Kärran avslöjar... :) Lite fler hundträningsfunderingar

Det här blogginlägget påbörjade jag i slutet av oktober, men sen kom "nåt annat" emellan, och blogglusten... bara dog. Sen har jag lite då och då försökt färdigställa inlägget.

 För ett par blogginlägg sen så hundträningsfunderade jag ju om oxfilé och hästbajs. Min funderingsfråga var helt seriös, och till min stora glädje upptäckte jag att en vänlig själ svarade. :) Tack!! Tack för responsen och träningstankarna.

Tänk att numera är det ingen som sitter/ligger i snurrfåtöljen... Den sista tiden var det ju bara Spirou som använde den. Keaton och den yngre Wilbur låg där ofta... men nu finns ingen av dom, snurrfåtöljnyttjarna, kvar längre.

Ni undrar säkert (är nyfikna) över rubrikens teaser, vad jag tänker avslöja? Jo, att i den där träningsfunderingsfrågan var det - förstås - egentligen varken oxfilé eller hästskit på riktigt, utan jag fantiserade ihop det för att få störningarna/frestelserna mer konkreta i ett försök att få de som inte har hund som är så betagna i olika dofter att förstå. Ja, där kom avslöjandet; dofter.

 Jag har ju en längre tid (det senaste året eller rättare sagt åren) jobbat med - istället för mot - störningar/frestelser som ju finns därute. Vare sig vi vill det eller ej; de finns där!!
    Alltså jag har kört "life reward"-stuket: "Du får - om du först gör som jag vill". Jag tycker att det har fungerat - men inte fullt ut. Pingu-grabben har fattat grejen - men som sagt, inte fullt ut: Han fuskar! ;) 

Jag har en längre tid kännt att "folk" inte fattar grejen (samtidigt som jag uppskattar deras ärlighet): "Äh, det är ju bara att säga till hunden att låta bli! Det är förbjudet!!" samtidigt som "de" kan bli förgrymmade över att "de andra" är så klantiga och hänsynslösa med att tappa godisar över träningsplanerna. "De sabbar ju min hundträning när de dräller godisar över hela planen!", morrar de i kör samtidigt med att deras hundar raskt och glatt tuggar i sig godisresterna i gräset.

Men hallå!!! Alla (!) dräller ju lukter - överallt! Över hela förbaskade appellplanen, agilityplanen och överallt jag och min hund går.
    Vad är egentligen den stora skillnaden? Alltså mellan godisfrestelser och doftdito? Förutom att du själv inte ser dofterna, och inte heller kan plocka bort dom; dom är kvar vare sig du vill det eller inte!
    Bör jag gå omkring och vara sur och grinigt jämt; "morra" över hur "andra" sabbar min hundträning samt överrösa hundskrället med förbudsord twentyfour/seven, typ?

Saknar honom!

    Förr i tiden blev man halshuggen (typ) om man kom med en löptik till träningen/tävlingen (vissa vill förstås göra processen kort fortfarande, vilket är tråkigt), men nu är det helt legitimt (eller borde i alla fall vara det) - om man visar hänsyn (just det, ja, det där viktiga lilla om:et). När ska det bli "legitimt" med tappade godbitar, alltså något som man ju inte gör avsiktligt (till skillnad mot att deltaga med löptik)?
    Nej! Jag vill inte få ännu fler frestelser/störningar på planerna, bara ändra folks inställning och tänk. Så undvik (!) att tappa godisar om det går. Tackar på förhand.
    Fast tappade godisar stör inte mig personligen så himla mycket - utan jag välkomnar istället dom (men det behövs ändå inte bli fler). Skillnaden mot luktfläckarna är att jag ser godistappfläcken - och kan då lättare jobba med fläcken (och eventuellt plocka bort den om jag nu skulle vilja det).

Undrar hur valpen kommer bli? Pirrigt.

Nu till Pingu-träningen...

 Sen den där Kenth Svartberg-föreläsningen så har jag tagit med mig framför följande saker:

1. Dra ut på tiden (vi talar alltså om sekunder) mellan mitt "Yes!" och själva godisutdelningen (undvika att ha godiset i handen), och för att verkligen förstärka samspelet mellan mig och jycken så kutar vi glatt iväg några meter från punkten där "yes:et" kom. Men samtidigt random belöna på plats för att kunna ge en bra och tydlig belöningsplacering.
2. Försöka få jycken komma in i "Det roligt är att utföra tricken/momenten"-mode, alltså att jycken bör tycka att själva jobbet/utförandet är minst lika roligt som belöningen. Haha! En utopi, typ. ;) 
3. Att aldrig glömma bort att vara tydlig när träningspasset är slut. Influens inte bara från Svartbergsföreläsningen utan även från ovan nämnda bloggkommentarsskrivare.
4. Att försöka både att komma ihåg och att även få Pingu att gilla att bli omklappad innan/under godisutdelningen. Ja, vid godisutdelningsproceduren visar han ofta mest hur mycket han ogillar att bli klappad: "Sluta larva dig! Hit me´ godiset, irriterande dum-matte!!". Om jag tänker efter så är det när han förväntar sig godis som han visar sin tydliga ovilja att bli omklappad eller lekt med (annars gillar han vild lek och ömsinta klappar). Aha! Jag borde alltså ha olika belöningsord! Hmpf! Och hur sjutton ska jag komma ihåg det "i stridens hetta"? Har ju fullt sjå att hålla reda på "Yes!" och "Varsågod!", ju.

 Jag har även de här senaste träningstillfällena kommit ihåg (!) att "bemöda mig" att arrangera och ställa ut en stängd belöningsburk som finns där som en uppenbar störning/frestelse. Mina träningspass brukar oftast vara så hiiimla spontana så några förberedande "arrangemang" hinns liksom inte med ;).
    Godisburkens funktion är dels för att få störningen, dels för att pränta in (gäller både hunden och mig själv) skillnaden på de två belöningsorden "Yes!"/alternativt klickern (belöning med godis) och "Varsågod!" (tillåtelse att kuta iväg till belöningsburken/alternativt luktfläck och dels slutligen för att förstärka samspelet matte/jycke genom att gemensamt kuta iväg och få hjälp att öppna godisburken.

Jo! *fnissar lite för mig själv* Härom kvällen körde Pingu och jag ett superspontant torr-rallypass i P-huset. Vid ena sidans p-rutor låg en tillplattad, spräckt och särdeles vämjeligt motbjudande plastkasse med nåt vidrigt äckelblött innehåll. "Åhhhh, så intressant och väldoftande!!", visade Pingu. :) *urk* (min kommentar).

  Vi påbörjade träningspasset på motsatta sidans p-rutor (ja, vi höll oss vid sidorna eftersom av nån märklig anledning så körde folk ibland förbi oss med bilar i P-huset), och det gick rätt så bra. Men sen när vi avancerade och körde på samma sida som äckelpåsen...
    Det var sååååå svårt att koncentrera sig visade Pingu. Jag blev faktiskt för några sekunder riktigt förbaskad på hundskrället (och Pingu blev förvirrat låg, vilket är nåt jag absolut inte vill). Jag skärper dock till mig, är envis som synden men också lite förnuftig och drar oss bara nån knapp meter längre ifrån den ljuuuuvligt förföriska äckelpåsen. Och Pingu grejar det!!
    Jag är smart (om jag får säga det själv) och inte utmanar för mycket, där intill äckelpåsen, utan det blir ett hejdundrande "Varsågod!!" - och jycken fick kuta iväg till äckelpåsen och slicka i sig högst två slick!! (påsen var verkligen uräcklig!!), sen drog jag jycken därifrån. Pingu slickade sig rätt så nöjt om nosen *urk* (bara han inte blir sjuk nu, tänkte jag). Därefter fortsatte vi träningen på den motsatta sidans p-rutor med en matte (alltså jag) som var så på - och jycken går som på räls med en helt underbar attityd!! Lycka!!

Alltså, om jycken kan köra så här på träning så ska det - ta mig tusan - även gå på tävling!!

 Tänk att jag aldrig mer kommer lite smått irriterat behöva säga med en uppgiven suck: "När ska du lära dig att stänga dörren efter dig?" Saknar dig så..

(Om ni undrar vad de där kursivt skrivna texterna är för nåt, så är det mina tankar som plötsligt vandrar iväg till annat.än själva blogginläggsämnet, ofta påkomna tankar beroende vad som händer runt mig eller var min blick råkar söka sig medan jag försöker fundera på bloggämnet. Känner mig lite schizofren med tanke på de hastiga kasten från taggat pepp med dröm om framtiden till vemod och sorg samt saknad i hjärtat. )

 

The magical klicker rules! :)

 Lite vardagslydnad....
    För en tid sen började Pingu med ofoget att i sin euforiska och virvlande fartiga "Vi är på väg hem!!"-dans i korridoren på jobbet att halvskrämt varningsvoffa. Jag vet inte, men jag misstänker att han ser sin egen spegelbild reflekteras i dörren. Ja, vem har påstått att spaniels är smarta? Man hör skillnad på hans voffande; först glädjevoff som lite då och då går över till varningsvoff när han kommer närmare dörren. Han springer alltså fram och tillbaka med kopplet i munnen.

Jag har barskt och bestämt verbalt försökt att korrigera honom - men utan bättring. Det enda som händer är att jag blir på dåligt humör och Pingu... tja.. inte vet jag. Han bryr sig i alla fall inte så särkilt mycket. Tycker nog mest att matte är dum och tråkig när man egentligen borde vara pigg (!) och glad efter en lång arbetsdag. Ja, Pingu sover ju mest på jobbet, till skillnad mot hans matte... Just det, ja!

En dag kom jag ihåg att plocka fram klickern och klicka precis exakt innan jag misstänkte att Pingu, sin vana trogen, skulle börja varningsvoffa. Tja... det tog typ en hemgång per dag i typ två dagar, så nu är hans varningsvoffande finito. Tala om att förekommande positiv förstärkning funkar!! Behöver knappt använda klickern något mer där, inte.

    Okej, jag får väl erkänna: Jag har fått en bieffekt... jycken är nu mer benägen att trava intill mig istället för att rusa åstad som ett vilt jehu i korridoren, men den bieffekten kan jag faktiskt leva med. :) (allra helt med tanke på att det finns risk att nån utomstående kan råka komma gående i korridoren; alla älskar inte hundar.. har jag hört. ;))

Jag har även testat att använda klickern i skogen, eller rättare sagt där i skogens utkant, där man släpper lös  hundeländet som då mer än gärna bara rusar åstad i sin glädje i att vara lös och fågelfri (eh?); jag vill inte att han kutar iväg i full kareta: Jag vill ha kontakt - även just där i själva "släppa lös"-situationen. Men... det är tydligen mycket svårare i den alltid så spännande SKOGEN.
    Först funkade det inte alls med klickern; det blev surt och grinigt ändå när jag blev tvungen att barskt hejda hans framfart. Alltså, jag har inga större problem att få tillbaka honom. Det är bara det att jag vill slippa att det varenda skogspromenad ska behöva påbörjas med att hundkräket och jag, hans matteelände, blir osams, typ. Var eviga gång! Därav klickertänket. Men jag gav först upp...

Fast... sen (ett antal dagar senare) testade jag igen. Och det funkade så mycket bättre när min klicktiming satt; lyckades att klicka exakt precis när han vände på huvudet för att ge mig en mycket kort och kvick blick *klick* innan han rusade iväg... och han rusade inte iväg! Att ovan nämnda klickerträning i jobbkorridoren också finns kvar i hans minne har väl också en del i saken.

Idag (alltså den dagen jag nu skriver just denna text, denna mening; detta blogginlägg har plitats ned över en längre tid när andan har fallit på) så "fuskade" Pingu igen, med andra ord; jag får ju inte bara sluta belöna honom... så där "cold turkey". 

 

Vem ska bära tomteddräkten i år då? Ja, inte är Pingu ännu värd att axla det hedersuppdraget... Nä, det blir ingen tomtesaga i år...

Keaton som tomte, och Spirou som en vanlig tomtenisse.

 Sen fick Spirou ärva Keatons tomtedräkt.

Tänk att nu är även lillpysen borta! Lilla Linus. Saknar. Att han "passade på" precis under den där ynka timmen när han var ensam. Stackarn! Undrar vad som hände? Men han såg ut som om han sov (fast med öppna ögon), så lugnt och stilla. Hoppas det gick fort..

Saknar dig faktiskt, lillpysen.

Rallylydnadsträning - på riktigt. Alltså banträning.

Måste säga att de här två senaste banträningarna har gått rätt så hyfsat - minst sagt, med tanke på hur det brukar se ut när vi har tävlat då han har - på sekunden vi kliver över kantbandet - börjat stornosa med minst sagt sträckt koppel alternativt frustrerat (?) storvoffa på mig.

 Vid banträningen uppe på brukshundklubben (förra söndagen) hade vi (Rosie, Sharon, Sheena, Pingu och jag) - förutom alla ordinarie doftstörningar - även en agilitykurs precis intill samt som ytterligare extra störning: en bortglömd gammal, smått tillplattad, fylld bajspåse strax intill startskylten. :) Alltså, det där med bajspåsestörningen var inte medvetet; det bara blev så. Speciellt när det är två virriga rookies som försöker bygga rallylydnadsbana. ;) 
    Detsamma med agilitykursen (där förresten alla var jätteduktiga, instruktörer som kursdeltagare, i alla fall det lilla jag nu noterade. Jag var faktiskt mer koncentrerad på vår egen rallylydnadsträning, men lite nyfiken var jag på vad som skedde bakom ryggen på mig. Det värmde i ens gamla instruktörshjärta när jag hörde de unga instruktörerna peppande ropa: "Spring! Spring! Spring!" när kursdeltagarna kom till målrakan - precis som man själv brukar göra. Ja, det var ÖHU-agilitykurs, och instruktörerna var ens egna gamla (?) kursare, min stolthet. :) Hihi! Kommer ni ihåg att ni fortfarande läser i en parantes? En ganska lååååång parantes.) den störningen var inte heller planerad.

Sheenas framfart i rallybanan var oslagbar. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge. Sicken hund!! :) Det var alltså den allra första gången hon körde rally, och den hunden är påhittig - om man vill uttrycka sig så. ;) 

Innan rallyträningen körde Pingu och jag lite agility. Pingu var först jätteduktig, sen var han inte lika duktig, sen blev han duktig igen. ;)

 Lite då och då under rallyträningens gång så kom jag på mig själv att undra om det kanske är för kallt för hundarna som väntar i bilen. Jag hade ju varit där på brukshundklubben ett bra tag... men... Nej! Det finns ju inga hundar i min bil längre som väntar... Bilen är ju... tom.

 Så enkelt allt har blivit så plötsligt... och tomt.

 

Strax innan rallybanträning inne på Hundloftet (i torsdagskväll) med Katarina, rallyproffset, som coach: Pingu kikar ut från toan medan de inneboende jyckarna Zero och Izza kollar in inkräktaren eller gästen om ni tycker det låter trevligare.

Sharon (som skulle tävla helgen efter) och Pingu väntar lugnt och förväntansfullt medan mattarna banvandrar. Men hallå?! Jag tar ju bilden. Jag banvandrar ju inte. Hur gick det här till egentligen?

 

Ser ni kroken som Pingu är fastkrokad i? Jo... innan jag hakade fast kopplet kände jag min vana trogen hur fast och stadig kroken var fastsatt i väggen. Stadigt nog tänkte jag. *harkl* När vi sedan gick därifrån satt den inte lika fast i väggen längre... Sorry! *host, host*

Egentligen kanske jag inte ska lägga ut den här bilden, men (lättroad som jag är) så tyckte jag det var komiskt att målskylten fick bli utanför dörren. *fnissar fortfarande*

Vad jag tar till mig efter dessa två banträningar:

• Att även muntligen förtydliga för Pingu att man ska sitta framför matte hela vägen i 1-2-3-steg bakåt med ett tydligt "Framför - sitt!" (med betoning på "Framför"). I sin frustration (?) i att inte riktigt förstå vad som förväntas av honom (det är ju just vid denna skylt som han ofta brukade (Tack, klickern! ;)) börja vaffa) drar han sig för varje sitt mer och mer mot fot-position istället för att sätta sig framför mig.
• Vid den första träningsrundan fick jag en uppenbarelse!! Jag blir ju spänd och dan bara för att det är bana och att mina träningskompisar glor på mig. Störtlöjligt, ju!! Den sannolika anledningen varför jycken blir som förbytt meddetsamma man tar klivet över tävlingarnas kantband är för att jag blir stel och "konstig"; jag blir inte nervös, men får den där "Nu gäller det!"-känslan i kroppen. Fick tipset av Katarina, rallyproffset :), att vid varje stopp andas och tagga ned (vilket jag också gjorde vid de följande rundorna - och det gick mycket bättre.
• Eftersom jag ju vet att Pingu hastar åstad och går alldeles för långt före mig; förtydliga med ett "Här!" och klappa på benet vid varje start (startskylt samt sträckor mellan skyltarna) innan mitt sedvanliga "Kom!" för att visa var jag vill ha honom.

Förutom ovanstående punkter så var Pingu med god kontakt nästan hela banorna, i alla fall mycket bättre kontakt än det brukar.
    Att tävla inomhus kanske också är "vår grej". I alla fall om vi får startnummer 1. :)

 En vision jag har för rallyn är att det ska vara ett fint flyt (inte så där dumt kantigt och oflytigt som det brukar kännas). Man är ju agilitynörd i grunden där man ju alltid försöker nå detta flyyyyt. Ett flyt som nästan är viktigare än själva resultaten. Har ibland fått tanken att ha musik till när jag tränar för att lättare komma i rätt mode. Rallyfreestyle, typ. :) Jag har dock aldrig lyckats få till det.

Pingu passade på att ta sig en tupplur medan vi byggde om banan.

Sharon däremot satte sig bekvämt på sin (!) stol och övervakade banbyggararbetet samt banvandringen.

Vissa andra snarkade vidare.

Häromdagen roade jag mig att stjärnmärka 2016 års tävlingar i SBK-Tävling, och att även föra in dom i min fickkalender. Mellan vecka 18 och 30 blir det tävlingar varje helg!! Hur ska det gå?!! Hur ska jag orka det? "Eh? Måste du tävla varje tävling?", frågade min jobbkollega undrande. "Duh! De är ju där - då måste man!!", svarade jag och tänkte på varför bergsbestigare klättrar upp för värsta bergen. Typ samma sak, ju!
    Trettio tävlingar sammanlagt (hittills) blev markerade varav elva är rallytävlingar. Ta mig tusan om inte jycken (läs: vi) ska fixa rallyn!! Det skulle va nåt det!!
  

Snart flyttar lillparveln in. :) (om allt går som man tänkt)

Undrar när Linus "kommer hem"? Det har nu gått fjorton dagar... nästan.

"Call Front Bark at Owner" är Pingu specialité. Öh! *tänker efter* Nä, förresten.. alla är Pingus specialité-skyltar (förutom "Chase Tail"). :)

Drar mig till minnes Spirous ögon, hans lugna (?) ögon där på ultraljudsbritsen. Undrar vad han kände?

Lillparveln. Snart.

 Nu på torsdag är det rallylydnadskurs "Vad tittar domaren på?". Kommer bli intressant att se hur kursen är och hur den är "domarvinklad". :)
   Och på lördag är det agility-DM!! :) Och sen börjar inomhus-agilityträningen. :) Och så lillparveln! :)

"Vår ljusnande framtid är..."