag förekom jycken, så ingen tjuvstart. ;) (Ja, det är ju ett förfärligt bra sätt att "lösa" det problemet.) Medan jag hade tittat på de andra tävlandes lopp, så bestämde jag mig för att inte göra bakombyte före balansbommen (som jag hade velat lite fram och tillbaka under banvandringen), men... om jag hade kutat på - och inte fortsatte mitt dumvelande - så hade jag hunnit med "framförbytesvarianten" som hade blivit mer flytig - och framför allt mer fartig (vilket det ju nu inte blev). Jag har hört att det här med agility går liksom på tid. ;)

Pingu-grabben sätter tassarna så fint på kontaktfältet! Sedan är han på väg mot fel tunnelingång, men han ändrar sig (lyssnar på sin matte, kanhända?), sedan full fart (i spanieltakt, alltså) framåt. Och han grejar gungan!!!! Jippeee!!! No problemas! No tvekan alls!! Heja Pingu-grabben!! :)

Han missar slalomingången, är fullt upptagen med att vaffa, månntro? (börjar bli så smått trött?). Han fixar dock hela slalomet vid andra försöket. Hahahaha! Sedan kommer upploppsstrulet. :) Tja, det upploppet körde vi typ ett steg fram och två steg bakåt. Men spela roll! Vi hade kul!!! Skrattande kutar jag i mål - fast diskade (tre vägran).

Efter målgången så ratar han först mig; han försöker istället börja flirta med en pudel. Men flirten avbryts direkt av mig (fick tag i Pingus svans) och han intresserar sig istället för den speciella tävlingsbollen; han kampar glatt och friskt medan vi tar oss raskt ifrån start- och målfållestället (samt in- och utgångstråket).

Ahhhh, vilken skön pausbild!! Vad skönt med tystnaden och lugnet utanför tävlingshallen. Ni ser väl månen på den klara himlen?

 Jag passade på att gå ut lite då och då, inte bara för att rasta av Pingu - utan även för att komma ifrån oljudet därinne i hallen. Tyckte ibland synd om alla funktionärer och domare som var mer eller mindre instängda i denna höga ljudvolym. Fattar inte hur domarna - och funktionärerna - orkade koncentrera sig - hela långa dagen. Visserligen bytte domarna av varandra - och förhoppningsvis även funkisarna, men ändå.

Jo!! Favvo-Felix!! Felix, 10,5 år gammal ESS, pensionerad agilityproffs fick ju köra som efteråkare i en av small-klasserna. Åhhhh! Jag blev faktiskt riktigt rörd över att se hans lycka att få åter köra tävlingsbana, och även över att se hans mattes glädje att få se sin hund lycklig. *får tårar i ögonen även i skrivande stund*
   Sedan, där på plats efter Felix skuttat i mål, vandrade tankarna istället till Spirou. Saknad. Tårfyllda ögon. Det här var den första agilitytävlingen utan min fina Spirre som hejarklack. Men samtidigt... så enkelt det är med enbart en hund.

Bästa Pingu, lugn och fin. Faktiskt. 

En liten parantes: Pingu har inga bekymmer med hundmöten; allra oftast glor han lite men väljer sedan att fortsätta promenaden - och kollar in sin matte om man möjligtvis får nån godbit för beröm godkänt i uppförande.

Det sista loppet för säsongen: Agilityklass, lag...

Sharon var den enda som kom i mål - trots mattesnubbling och fall mitt i banan!! Frasse diskade sig och Tee hade åkt hem.

Det var en svår start med hopphinder "på snedden" (samma som upploppet i föregående klass, fast åt andra hållet), men vi "typ" grejar det. Framför allt tar "vi" inte den hägrande balansuppfarten (som en del andra gjorde).

Nu minns jag inte riktigt, men jag antar... att vi åter blev diskade på grund av för många vägran; i det här sista och fjärde loppet så kunde Pingu inte längre forcera slalomet. Han var väl trött i skallen? Fast efter några försök så tog vi väl oss igenom alla portarna. Resten av banan funkade väl bra - speciellt gungan. Jiippeee igen!!

Men sen... *suck*
    Tala om att 2015- års agilitysäsongsbägaren blev nedsudlad med igenproppad solk. "Varför? Varför nu? Den sista tävlingen, det absolut sista loppet.", suckade jag djupt *suck* medan Pingu stod helt stilla intill mig med undrande blick varför han inte får sin tävlingsboll.
   Ja, det var faktiskt många varför just då - och även nu efteråt. Vad som hände? En liten incident som jag inte vill/bör fördjupa mig i här, för en tredje part kan bli satt på pottkanten, typ, och det vore väldigt dumt.

 Det var ju inget kul avslut på säsongen, men samtidigt... (ja, nu börjar det där förnuftet poppa upp igen med kloka tankar om att jag kan inte göra nåt åt situationen; den har redan liksom hänt) ... så var det kanske bra att "incidenten" hände just då; nu har jag ju hela vintern på mig att få jycken ännu bättre - och vi har ju redan kommit gaaanska långt. Ja, jag tar mitt ansvar!
   Samtidigt så kan jag inte låta bli... att undra varför inte "andra" även kan ta sitt? (och varför --- om man samtidigt hoppas att det inte blir ---? *ruskar suckande oförstående på huvudet*) Men.. det kan jag inte göra nåt åt. Så åter igen studsar ansvaret tillbaka till mig.

Apropå studs...
    En filmsnutt hemifrån.

Pingu går - sin vana trogen - lugnt och stilla ut för en första morgonkissning - eller inte då. Ja, vad var det dom säger om hur viktigt det är med uppvärmning och sånt.. Tja... Pingu har i alla fall inte lyssnat.

 

 Detta Pingu-skutt är hans sedvanliga sätt att "gå" ut på tomten - all tid på dygnet - som ofta har föregåtts av en stunds ivrigt "tjat" från hans sida. Jag menar, jag lyder inte precis genast varje liten vink han gör.

   Ibland undrar jag om han möjligtvis hör eller känner vittring av något utanför, för han har väldigt ofta - minst sagt - bråttom ut. Ibland skuttar han rakt fram som på filmsnutten, men lika ofta tar han vänsterkurvan - slickad runt husknuten - i full kareta (utan skutt) och bara storvoffande försvinner bort "i fjärran".
   Vill poängtera att även om Pingu här bara ruuuusar ut bara jag öppnar dörren, så kan jag med ett (!) enkelt och lugnt - men alert - "Stanna!" få hejd på byrackan, bryta hans framfart så att han slirar uppe på altangolvet. Visserligen är detta en väl invand och relativt störnngsfri situation, men jag vet ju att det går att bryta hans framfart här - så då ska det ta mig sjutton även funka vid andra tillfällen.

Ett STORT GRATTIS till alla DM 2015-guldvinnare!! Ni är bara bäst!! :)

Kärran avslöjar... :) Lite fler hundträningsfunderingar

Det här blogginlägget påbörjade jag i slutet av oktober, men sen kom "nåt annat" emellan, och blogglusten... bara dog. Sen har jag lite då och då försökt färdigställa inlägget.

 För ett par blogginlägg sen så hundträningsfunderade jag ju om oxfilé och hästbajs. Min funderingsfråga var helt seriös, och till min stora glädje upptäckte jag att en vänlig själ svarade. :) Tack!! Tack för responsen och träningstankarna.

Tänk att numera är det ingen som sitter/ligger i snurrfåtöljen... Den sista tiden var det ju bara Spirou som använde den. Keaton och den yngre Wilbur låg där ofta... men nu finns ingen av dom, snurrfåtöljnyttjarna, kvar längre.

Ni undrar säkert (är nyfikna) över rubrikens teaser, vad jag tänker avslöja? Jo, att i den där träningsfunderingsfrågan var det - förstås - egentligen varken oxfilé eller hästskit på riktigt, utan jag fantiserade ihop det för att få störningarna/frestelserna mer konkreta i ett försök att få de som inte har hund som är så betagna i olika dofter att förstå. Ja, där kom avslöjandet; dofter.

 Jag har ju en längre tid (det senaste året eller rättare sagt åren) jobbat med - istället för mot - störningar/frestelser som ju finns därute. Vare sig vi vill det eller ej; de finns där!!
    Alltså jag har kört "life reward"-stuket: "Du får - om du först gör som jag vill". Jag tycker att det har fungerat - men inte fullt ut. Pingu-grabben har fattat grejen - men som sagt, inte fullt ut: Han fuskar! ;) 

Jag har en längre tid kännt att "folk" inte fattar grejen (samtidigt som jag uppskattar deras ärlighet): "Äh, det är ju bara att säga till hunden att låta bli! Det är förbjudet!!" samtidigt som "de" kan bli förgrymmade över att "de andra" är så klantiga och hänsynslösa med att tappa godisar över träningsplanerna. "De sabbar ju min hundträning när de dräller godisar över hela planen!", morrar de i kör samtidigt med att deras hundar raskt och glatt tuggar i sig godisresterna i gräset.

Men hallå!!! Alla (!) dräller ju lukter - överallt! Över hela förbaskade appellplanen, agilityplanen och överallt jag och min hund går.
    Vad är egentligen den stora skillnaden? Alltså mellan godisfrestelser och doftdito? Förutom att du själv inte ser dofterna, och inte heller kan plocka bort dom; dom är kvar vare sig du vill det eller inte!
    Bör jag gå omkring och vara sur och grinigt jämt; "morra" över hur "andra" sabbar min hundträning samt överrösa hundskrället med förbudsord twentyfour/seven, typ?

Saknar honom!

    Förr i tiden blev man halshuggen (typ) om man kom med en löptik till träningen/tävlingen (vissa vill förstås göra processen kort fortfarande, vilket är tråkigt), men nu är det helt legitimt (eller borde i alla fall vara det) - om man visar hänsyn (just det, ja, det där viktiga lilla om:et). När ska det bli "legitimt" med tappade godbitar, alltså något som man ju inte gör avsiktligt (till skillnad mot att deltaga med löptik)?
    Nej! Jag vill inte få ännu fler frestelser/störningar på planerna, bara ändra folks inställning och tänk. Så undvik (!) att tappa godisar om det går. Tackar på förhand.
    Fast tappade godisar stör inte mig personligen så himla mycket - utan jag välkomnar istället dom (men det behövs ändå inte bli fler). Skillnaden mot luktfläckarna är att jag ser godistappfläcken - och kan då lättare jobba med fläcken (och eventuellt plocka bort den om jag nu skulle vilja det).

Undrar hur valpen kommer bli? Pirrigt.

Nu till Pingu-träningen...

 Sen den där Kenth Svartberg-föreläsningen så har jag tagit med mig framför följande saker:

1. Dra ut på tiden (vi talar alltså om sekunder) mellan mitt "Yes!" och själva godisutdelningen (undvika att ha godiset i handen), och för att verkligen förstärka samspelet mellan mig och jycken så kutar vi glatt iväg några meter från punkten där "yes:et" kom. Men samtidigt random belöna på plats för att kunna ge en bra och tydlig belöningsplacering.
2. Försöka få jycken komma in i "Det roligt är att utföra tricken/momenten"-mode, alltså att jycken bör tycka att själva jobbet/utförandet är minst lika roligt som belöningen. Haha! En utopi, typ. ;) 
3. Att aldrig glömma bort att vara tydlig när träningspasset är slut. Influens inte bara från Svartbergsföreläsningen utan även från ovan nämnda bloggkommentarsskrivare.
4. Att försöka både att komma ihåg och att även få Pingu att gilla att bli omklappad innan/under godisutdelningen. Ja, vid godisutdelningsproceduren visar han ofta mest hur mycket han ogillar att bli klappad: "Sluta larva dig! Hit me´ godiset, irriterande dum-matte!!". Om jag tänker efter så är det när han förväntar sig godis som han visar sin tydliga ovilja att bli omklappad eller lekt med (annars gillar han vild lek och ömsinta klappar). Aha! Jag borde alltså ha olika belöningsord! Hmpf! Och hur sjutton ska jag komma ihåg det "i stridens hetta"? Har ju fullt sjå att hålla reda på "Yes!" och "Varsågod!", ju.

 Jag har även de här senaste träningstillfällena kommit ihåg (!) att "bemöda mig" att arrangera och ställa ut en stängd belöningsburk som finns där som en uppenbar störning/frestelse. Mina träningspass brukar oftast vara så hiiimla spontana så några förberedande "arrangemang" hinns liksom inte med ;).
    Godisburkens funktion är dels för att få störningen, dels för att pränta in (gäller både hunden och mig själv) skillnaden på de två belöningsorden "Yes!"/alternativt klickern (belöning med godis) och "Varsågod!" (tillåtelse att kuta iväg till belöningsburken/alternativt luktfläck och dels slutligen för att förstärka samspelet matte/jycke genom att gemensamt kuta iväg och få hjälp att öppna godisburken.

Jo! *fnissar lite för mig själv* Härom kvällen körde Pingu och jag ett superspontant torr-rallypass i P-huset. Vid ena sidans p-rutor låg en tillplattad, spräckt och särdeles vämjeligt motbjudande plastkasse med nåt vidrigt äckelblött innehåll. "Åhhhh, så intressant och väldoftande!!", visade Pingu. :) *urk* (min kommentar).

  Vi påbörjade träningspasset på motsatta sidans p-rutor (ja, vi höll oss vid sidorna eftersom av nån märklig anledning så körde folk ibland förbi oss med bilar i P-huset), och det gick rätt så bra. Men sen när vi avancerade och körde på samma sida som äckelpåsen...
    Det var sååååå svårt att koncentrera sig visade Pingu. Jag blev faktiskt för några sekunder riktigt förbaskad på hundskrället (och Pingu blev förvirrat låg, vilket är nåt jag absolut inte vill). Jag skärper dock till mig, är envis som synden men också lite förnuftig och drar oss bara nån knapp meter längre ifrån den ljuuuuvligt förföriska äckelpåsen. Och Pingu grejar det!!
    Jag är smart (om jag får säga det själv) och inte utmanar för mycket, där intill äckelpåsen, utan det blir ett hejdundrande "Varsågod!!" - och jycken fick kuta iväg till äckelpåsen och slicka i sig högst två slick!! (påsen var verkligen uräcklig!!), sen drog jag jycken därifrån. Pingu slickade sig rätt så nöjt om nosen *urk* (bara han inte blir sjuk nu, tänkte jag). Därefter fortsatte vi träningen på den motsatta sidans p-rutor med en matte (alltså jag) som var så på - och jycken går som på räls med en helt underbar attityd!! Lycka!!

Alltså, om jycken kan köra så här på träning så ska det - ta mig tusan - även gå på tävling!!

 Tänk att jag aldrig mer kommer lite smått irriterat behöva säga med en uppgiven suck: "När ska du lära dig att stänga dörren efter dig?" Saknar dig så..

(Om ni undrar vad de där kursivt skrivna texterna är för nåt, så är det mina tankar som plötsligt vandrar iväg till annat.än själva blogginläggsämnet, ofta påkomna tankar beroende vad som händer runt mig eller var min blick råkar söka sig medan jag försöker fundera på bloggämnet. Känner mig lite schizofren med tanke på de hastiga kasten från taggat pepp med dröm om framtiden till vemod och sorg samt saknad i hjärtat. )

 

The magical klicker rules! :)

 Lite vardagslydnad....
    För en tid sen började Pingu med ofoget att i sin euforiska och virvlande fartiga "Vi är på väg hem!!"-dans i korridoren på jobbet att halvskrämt varningsvoffa. Jag vet inte, men jag misstänker att han ser sin egen spegelbild reflekteras i dörren. Ja, vem har påstått att spaniels är smarta? Man hör skillnad på hans voffande; först glädjevoff som lite då och då går över till varningsvoff när han kommer närmare dörren. Han springer alltså fram och tillbaka med kopplet i munnen.

Jag har barskt och bestämt verbalt försökt att korrigera honom - men utan bättring. Det enda som händer är att jag blir på dåligt humör och Pingu... tja.. inte vet jag. Han bryr sig i alla fall inte så särkilt mycket. Tycker nog mest att matte är dum och tråkig när man egentligen borde vara pigg (!) och glad efter en lång arbetsdag. Ja, Pingu sover ju mest på jobbet, till skillnad mot hans matte... Just det, ja!

En dag kom jag ihåg att plocka fram klickern och klicka precis exakt innan jag misstänkte att Pingu, sin vana trogen, skulle börja varningsvoffa. Tja... det tog typ en hemgång per dag i typ två dagar, så nu är hans varningsvoffande finito. Tala om att förekommande positiv förstärkning funkar!! Behöver knappt använda klickern något mer där, inte.

    Okej, jag får väl erkänna: Jag har fått en bieffekt... jycken är nu mer benägen att trava intill mig istället för att rusa åstad som ett vilt jehu i korridoren, men den bieffekten kan jag faktiskt leva med. :) (allra helt med tanke på att det finns risk att nån utomstående kan råka komma gående i korridoren; alla älskar inte hundar.. har jag hört. ;))

Jag har även testat att använda klickern i skogen, eller rättare sagt där i skogens utkant, där man släpper lös  hundeländet som då mer än gärna bara rusar åstad i sin glädje i att vara lös och fågelfri (eh?); jag vill inte att han kutar iväg i full kareta: Jag vill ha kontakt - även just där i själva "släppa lös"-situationen. Men... det är tydligen mycket svårare i den alltid så spännande SKOGEN.
    Först funkade det inte alls med klickern; det blev surt och grinigt ändå när jag blev tvungen att barskt hejda hans framfart. Alltså, jag har inga större problem att få tillbaka honom. Det är bara det att jag vill slippa att det varenda skogspromenad ska behöva påbörjas med att hundkräket och jag, hans matteelände, blir osams, typ. Var eviga gång! Därav klickertänket. Men jag gav först upp...

Fast... sen (ett antal dagar senare) testade jag igen. Och det funkade så mycket bättre när min klicktiming satt; lyckades att klicka exakt precis när han vände på huvudet för att ge mig en mycket kort och kvick blick *klick* innan han rusade iväg... och han rusade inte iväg! Att ovan nämnda klickerträning i jobbkorridoren också finns kvar i hans minne har väl också en del i saken.

Idag (alltså den dagen jag nu skriver just denna text, denna mening; detta blogginlägg har plitats ned över en längre tid när andan har fallit på) så "fuskade" Pingu igen, med andra ord; jag får ju inte bara sluta belöna honom... så där "cold turkey". 

 

Vem ska bära tomteddräkten i år då? Ja, inte är Pingu ännu värd att axla det hedersuppdraget... Nä, det blir ingen tomtesaga i år...

Keaton som tomte, och Spirou som en vanlig tomtenisse.

 Sen fick Spirou ärva Keatons tomtedräkt.

Tänk att nu är även lillpysen borta! Lilla Linus. Saknar. Att han "passade på" precis under den där ynka timmen när han var ensam. Stackarn! Undrar vad som hände? Men han såg ut som om han sov (fast med öppna ögon), så lugnt och stilla. Hoppas det gick fort..

Saknar dig faktiskt, lillpysen.

Rallylydnadsträning - på riktigt. Alltså banträning.

Måste säga att de här två senaste banträningarna har gått rätt så hyfsat - minst sagt, med tanke på hur det brukar se ut när vi har tävlat då han har - på sekunden vi kliver över kantbandet - börjat stornosa med minst sagt sträckt koppel alternativt frustrerat (?) storvoffa på mig.

 Vid banträningen uppe på brukshundklubben (förra söndagen) hade vi (Rosie, Sharon, Sheena, Pingu och jag) - förutom alla ordinarie doftstörningar - även en agilitykurs precis intill samt som ytterligare extra störning: en bortglömd gammal, smått tillplattad, fylld bajspåse strax intill startskylten. :) Alltså, det där med bajspåsestörningen var inte medvetet; det bara blev så. Speciellt när det är två virriga rookies som försöker bygga rallylydnadsbana. ;) 
    Detsamma med agilitykursen (där förresten alla var jätteduktiga, instruktörer som kursdeltagare, i alla fall det lilla jag nu noterade. Jag var faktiskt mer koncentrerad på vår egen rallylydnadsträning, men lite nyfiken var jag på vad som skedde bakom ryggen på mig. Det värmde i ens gamla instruktörshjärta när jag hörde de unga instruktörerna peppande ropa: "Spring! Spring! Spring!" när kursdeltagarna kom till målrakan - precis som man själv brukar göra. Ja, det var ÖHU-agilitykurs, och instruktörerna var ens egna gamla (?) kursare, min stolthet. :) Hihi! Kommer ni ihåg att ni fortfarande läser i en parantes? En ganska lååååång parantes.) den störningen var inte heller planerad.

Sheenas framfart i rallybanan var oslagbar. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge. Sicken hund!! :) Det var alltså den allra första gången hon körde rally, och den hunden är påhittig - om man vill uttrycka sig så. ;) 

Innan rallyträningen körde Pingu och jag lite agility. Pingu var först jätteduktig, sen var han inte lika duktig, sen blev han duktig igen. ;)

 Lite då och då under rallyträningens gång så kom jag på mig själv att undra om det kanske är för kallt för hundarna som väntar i bilen. Jag hade ju varit där på brukshundklubben ett bra tag... men... Nej! Det finns ju inga hundar i min bil längre som väntar... Bilen är ju... tom.

 Så enkelt allt har blivit så plötsligt... och tomt.

 

Strax innan rallybanträning inne på Hundloftet (i torsdagskväll) med Katarina, rallyproffset, som coach: Pingu kikar ut från toan medan de inneboende jyckarna Zero och Izza kollar in inkräktaren eller gästen om ni tycker det låter trevligare.

Sharon (som skulle tävla helgen efter) och Pingu väntar lugnt och förväntansfullt medan mattarna banvandrar. Men hallå?! Jag tar ju bilden. Jag banvandrar ju inte. Hur gick det här till egentligen?

 

Ser ni kroken som Pingu är fastkrokad i? Jo... innan jag hakade fast kopplet kände jag min vana trogen hur fast och stadig kroken var fastsatt i väggen. Stadigt nog tänkte jag. *harkl* När vi sedan gick därifrån satt den inte lika fast i väggen längre... Sorry! *host, host*

Egentligen kanske jag inte ska lägga ut den här bilden, men (lättroad som jag är) så tyckte jag det var komiskt att målskylten fick bli utanför dörren. *fnissar fortfarande*

Vad jag tar till mig efter dessa två banträningar:

• Att även muntligen förtydliga för Pingu att man ska sitta framför matte hela vägen i 1-2-3-steg bakåt med ett tydligt "Framför - sitt!" (med betoning på "Framför"). I sin frustration (?) i att inte riktigt förstå vad som förväntas av honom (det är ju just vid denna skylt som han ofta brukade (Tack, klickern! ;)) börja vaffa) drar han sig för varje sitt mer och mer mot fot-position istället för att sätta sig framför mig.
• Vid den första träningsrundan fick jag en uppenbarelse!! Jag blir ju spänd och dan bara för att det är bana och att mina träningskompisar glor på mig. Störtlöjligt, ju!! Den sannolika anledningen varför jycken blir som förbytt meddetsamma man tar klivet över tävlingarnas kantband är för att jag blir stel och "konstig"; jag blir inte nervös, men får den där "Nu gäller det!"-känslan i kroppen. Fick tipset av Katarina, rallyproffset :), att vid varje stopp andas och tagga ned (vilket jag också gjorde vid de följande rundorna - och det gick mycket bättre.
• Eftersom jag ju vet att Pingu hastar åstad och går alldeles för långt före mig; förtydliga med ett "Här!" och klappa på benet vid varje start (startskylt samt sträckor mellan skyltarna) innan mitt sedvanliga "Kom!" för att visa var jag vill ha honom.

Förutom ovanstående punkter så var Pingu med god kontakt nästan hela banorna, i alla fall mycket bättre kontakt än det brukar.
    Att tävla inomhus kanske också är "vår grej". I alla fall om vi får startnummer 1. :)

 En vision jag har för rallyn är att det ska vara ett fint flyt (inte så där dumt kantigt och oflytigt som det brukar kännas). Man är ju agilitynörd i grunden där man ju alltid försöker nå detta flyyyyt. Ett flyt som nästan är viktigare än själva resultaten. Har ibland fått tanken att ha musik till när jag tränar för att lättare komma i rätt mode. Rallyfreestyle, typ. :) Jag har dock aldrig lyckats få till det.

Pingu passade på att ta sig en tupplur medan vi byggde om banan.

Sharon däremot satte sig bekvämt på sin (!) stol och övervakade banbyggararbetet samt banvandringen.

Vissa andra snarkade vidare.

Häromdagen roade jag mig att stjärnmärka 2016 års tävlingar i SBK-Tävling, och att även föra in dom i min fickkalender. Mellan vecka 18 och 30 blir det tävlingar varje helg!! Hur ska det gå?!! Hur ska jag orka det? "Eh? Måste du tävla varje tävling?", frågade min jobbkollega undrande. "Duh! De är ju där - då måste man!!", svarade jag och tänkte på varför bergsbestigare klättrar upp för värsta bergen. Typ samma sak, ju!
    Trettio tävlingar sammanlagt (hittills) blev markerade varav elva är rallytävlingar. Ta mig tusan om inte jycken (läs: vi) ska fixa rallyn!! Det skulle va nåt det!!
  

Snart flyttar lillparveln in. :) (om allt går som man tänkt)

Undrar när Linus "kommer hem"? Det har nu gått fjorton dagar... nästan.

"Call Front Bark at Owner" är Pingu specialité. Öh! *tänker efter* Nä, förresten.. alla är Pingus specialité-skyltar (förutom "Chase Tail"). :)

Drar mig till minnes Spirous ögon, hans lugna (?) ögon där på ultraljudsbritsen. Undrar vad han kände?

Lillparveln. Snart.

 Nu på torsdag är det rallylydnadskurs "Vad tittar domaren på?". Kommer bli intressant att se hur kursen är och hur den är "domarvinklad". :)
   Och på lördag är det agility-DM!! :) Och sen börjar inomhus-agilityträningen. :) Och så lillparveln! :)

"Vår ljusnande framtid är..."

Lill-pysen Linus, syrrans jycke, har flyttat hem

Ja... vad säger man..? *djup suck* (hade faktiskt ett annat träningsblogginlägg på gång, men annat "kom i vägen".)

    I tisdags, tre och en halv vecka efter Spirous plötsliga bortgång... så lämnar även Linus, 13 år, oss plötsligt och helt för sig själv. Hundstackarn dog ensam hemma. Under den ynka knappa timmen han var själv passade han på. Medan jag och Pingu fortfarande var kvar på jobbet, och när brorsan i alla fall skulle åka förbi där jag bor, så skjutsade han hem Linus till mig. Linus uppförde sig inte på något märkligt sätt, allt var som vanligt.
    Jag och Pingu går promenad efter jobbet, och när vi kommer till bilen så passar vi på att köra ett litet träningspass på parkeringen innan vi åker hem.
    När jag sen kör in på gårdsplanen så ler jag upp mot fönstret där jag först tror mig se Linus, men förstår strax efter att det är ju blommans konturer som syns genom fönstret. Det är mörkt i vardagsrummet. "Inte tänkte brorsan på att tända.", tänker jag men har full förståelse eftersom det ju var ljust när han lämnade Linus ett knapp timme tidigare.
    Jag tycker att det är märkligt att Linus inte står där i fönstret och tittar ut. När jag sen går uppför trädgårdsgången upp mot huset hörs inget bjäbbande... "Hm? Ligger han och sover?", funderar jag. Inget bjäbbande heller bakom ytterdörren... Jag låser upp och öppnar dörren lite trevande. Det skuttar ingen själaglad Linus... Jag kikar in mot vardagsrummet - och ser Linus ligga raklång på sidan intill bordet. Linus låg annars aldrig raklång på sidan på golvet. Han låg aldrig raklång på sidan ever. Jag förstår.

 Stackars liten att behöva dö helt ensam. Jag grämde mig att jag tränade Pingu innan hemfärd; hade jag inte gjort det så hade jag kanske varit hemma och då fått sett vad som egentligen hände... eller så var det kanske bäst att man inte var med..? Att slippa få se. Jag var ju med när Gromit dog här hemma (bara en halvmeter ifrån jag hittade Linus). Det gick snabbt, men de få sekunderna var hemska när han gnydde och kippade efter andan, men trygga matte var ändå med.

   När jag dagen efter ringde till djursjukhuset för hjälp med omhändertagandet, så säger djurskötarreceptionisttjejen spontant: "Men då måtte det ha gått snabbt", efter jag beskrivit vad som hade hänt. "Antagligen hjärtat eller hjärnblödning", förklarade hon efter hon frågat om det fanns tecken på fradga eller kräkningar (vilket det inte gjorde). "Kroppen hade helt enkelt "tagit slut". Det gick nog snabbt", förklarade hon. Nu har jag "bestämt" för mig själv att det var så...
    Både brorsan och jag hade noterat att Linus druckigt ovanligt mycket vatten dagarna/dagen (söndag/måndag) innan. Jag hade funderingar att det åter var dags för veterinärbesök och funderade på vilket djursjukhus man skulle välja. Fast Linus hann före...

 

Ja... vem var egentligen den där lillpysen Linus?
 

Den här bilden är från när syrran och jag råkade stöta på varandra vid "Fästingskogen". Jag hade varit i skogen och skulle precis åka hem och hon körde förbi på vägen och stannade till när hon upptäckte mig.

Linus var ju egentligen syrrans hund som jag fick äran att ärva... *ler* Ja, jag ler åt både ordvalet "äran" och av minnet av min storasyster. Undrar om hon fnyser åt mig nu; hon vet ju hur det gick till. Ja, jag vet inte om jag verkligen ska berätta... *funderar* Okej, jag skriver ned orden, får se sen hur mycket jag tar bort. ;) 

Midsommarafton 2012.
  På grund av det notoriska "vargen-kommer"-syndromet så avfärdade jag syrrans oro att det inte riktigt stod rätt till med henne. "... och vem ska ta hand om Linus?", hör jag henne fråga där hon står och pratar med brorsan/brorsor och brorsdöttrar utanför altanen medan jag hastigt rusar förbi för att duka fram fikat. "Ja, jag vill inte ha honom!!", hasplar jag ur mig i förbifarten med fikabrickan i högsta hugg. Sen pratades det inte mer om det under midsommaraftonbesöket.
   På kvällen ringer syrran och skäller ut mig med råge (med all rätt?) hur jag kunde säga så där om hennes Linus. Jag säger inget, men jag tyckte att hon var såååå orättvis (vilket i och för sig kanske var fel tyckt). Det orättvisa var (förutom att jag inte förstod att det var så illa ställt med henne) att hon typ begärde av mig att jag - helt ensam - twentyfour/seven skulle göra det som hon - under alla år - vägrat att göra - med familjens hjälp - under ett fåtal timmar; det vill säga låta våra hundar vara tillsammans under familjehögtider och dylikt. "Nä, det är så jobbigt! Jag vill fika i lugn och ro.", protesterade hon alltid när man frågade om hon skulle passa på att ta med sig sina hundar/sin/hund. "Men vi är ju där. Vi hjälper till. Och om det går överstyr så kan man ju ha hundarna i bilen eller på annat sätt dela på dom!", protesterade vi i vår tur. Men nä! Totalvägran.
    Så våra hundar hade aldrig egentligen träffats innan.

Med flexikopplet i högsta hugg flyttade lillpysen Linus, då 10 år, hem till mig. Här skuttar han runt på sina precis nya hemmaägor.

Syrran blev fort sämre, och några månader senare (sept -12) så flyttade Linus in till mig. Om du vill kan du läsa om det här. 
   En lördag i början av oktober, efter att ha tränat på brukshundklubben, får jag infallet (kände egentligen mig tvingad, innan det är för sent) att åka och besöka syrran på hemmet och ta med Linus in - vare sig man fick det eller inte. De skulle åter få träffa varandra, Linus riktiga matte och syrrans ögonsten. Så i full "träningskostym" (jag lämnade de leriga stövlarna i entrén ;) ) trampade/tassade vi in till syrran. På måndagmorgon fick vi sedan beskedet att hon hade somnat in (på dagen halvåret efter min Gromit gjorde detsamma).

Det tog inte lång tid innan hans lockar fick falla till marken.. eller rättare sagt ner i en gammal ICA-kasse.

Slarvigt men välbehövligt nedrakat/klippt. Jag tycker i alla fall att han blev söt.

Pingu "hjälper till" med nykomlingen...

... fast det ser inte riktigt ut som lillpysen Linus verkligen uppskattar Pingus hjälpande tass - med all rätt.

Soffhäng.

Linus med brorsorna Spirou och Wilbur där det gick mycket lugnare till.

Agilitypensionären Wilbur visar lillpysen Linus hur man gör. (A-hindret var typ nedfällt)

En helt ny värld öppnades för lillpysen efter han flyttade in hos oss. Jag minns speciellt när vi gick i skogen och varje gång man passerade en annan stig än den vi gick på så kutade han nyfiket undersökande in på den andra stigen några meter för att sedan rusa tillbaka till oss andra. Det såg ut som han mycket förundrad tänkte: "Inte hade jag en aning om att världen var så häääär stor!!".
   Ja, på grund av flera olika orsaker så hade syrran inte spenderat så väldigt mycket tid ute på långa hundpromenader (bl a två höftoperationer samt canceroperation med följder).

Jag är uppväxt med syrrans hundar. Man kan säga att det är tack vare min storasyster jag själv har hundar. Men... sen "växte" jag om henne; jag blev den "visa storasystern", i alla fall när det gällde hundträning. Hon frågade ibland efter träningstips, fast ofta hade vi olika tänk; jag mer åt förekommande hållet och hon mer korrigerande, alltså mer "old school", vilket i och för sig är förståeligt. 
    Haha! Vid famlijehögtider blev det ofta diskussioner om just hundträningsämnet. Alla syskonen (vi är.. nej, jag menar var fem stycken) deltog livligt i meningsutbytena.
    Syrran hade de senare åren en idé att med flit inte uppfostra/träna hundarna alls "För att se hur de blir då". Vi avfärdade direkt med "Den "forskningen" behövs inte. Den är redan gjord för evigheter sen. Man vet hur de blir". "Ja, ja... men jag vill se själv.", envisades hon. Undrar om hon bara sa så där för att hon inte längre tyade med eller hade lust med hundträning/uppfostran?

Men jag måste säga att inkallningen på Linus var högklassig! Så det hade syrran verkligen lyckats med, helt klart bättre inkallning än på någon av mina hundar. Linus kom rusande som ett skott när man ropade hans namn (om det inte var pälsvård på gång).

Första gången som han satte sina små aprikosa tio-åriga tassar på en brukshundklubb.

    Ja, en helt ny värld öppnades för honom, brukshundklubb med agilityhinder och spännande dofter, tävlingsområden med massor med hundar och folk, skogar, får och hästar och nya vägar och stigar. När jag jobbade så var Linus med brorsan tillsammans med Wilbur (och sen det sista halvåret själv). Ibland när jag skjutsade Pingu till agilitytävlingar så fick Linus jobba tillsammans med brorsan. Han fick ett helt nytt och händelsefullt liv, hans sista tre år. 

Bara det här att åka bil eller rättare sagt att bli lämnad i bilen var nåt han först inte riktigt klarade av; av stressen slickade han frenetiskt fönsterrutorna, men han lärde sig ganska snart att bilen var en trygg plats (och det frenetiska slickeriet slutade).

På vägen hem från tävling. Zzzzzzz.

 På upptäcksfärd intill fårhagen...

"Öh?!! Vad i all världen är det där för nåt?!!! Och vilka konstiga läten de har för sig."

Godissök i skogen.

Tänk att det tog ett bra tag innan han förstod vitsen med godisstenar!

Men sen kom han på grejen, och hoppade självmant upp på stenar.

Till slut blev han värsta proffset i skogen.

Och som vanligt hack i häl. Undrar hur många gånger man har vänt sig om och undrat var sjutton jycken har tagit vägen - och så är han där som fastklistrad intill en. För inte tala om hur många gånger man snubblat över honom och halvt trampat ihjäl honom. Att jycken aldrig lärde sig!!

Mitt fina pensionärsgäng. <3

Tänk att syrrans jycke har varit på agilitytävlingar... 

... som hejarklack förstås. :)

Lite tältmingel inklusive tigga den nya mattens frukost.

Lite mer tältmingel... utanför tältet!!

"Vad pysslar dom med därborta? Aha, det är banvandring.", numera proffs i agilityhejarklackeri. (kanske ska förtydliga att Pingus "hejarklack" var helt tyst)

Hejarklack även på rallylydnadstävling.

Mingel på Hundens Dag i Waxholm.

 På veterinärbesök.

 På jobbet.

Helt plötsligt fick lillpysen för sig att leka vilt med en gammal vante. Han som annars brukar vara en smått allvarlig typ.

Radarparet, Wilbur och Linus.

Lillpysen Linus äter lugnt fullt medveten om att han har en väntande publik.

Det sista året så blev faktiskt Linus lite blasé; han har helt klart vant sig vid den stora vida världen.

Han till och med vandes av att försöka jaga bilar. Nja, nästan helt i alla fall. Tänk att han här hellre klättrade upp på godisstenen än att göra typ utfall mot de susande bilarna på 276:an! Jag säger bara "skvallerträning". :)

 Fast det här!! Nä, den där nya mattens påhitt att man ska vara uppe på trimbord och bli omvårdad... Nä! Fy sjutton!!

Kan man se mer olycklig ut?

"Aldrig att jag går i närheten av dig igen, nya matten!!", visar den här alldeles nyklippta Linus.

Så den första tiden så sprang han och gömde sig under huset när han förstod att det var hans tur uppe på trimbordet. Med ren list och en stor portion coolhet från min sida, så... upp på bordet kom han, lugnt och fint.

 Men till slut så "gav han upp", och låg helt enkelt kvar i soffan fast han mycket väl förstod att det var hans tur och lät mig helt lugnt bära honom till trimbordet. Han kanske äntligen insåg att pälsvård och sånt inte är så hemskt.
 Om jag får säga det själv så är jag lite småstolt över att jag kunde lära honom att det var helt okej att bli omvårdad med kloklipp och allt. I början var det vilda protester, jag fick inte ens snudda tassarna, men med tålamod och stort lugn vande han sig med att få en klo klippt i taget, en tass i taget, ett ben i taget. Ibland en klo på framtass, och sen en klo på baktass, osv. Jag klippte väldigt lite i taget, ville inte riskera spä på hans ovilja med att det gör ont om jag klippte för mycket. Men visst det hände ibland att det började blöda, men då no big deal.
    Samtidigt tyckte jag inte att jag ville/behövde lägga ned en massa tid på det här. Jag menar, jycken var ändå tio år när han flyttade hem till mig. Till exempel själv så föredrar jag att hunden ligger ned vid kloklippning (för att jag ska se bättre), men det vägrade Linus - och det slapp han. Det var vår "deal" i det hela.

Att raka nosen var något han så totalvägrade i början, men jag upptäckte ganska snart att det han mest ogillade var mitt grepp över nosen, så jag försökte så gott det nu gick att undvika att hålla hårt eller att istället ta ett grepp runt nackskinn/öra för att få honom vara någorlunda stilla med huvudet medan jag kvickt tog "raktag" med trimmaskinen. Fast ibland - men väldigt sällan - blev det mild fasthållning med peppande (!)  tillrop från min sida: "Bara en gång till! Det sista! (oj, vad jag ljög) Det här klarar du!!"
   Våra "battaljer" uppe på trimborded var dock mest kantade med lyhördhet och respekt från min sida - allt för att han skulle tycka att borstning, kloklippning och dylikt var nåt man kunde stå ut med.

Apropå stå ut..

... en av alla Pingu vs Linus katt- och råttajakter. Ofta var det faktiskt Linus som började, men om det berodde på att han var irriterad på Pingu-slyngeln eller om han tyckte det var ganska kul.. tja, det får vi aldrig veta.

Såta vänner. :)

Zzzzzzzzz

Om man ska vara riktigt ärlig har det inte bara varit rosenrött under de här tre åren.
   Linus var en notorisk inneskvättare. Syrran försökte lösa detta med att på olika sätt typ "förhindra" honom att komma åt att markera samt att kastrera honom (och hans brorsa Gilbert, som förresten var halvbror - på riktigt - med min Wilbur), men det funkade inte fullt ut.
   När Linus sedan flyttade hem till mig (Gilbert hade då redan gått bort), så markerades det förstås även här. Jag körde dock en annan approach, och tänkte "valprumrensträning", det vill säga ut med jycken direkt efter sömn, mat och lek samt att jag spärrade av här hemma så jag hela tiden hade uppsikt på honom. Om han började gå runt och nosa på det där "markeringssättet" så åkte han ut direkt. Linus blev snart rumsren. Seger!!

Men det skulle bli nya motgångar efter en tid...
   Linus fick först problem med ena bakbenet. Den första veterinären sa patella luxation och tyckte jag skulle avliva honom med tanke på Linus ålder. "Funderar på saken", sa jag. En tid senare började även det andra bakbenet att krångla. Linus och jag åkte till en annan veterinär, och hon trodde det var något neurologiskt speciellt med tanke på att nu hade Linus även blivit inkontinent - både med kisseriet och bajseriet; det liksom bara kom därbak. Såg faktiskt lite smått komiskt ut när han förvånat kollar bak på sig själv "förföljd" av ett par bajskorvar som trängde sig ut från hans arma kropp.
   Veterinären, Linus och jag testade medicin som egentligen är till för kastrerade tikar som läcker, men... nä.. det blev inte bättre. Veterinären tyckte att jag skulle inte känna skam (typ) om jag vill avliva honom framför allt på grund av Linus inkontinens. Det här med lillpysens bakbensproblem tyckte inte veternären var något större problem eftersom Linus absolut inte visade smärta eller större obehag. Däremot led jag av "Limparns" halteri, alltså av alla menande blickar från omgivningen när de såg honom. Men jag vägrar att ta livet av en hund som visar upp full livsglädje för att jag lider. Men jag försökte undvika så mycket det nu gick att promenera där andra människor såg oss. Visst, man ska vara glad över att folk bryr sig, men.. 

Jo, en sak som jag aldrig vande mig med var hans falsettbjäbb, hans hiskeliga falsettbjäbb. Och hans otroligt snabba reaktionsförmåga. Varje jobbmorgon så hoppade man till av hans värsta falsettbjäbb som skar ärr i öronen. Bjäbbet kom på hundradels sekunden efter att klockradions alarmpip satte igång. Nä, jag tror nog att det var på tusendelen, alltså typ samtidigt. Vilken reaktionsförmåga! Från att ha legat och slumrat.
   Fast vid andra tillfällen, så märkte han inte av omgivningen alls; bara slumrade vidare - totalt ovetandes om att folk kommer på besök osv. Vaknade inte förrän de andra hundarna förde liv.

"Jag, tigger? Jovisst! Och?!!! Hit me´ godiset!!"

"Hörru du..!"

"Hörru! Hörru! Blir det nå´ godis, eller?!!"

Som sagt, Linus var ju en hund som aldrig hade fått uppleva nöjet att samarbeta med sin flock, och jag menar då att man måste prestera något innan man får något (läs: godis). Förra året fick jag infallet att testa om det gick att lära Linus en enkel konst. I början var det totalt omöjligt; Linus fattade ingenting. "Vadå? Hit me´ godiset, krångelmatte!!", visade han både förvirrat och smått irriterat. Men en dag så föll poletten ned; han förstod "Snurra!" (motsols). Självklart så måste man ju då fortsätta och påbörja "Cirkel!" (medsols) som var totalt omöjligt - i början. Men sen så!! Seger!! :) 

   Bara för några veckor sedan så bjöd mina tre hundar, Spirou, Pingu - och Linus på "trippelsnurra" (alltså alla tre snurrar samtidigt) ute på gårdsplanen. Jag blev mäkta förvånad att det fungerade. En dag kom jag på att det här måste jag ju filma och föreviga, men jag fick inte till det. Det blev för svårt att så där spontant samtidigt filma, alla kom inte med, så jag deletade filmsnutten, tyvärr. "Äh, jag kan göra ett nytt försök sen.", tänkte jag... Vilket jag nu ångrar.
    Sen gjorde jag faktiskt ett nytt spontant försök - förra veckan, men nu bara med Pingu och Linus. Men... jag fick inte till det, som sagt det är svårt att filma samtidigt, bägge hundarna kom inte med (en snurrar för långt bort och den andra precis intill mina fötter). "Äh!", tänkte jag och deletade filmsnutten, "Kan göra ett nytt försök sen, och då rigga upp kameran." Ja, att man aldrig lär sig. Det där "sen" försvann ut i evigheten.

Den sista tiden var Linus hur matglad som helst; han åt upp både frukost och middag (trots hans bristande tandantal); han blev själaglad när man frågade om han var hungrig eller att det var middagsdags. Han studsade i vild glädje in mot köket (ja, där skulle alla dessa som gett menande blickar sett honom).
    De sista veckorna var han även mer på och uppfordrande mot brorsan; det skulle vara både godisutdelning och soffmys samt koppelpromenader. Vilket han också fick, och så även hans sista dag i tisdags. 

Mys i soffan.

 Även om mycket nu har blivit enklare; tvättmaskinen behöver inte längre gå på högvarv med alla kissiga hundfiltar och jag behöver inte längre kolla noga var jag sätter fötterna på morgonen och man slipper oron över om det nu är dags för det där sista veterinärbesöket, hur hade syrran gjort och tänkt, så är tomheten så hiskelig.... tom.
  Att det blev så snart efter Spirous bortgång gör ju inte saken så mycket bättre. Det är även bara ett halvår efter Wilbur gick bort. Vilket år, 2015! :(

Saknar dig faktiskt, lillpysen. <3 Hälsa syrran!

Nu är det tomt här hemma; bara en hund kvar... måtte det inte hända honom något!! Huva! Hemska tanke.