Spirou, min bästaste Spirou!!

Jaha! Och vad har Spirre pysslat med sen sist, då?
    (Ni kommer väl ihåg blogginläggstävlingen? Om inte, se förra blogginlägget. Vilken hund kommer inte få nån middag imorrn?)

Fina Spirou har poserat framför hans mattes favvogräs; två favoriter i en bild, alltså.

Och så har han fått köra lite pensionärsagility. :)

Det tyckte han var skitkul!!

Filmsnutt.

Under tiden som Spirou lekte agility satt Linus och Pingu på "avbytarbänken" till speciellt Linus stora förtret. Pingu var tyst, men Linus protesterade... Nej! Nu ljuger jag. Linus protesterade faktiskt när Pingu körde agility. Han var tyst när Spirre visade framtassarna bland agilitytunnlarna och slalomet.

För att vara lite rättvis, så fick Linus slippa "avbytarbänken" medan jag fixade till hindren för Pingus träning. Så Linus nosade i alla fall lite på "di där mystiska tingen". Han tordes till och med sätta en tass in i en tunnel. Tyvärr inget bildbevis på det.

Men oj! Det här blogginlägget skulle ju handla om Spirou! Vänta!

Spirou har varit hos tant veterinären. Det var enbart en liten pensionärscheck-up. Pingu fick hänga med för det var alldeles för varmt för honom att vänta i bilen. Linus var hemma hos brorsan. Jag får väl erkänna att Pingu var inte så här lugn hela tiden. När vi förflyttade oss i djursjukhusets domäner så kändes det som att ha en bulldozer i ena kopplet som skulle glatt undersöka allt - och då menar jag ALLT -  och en "något" (milt uttryckt) motsträvigare hund i det andra kopplet - som hela tiden försökte dra oss ut genom entrédörren.

Anledningen till det hela var för att Spirous levaxinpiller var slut, och i och med att det var nåt år sedan hans sköldkörtelvärden kollades upp, så passade vi på att även köra en pensionärskoll.
    Blodproven var det bara liiite problem att ta; Spirou ville först inte dela med sig av sitt blod. Sen när jag skulle fixa urinprovet... Haha! Jag förföljde honom - fram- och tillbaka - utanför djursjukhuset i minst 20-30 minuter - med ett tråg i högsta hugg. Spirou totalvägrade att kissa! Nä, han skulle antingen bara äta harpluttar eller till bilen för att åka hem.
    Ja, så är det tydligen att ha en kastrerad jycke! Jag som är van med pojkar som ska markera överallt, med andra ord; inga större problem med att fånga in lite urin (som jag i och för sig alltid brukar lyckas klanta mig att få i en tass så att det mesta skvalpar ur och över min hand). Men nä, det var idag totalt omöjligt med Spirou!

Eftersom djursjukhuset var på väg att stänga för dagen, så fick vi istället med oss ett "urinprovs-kit" för att fixa det hemma istället. Och där gick det hur lätt som helst.
    Det visade sig sen att det var bakterier i urinen, men var kom det ifrån? Därför så körde vi samtidigt med ultraljudet (som även var för att kolla in njurarna, pga proteinläckage till urinen) en sån där "direkt-in-genom-magen-urinprov", vilket gick hur smidigt som helst. Ingen märkte nåt alls vid själva sticket.

Spirou fick ultraljuda sin mage för att se hur det egentligen stod till därinne. Detta var alltså ett återbesök för att provsvaret på urinprovet var lite "misstänkt", men allt såg bra ut därinne i Spiroumagens labyrinter och virrvarr. "Han ser väldigt fin ut för att vara över 13 år - både ut- och invändigt.", sa veterinären. :)

Självklart hängde Pingu med även in i det lilla ultraljudsrummet.

Spirou visar upp britsen han låg i på rygg medan veterinären drog den där ultraljudsmanicken över hans nyrakade mage. Visst är det förvånansvärt hur medgörliga jyckar kan vara. Spirou var såååå duktig.

Jag blev förresten även lite negativt förvånad över djurskötaren som skulle raka Spirous mage inför ultraljudet.
    "Vill du ha honom uppe på bordet?", frågade jag. "Nej, vi kan raka honom på golvet.", svarade hon. (och jag funderade: "Hm? Hur ska det gå till?") "Han är annars van att ligga på bordet", fortsätter jag. "Jag håller upp framtassarna så kommer jag åt att raka magen. Hundarna brukar tycka det är bekvämt och bra att stå så.", upplyser skötaren. "Eh? Han kommer inte orka stå på bakbenen.", upplyser jag i min tur, och funderar om hon verkligen vet hur gammal Spirou är. Djurskötaren står på sig, och då demonstrerar jag med min kropp hur Spirous bakvagn kommer falla ihop om rakningen skulle göras på det viset. "Han orkar inte stå på bakbenen - och han är van att ligga på bordet.", poängterade jag.
    Spirous mage blev sen rakad - hur lätt som helst - uppe på bordet. Hallå! Lita och lyssna på djurägaren!

Sedan väl inne vid själva ultraljudet efter vi hade varit där ett bra tag (ena njuren hade "gömt sig"), så var det faktiskt en liten stund då Spirou började protestera lite (han försökte vrida och vända sig). Då upplyste jag djurskötaren (som höll i och sträckte ut hans bakben) att hans högra bakben/höft ömmar; det kanske gör ont. "Han vill inte riktigt sträcka ut det.", säger hon. "Ja, det är just att sträcka det bakåt som gör ont, så...", påpekade jag lite menande.
    Jag hoppas att hon tog det lugnt med hans bakben, och det verkade som hon gjorde det eftersom Spirou strax lugnade ned sig och lät oss fortsätta att leta efter hans ena njure som lekte kurragömma med oss (eller så var det att ultraljudsmanicken var lite för svag och inte riktigt nådde in, enligt veterinärens misstankar: "Den fungerar bra till katter och småhundar, men större hundar...")

Jag fick provsvaren idag, och allt såg så fint ut, men vi ska testa med lite smärtstillande till hans högra höft/bakben för att se om det gör nån skillnad.
    Spirou är glad och pigg, men har framför allt en ökad hunger och ibland så börjar han plötsligt att hässja (fast det inte är varmt). Vi får se hur han ter sig, gullungen... farbrorn, menar jag. <3