Fyra agilitylopp som blev tre på Uppsala BK

Innan jag anmälde Pingu till Uppsala så velade jag ett bra tag.... Varför då? Jo, för samma dag var det nämligen agilitytävling även på Haninge BK. Hm? Vilken ska jag ta? Kom sen (som ni ju redan har märkt om ni läste rubriken) fram till att välja Uppsala BK - för där erbjöds det fyra lopp (istället för det sedvanliga två). 
    Det visar sig sen att i Haninge började large klockan 13 på eftermiddagen (i och för sig en hörsägen eftersom jag ju inte var där). En särdeles mycken bekväm och trevlig tid på dygnet... Uppsala-tävlingen började klockan.... åtta!! Pyttsan! Ja, det började kanske för alla andra vid den äckligt otrevliga tidpunkten än för mig.

Jag hade satt klockradioalarmet på kl. 05.00 eftersom jag behöver minst 45-60 minuter på mig att försöka vakna till liv.
    Hmpf! Jag hörde inte ens klockalarmstjutet som måst envetet och irriterande högt och ljudigt skrikit i en timmes tid. Sen ger nämligen klockradion automatiskt upp sina uppväckningsförsök. Klockan 06.37 vaknar jag av att Linus skäller till ett (!) skall (läs: otrevligt falsettbjäbb).
    När jag efter en stund är vaken nog att registrera klockslaget inser jag att jag har försovit mig; vid en tid då jag egentligen borde ha varit packad och klar samt sitta bakom ratten för att styra bort till brorsan för att avlämna Linus - för att vara framme på tävlingsplatsen i god tid till banvandringen.
    Jag ger upp. "Äsch! Äh, jag kommer när jag kommer.", tänker jag när jag lugnt till slut orkar resa mig upp för att ge hundarna sin frukost inkluderat omvårdnad av Spiroumungipor där typ fuktexem åter har så smått blossa upp, och som redan har börjat lagt sig efter två dagars fixande. Spirou är tålmodig och samarbetsvillig men visar att han egentligen ogillar behandlingen. "Men man får godis efteråt! Då är allt helt okej!!", visar sen Spirou glatt.
    Jag fortsätter sen - i maklig takt - med mina vanliga morgonbestyr. Innan avfärd checkar jag av på min "Åka-på-tävling-komma-ihåg-lista" som ligger där den ska i bokhyllans "hundlåda".

Vissa saker är inte längre nödvändiga (Gromit-piller) eller gäller enbart vid tidig/sen vår/höst-säsong

Strax efter klockan 8, alltså när jag egentligen borde ha roat mig att gå banvandring på Uppsala BK, så levererade jag Linus till brorsan.
 "Det finns en teoretisk chans att jag hinner dit till min start, eftersom vi har startnummer 55.", säger jag halvoptimistisk till brorsan. Ingen av oss tror dock på det.

Hade jag skyndat på innan, så hade vi hunnit, men näe. Medan jag lugnt stod och borstade tänderna tänkte jag: "Näe! Har ju för sjutton typ jäktat hela veckan. Nu när det är helg vill jag för tusan ta det lugnt och pusta ut!!"

 Egentligen är jäktat fel ord, vill mer säga att jag har hela arbetsveckan strategiskt tänkt: "Fort och effektivt, fort och effektivt. Lägg bort stressantydan direkt. Gör det viktigaste först - fort och effektivt". Det är nämligt ganska mycket på jobbet just nu; höstens/vinterns alla leveranser kommer och hopas ihop sig nere på lagret samtidigt med pågående rea med inklusive full fart även ute i butikens montrar.
    Ett händelseexempel: Jag jobbar själv i butiken. Växlar mellan att serva kunder och dess ungar, ta emot leveranser samt märka upp nyinkommet samt försöker få i mig frukosten som står och väntar på upp-packningsdisken ;). Jag hade precis tagit emot en pall med kartonger som fick stå ute i gången och invänta att jag fixade undan lådor som jag skulle märka upp och därmed bereda plats för de nyss levererade. När jag mellan kunderna hivar in från pallen upptäcker jag att ett paket inte alls ska till oss. "Vi har tillräckligt med lådor! Vill inte få hit sånt som inte ska hit. Du får inte plats!", säger jag högt till den stackars vilse (och tunga) kartongen.
    Jag rusar uppför trappan (20 trappsteg), kollar ut mot lastkajen. DHL-lastbilen står kvar med öppen baklucka. Ja!! Jag låter bakdörren stå öppen, men ställer för hundgrinden. Jag rusar ut till butiken och kunderna som står och väntar vid disken. Under tiden förstår jag att jag kommer ju inte alls höra när DHL-killen kommer tillbaka till sin lastbil. Jag måste sätta en lapp vid bakluckan att han har levererat fel, så han kommer in i butiken.
    "Nä, ni får vänta lite!", säger jag vänligt men bestämt till de tre kunder som står vid disken, "Jag måste fixa!". Hastigt tar jag första bästa pappersark, irriterar mig lite över att tuschpennan låg under sax och tejphållare som "vägrar" att flytta på sig så jag kan få tag i tuschpennan, men glad att den ändå faktiskt låg där. Jag knåpar ihop ett relativt svårtytt meddelande till DHL-killen och kilar fast det under en låda på den öppna lastbilsbakluckan, så att lappen inte flyger iväg i eventuell blåstpust. Jag hastar sen tillbaka till kunderna som tålmodigt står och väntar. "Tack för att ni väntade!", säger jag och alla verkar faktiskt glada och nöjda. (!)

 Det plingar på (den uppställda) bakdörren.... (jag rusar dit) men det var inte DHL-killen - utan en ny leverans... på 23 (!) kartonger. Hela lastkajen är typ full. Postkillen är mer än hjälpsam; han erbjuder sig själv att lasta alla lådorna i gallervagnar för att sen ta ner dom till lagret. Varje gång jag hastar förbi den öppna bakdörren så påhejar jag med lite glada tillrop till postkillen som lastar kartonger från sin bil och sen in i sammanlagt tre gallervagnar. Pingu och Spirou ligger lugnt utsträckta på golvet, så jag måste även trippa över dom med famnen full med barnskor. :)  De hjälper liksom inte till så mycket på jobbet. Förutom att vara söta då. Man ger dom ofta en liten klapp i farten medan man skyndar förbi dom.

Okej, ni förstår varför jag tog det lugnt igår morse, va? "Agility är en lek. Det ska vara roligt. Det är inget kul att jäkta. Jag kommer när jag vill. Så det så!!", var mitt motto på lördagsmorgonen.

Nu tillbaka till agilitytävling...
   När jag avspänt rattar in till parkeringen så undrar jag var de "gulvästade p-vakterna" är för någonstans? Man skulle ju följa deras vägvisningar enligt PM:et, ju. Ja, ja.. Jag förstår vinken; jag är sen. :) Lugnt packar jag pirran full för att sen ta mig till själva tävlingsplatsen. Hundarna får vänta i bilen under tiden. Så typ en timme sen - minst - släntrar jag in på tävlingsområdet. Jag monterar upp hundburar och stol. Är nöjd med en morgon utan jäkt.
    Går sen och hämtar Pingu och Spirou. Tar en omväg till tävlingsområdet med hundarna, som - minst sagt - var ivriga. Speciellt Pingu. Ja, den hunden kan dra i kopplet, han!
    

Spirou och Pingu äntrade tävlingsplatsen från bakvägen.

 

Här en gammal bild från samma ställe, men med Wilbur, Linus och Spirou.

 Det märks att det är många som löper nu. Alltså inte bara här på tävlingen utan typ överallt. Ja, det är naturens gång. Bara att acceptera. Haha! Tänk att jag alltid kommer in på löptikar när jag ska rapportera om tävlingar! Men det är en beståndsdel som hör tävlingar till, typ. I PM:et uppmanades löptikar att rastas längs grusvägen. Jag velade lite om jag skulle gå där eller inte. Men spela roll! Och förresten om man nu skulle vilja undvika löptiksdoft, var skulle man då vara eller gå? När vi efter vår omväg kom fram till klubben (från "baksidan") så kom vi ju direkt in till framhoppningshindren - där Pingu vrålfastnade i en lukfläck. Ja, förstås vill ju även löptikar använda framhoppningsområdet!! Självklart!!
    Med berått mod valde jag att ställa upp min "lägerplats" bara några meter ifrån Esters dito. Ja, ni minns väl den extremt söta flatcoated retrievertjejen som Pingu är djupt förälskad i - oavsett löp eller inte. Nu löpte hon. :) 

Jag föredrar att få info om eventuella löptikar - är så tacksam när folk upplyser mig, så jag har koll och kan förekomma och framför allt att lugnt förstå varför min hund uppför sig som han gör. Jag tror att  ovissheten om anledningen till min hunds uppförande - löptik eller inte? - påverkar mig; att jag då blir mer otydlig och velig. Och jag vill inte fråga tikägaren om dennes hunds status eftersom det så lätt kan missförstås. Jag anklagar ingen, vill bara veta och förstå - samt lära mig.
    Visst skulle jag kunna oavbrutet intala mig att alla hundar löper, men har jag verkligen ork till det?

Under uppvärmningen inför vårt för dagen första lopp, så tränade jag nästan mest "intåg till starthinder"; nosande förbjudet, sitta med fin kontakt - sedan lek med den speciella "tävlingsbollen". Om vartannat - på mitt varsågod - så fick han lukta och nosa som han ville som en alternativ belöning. Det gick väldigt bra faktiskt! Och det med stor tanke på hur totalt odräglig han är/var med alla doftfläckar precis innan.

Hoppklass A

Som jag nu minns det.
    När man sen går in till den riktiga starten så är det förstås annat ljud i källan. ;) Men det var relativt enkelt att få upp Pingusnoken från starthindrets luktparadis. Måhända för att de använde löptiksmatta? Vem vet? Skulle verkligen vilja att nån kunde typ vetenskapligt undersöka den saken!

Det jag blev smått överraskad över var att Pingu lägger sig ned framför första hindret - utan att samtidigt nosa (!!) - och vägrar resa sig upp!!

    Pingu sitter sen fint i starten (ingen tjuvstart!). Han missar slalomingången, men kommer fint tillbaka (jag berömmer) till mig och gör om slalomet fint och bra (nu sejfar jag lite, utmanar inte). Kombinationen med hopphindren och de två tunnlarna därefter funkar fint, fint, men sen så klantar jag mig; kommer fel och då gör ju förstås Pingu som jag "visar". Resten av banan (typ målrakan) går mycket bra. Tillsammans kutar vi i mål (men diskade).
    Jag belönar med bollen samtidigt som jag letar efter kopplet. Ser det liggande en bra bit ifrån målfållan, halvt om halvt inne på banan. I och med att det var tomt med folk intill målfållan (tackar så mycket för det, mina medtävlande!) vågar jag släppa greppet om bollen och låter Pingu kampa för sig själv medan jag går bort för att hämta kopplet. "Om det här hade hänt förr så hade jag fått smärre panik; lös, glatt sprittande hund intill tävlingsbana. Ja, ni fattar, va?

Den manuella tidtagaren, som ju (ofta) även är koppelbärare, var tydligen en funktionärsrookie; hon fick - mitt under tävlingen - instruktioner av domaren var hon skulle stå (så hon inte stod mitt i vägen för tävlingsekipagen), men missuppfattade ändå. Domaren gick då fram och handgripligen flyttade på henne inför alla. Samtidigt som jag ifrågasatte att ingen hade lärt upp henne innan tävlingen, så tyckte jag synd om henne.

En annan arrangörsmiss (ja, jag är djärv nog att tillåta mig att kritisera annars så fina, duktiga och bra arrangörer) var tältraden (och på sina ställen även dubbla tältraden); det var ett helsike att kunna komma fram till banan och sen därifrån.
    På denna brukshundklubb så är det ett djupt dike som typ avgränsar planerna. Lite här och var så finns det brädor som spångar över diket samt en bred bro. Givetvis så borde det just där varit tältfritt område och beredas plats framför allt där den breda bron är, som en naturlig ingång till startfållorna (det var två banor; den ena var igång samt den andra med ständig (typ) öppen banvandring).
    Om det här hade varit förr så hade jag svurit och varit såååå irriterad över denna trängsel med min bångstyriga unghund. Även om jag själv har kommit över denna panik jag kände då, så finns det ju nya tävlingsekipage som behöver få "hjälper" att kunna röra sig och komma fram på tävlingsområdet - för att helt enkelt förhindra incidenter.

Inför Pingus andra lopp, så blev jag sen (högtalaranläggningen strulade (?) ibland, den hördes knappt alls) och måste skynda mig till start. "Men var i helsike är bron, brädspångarna, ingången till starten?!!!!", irrade jag zick-zackande runt tälten inklusive tältlinor för att hitta fram. Att ta den rejäla omvägen runt hela tältraden tilltalade mig icke!
    Till slut tar jag till mig modet att helt enkelt gena (!) - rakt igenom - ett tomt tält som var helöppet på båda sidor för att komma fram till start!! Smärre panik, där. Sen så visade det sig att jag inte alls var så akut sen till starten. Ja, ja...

Apropå nya ekipage....
    En ung förare med en söt engelsk springer spaniel som likt vissa andra ESS *harkl* "publikminglade lite istället för att köra agility, men den unga föraren var mycket envis. Hon hämtade sin hund från publiken (såg dock liiiite tråkigt ut med det bestanta greppet i nackskinnet) och tog målrakan så fint. Oturligt nog så råkade en fjäril (!) fladdra förbi hundnosen precis direkt efter sista hindret - och en spaniel (typiskt ;) ) travade iväg som i trans efter den fladdrande fjärilen - utan att ge någon som helst notis om allt folk och hundar runt om den.

><

I väntan på nästa lopp och som en extra belöning för väl utfärt arbete i agilitybanan (och som välstädad samt tyst hejarklack-Spirou), så fick bägge hundarna en trevlig promenad i lugn och ro i "löptiksstråket" (grusvägen där löptikarna var hänvisade till rastning). Som grädde på moset, så fick de även ta sig en skön och avsvalkande plaskstund i ån.
    Man kan ju tycka att jag är dum när jag låter mina önsketänkande hanhundar få gå där bland löptiksdofterna, men var sak har sin plats; först jobb sen nöjen. :)

 

Agilityklass B

Haha! I denna klass är det samma domare som ju (för några månader sen) påtalade mig att inte "knacka" Pingu på huvudet när han inte lyssnar på mig. Jag känner pressen att uppföra mig väl mot min vilt "framför starthindrets ljuuuuvliga luktparadisnosande"-hund. Försöker att undvika att ställa mig framför Pingunosen, så inte domaren får för sig att jag försöker dölja nåt fult ofog. Jag får till slut upp Pingu från marken. Innan jag lämnar honom framför första hindret, så smeker jag ömt han hjässa. :) Klappen bara kom så där utan någon baktanke, men jag log inombords för min hands egenmäktiga upptåg.

Ingen tjuvstart den här gången heller (!) Loppet gick bra, men vette tusan hur det var med kontaktfälten. Ja, ja... Hur som helst är jag glad att Pingu forcerar gungan (efter att ha först rusat förbi) utan tvekan eller se orolig ut. Pingu hittar helt rätt i slalomet fast han har fart - och jag blir själaglad! Berömmer, berömmer... för mycket. Duh!!! Jycken slirar ur slalomet (pga mitt plötsliga vilda beröm eller för att han "sladdade ut" av sig själv, inte orkade hålla kroppen i styr). Jag skiter i att ta om, fortsätter in i tunneln (väljer att frivilligt diska oss). Jag kommer sen fel inför det näst sista hopphindret och Pingu dyker då upp bakom min rygg (!). Vi går i mål (diskade) tillsammans.
    Loppet kändes hyfsat bra. Ångrar dock att jag - fast jag hade all tid i världen - blev sen och inte fick till en riktigt bra uppvärmning; jag kände mig så trött och slö i sommarhettan samt Pingu även han hässjig.

Ler dock fortfarande åt minnet av mitt plötsliga infall att vid starten ge Pingu ett snabbt, ömsint smekklapp på hans söta huvud. :)

Hoppklass B

Filmbevis filmad av Pingus nya (eller andre) hovfotograf. Tack för filmen, Helena!! Press-stopp!! Så här skrev sen Helena i en kommentar på Fb: "Väldigt synd att jag inte fick igång filmandet i tid eller ännu hellre precis innan - när den lilla tjejen bakom mig utropade "ÅH! Nu är det DEN DÄR hunden!"." :)

 Det var samma bana som hoppklass A - fast bakvänt då. Eftersom Pingu har varit så duktig att inte tjuvstarta de senaste gångerna, så klämmer jag till att utmana honom ordentligt; jag planerar att gå ända bort till bakom det andra hindret för att sen kalla in honom. Ja, ja... jag kom ändå ganska långt. Det vill säga: Pingu tjuvstartade. Jag släpper igenom tjuvstarten, kör bara på, men nu blir jag tvungen att improvisera eftersom jag nu inte hann ställa mig där jag hade tänkt. Det går bra ändå med diverse oplanerade bakombyten. ;) Efter femte hindret så är jag i fas med min planerade handling igen. Vi jobbar på bra. Sen fegar jag; skulle ha hunnit med framför/blindbyte medan jycken är i tunneln, men jag drar till med nödlösningen bakombyte. Pingu är som tur är duktig på bakombyten. :) Slalomingångsstrul, tar om och sen är det "raka" vägen in i mål... ej diskade!!! 

Det blev en hedrande 15:e placering (av 38 startande) med 5,16 fp (0,16 i tidsfel).

Gammal bild. Haha! Lite kul att jämföra gårdagens filmsnutt med Pingus debut i agilitytävlandet, en blåbärsklass på samma plats fast nästan exakt två år tidigare. Här finns filmsnutten filmad av Ann-Marie... eller var det Krister? :) (inside joke). Jag är ganska kritisk mot mitt "handlande", men i mitt försvar: Det är inte lätt att få till nån vettig agilityhandling över huvudtaget när jycken far vilt runt åt alla håll och kanter utan nån större styrsel på vare sig kropp eller själ.

Senare när jag skulle kolla när Ester skulle köra, så fick Pingu följa med (som träning). Det tog inte lång tid innan han upptäckte vem som var på banan...

"Öh?!! Vem där!!", spanade Pingu plötsligt bortåt - och ratade de nyss såååå intressanta luktfläckarna intill hans tassar.

Låååångt därborta, under den gröna pilen, så kan man skymta Ester skutta ett hopphinder. "Sånt missar inte jag!", visar Pingu.

Jo, jag blev även tidigare mäkta imponerad över Pingus luktsinne samt sinnesnärvaro...
    Jag sitter och slöar vid vår "lägerplats". Plötsligt så börjar Pingu att trånande gny, där han nyss låg så lugnt och slöade i sin hundbur. Jag upptäcker då att Ester har precis fått komma ur sin bur, cirka tio meter bort. Pingu hade knappt möjlighet att få synintryck utan han måste mest gått på vittringen. Imponerande!!
   Och precis som tidigare under dagen när han påbörjade gnäll, så blev han tillsagd - på studs. Med andra ord; vara vaken nog att förekomma och åter förekomma innan det går "överhand".

En ögonblicksbild från dagens filmsnutt. Det här är nästan det som jag glädjer mig allra mest över från gårdagens tävling: Att han är med mig efter målgång. Vad jag har längtat efter att få äran att få den blicken!! Heja Pingu!!!