En WO och tre disk. Agilitytävling på Nynäshamns BK

"Och imorrn är det åter agilitytävlingsdags... (och jag kan tyvärr inte låta bli att tänka: Tänk om...)", citat från gårdagens blogginlägg.

    Jag behövde inte oroa mig för "tänk om", för Pingu höll sig inom banornas ramar - hela dan. Ja, hela dan och hela dan? Jag och jyckarna kom inte dit förrän cirka två timmar - minst - efter alla andra. Dagens första banvandring (som jag alltså borde varit med på) var klockan åtta. Då var jag fortfarande hemma. Vi kom väl iväg cirka en timme senare, alltså strax före nio. Och så tar det en kvart - eller två... eller flera - att ta sig till Nynäshamn. Men jag var nöjd över att ha tagit det lugnt.
    Ärligt talat, när vi nästan var framme så var det sååå hääär nära att jag vände bilen och åkte hem igen. Ja, en sådan stor lust (inte) att tävla hade jag. Varför detta? Jo, för det började att regna. "Näe! Vägrar att tillägna en tävlingsdag med att bli blöt!", muttrade jag surt i bilen. Men det slutade precis till vi var framme på parkeringen. :) 

Pingus första lopp var ju förstås helkört när vi äntligen kom fram, men jag var glad att vi hann "i god tid" till hans andra lopp. :) Det vill säga typ mer än cirka tio-femton hundar innan vår start. Det var gott om tid att snabbrasta honom innan starten - samt att flyktigt få banan beskriven. Och så hann jag ju förstås även kolla in banan genom att se hur några av de andra före mig körde. Hoppades bara att åtminstone de hade varit med på banvandringen och memorerat banan rätt. :)

Agilityklass A

När vi går in för start upptäcker jag att de tre första hopphindren står i en mer sned linje än jag trodde från ringside. "Hm?", tänkte jag lite fundersamt medan jag försökte få Pingu att sätta sig ned. 
    Pingu far iväg (som vanligt) rakt in i banan och får en rackarns vid sväng tillbaka - och jag ser inte att när han springer tillbaka vigt och fint hoppar det tredje hindret bakifrån av rena farten bakom min rygg. Jag blev bara förvånad över att när han sluter upp vid min sida plötsligt dyker upp "från fel håll", typ.
    Resten av banan känns riktigt bra - trots att jag vid målrakan plötsligt upptäcker att det står ett däck där. "Oj!", tänker jag samtidigt som jag vrååålar "Dääääcket!!". ;) Jag har ingen aning när vi rusar in mot målfållan hur loppet egentligen - enligt banskissen - har gått, men det kändes som en seger! Fast jag anade ugglor i mossen eftersom jag inte hörde några stående ovationer från publiken. :) Spela roll! Pingu och jag hade kul. 

Tänk att jag bli så mycket mer koncentrerad och taggad när jag inte går banvandring. Jag känner det där extra snäppet fokusering riktigt bubbla i kroppen. En trevlig känsla. Och det smittar ju av sig på jycken. "Åh, äntligen är matte med!!", visar och skuttar Pingu glatt.
    Fast på filmsnutten ser det inte alls ut så fort och fint som loppet kändes. Irl kändes det som om man var värsta VM-sprintern, men i filmklippet... mer som en studsande, fet köttbulle med en vilt voffande hund skuttande bredvid sig.

Hoppklass B

På banvandringen... ja, jag hade faktiskt lite halvseriösa funderingar att helt medvetet skippa banvandringen, men bestämmer mig för att inte gå så många varv som jag annars brukar göra - i ett (desperat?) försök att få till den där extra tändningen. 

    Det blev alldeles för vida svängar i starten, men det blir rätt och fint ändå.... sen kom min stora fadäs; det enda jag tänker medan Pingu är inne i tunneln är att jag måste skynda mig på raksträckan för att hinna visa ordentligen in till slalomet (en ganska svår slalomingång) och precis när jag passerar långhoppet så tänker jag för mig själv: "Men vad gör jag?!!! Dumsnut!!!". Ja, jag missar helt att visa mot långhoppet - och jycken gör ju som jag visar; springer förbi. Haha! Äsch! Eller "Attans!!", som jag utbrast högt på banan.

    Förutom det kändes även det här loppet riktigt bra, men det där extra snäppet fokusering och taggning lyser med sin frånvaro. Hur sjutton ska jag få till det - fast jag har memorerat banan innan?

Jo, en liten kul grej (som jag kom ihåg nu, måndag morgon)...
    Pingu och jag hade startnummer 1, och vi får stå och vänta ganska länge innan alla funktionärer var redo (eller vad de nu väntade på). Efter en stund råkar jag se ut över banan... och upptäcker att alla hoppbommarna ligger ju kvar på marken (efter att domaren har "hjulmätt" banan). Jag går fram till sekretariattältet (där det pågår vild aktivitet... typ) och undrar om bommarna verkligen ska ligga på marken. "Jo, men vi tyckte att det skulle bli lättare så!", skojar en tjej tillbaka medan 2-3 stycken rusar ut på banan och fixar. :) 
    Nu ångrar jag mig lite. Det skulle ha varit skojigare om jag inte hade sagt nåt, och vi hade gått fram för att starta - och kanske även gjort det - med bommarna nere. Så lättroad är jag.

Agiltiyklass B

När Pingu och jag för dagen äntrade tävlingsplatsen så var han väldigt jobbig, men inte så extremt odräglig som han var dagen innan på Hundens dag i Waxholm. Fast sen inför de två första loppen var han faktiskt relativt lugn, men inför detta lopp... Det var som att vända på en hand; från hans ordinarie flamsighet till rena gläfs och gny och utlovad evig kärlek.... till nån söt hundtjej, måhända? Eller kille. "Spela roll", säger Pingu själv. "Bara dom är söta och luktar gott, så..."

    Han spanar trånande medan hunden före oss kör, men det behöver absolut inte vara denne. Jag vet nog hur fel min hund kan få för sig. Hans kan önsketänka så att hans söta öron faller av i fantasiblåsten. (?)

När jag till slut får min dagdrömmande jycke att sätta sig ned framför första hindret och jag har tagit steg ifrån honom, så upptäcker jag att han har ett grästrå rakt över näsan. Det är för att ta bort det som jag går tillbaka till honom. Något som egentligen inte alls var nödvändigt. Vetskapen om grästråeet irriterade nog mig mer än Pingu, som nog inte kände det överhuvudtaget. "Sånt tjafs har vi ju inte tid med nu, matte!! Vi ska ju köra nu, ju!!"

    Det blev dagens första tjuvstart för oss, men jag släpper igenom (det var väl dumt, men jag skulle precis ändå säga mitt "Kör!" *harkl*). Att han missar slalomingången är inte alls så konstigt. Han var i gott sällskap med att göra det. I mitt tycke (!) - för att ge hundarna en mer ärlig chans att få till det - borde det varit åtminstone ett par meter till i avstånd mellan långhoppet och slalomet, men, men... 

Pingu är i detta lopp väldigt flamsig - och jag är trött. En vinnande kombination - not. :) Pingu är till och med på väg ut från planen (i sitt sökande efter sin tilltänkta fästmö?), men ångrar sig - han får belöning för det. Duktig vovve trots allt.

En liten parantes...

    Så vitt jag såg så använde de inte löptiksmatta vid denna tävling, men jag hade inte svårare att få upp Pingunosen från den fantastiskt spännande första-hindrets-luktparadis-platsen än på de senaste tävlingarna (där de använde löptiksmatta). Detta var alltså en liten parantes med tanke på min lilla ovetenskapliga undersökning i sambandet mellan löptiksmatta och svårigheterna att få Pingu-nosen att lätta från marken vid starten. Med andra ord så spelar det ingen större roll, löptiksmatta eller inte. 

En till liten parantes...

   Jag är såååå lättad att det inte hände nån "incident" med min byracka (som det ju tyvärr gjorde dagen innan). Inne på banan var det agility som gällde (förutom vid ett undantag i sista loppet) - även för min jycke.

Jo! Vid ett tillfälle när jag (utan hund) går bort till banan för att kolla in mina duktiga tävlingskompisar köra, så råkar jag gå förbi en hund som står stilla intill sin matte precis samtidigt som en annan hund (med matte) passerar oss. Jag går alltså mitt emellan dom, och det var ganska trångt just där. Den (nyss) stillastående hunden gör ett lika plötsligt som ordentligt utfall mot jycken som går förbi. Jag kände den anfallandes varma andedräkt mot min vänstra hand. "Oj!, tänkte jag tyst, "... där låg man visst lite illa till." Fast.. nä, det gjorde man nog inte. De allra flesta jyckar vet precis vad de gör med sina käftar. Och det är man tacksam över. :)

Nästa helg är det lagtävlingar... och jag har lovat - på heder och samvete - att komma i tid. :)

Hundens dag i Waxholm med agility- samt freestyleuppvisning

Eftersom det har varit väldigt hektiskt på jobbet under veckan så har varken Pingu eller jag hunnit (läs: orkat, det vill säga jag) tränat (varken freestyle eller agility) som vi borde, framför allt tränat på konstiga platser (läs: störiga platser, det vill säga platser där det finns mycket som kan störa Pingus koncentration att jobba istället för att kolla in allt annat runt omkring).

Igår efter jobbet så åkte jag hem till Lisis för att kolla in lite klädsel fast jag var hur trött som helst, men måste man så... Märkligt nog så piggnade jag till ordentligt när vi faktiskt hittade lite kul och passande grejer. Sen när vi kom hem så blev det "kostymgenrep" och första träningen för veckan. Det gick riktigt hyfsat bra, men som vanligt så tränar man för länge. "Jaha, så nu kommer han vara hur less som helst att dansa imorrn.", spådde jag med stora farhågor.

Förresten så har Pingu varit utomhus hur jobbig som helst under hela veckan (bra kombination med mattes jobbutmattning - not); det luktar gott - överallt. Vad som doftar så underbart spännande har jag ingen aning om...

Väl framme i Waxholm på "Lägret" (en park) så är Pingu dfjklajldfjkldfskjldfigt nosig. Han är besatt. Totalt okontaktbar, typ.

Hundens dag-arrangemanget började med en hundrasparad. Hihi! Inte för att jag visste att Pingu skulle vara med, men precis när jag nu råkar gå till bilen (där jyckarna var) så hör jag att speakern prata om engelsk springer spaniel och även säger Pingus namn. Oj, vi skulle (tydligen) vara med där! Spingande tar vi oss fram, och det var nog bra, för den andra springern som traskade runt var det inte mycket liv i... om man säger så. ;) 

Till agilityuppvisningen så hade vi planerat att köra två identiska banor, typ parallellagility, men det visar sig att gräsmattan är väldigt full med förrädiska gropar (skaderisk) här och var, så det gick liksom inte att få till det så. Så då improviserade vi istället, och det gick ju lika bra det. Eller dåligt, då när det gäller Pingu, som kutade åt en luktfläcks håll (som han hade fastnat i tidigare), och nu som grädde på moset så stod det en söt hundtjej precis intill som han villigt flirtade med istället för att fokusera sig på agilityuppvisningen som därmed gick sådär. Han skuttade i alla fall några hinder och tog nästan hela slalomet.

Linus och Spirou luftar tassarna på "Lägret" i Waxholm.

Kul att det ändå var så pass mycket folk som kom för att kolla in alla hundarna på Hundens dag.

Lilla söta valpen Leia uppförde sig exemplariskt intill speakertältet.

 

Uppvisning i sök. Var sjutton har den där människan gömt sig?

Titt-ut! Så kom det en tant ut från lådan. Jycken hittade henne direkt.

 Under dagen var det förutom agility och freestyle (och HtM) även lydnads-, rally, och polishundsuppvisning samt "Svansviftartävling" även konster och trix samt servicehundsförevisning. Tänk så många duktiga hundar det finns!!
    Det bjöds även på prova på agility och rally.

Det var verkligen kul att få se polishunden köra agility med sin matte iklädd full polismundering. :)

Det blev en riktigt lyckad dag trots vissa missöden (bland annat plötsliga stormvindar så hela infotältet nästan rök sin väg) och "tänka-om:ande" och andra oturligheter, som exempel att polishunden plötsligt blev inkallad på jobb, men hann som tur var tillbaka till planerat klockslag.

 Och så var det dags för Pingus debut i freestylens värld...
    Eftersom jag befarade att byrackan skulle "publikmingla" (milt uttryckt) så beordrades det ut minst 2-3 personer för att mota Pingu i grind.
    Tyvärr så hinner hundskrället - det första han gör när han blev lös - rusa ut från planen och in i ett tält och mucka "gräl" med jycken som var där; ett kort slagsmål uppstår. *suck* Jag ber hussen med familj så hemskt mycket om ursäkt och frågar hur det gick med deras hundstackare. "Ingen fara.", svarade hussen (och jag hoppas att han menade det. Jag gick även tillbaka senare efter vårt program igen och kollade läget).

Filmsnutten är med andra ord från det andra startförsöket...

Jag tycker ändå att det var tur att det hela blev filmat, så jag fick se att det var faktiskt inte såååå hemskt som jag upplevde det. Visst är Pingu såååå störd över allt runt omkring; kan inte fokusera på det han egentligen ska göra. Han blev nog även ganska fundersam över de "tanter" som envist schasade in honom på planen när han visade tendenser (typ) att springa ut från planen. Jag är glad att jag ändå var envis att kämpa på med hundskrället; kändes som en liten seger när sluttonerna klingade ut från högtalarna.

Måste även tillägga att det var helt klart inte enbart Pingu som var extremt nosig. Han var i gott (?) sällskap med flera nos-jyckar.

Dagen avslutades med konster och trix-uppvisning, då alla som ville fick gå in och visa upp vilka tricks deras hundar kan. Kul att se! Spirou fick visa upp sig, men det är ju inte längre som förr, förr då han var yngre, men än så kan han, gammeljycken! <3

Jag tror nog att vissa blev ganska så trötta bara att vara där och se på...

Linus sov gott i bilen under hemfärden.

 Väl hemma är jag såååå revanschsugen. Så efter att jag käkat upp min El Wrappo (!) så sätter jag på mig kostymeringen igen, tar fram CD-spelaren och kameran. Pingu och jag går ned till gårdsplanen och kör programmet en gång till.
    Det är en tagning. Pingu missar lite, blev bland annat lite undrande över "fiskespöt" och så missar jag lite. Tyvärr råkade jag även sätta kameran lite snett, så vi kommer ur bild litegrann. Man missar Pingus ena fina helt-om (höger)-sväng i "Ut-å-spring". Ja, man har nytta av agilitybakombytensignaler även i freestyle. :) Men det är så här det hela egentligen skulle se ut.

 Och imorrn är det åter agilitytävlingsdags... (och jag kan tyvärr inte låta bli att tänka: Tänk om...)

Fyra agilitylopp som blev tre på Uppsala BK

Innan jag anmälde Pingu till Uppsala så velade jag ett bra tag.... Varför då? Jo, för samma dag var det nämligen agilitytävling även på Haninge BK. Hm? Vilken ska jag ta? Kom sen (som ni ju redan har märkt om ni läste rubriken) fram till att välja Uppsala BK - för där erbjöds det fyra lopp (istället för det sedvanliga två). 
    Det visar sig sen att i Haninge började large klockan 13 på eftermiddagen (i och för sig en hörsägen eftersom jag ju inte var där). En särdeles mycken bekväm och trevlig tid på dygnet... Uppsala-tävlingen började klockan.... åtta!! Pyttsan! Ja, det började kanske för alla andra vid den äckligt otrevliga tidpunkten än för mig.

Jag hade satt klockradioalarmet på kl. 05.00 eftersom jag behöver minst 45-60 minuter på mig att försöka vakna till liv.
    Hmpf! Jag hörde inte ens klockalarmstjutet som måst envetet och irriterande högt och ljudigt skrikit i en timmes tid. Sen ger nämligen klockradion automatiskt upp sina uppväckningsförsök. Klockan 06.37 vaknar jag av att Linus skäller till ett (!) skall (läs: otrevligt falsettbjäbb).
    När jag efter en stund är vaken nog att registrera klockslaget inser jag att jag har försovit mig; vid en tid då jag egentligen borde ha varit packad och klar samt sitta bakom ratten för att styra bort till brorsan för att avlämna Linus - för att vara framme på tävlingsplatsen i god tid till banvandringen.
    Jag ger upp. "Äsch! Äh, jag kommer när jag kommer.", tänker jag när jag lugnt till slut orkar resa mig upp för att ge hundarna sin frukost inkluderat omvårdnad av Spiroumungipor där typ fuktexem åter har så smått blossa upp, och som redan har börjat lagt sig efter två dagars fixande. Spirou är tålmodig och samarbetsvillig men visar att han egentligen ogillar behandlingen. "Men man får godis efteråt! Då är allt helt okej!!", visar sen Spirou glatt.
    Jag fortsätter sen - i maklig takt - med mina vanliga morgonbestyr. Innan avfärd checkar jag av på min "Åka-på-tävling-komma-ihåg-lista" som ligger där den ska i bokhyllans "hundlåda".

Vissa saker är inte längre nödvändiga (Gromit-piller) eller gäller enbart vid tidig/sen vår/höst-säsong

Strax efter klockan 8, alltså när jag egentligen borde ha roat mig att gå banvandring på Uppsala BK, så levererade jag Linus till brorsan.
 "Det finns en teoretisk chans att jag hinner dit till min start, eftersom vi har startnummer 55.", säger jag halvoptimistisk till brorsan. Ingen av oss tror dock på det.

Hade jag skyndat på innan, så hade vi hunnit, men näe. Medan jag lugnt stod och borstade tänderna tänkte jag: "Näe! Har ju för sjutton typ jäktat hela veckan. Nu när det är helg vill jag för tusan ta det lugnt och pusta ut!!"

 Egentligen är jäktat fel ord, vill mer säga att jag har hela arbetsveckan strategiskt tänkt: "Fort och effektivt, fort och effektivt. Lägg bort stressantydan direkt. Gör det viktigaste först - fort och effektivt". Det är nämligt ganska mycket på jobbet just nu; höstens/vinterns alla leveranser kommer och hopas ihop sig nere på lagret samtidigt med pågående rea med inklusive full fart även ute i butikens montrar.
    Ett händelseexempel: Jag jobbar själv i butiken. Växlar mellan att serva kunder och dess ungar, ta emot leveranser samt märka upp nyinkommet samt försöker få i mig frukosten som står och väntar på upp-packningsdisken ;). Jag hade precis tagit emot en pall med kartonger som fick stå ute i gången och invänta att jag fixade undan lådor som jag skulle märka upp och därmed bereda plats för de nyss levererade. När jag mellan kunderna hivar in från pallen upptäcker jag att ett paket inte alls ska till oss. "Vi har tillräckligt med lådor! Vill inte få hit sånt som inte ska hit. Du får inte plats!", säger jag högt till den stackars vilse (och tunga) kartongen.
    Jag rusar uppför trappan (20 trappsteg), kollar ut mot lastkajen. DHL-lastbilen står kvar med öppen baklucka. Ja!! Jag låter bakdörren stå öppen, men ställer för hundgrinden. Jag rusar ut till butiken och kunderna som står och väntar vid disken. Under tiden förstår jag att jag kommer ju inte alls höra när DHL-killen kommer tillbaka till sin lastbil. Jag måste sätta en lapp vid bakluckan att han har levererat fel, så han kommer in i butiken.
    "Nä, ni får vänta lite!", säger jag vänligt men bestämt till de tre kunder som står vid disken, "Jag måste fixa!". Hastigt tar jag första bästa pappersark, irriterar mig lite över att tuschpennan låg under sax och tejphållare som "vägrar" att flytta på sig så jag kan få tag i tuschpennan, men glad att den ändå faktiskt låg där. Jag knåpar ihop ett relativt svårtytt meddelande till DHL-killen och kilar fast det under en låda på den öppna lastbilsbakluckan, så att lappen inte flyger iväg i eventuell blåstpust. Jag hastar sen tillbaka till kunderna som tålmodigt står och väntar. "Tack för att ni väntade!", säger jag och alla verkar faktiskt glada och nöjda. (!)

 Det plingar på (den uppställda) bakdörren.... (jag rusar dit) men det var inte DHL-killen - utan en ny leverans... på 23 (!) kartonger. Hela lastkajen är typ full. Postkillen är mer än hjälpsam; han erbjuder sig själv att lasta alla lådorna i gallervagnar för att sen ta ner dom till lagret. Varje gång jag hastar förbi den öppna bakdörren så påhejar jag med lite glada tillrop till postkillen som lastar kartonger från sin bil och sen in i sammanlagt tre gallervagnar. Pingu och Spirou ligger lugnt utsträckta på golvet, så jag måste även trippa över dom med famnen full med barnskor. :)  De hjälper liksom inte till så mycket på jobbet. Förutom att vara söta då. Man ger dom ofta en liten klapp i farten medan man skyndar förbi dom.

Okej, ni förstår varför jag tog det lugnt igår morse, va? "Agility är en lek. Det ska vara roligt. Det är inget kul att jäkta. Jag kommer när jag vill. Så det så!!", var mitt motto på lördagsmorgonen.

Nu tillbaka till agilitytävling...
   När jag avspänt rattar in till parkeringen så undrar jag var de "gulvästade p-vakterna" är för någonstans? Man skulle ju följa deras vägvisningar enligt PM:et, ju. Ja, ja.. Jag förstår vinken; jag är sen. :) Lugnt packar jag pirran full för att sen ta mig till själva tävlingsplatsen. Hundarna får vänta i bilen under tiden. Så typ en timme sen - minst - släntrar jag in på tävlingsområdet. Jag monterar upp hundburar och stol. Är nöjd med en morgon utan jäkt.
    Går sen och hämtar Pingu och Spirou. Tar en omväg till tävlingsområdet med hundarna, som - minst sagt - var ivriga. Speciellt Pingu. Ja, den hunden kan dra i kopplet, han!
    

Spirou och Pingu äntrade tävlingsplatsen från bakvägen.

 

Här en gammal bild från samma ställe, men med Wilbur, Linus och Spirou.

 Det märks att det är många som löper nu. Alltså inte bara här på tävlingen utan typ överallt. Ja, det är naturens gång. Bara att acceptera. Haha! Tänk att jag alltid kommer in på löptikar när jag ska rapportera om tävlingar! Men det är en beståndsdel som hör tävlingar till, typ. I PM:et uppmanades löptikar att rastas längs grusvägen. Jag velade lite om jag skulle gå där eller inte. Men spela roll! Och förresten om man nu skulle vilja undvika löptiksdoft, var skulle man då vara eller gå? När vi efter vår omväg kom fram till klubben (från "baksidan") så kom vi ju direkt in till framhoppningshindren - där Pingu vrålfastnade i en lukfläck. Ja, förstås vill ju även löptikar använda framhoppningsområdet!! Självklart!!
    Med berått mod valde jag att ställa upp min "lägerplats" bara några meter ifrån Esters dito. Ja, ni minns väl den extremt söta flatcoated retrievertjejen som Pingu är djupt förälskad i - oavsett löp eller inte. Nu löpte hon. :) 

Jag föredrar att få info om eventuella löptikar - är så tacksam när folk upplyser mig, så jag har koll och kan förekomma och framför allt att lugnt förstå varför min hund uppför sig som han gör. Jag tror att  ovissheten om anledningen till min hunds uppförande - löptik eller inte? - påverkar mig; att jag då blir mer otydlig och velig. Och jag vill inte fråga tikägaren om dennes hunds status eftersom det så lätt kan missförstås. Jag anklagar ingen, vill bara veta och förstå - samt lära mig.
    Visst skulle jag kunna oavbrutet intala mig att alla hundar löper, men har jag verkligen ork till det?

Under uppvärmningen inför vårt för dagen första lopp, så tränade jag nästan mest "intåg till starthinder"; nosande förbjudet, sitta med fin kontakt - sedan lek med den speciella "tävlingsbollen". Om vartannat - på mitt varsågod - så fick han lukta och nosa som han ville som en alternativ belöning. Det gick väldigt bra faktiskt! Och det med stor tanke på hur totalt odräglig han är/var med alla doftfläckar precis innan.

Hoppklass A

Som jag nu minns det.
    När man sen går in till den riktiga starten så är det förstås annat ljud i källan. ;) Men det var relativt enkelt att få upp Pingusnoken från starthindrets luktparadis. Måhända för att de använde löptiksmatta? Vem vet? Skulle verkligen vilja att nån kunde typ vetenskapligt undersöka den saken!

Det jag blev smått överraskad över var att Pingu lägger sig ned framför första hindret - utan att samtidigt nosa (!!) - och vägrar resa sig upp!!

    Pingu sitter sen fint i starten (ingen tjuvstart!). Han missar slalomingången, men kommer fint tillbaka (jag berömmer) till mig och gör om slalomet fint och bra (nu sejfar jag lite, utmanar inte). Kombinationen med hopphindren och de två tunnlarna därefter funkar fint, fint, men sen så klantar jag mig; kommer fel och då gör ju förstås Pingu som jag "visar". Resten av banan (typ målrakan) går mycket bra. Tillsammans kutar vi i mål (men diskade).
    Jag belönar med bollen samtidigt som jag letar efter kopplet. Ser det liggande en bra bit ifrån målfållan, halvt om halvt inne på banan. I och med att det var tomt med folk intill målfållan (tackar så mycket för det, mina medtävlande!) vågar jag släppa greppet om bollen och låter Pingu kampa för sig själv medan jag går bort för att hämta kopplet. "Om det här hade hänt förr så hade jag fått smärre panik; lös, glatt sprittande hund intill tävlingsbana. Ja, ni fattar, va?

Den manuella tidtagaren, som ju (ofta) även är koppelbärare, var tydligen en funktionärsrookie; hon fick - mitt under tävlingen - instruktioner av domaren var hon skulle stå (så hon inte stod mitt i vägen för tävlingsekipagen), men missuppfattade ändå. Domaren gick då fram och handgripligen flyttade på henne inför alla. Samtidigt som jag ifrågasatte att ingen hade lärt upp henne innan tävlingen, så tyckte jag synd om henne.

En annan arrangörsmiss (ja, jag är djärv nog att tillåta mig att kritisera annars så fina, duktiga och bra arrangörer) var tältraden (och på sina ställen även dubbla tältraden); det var ett helsike att kunna komma fram till banan och sen därifrån.
    På denna brukshundklubb så är det ett djupt dike som typ avgränsar planerna. Lite här och var så finns det brädor som spångar över diket samt en bred bro. Givetvis så borde det just där varit tältfritt område och beredas plats framför allt där den breda bron är, som en naturlig ingång till startfållorna (det var två banor; den ena var igång samt den andra med ständig (typ) öppen banvandring).
    Om det här hade varit förr så hade jag svurit och varit såååå irriterad över denna trängsel med min bångstyriga unghund. Även om jag själv har kommit över denna panik jag kände då, så finns det ju nya tävlingsekipage som behöver få "hjälper" att kunna röra sig och komma fram på tävlingsområdet - för att helt enkelt förhindra incidenter.

Inför Pingus andra lopp, så blev jag sen (högtalaranläggningen strulade (?) ibland, den hördes knappt alls) och måste skynda mig till start. "Men var i helsike är bron, brädspångarna, ingången till starten?!!!!", irrade jag zick-zackande runt tälten inklusive tältlinor för att hitta fram. Att ta den rejäla omvägen runt hela tältraden tilltalade mig icke!
    Till slut tar jag till mig modet att helt enkelt gena (!) - rakt igenom - ett tomt tält som var helöppet på båda sidor för att komma fram till start!! Smärre panik, där. Sen så visade det sig att jag inte alls var så akut sen till starten. Ja, ja...

Apropå nya ekipage....
    En ung förare med en söt engelsk springer spaniel som likt vissa andra ESS *harkl* "publikminglade lite istället för att köra agility, men den unga föraren var mycket envis. Hon hämtade sin hund från publiken (såg dock liiiite tråkigt ut med det bestanta greppet i nackskinnet) och tog målrakan så fint. Oturligt nog så råkade en fjäril (!) fladdra förbi hundnosen precis direkt efter sista hindret - och en spaniel (typiskt ;) ) travade iväg som i trans efter den fladdrande fjärilen - utan att ge någon som helst notis om allt folk och hundar runt om den.

><

I väntan på nästa lopp och som en extra belöning för väl utfärt arbete i agilitybanan (och som välstädad samt tyst hejarklack-Spirou), så fick bägge hundarna en trevlig promenad i lugn och ro i "löptiksstråket" (grusvägen där löptikarna var hänvisade till rastning). Som grädde på moset, så fick de även ta sig en skön och avsvalkande plaskstund i ån.
    Man kan ju tycka att jag är dum när jag låter mina önsketänkande hanhundar få gå där bland löptiksdofterna, men var sak har sin plats; först jobb sen nöjen. :)

 

Agilityklass B

Haha! I denna klass är det samma domare som ju (för några månader sen) påtalade mig att inte "knacka" Pingu på huvudet när han inte lyssnar på mig. Jag känner pressen att uppföra mig väl mot min vilt "framför starthindrets ljuuuuvliga luktparadisnosande"-hund. Försöker att undvika att ställa mig framför Pingunosen, så inte domaren får för sig att jag försöker dölja nåt fult ofog. Jag får till slut upp Pingu från marken. Innan jag lämnar honom framför första hindret, så smeker jag ömt han hjässa. :) Klappen bara kom så där utan någon baktanke, men jag log inombords för min hands egenmäktiga upptåg.

Ingen tjuvstart den här gången heller (!) Loppet gick bra, men vette tusan hur det var med kontaktfälten. Ja, ja... Hur som helst är jag glad att Pingu forcerar gungan (efter att ha först rusat förbi) utan tvekan eller se orolig ut. Pingu hittar helt rätt i slalomet fast han har fart - och jag blir själaglad! Berömmer, berömmer... för mycket. Duh!!! Jycken slirar ur slalomet (pga mitt plötsliga vilda beröm eller för att han "sladdade ut" av sig själv, inte orkade hålla kroppen i styr). Jag skiter i att ta om, fortsätter in i tunneln (väljer att frivilligt diska oss). Jag kommer sen fel inför det näst sista hopphindret och Pingu dyker då upp bakom min rygg (!). Vi går i mål (diskade) tillsammans.
    Loppet kändes hyfsat bra. Ångrar dock att jag - fast jag hade all tid i världen - blev sen och inte fick till en riktigt bra uppvärmning; jag kände mig så trött och slö i sommarhettan samt Pingu även han hässjig.

Ler dock fortfarande åt minnet av mitt plötsliga infall att vid starten ge Pingu ett snabbt, ömsint smekklapp på hans söta huvud. :)

Hoppklass B

Filmbevis filmad av Pingus nya (eller andre) hovfotograf. Tack för filmen, Helena!! Press-stopp!! Så här skrev sen Helena i en kommentar på Fb: "Väldigt synd att jag inte fick igång filmandet i tid eller ännu hellre precis innan - när den lilla tjejen bakom mig utropade "ÅH! Nu är det DEN DÄR hunden!"." :)

 Det var samma bana som hoppklass A - fast bakvänt då. Eftersom Pingu har varit så duktig att inte tjuvstarta de senaste gångerna, så klämmer jag till att utmana honom ordentligt; jag planerar att gå ända bort till bakom det andra hindret för att sen kalla in honom. Ja, ja... jag kom ändå ganska långt. Det vill säga: Pingu tjuvstartade. Jag släpper igenom tjuvstarten, kör bara på, men nu blir jag tvungen att improvisera eftersom jag nu inte hann ställa mig där jag hade tänkt. Det går bra ändå med diverse oplanerade bakombyten. ;) Efter femte hindret så är jag i fas med min planerade handling igen. Vi jobbar på bra. Sen fegar jag; skulle ha hunnit med framför/blindbyte medan jycken är i tunneln, men jag drar till med nödlösningen bakombyte. Pingu är som tur är duktig på bakombyten. :) Slalomingångsstrul, tar om och sen är det "raka" vägen in i mål... ej diskade!!! 

Det blev en hedrande 15:e placering (av 38 startande) med 5,16 fp (0,16 i tidsfel).

Gammal bild. Haha! Lite kul att jämföra gårdagens filmsnutt med Pingus debut i agilitytävlandet, en blåbärsklass på samma plats fast nästan exakt två år tidigare. Här finns filmsnutten filmad av Ann-Marie... eller var det Krister? :) (inside joke). Jag är ganska kritisk mot mitt "handlande", men i mitt försvar: Det är inte lätt att få till nån vettig agilityhandling över huvudtaget när jycken far vilt runt åt alla håll och kanter utan nån större styrsel på vare sig kropp eller själ.

Senare när jag skulle kolla när Ester skulle köra, så fick Pingu följa med (som träning). Det tog inte lång tid innan han upptäckte vem som var på banan...

"Öh?!! Vem där!!", spanade Pingu plötsligt bortåt - och ratade de nyss såååå intressanta luktfläckarna intill hans tassar.

Låååångt därborta, under den gröna pilen, så kan man skymta Ester skutta ett hopphinder. "Sånt missar inte jag!", visar Pingu.

Jo, jag blev även tidigare mäkta imponerad över Pingus luktsinne samt sinnesnärvaro...
    Jag sitter och slöar vid vår "lägerplats". Plötsligt så börjar Pingu att trånande gny, där han nyss låg så lugnt och slöade i sin hundbur. Jag upptäcker då att Ester har precis fått komma ur sin bur, cirka tio meter bort. Pingu hade knappt möjlighet att få synintryck utan han måste mest gått på vittringen. Imponerande!!
   Och precis som tidigare under dagen när han påbörjade gnäll, så blev han tillsagd - på studs. Med andra ord; vara vaken nog att förekomma och åter förekomma innan det går "överhand".

En ögonblicksbild från dagens filmsnutt. Det här är nästan det som jag glädjer mig allra mest över från gårdagens tävling: Att han är med mig efter målgång. Vad jag har längtat efter att få äran att få den blicken!! Heja Pingu!!!

 

Sommarcupen deltävling 5 och Märsta-Sigtuna BK

Vi börjar bloggskrivandet med...

Sommarcupen, den sista och femte deltävlingen

Pingu och jag var mycket sena till finalomgången. Med andan i halsen rusade vi in på brukshundklubben och upptäcker att man har givetvis (Murphys lag) börjat med largeklassen. När jag kommer fram till anmälningsfolket så går precis det sista ekipaget i mål.
   "Jag vill va me´!!", säger jag och lägger mina 30 spänn bestämt på bordet och skyndar sedan tillbaka till den hastigt gjorda lägerplatsen för att hämta Pingu. På vägen dit stannar jag upp för att skyndsamt dra åt skonörena. "Ska du köra?", frågar Sofie. "Ja, jag ska för tusan köra! Om så bara ett hinder!!!", svarar jag och skyndar bort till Pingu. Min tanke var förutom att det är kul så samlar man ju även poäng i cupen: 4 poäng för vinst, 3 poäng för nollat lopp, 2 poäng för målgång (ej diskad) och slutligen 1 poäng för att man ställde upp oavsett antal hinder man har forcerat på banan. Det var den sistnämnda poängen jag hade framför allt i sikte. ;) (Vi har alltså diskat oss i årets alla Sommarcupslopp, så varför tro nåt annat - och man vill ju inte bryta en sån fin och jämn serie. ;) )

"Var är starten?!!", ropar jag när Pingu och jag springer fram till banan. Domaren och publiken pekade och hojtade: "Där!!" Jag hade faktiskt en svag aning om att det var där till vänster, eftersom jag hade ju i ögonvrån noterat hur Zack for fram inne på banan.

Där vi nu står framför det första hindret, så spanar jag efter nummerskyltarna. "1, 2, 3, 4....", pratar jag högt samt pekar med armen, "... Nej, det står inte 4 vid tunneln...?" "Du kan få gå banan en gång!", uppmanar domare Malin. "Äh, visa bara hur banan går, tack!", avböjer jag det fina erbjudandet.

Tyvärr så diskade vi oss (läs: jag) för trots domarens tydliga pekande så satt min första ingivelse hur banan gick kvar i huvudet. Precis när jag visar mot tunneln, så tänker jag: "Nej, vad gör jag? Dumskalle!!". Pingu gjorde ju förstås precis som jag visade. Resten av banan gick hur bra som helst. Klockrent!

"Ta mig tusan om jag inte ska sluta att gå banvandring. Jag blir ju så taggad!!", tänkte jag efteråt. Jag riktigt känner hur adrenalinet och fokusering brinner i kroppen. Och det smittar ju av sig på hundkräket som då blir som sin förare - för hon är tydlig och tycks verkligen villja köra loppet på rätt sätt. Inget flams eller tveksamheter.
   Men nä, det är ingen bra tävlingsstrategi. Det bästa vore ju om jag kunde försätta mig i samma taggade känsla - fast jag har först memorerat banan. Men hur sjutton ska det gå till? Har inte lyckats på... typ 20 år av agilitytävlande.

Jo, jag gick banvandring inför agilityklassen precis som alla andra, men jag tänkte att jag skulle försöka tagga till mig till samma sinnesstämning som klassen innan, men nä... det går liksom inte riktigt.
    Pingu var jättenosig framför första hindret. Det var knappt jag fick upp nosen från marken. De första cirka fyra-fem hindren gick bra, men sen flipprade han ur. Det blev fel i slalomet och som vanligt när det blir fel så börjar han flamsa runt och voffa frustrerande. Pingu var all over the place!! Nu minns jag inte riktigt, men jag tror att han till och med försökte börja publikmingla. *suck* Men mina hjälpsamma klubbisar schasade tillbaka honom till mig.

Under träningstävlingens gång så funderade jag på hur Pingu hade uppfört sig under vårt lopp. Vi sprang fram till starten (lite stresspåslag). Han satte sig typ direkt utan att nosa runt (något som jag har stora problem med; att få honom fokusera på agility och inte spännande, väldoftande luktfläckar). Han satt stadigt kvar på rumpan tills jag sa mitt "Kör!" (ingen antydan till tjuvstart). Han kutade med mig (ingen antydan till "publikmingleri).

    Under typ hela kvällen var jag helt övertygad om att det var mitt uppförande inför den första starten som bidragit till Pingus bättre tävlingsuppförande under det första loppet....
    ... till det plötsligt slår mig: "Hm? Det kanske fanns nån som doftade extra gott av small- eller mediumhundarna? Det kanske var det som var den stora skillnaden - och inte mitt uppförande? Ja, largeklassen var ju först..."
    Ja, och inte kan man fråga heller. Jag är så orolig att man ska uppfattas som anklagande - vilket jag absolut inte är. Jag är bara nyfiken - och jag vill lära mig hur min hund funkar. Sen hörde jag faktiskt av nån att det - faktiskt - var en tik som var i början av löpet. Visserligen hade ju denna hund (om det nu berodde på henne) varit i högsta grad närvarande på tävlingsområdet, men inte ännu kört banan... men... Vänta nu! Hon (denna eventuella) hade ju inte då ännu varit där vid starten i agilityklassen, där Pingu var stört omöjlig med sitt nosande... dfkafjfj *uppgiven* Jag veeeet inte!!! 

Förtydligande: Jag vill inte ha en syndabock. Jag vill inte att nån ska känna sig att de "förstör" för Pingu och mig. Jag vill bara förstå och lära mig. Vill absolut inte ha nån typ av hetsjakt på vare sig tik- eller hanhundsägare. Tyvärr har löptiksfrågan blivit något infekterad.

En något sur och trumpen Pingu. Varför? Ja, du får fråga honom. Men jag antar att han blev sur för han inte fick göra precis som han ville för sin dumma matte.

 

Rallylydnadsträning

Jo, Pingu och jag har ju även roat oss med lite rallylydnadsträning (samt freestyle-dito). Vi har hängt på när andra har tränat inför ÖHU:s rallylydnadstävling (som var igår). Efter dessa två träningstillfällen har jag - åter igen - fått lust att ta upp rallyn igen. Har fått flera bra tips och råd av rallylydnadsproffsen Katarina och Lottie. Så kanske man snart - åter igen - ser Pingu och hans matte kämpa ute på en rallylydnastävlingsbana (efter nåt års tävlingsuppehåll).

    Ett av träningstipsen var: "Tänk agilityträning!". Med andra ord, inte stanna upp och ställa mig och himla med ögonen när jycken gör fel. ;) "Skulle du någonsin göra så när du tränar agility?", blev frågan. Mitt lite förlägna svar var ett givet: "Nej."

Förekom och lev i nuet, ska hädanefter även råda i rallylydnadsträningen (precis som det har en längre tid gjort inom agilityn).

Lotties ursöta valp Garmin fick vara med på rallyträningen. Man blev visst lite trött av att se på när andra tränar.

I förra inlägget berättade jag att jag blev besviken över Pingus uppförande när han var "försökskanin" på rallylydnadsskrivarutbildningen - fast jag innan hade bestämt att inte bli besviken. *suck* Det är en sån skillnad mot att köra utomhus mot inomhus.
    Som synes på bilderna så var vi uppe på klubben när vi tränade sist, och den mesta tiden tränade Pingu och jag den stora konsten att.... gå fram till en startskylt. :) (alltså utan att direkt tappa hunden redan innan första skylten)

Agilitytävling, Märsta-Sigtuna BK

Första tävlingen efter det långa sommaruppehållet. Ja, jag tävlar bara på ställen som är inom min "högst-två-timmars-resväg"-regel. Därav det lite långa tävlingsuppehållet.

Det kändes liiite ringrostigt att fara iväg, men samtidigt sitter vanan i och allt kändes... som vanligt.

Hundarna var dock i sitt värsta esse. "Jaaaa, va´ kul!!", for det runt som vildar i kopplen när vi skulle lugnt och världsvant ta oss fram på tävlingsplatsen.
    Pingu var helt odräglig. Jag tog medvetet med honom fram till "publikhavet" när jag ville se Noppe (söt Papillon-klubbkompis) köra för att samtidigt träna Pingu. Jag gjorde som rallyproffsen rådde; kommenderade Pingu "Lägg dig!" (vilket i min hunduppfostringsvärld betyder ligg ned, men du får göra i princip vad du vill bara du ligger ned, till skillnad mot "Ligg!"), och sedan ställde jag mig på kopplet som fick så där lite lagom längd. Pingu nosade runt medan han låg ned så långt hans nos nådde. Efter Noppes cirka halva lopp (med andra ord inte så himla lång tid) började dock Pingu att gläfsa och gny. Nä, sånt vill jag absolut inte ha, så då gick jag bara därifrån för rastningspromenad istället. Noppes lopp fick jag skippa. Pingu slet och drog i kopplet; han var helt oregerlig. *dubbelsuck*

    Väl borta på rastningsstigen så påbörjade Pingu att göra sig en toalett, men ångrade sig hela tiden. "Nej, jag måste nosa därborta!!", avbröt han sig själv minst fyra-fem gånger efter att han har makat in rumpan på plats, men nä. De spännande doftfläckarna övertog toalettbestyren. Men till slut så.

"Hm? Nu är vi ju på väg mot stället där arrangörerna hänvisade till löptiksrastning... men vadå? Spela roll! Den här rundan är så naturlig, så jag antar att löptiksägarna omedvetet bara fortsätter runt precis som jag själv nu går - fast åt andra hållet. Och vadå? Bilen står ju där löptikarna ska rastas, så... Nä, det är "bara" att slänga sig i elden och träna det. Och förresten.... Var är det meningen att hanhundarna ska rastas?", tänkte och funderade jag under rastningsturen. :) 

Agilityloppet.
Pingu och jag hade startnummer 3, så vi behövde inte vänta så länge intill startfållan. Här kommer filmsnutten:

Otroligt nog så är Pingu inte helt omöjlig (bara nästan) framför första hindret. Haha! Jag använde faktiskt, lite diskret (?), rallylydnadstipset att ha ett speciellt ljud för mig för att få Pingus uppmärksamhet. Självklart använder jag "Pingu-tut", alltså Pingu, the real (?) thing, lerfigurens tutande när han blir upprörd eller bara glad. Tut, tut! :) Förvånat tittade Pingu upp på mig, och jag berömmer glatt.

    Vi diskade oss i den första svårigheten. Jag tror nog att Pingu hade låst sig på tunnelingången redan medan han var uppe på A-hindret. Jag gastade, men det hjälpte förstås inte. Vet faktiskt inte hur jag skulle ha avstyrt tunnelforcerandet, eftersom han ju faktiskt skulle ta hopphindret mellan A-hindret och tunneln. Man skulle alltså svänga av till höger (hopphinder x 2) enligt domarens påhitt, och sen in i tunneln från höger ingång.
    Om man hade en hund som stannade till på A-hindrets kontaktfält *harkl* så skulle det varit lättare att få till handlingen så jycken förstod vad man vill.

    Pingu tog gungbrädan utan tvekan, och han tycktes inte heller bli skrämd av den (han har annars förut blivit det för just denna typ av gunga). Det blir lite väl vida svängar (kommer helt fel ibland) och han missade de sista portarna i slalomet, men jag var så glad att han faktiskt var med mig - trots hans oregerlighet innan loppet.

"Helt okej! Helt okej!", tänkte jag glatt när Pingu och jag - tillsammans - rusade av banan. Medvetet struntade jag i den sista 90-graderssvängen på banan. Ville inte riskera att det blev fel och tokigt i slutet. Ville ha ett bra avslut.

 Efteråt var jag extra glad åt att han inte var så mega-extremt nosig i starten trots att han var så odräglig innan. Senare kom jag på att anledningen måhända berodde på att arrangörerna använde löptiksmatta? Jag är tvehågsen angående mattan. Vet inte om den verkligen gör nytta, men kanske? Beror kanske på hur man hanterar den och själva startsituationen (om man låter tiken sitta, stå intill  eller inte alls närvara medan man fixar med mattan)? Fast å andra sidan, mattan kanske skapar obehag (typ) för tikarna som ska använda den och då kan man ifrågasätta det hela; om det verkligen är värt det?

"Hm? Undrar om det finns nån därborta som man kan lura till sig lite godis ifrån?" Spirou spanar in granntältet och smider lömska planer. ;)

"Vadå jag ska skärpa mig, snålmatte? Ät du din macka, så fixar jag mitt själv, jag!"

En liten filmsnutt med Spirous förfinade tiggeri. Det är stackars Anneli som denna gång blev Spirous "offer".

Apropå tälten. Tyckte det såg lite smått komiskt ut med "Tälta här"-skylten och så står det ynka tre tält på en rad. För oinvigda agilitytävlare: Det brukar annars vara långa rader med tält som står tätt, tätt intill varandra.

Tyvärr syns det inte på bilden, men det är en hel tältrad med lite fler tält - där man inte fick sätta upp tälten (om man ska lyda "tälta här"-skylten). Detta tyckte jag var lite smått komiskt. Ja, jag är lättroad medan man sitter och inväntar sin nästa start.

Hopploppet.
Tyvärr finns ingen filmsnutt - för Pingus hovfotograf var upptagen med att köra Zack direkt efter Pingus lopp. Detta är förstås lite typiskt - för Pingu kom i måååååål!!!! Efter elva raka disklopp så bröt han trenden. :)
    Inför starten så var han åter under "lägg dig"-kommando. Jag ställde mig på kopplet, och han fick nosa som han ville så långt han nos nu nådde.
    På vägen in till starten så drog han i kopplet som vanligt med nosen i backen. Jag fick dock upp nosen relativt snabbt. Han reagerade även på "The real Pingu-tut, tutet". Jag berömde honom åter igen. Just det! Leva i nuet.
    Ingen tjuvstart denna gång heller. Det blev enbart en miss i slalomet. Jag tar tillbaka honom. Detta är dock ett risktagande, för det är ofta då det blir fel, eller när jag tar om som han flipprar ut. Så när han kommer mot mig så berömde jag honom glatt, vilket kändes något dumt; att jag berömde honom att han gick fel i slalomportarna. Men det gäller som sagt att leva i nuet; berömmet var ju för att han faktiskt kom mot mig, och att jag förekom så att han inte skulle gå upp i frustration.
    Resten av banan gick hur bra som helst, och vi går i mål - tillsammans. Jag vågade till och med kasta iväg hans speciella tävlingsboll som en rolig belöningslek. Var (för en gång skull) inte orolig för att han skulle springa åstad (och det var förstås inga andra hundar i vår direkta närhet).

Och så här blev det. Pingu fick ett resultat!! *kors i taket*

Kände mig riktigt glad och upprymd för att vi äntligen lyckades komma i mål. Jag tror minsann att även freestyle- och rallylydnadsträningen har en del i framgångarna. 

Och som grädde på moset...

Idag så hade vi agilityträning med två parallellbanor på Waxholms BK inför uppvisningen på Hundens dag. Vilken lyckad träning det blev!! Trots två tvättäkta löptikar närvarande samt även ett par oäkta dito (de luktar fantastiskt gott oavsett enligt Pingu).
    Vi var alla hjälpsamma och hänsyntagande samt klokt förekommande. Exempel: Pingu skulle inte köra samtidigt som nån av löptikarna, inte heller samtidigt med nån av ungtupparna (högre slagsmålsrisk med löptikar närvarande) och vakter sattes ut intill de uppbundna hundarna (både de oäkta löparinnorna samt ungtuppspoling intill). Vid Pingus första start så var han minsann på väg att "flirta" med tjejerna - men finurliga Mats lyckades tajma in ett vattenstänk exakt vid rätt tillfälle!! Så en något förbryllad Pingu avbröt sitt påbörjade publikmingleri och körde slalom istället. Yes! Yes! Yes!!! Jag menar, tänk att unggrabben ändå klarade av - i virrvarret i hans unga huvud - att köra krångelslalom! Sicken grabb, va!!

Senare så ville jag speciellt att få starta efter löp-Sheena, från platsen där hon nyss hade suttit. Till skillnad mot på riktig tävling så kunde jag nu visa bestämt att man nosar inte nu - nu är det agility som gäller. Pingu satt så fint kvar i starten - och jag kunde lugnt och fint berömma honom att han så gjorde! <3
     Efter själva träningen så fick Pingu tillstånd att få nosa runt som han själv behagade (med mig efter i kopplet). Ja, jag gör så. Detta nosande är en extra belöning efter väl utförd träning/tävling.

Så här tyst och lugn var Pingu inte hela tiden, men lite då och då.

En liten komisk händelse.
    En "glömmer bort sig" lite, ställer sig bara typ en meter ifrån Pingu där han är uppbunden. Jag råkar stå bredvid, så meddetsamma jag ser hur Pingu börjar vädra, så bryter jag honom samt belönar med godis när han uppför sig som jag vill. Jag jobbar, jobbar, och Pingu likaså. Han var jätteduktig; bad om lov, men accepterade att han inte fick, och godtog godiset som "ersättning".
    Om jag ska vara helt ärlig så började jag faktiskt undra hur länge de egentligen skulle stå där precis intill och utmana ödet? Om det var bäst att jag flyttar på Pingu? Ja, jag tar ansvaret över min hunds uppförande helt själv. Jag begär inte att andra ska göra det åt mig. Därför sa jag ingenting. Jag började faktiskt även för en liten stund tvivla på mig själv; att jag missförstått vilka hundar som löpte.
    Det komiska var att den andre upplevde att Pingu inte var så intresserad (kanske det var därför hon stod kvar så länge), men anledningen att Pingu inte uppförde sig illa beror (antagligen) på vår träning, men för den skull vill jag ju inte utmana honom alltför mycket. Jag vill ju att vi ska lyckas. Vilket vi också gjorde. Hurra! :) 
    Det lustiga är hur lätt missförstånd kan bli, hundägare emellan.

Skräckinjagande Spirre.

Söt-Spirou väntar troget i bilen. Bilderna är från innan vi åkte hem från Märsta-Sigtuna BK. Pingu har visst redan somnat (man kan skymta honom liggandes till höger).