En WO och tre disk. Agilitytävling på Nynäshamns BK

"Och imorrn är det åter agilitytävlingsdags... (och jag kan tyvärr inte låta bli att tänka: Tänk om...)", citat från gårdagens blogginlägg.

    Jag behövde inte oroa mig för "tänk om", för Pingu höll sig inom banornas ramar - hela dan. Ja, hela dan och hela dan? Jag och jyckarna kom inte dit förrän cirka två timmar - minst - efter alla andra. Dagens första banvandring (som jag alltså borde varit med på) var klockan åtta. Då var jag fortfarande hemma. Vi kom väl iväg cirka en timme senare, alltså strax före nio. Och så tar det en kvart - eller två... eller flera - att ta sig till Nynäshamn. Men jag var nöjd över att ha tagit det lugnt.
    Ärligt talat, när vi nästan var framme så var det sååå hääär nära att jag vände bilen och åkte hem igen. Ja, en sådan stor lust (inte) att tävla hade jag. Varför detta? Jo, för det började att regna. "Näe! Vägrar att tillägna en tävlingsdag med att bli blöt!", muttrade jag surt i bilen. Men det slutade precis till vi var framme på parkeringen. :) 

Pingus första lopp var ju förstås helkört när vi äntligen kom fram, men jag var glad att vi hann "i god tid" till hans andra lopp. :) Det vill säga typ mer än cirka tio-femton hundar innan vår start. Det var gott om tid att snabbrasta honom innan starten - samt att flyktigt få banan beskriven. Och så hann jag ju förstås även kolla in banan genom att se hur några av de andra före mig körde. Hoppades bara att åtminstone de hade varit med på banvandringen och memorerat banan rätt. :)

Agilityklass A

När vi går in för start upptäcker jag att de tre första hopphindren står i en mer sned linje än jag trodde från ringside. "Hm?", tänkte jag lite fundersamt medan jag försökte få Pingu att sätta sig ned. 
    Pingu far iväg (som vanligt) rakt in i banan och får en rackarns vid sväng tillbaka - och jag ser inte att när han springer tillbaka vigt och fint hoppar det tredje hindret bakifrån av rena farten bakom min rygg. Jag blev bara förvånad över att när han sluter upp vid min sida plötsligt dyker upp "från fel håll", typ.
    Resten av banan känns riktigt bra - trots att jag vid målrakan plötsligt upptäcker att det står ett däck där. "Oj!", tänker jag samtidigt som jag vrååålar "Dääääcket!!". ;) Jag har ingen aning när vi rusar in mot målfållan hur loppet egentligen - enligt banskissen - har gått, men det kändes som en seger! Fast jag anade ugglor i mossen eftersom jag inte hörde några stående ovationer från publiken. :) Spela roll! Pingu och jag hade kul. 

Tänk att jag bli så mycket mer koncentrerad och taggad när jag inte går banvandring. Jag känner det där extra snäppet fokusering riktigt bubbla i kroppen. En trevlig känsla. Och det smittar ju av sig på jycken. "Åh, äntligen är matte med!!", visar och skuttar Pingu glatt.
    Fast på filmsnutten ser det inte alls ut så fort och fint som loppet kändes. Irl kändes det som om man var värsta VM-sprintern, men i filmklippet... mer som en studsande, fet köttbulle med en vilt voffande hund skuttande bredvid sig.

Hoppklass B

På banvandringen... ja, jag hade faktiskt lite halvseriösa funderingar att helt medvetet skippa banvandringen, men bestämmer mig för att inte gå så många varv som jag annars brukar göra - i ett (desperat?) försök att få till den där extra tändningen. 

    Det blev alldeles för vida svängar i starten, men det blir rätt och fint ändå.... sen kom min stora fadäs; det enda jag tänker medan Pingu är inne i tunneln är att jag måste skynda mig på raksträckan för att hinna visa ordentligen in till slalomet (en ganska svår slalomingång) och precis när jag passerar långhoppet så tänker jag för mig själv: "Men vad gör jag?!!! Dumsnut!!!". Ja, jag missar helt att visa mot långhoppet - och jycken gör ju som jag visar; springer förbi. Haha! Äsch! Eller "Attans!!", som jag utbrast högt på banan.

    Förutom det kändes även det här loppet riktigt bra, men det där extra snäppet fokusering och taggning lyser med sin frånvaro. Hur sjutton ska jag få till det - fast jag har memorerat banan innan?

Jo, en liten kul grej (som jag kom ihåg nu, måndag morgon)...
    Pingu och jag hade startnummer 1, och vi får stå och vänta ganska länge innan alla funktionärer var redo (eller vad de nu väntade på). Efter en stund råkar jag se ut över banan... och upptäcker att alla hoppbommarna ligger ju kvar på marken (efter att domaren har "hjulmätt" banan). Jag går fram till sekretariattältet (där det pågår vild aktivitet... typ) och undrar om bommarna verkligen ska ligga på marken. "Jo, men vi tyckte att det skulle bli lättare så!", skojar en tjej tillbaka medan 2-3 stycken rusar ut på banan och fixar. :) 
    Nu ångrar jag mig lite. Det skulle ha varit skojigare om jag inte hade sagt nåt, och vi hade gått fram för att starta - och kanske även gjort det - med bommarna nere. Så lättroad är jag.

Agiltiyklass B

När Pingu och jag för dagen äntrade tävlingsplatsen så var han väldigt jobbig, men inte så extremt odräglig som han var dagen innan på Hundens dag i Waxholm. Fast sen inför de två första loppen var han faktiskt relativt lugn, men inför detta lopp... Det var som att vända på en hand; från hans ordinarie flamsighet till rena gläfs och gny och utlovad evig kärlek.... till nån söt hundtjej, måhända? Eller kille. "Spela roll", säger Pingu själv. "Bara dom är söta och luktar gott, så..."

    Han spanar trånande medan hunden före oss kör, men det behöver absolut inte vara denne. Jag vet nog hur fel min hund kan få för sig. Hans kan önsketänka så att hans söta öron faller av i fantasiblåsten. (?)

När jag till slut får min dagdrömmande jycke att sätta sig ned framför första hindret och jag har tagit steg ifrån honom, så upptäcker jag att han har ett grästrå rakt över näsan. Det är för att ta bort det som jag går tillbaka till honom. Något som egentligen inte alls var nödvändigt. Vetskapen om grästråeet irriterade nog mig mer än Pingu, som nog inte kände det överhuvudtaget. "Sånt tjafs har vi ju inte tid med nu, matte!! Vi ska ju köra nu, ju!!"

    Det blev dagens första tjuvstart för oss, men jag släpper igenom (det var väl dumt, men jag skulle precis ändå säga mitt "Kör!" *harkl*). Att han missar slalomingången är inte alls så konstigt. Han var i gott sällskap med att göra det. I mitt tycke (!) - för att ge hundarna en mer ärlig chans att få till det - borde det varit åtminstone ett par meter till i avstånd mellan långhoppet och slalomet, men, men... 

Pingu är i detta lopp väldigt flamsig - och jag är trött. En vinnande kombination - not. :) Pingu är till och med på väg ut från planen (i sitt sökande efter sin tilltänkta fästmö?), men ångrar sig - han får belöning för det. Duktig vovve trots allt.

En liten parantes...

    Så vitt jag såg så använde de inte löptiksmatta vid denna tävling, men jag hade inte svårare att få upp Pingunosen från den fantastiskt spännande första-hindrets-luktparadis-platsen än på de senaste tävlingarna (där de använde löptiksmatta). Detta var alltså en liten parantes med tanke på min lilla ovetenskapliga undersökning i sambandet mellan löptiksmatta och svårigheterna att få Pingu-nosen att lätta från marken vid starten. Med andra ord så spelar det ingen större roll, löptiksmatta eller inte. 

En till liten parantes...

   Jag är såååå lättad att det inte hände nån "incident" med min byracka (som det ju tyvärr gjorde dagen innan). Inne på banan var det agility som gällde (förutom vid ett undantag i sista loppet) - även för min jycke.

Jo! Vid ett tillfälle när jag (utan hund) går bort till banan för att kolla in mina duktiga tävlingskompisar köra, så råkar jag gå förbi en hund som står stilla intill sin matte precis samtidigt som en annan hund (med matte) passerar oss. Jag går alltså mitt emellan dom, och det var ganska trångt just där. Den (nyss) stillastående hunden gör ett lika plötsligt som ordentligt utfall mot jycken som går förbi. Jag kände den anfallandes varma andedräkt mot min vänstra hand. "Oj!, tänkte jag tyst, "... där låg man visst lite illa till." Fast.. nä, det gjorde man nog inte. De allra flesta jyckar vet precis vad de gör med sina käftar. Och det är man tacksam över. :)

Nästa helg är det lagtävlingar... och jag har lovat - på heder och samvete - att komma i tid. :)