Agility-DM 2015 i Väsbyhallen

Jaha, så var det dags för 2015-års sista agilitytävling.. för oss, alltså. De andra agilitynördarna tävlar väl året om.

Jag hyser ju lite agg mot att tävla inomhus; hatar trängsel och den ofrånkomliga (?) höga och stressande ljudvolymen med framför allt uppstissiga och skälliga hundar samt förstås hejaropen. Det sistnämnda är självklart uppskattat och trevligt, men det minskar ju inte ljudvolymen liksom. Och så måste jag tillägga att de allra flesta försöker tysta sina hundtelningar inklusive mig själv.

Ja, jag blev faktiskt först lite överraskad hur Pingu uppförde sig därinne i hallen; när det var dags för uppvärmning så började han storvoffa direkt utanvör hundburen, innan vi hann göra nåt överhuvudtaget. Det är väl förstås den uppskruvade stämmningen i hallen som blir så påtaglig.
    Haha! Okej, innan hans storvaffande så stannade han faktiskt plötsligt först upp - och började stirra upp i taket en liten stund. "Öh? Vad glor du på?", undrade jag och tittade upp...

... och det han glodde på var detta: fläktarna. :)

 Jag brukar ju undvika (rata) att tävla i inomhushallar - för jag riktigt, riktigt avskyr den höga volymen; jag blir sur och grinig - och stressad - och min hund blir förstås likaså. Bläh!
    När jag satt där i min stol och surade över det övermäktiga stimmet, så dök denna tanke upp: "Men.. du kan ju inte - här och nu - göra nåt åt oljudet, så glöm det! Håll för öronen eller nåt, män´ska! Och lugna ned dig! Ät din matsäck, coola ned och njut av agilityunderhållningen, det trevliga sällskapet eller ta en avslappnande tupplur - eller nåt. Passa på och njut när det är något tystare och mer lugnt; vid banvandringarna och/eller under banombyggnad." Ja, så försökte jag övertala och skjuta bort de negativa tankarna. ;) Och det funkade... typ.
   Jag blev även lite förundrad (?) över att ovanligt många hundar påvisade "avståndstagande signaler". Alltså fler en vad det annars (utomhus) kan förekomma på agilitytävlingar. Så man kan väl anta att även hundarna blir påverkade av den stressande omgivningen.
   Haha! Nu låter det som om jag vill förbjuda inomhustävlingar - men så är inte fallet!! Fast... arrangörer kan (och säkert även också gör) tänka på just det här med vimlet i start- och målfålla samt även in- och utfartsvägar, men det kan inte vara lätt eftersom väggar liksom står där de står och även samma problem utomhus där träd, diken, förrädiska gropar etc är placerade där de är... placerade, liksom.


Sluta gnäll! Till saken, tävlingen...
 
 För dagen var det fyra lopp: lagklass och individuellt, både hopp- och agilityklass. De två lagklassloppen blev inte filmade, så jag försöker minnas loppen nu i kronologisk ordning...

Första loppet, hoppklasslag med det eminenta laget vid namn"Knasligan". Say no more... :) Sharon och Frasse tog sig i mål, men Tee och Pingu gjorde det inte. Med andra ord, precis som vi förstod hur det troligtvis skulle gå.
    Pingu var allmänt flamsig hitan och ditan, men vi höll oss på banan - även efter sista hindret. Pingu fick återse sin speciella tävlingsboll; han dragkampande glatt och vilt med den. Allt frid och fröjd! Kul!!

Sedan var det dags för Hoppklass, individuellt...

    Pingu tjuvstartar. Efter det andra hopphindret så kommer jag fel; hade ju bestämt att inte göra bakombyte innan tunneln, men men... det grejar sig ändå. Efter samma tunnel och precis innan nästa hopphinder känner jag att jycken börjar dra sig bakom min rygg (!) men jag får fram honom och han skuttar så fint hindret.

Han kutar så fint in i den gula korta tunneln (vid banvandringen var jag orolig han skulle istället ta hopphindret som egentligen står i samma raka linje som han kommer ifrån). Pingu tar slalomingången finfint (vi sajfar sen i slalomet). Det är allmänt vaffigt, skuttigt och väldigt mycket kollande på mig (istället för att kuta rakt mot hindren, en sådan slöseri med bantid, sånt har vi egentligen inte tid med, om man tänker resultatmässigt).

Jag är alldeles för sen med att ropa Pingu vid den tvära "U-svängen", men han kommer tillbaka. Jag är även alldeles för otydlig - och sen (hade jag varit snabbare/tydligare så hade det gått) vid det tredje hindret från mål. Missförstånd - och disk. :) Äh, sånt som händer. Jag var glad över att jycken var med mig hela banan och även efteråt. Det glatt dragkampades ordentligt med tävlingsbollen. :) 

På bilden ser det faktiskt ganska folktomt ut, men det blev mer folk- och hundvimmel sen.

Agilityklass, individuellt...

   Jag förekom jycken, så ingen tjuvstart. ;) (Ja, det är ju ett förfärligt bra sätt att "lösa" det problemet.) Medan jag hade tittat på de andra tävlandes lopp, så bestämde jag mig för att inte göra bakombyte före balansbommen (som jag hade velat lite fram och tillbaka under banvandringen), men... om jag hade kutat på - och inte fortsatte mitt dumvelande - så hade jag hunnit med "framförbytesvarianten" som hade blivit mer flytig - och framför allt mer fartig (vilket det ju nu inte blev). Jag har hört att det här med agility går liksom på tid. ;)

Pingu-grabben sätter tassarna så fint på kontaktfältet! Sedan är han på väg mot fel tunnelingång, men han ändrar sig (lyssnar på sin matte, kanhända?), sedan full fart (i spanieltakt, alltså) framåt. Och han grejar gungan!!!! Jippeee!!! No problemas! No tvekan alls!! Heja Pingu-grabben!! :)

Han missar slalomingången, är fullt upptagen med att vaffa, månntro? (börjar bli så smått trött?). Han fixar dock hela slalomet vid andra försöket. Hahahaha! Sedan kommer upploppsstrulet. :) Tja, det upploppet körde vi typ ett steg fram och två steg bakåt. Men spela roll! Vi hade kul!!! Skrattande kutar jag i mål - fast diskade (tre vägran).

Efter målgången så ratar han först mig; han försöker istället börja flirta med en pudel. Men flirten avbryts direkt av mig (fick tag i Pingus svans) och han intresserar sig istället för den speciella tävlingsbollen; han kampar glatt och friskt medan vi tar oss raskt ifrån start- och målfållestället (samt in- och utgångstråket).

Ahhhh, vilken skön pausbild!! Vad skönt med tystnaden och lugnet utanför tävlingshallen. Ni ser väl månen på den klara himlen?

 Jag passade på att gå ut lite då och då, inte bara för att rasta av Pingu - utan även för att komma ifrån oljudet därinne i hallen. Tyckte ibland synd om alla funktionärer och domare som var mer eller mindre instängda i denna höga ljudvolym. Fattar inte hur domarna - och funktionärerna - orkade koncentrera sig - hela långa dagen. Visserligen bytte domarna av varandra - och förhoppningsvis även funkisarna, men ändå.

Jo!! Favvo-Felix!! Felix, 10,5 år gammal ESS, pensionerad agilityproffs fick ju köra som efteråkare i en av small-klasserna. Åhhhh! Jag blev faktiskt riktigt rörd över att se hans lycka att få åter köra tävlingsbana, och även över att se hans mattes glädje att få se sin hund lycklig. *får tårar i ögonen även i skrivande stund*
   Sedan, där på plats efter Felix skuttat i mål, vandrade tankarna istället till Spirou. Saknad. Tårfyllda ögon. Det här var den första agilitytävlingen utan min fina Spirre som hejarklack. Men samtidigt... så enkelt det är med enbart en hund.

Bästa Pingu, lugn och fin. Faktiskt. 

En liten parantes: Pingu har inga bekymmer med hundmöten; allra oftast glor han lite men väljer sedan att fortsätta promenaden - och kollar in sin matte om man möjligtvis får nån godbit för beröm godkänt i uppförande.

Det sista loppet för säsongen: Agilityklass, lag...

Sharon var den enda som kom i mål - trots mattesnubbling och fall mitt i banan!! Frasse diskade sig och Tee hade åkt hem.

Det var en svår start med hopphinder "på snedden" (samma som upploppet i föregående klass, fast åt andra hållet), men vi "typ" grejar det. Framför allt tar "vi" inte den hägrande balansuppfarten (som en del andra gjorde).

Nu minns jag inte riktigt, men jag antar... att vi åter blev diskade på grund av för många vägran; i det här sista och fjärde loppet så kunde Pingu inte längre forcera slalomet. Han var väl trött i skallen? Fast efter några försök så tog vi väl oss igenom alla portarna. Resten av banan funkade väl bra - speciellt gungan. Jiippeee igen!!

Men sen... *suck*
    Tala om att 2015- års agilitysäsongsbägaren blev nedsudlad med igenproppad solk. "Varför? Varför nu? Den sista tävlingen, det absolut sista loppet.", suckade jag djupt *suck* medan Pingu stod helt stilla intill mig med undrande blick varför han inte får sin tävlingsboll.
   Ja, det var faktiskt många varför just då - och även nu efteråt. Vad som hände? En liten incident som jag inte vill/bör fördjupa mig i här, för en tredje part kan bli satt på pottkanten, typ, och det vore väldigt dumt.

 Det var ju inget kul avslut på säsongen, men samtidigt... (ja, nu börjar det där förnuftet poppa upp igen med kloka tankar om att jag kan inte göra nåt åt situationen; den har redan liksom hänt) ... så var det kanske bra att "incidenten" hände just då; nu har jag ju hela vintern på mig att få jycken ännu bättre - och vi har ju redan kommit gaaanska långt. Ja, jag tar mitt ansvar!
   Samtidigt så kan jag inte låta bli... att undra varför inte "andra" även kan ta sitt? (och varför --- om man samtidigt hoppas att det inte blir ---? *ruskar suckande oförstående på huvudet*) Men.. det kan jag inte göra nåt åt. Så åter igen studsar ansvaret tillbaka till mig.

Apropå studs...
    En filmsnutt hemifrån.

Pingu går - sin vana trogen - lugnt och stilla ut för en första morgonkissning - eller inte då. Ja, vad var det dom säger om hur viktigt det är med uppvärmning och sånt.. Tja... Pingu har i alla fall inte lyssnat.

 

 Detta Pingu-skutt är hans sedvanliga sätt att "gå" ut på tomten - all tid på dygnet - som ofta har föregåtts av en stunds ivrigt "tjat" från hans sida. Jag menar, jag lyder inte precis genast varje liten vink han gör.

   Ibland undrar jag om han möjligtvis hör eller känner vittring av något utanför, för han har väldigt ofta - minst sagt - bråttom ut. Ibland skuttar han rakt fram som på filmsnutten, men lika ofta tar han vänsterkurvan - slickad runt husknuten - i full kareta (utan skutt) och bara storvoffande försvinner bort "i fjärran".
   Vill poängtera att även om Pingu här bara ruuuusar ut bara jag öppnar dörren, så kan jag med ett (!) enkelt och lugnt - men alert - "Stanna!" få hejd på byrackan, bryta hans framfart så att han slirar uppe på altangolvet. Visserligen är detta en väl invand och relativt störnngsfri situation, men jag vet ju att det går att bryta hans framfart här - så då ska det ta mig sjutton även funka vid andra tillfällen.

Ett STORT GRATTIS till alla DM 2015-guldvinnare!! Ni är bara bäst!! :)