"Flams-Pingu Antingen Eller" tävlar rallylydnad på ÖBK och agilitylag på Solna-Sundbybergs BK

Lördag. Rallylydnadstävling på hemmaklubben, Österåkers BK

Det var dubblerad nybörjarklass. Pingu och jag, som numera sen nån vecka sen har en titel, nämligen RLD N (Pingu alltså, inte jag), var där bara för att... tja, vi var ju redan anmälda, så varför inte köra? Låtsas att det är en träningstävling, typ. Jag menar, man pysslar väl med det här för att man tycker det är kul?

  Anledningen till min undran är att jag på sistone hört minst tre personer säga: "Om vi har fixat diplomet på denna runda, så stryker vi oss i nästa runda för dagen." Alltså, jag förstår fullkomligt om man liksom har viktigare saker för sig hemma eller nåt sånt, men annars..
    Nån tyckte att det skulle bli typ "antiträning" om man körde fast man redan hade fixat RLD.. fast det beror väl på hur man kör? Varför inte passa på och träna nåt som man har lite svårt för i tävlingslika förhållanden och köra värsta bästa belöningen (om det funkar alltså)? Är det bara för att man i grund och botten är en agilitynörd som jag tänker träningstävling? I agiltyn är det ofta man frivilligt diskar sig bara för att få till tävlingslik träning.

I rallyn så tävlar du ju bara mot dig själv; du "stjäl" ju inga meriter från andra när du fortsätter i samma klass fast du egentligen kan (om du vill) flytta upp i nästa klass. Jag menar, det finns ingen anledning att nån blir sur.... Tja... det skulle förstås vara om det har varit bortlottning... Men nu tänker jag mest på tävlingar med dubblerade klasser.

Sheena sitter och glor efter sin matte som hade rymt för att kolla in inropartavlan. Fina Sheena kan nu efter denna dag titulera sig RLD N. Grattis Sheena och hennes matte Rosie!! :)

   Vadå? Undrar ni hur det gick för Pingu?
Haha! Jo, han heter numera "Flams-Pingu Antingen Eller". Ja, för så är han: antingen jätte-bra eller helt urusel. Man har inte en aning vad det är för en hund man har med sig in på banan. Och det gäller både rally och agility.

När vi anlände till tävlingsplatsen så väljer vi att slå ned vårat läger - med berott mod - intill söta löptiken Gin, engelsk springer spaniel. Vadå´ra? Vi behöver "antilöptiksträningen". Det gäller att ta tillfället i akt när det bjuds, liksom. Att det sen råkar vara på en officiell tävling..? So what? 

Första rundan kändes faktiskt riktigt bra, trots en del sträckta koppel och annat bris-nos-flams plus ett par "fel ö" där han plötsligt inte ville ligga när han skulle samt sitta framför.
    Hur som helst hade jag en go´ och glad känsla under hela rundan, men jag fick jobba. Jag tror minsann jag var lika andfådd och flåsig som efter ett agilitylopp när vi joggade förbi rallymålskylten! :) Men vi hade fixat rundan trots löptiken där intill vårt läger. :) :)

Poängmässigt fick vi bara 46 poäng kvar av de 100 man har innan man kliver över banbandet. Tala om "antingen eller"-hund! Han har ju förut skrapat till sig hela 90p ett par gånger. Men spela roll! Känslan var bra! Vi hade kul tillsammans, Pingen och jag; jag bara skrattade åt honom när han nästintill började köra högerhandling i ingången till det andra rallyslalomet, men jag bara körde på och han kom rätt och då hängde jag bara på. Kul också med domarkommentaren: "Bra kämpat med superglad hund. :) "

Pingu-grabben sneglar lite åt söt-Gin-hållet. Ni ser väl hur han försöker svalka sin mage i gräset? ;)

"Öh? Vadå? Ska jag istället kolla på dig, matte?"

Pingu väntar lugnt och tålmodigt på sin matte. Ser ni stolen i förgrunden? Det var Gins stol. Självklart passar jag och Pingu på att träna lite "life reward" där runt stolen. Jag måste säga att Pingu var jätteduktig!!

Andra rundan gick poängmässigt mycket bättre, men inte känslan. Det blev en 80-poängare med domarkommentaren: "Härligt ekipage! Fortsätt i samma anda. Träna uthållighet."
    Rundan kantades av snett och vint samt nos och annat smått och gott som extremt sneda "framförsittanden", men jag låtsades som ingenting. Själva momentträningen kan jag träna när som helst, till skillnad mot tävlingsträningen att vara följsam och jobba med mig (och inte nosa).

 

Söndag. Agilitylagtävling på Solna-Sundbybergs BK

Haha! Ja, det var rackarns tur att Rosie råkade nämna dagens agilitytävling när vi satt och inväntade våra starter på rallytävlingen! "Öh? Vadå? Det är väl inte förrän nästa helg?", protesterade jag helt fel.
    Jag hade råkat se fel i min lilla kalender. Jag som trodde att jag skulle vara helt ledig idag söndag... Pyttsan! Men som tur var så började lagtävlingen på eftermiddagen. Så man fick en mycket efterlängtad sovmorgon... som förstås blev för lång... så man blev en halvtimme sen till planerad avfärd... och man kom på att man borde tanka bilen före... Sen när man äntligen är iväg, så får man ett sms: "... skynda, skynda". Tävlingen hade alltså flytit på "för bra", så den öppna banvandringen till largelagklasserna började hela 60 minuter före PM:ets utsatta cirkatid med tävlingsstart direkt efter.
   "Tja... inte riskerar jag dryga fortkörningsböter eller livet för en agilitytävling... så jag kommer när jag kommer.", tänkte jag där bakom ratten.

Väl framme på parkeringen går det hastigt till; parkerar så nära gångvägen som möjligt samtidigt som jag drar ned sidorutorna, av med motorn, av med kupérörelselarmet, upp med bakluckan och låsa bilen i språnget därifrån. Sen småjoggade (!) jag ned till planerna - som ligger typ "två mil" - lääääängst bort från parkeringen med mobilen i ena handen och bilnycklarna i den andra. Det var hela sju minuter kvar av den öppna banvandringen, så piece of cake, typ. :)

"Mördarbacken" som tar dig till eller från agility/appellplanerna på Solna-Sundbybergs BK.

    Det var tur att jag kom ihåg hur det ser ut där på Solna-Sundbyberg, fast det var jättelänge sen sist. Nu joggade jag ner till planerna utan att vara vilse. Det finns liksom ingen sikt alls ned till planerna från parkeringen. Senast jag var där var nog... med Gromit. Lill-Grompan. <3 

Hopplagklass
  Småklurig bana. Ja, det är ju klass2-stuk på lagklasserna. Pingen uppför sig rätt så bra i starten (vi småjoggade fram till första hindret) utan alltför mycket nosande. Ingen tjuvstart. :) Jag är på, på, på. Varje sekvens i banan där hinder typ "vetter ut" mot publik och hundar gastar jag "Kom hit! Kom hit!". Är livrädd att han ska få för sig att sticka ut från banan.
    Just det! I slalomet känner jag en vindpust - och ser hur Pingu vädrar i luften.... men han håller tungan rätt i mun och forcerar slalomet helt rätt. Och jag minns min egen planering vid banvandringen att visa ordentligt in till en halvdold tunnelingång vid slutet av banan; Pingu tog den så fint medan jag kutade det värsta jag orkade. Ja, det är så vi (jag, alltså) försöker göra; visa, kuta genväg, visa, kuta genväg. ;) 
    Med ett fånigt falsett-tjut värjar jag den sista hinderfällan... och vi är i mål med noll hinderfel!! Och Pingu-killen väntar fint in sin matte efter målgång - utan några busfasoner. Duktig hund! :) 

Det blev som sagt noll i hinderfel, men (förstås) 4,73 i tidsfel. Jag menar, slö-spaniel i slalom och för vida svängar. Zack nollade också, (men med 3,94 i tidsfel), Koy diskade sig och Frasse var hemma och VAM:ade sjuk matte.

Agilityklass 
  Åter igen en lite småklurig bana. Inte sånt som Pingu och jag är vana med, inbitna klass1-ekipage som vi ju är. Testade småinjoggning in till starten igen. Funkade hyfsat.

   Jo!! Vänta! Glömde!! Precis innan Zack startade (lagets A-hund, Pingu är B-hund.. i dubbel bemärkelse. Hihi!) så gör sig Pingu en toalett i buskaget intill starten. "Skynda, skynda Pingen!", tänkte jag, "Du har bara typ en halvminut på dig innan vi ska in." Pingu och jag hann precis göra klart våra toalettbestyr, alltså inkluderat upp-plockning av bajs. ;) 
    Pingu tjuvstartar precis på min inandning när jag är på väg att säga mitt "Kör!", och jag släpper igenom. Vi (läs: jag) kommer nu fel, och Pingu är mer intresserad av nåt i gräset än att köra agility. Han tuggar i sig nåt, och sen fortsätter vi... 

Han är sen så häääääär nära att diska sig när han struntar totalt i mig och istället rusar mot tunneln som är strax intill (men typ bakom min rygg, typ) - fast han vänder typ en (1) millimeter innan nos/tass kommer in i tunnelingången. In i slalomet (pust) men han spårar/nosar sig igenom det. Bort mot gungan. Undrar om jag verkligen körde framförbytet i tid (som jag lärde mig på senaste kursen) som jag planerade under banvandringen? In i tunneln, så snävt och tight som möjligt.
    Framförbyte med ett "Runt!" (ta hinder bakifrån), som Pingu istället får till att nu är det rätt tid att börja nosa och leta roliga, intressanta, läckerbitar/saker i gräset (!). "Äh, ät upp det där nu och kom, vetja!!", ropar jag.
    Pingu kommer. Upp på balansen. "Kuta!", gastar jag - och ser mig själv köra värsta skikthandlingen, idéen som jag alltså ratade på banvandringen, för att vi inte har tränat kontaktfält på evigheter samt aldrig tränat skikthandling överhuvudtaget! Äh, vi passar på att testa sånt på riktig officiell lagtävling! ;) 
    "Kuta!" (= trampa på kontaktfältet) gastar jag igen medan jag springer åt vänster bortom ett hopphinder som står jämte balansbommen. Jag ser hur Pingen sätter sina söta tassar på kontaktfältet och rusar sen mot mig (och inte alls hoppar hindret som var framför nosen, som många andra gjorde).
    Vi tråcklar oss in mot sista hindret och går i mål nollade, men förstås med typ trilijoner tidsfel, som blev exakt hela 12,95 tidsfel. Haha! Det tar på att stanna upp och leta godsaker i gräset, liksom. :) 
   Mina kära lagkamrater diskade sig. Men spela roll, vi hade kul! Och Pingen uppförde sig även i detta lopp efter målgång. :)

Lite synd att inte Pingus tvärnit framför tunneln och vårt skikthandling/kontaktfälttagande förevigades på bild eller film... eller tur kanske? Nu kan jag leva på illusionen att det såg hyfsat och roligt ut.


Efter lagklasstävlingarna var det klass2-tävlingar, så då passade jag på att göra ett litet studiebesök för att se vad klass2-folket pysslar med om dagarna...

Klass 2-banvandring pågår.

Klass 2-ekipage forcerar stalom. Tomas och Gibson.

Tomas och Gibson igen. Men hallå! Här kan man se. Jag tror minsann att hindren står typ lika som lagklasstävlingen. Jag kutade alltså till vänster om hopphindret som står jämte balansbommen medan Pingugrabbens tassar var nere på kontaktfältet. Sen kutade vi bort till hopphindret som står ytterligare bortåt till vänster.

En annan bild som (tyvärr) inte blev tagen... Hihi! Tomas gör ett jättefint lopp, men råkar trycka ut Gibson så att han tar det sista hindret åt fel håll. Då går Tomas och bankar pannan i balansbommen. :) Synd att jag inte hann med att trycka till en bild! *fniss* Jo, vi, agilityfolk, skrattar och skojar fast det ibland går åt skogen på tävlingarna. :)

Här har vi en till klass2:are, Anneli och Zack...

... de lyckades nolla hoppklassen och knipa åt sig ytterligare en pinne. Grattis!! :)

Innan vi åkte hem gick Zafir, Pingu och jag en liten rastvända.
    Plötsligt skuttar Pingu in i buskagen...

Han hade upptäckt en rätt så dold godissten, och Zafir var genast med på noterna.

Dom här bilderna är dock arrangerade i efterhand, och nu hade Zafir väldiga problem att stanna kvar på stenen.

Lite småfuskigt, men så är det. Zafir-svans skymtar till till vänster i bild.

Agilitytävling på Tierps BK samt på Sala BK - med vinst!!! :)

Tävlingen i Tierp började typ mitt i natten på lördagsmorgonen, alltså redan klockan 8 - och largeklasserna först. Med andra ord: dömt att misslyckas! Jag kommer insläntrande typ några startnummer efter Pingus och mitt. Men det var ju tre lopp för dagen, som nu alltså blev två för vissa ekipage... ;) 

Kortfattat (kan jag fatta mig kort?) så var bägge jyckarna urjobbiga när man skulle ta sig runt tävlingsområdet. Vissa stunder hatar jag mina hundar! Ja, jag veeeet! Jag vet att det är mitt fel/min oförmåga att kunna lära dom gå fint i kopplen som normala hundar.
    Apropå det, så har Tierps BK världens finaste skog intill, en riktig fin sagoskog med supermjuk mossa under täta, täta träd. Synd att jag glömde kameran när jag och mina två odågor tog hela rastrundan som så praktiskt var snitslad. Tur det för annars hade jag garanterat gått vilse! Men synd att det inte blev några bilder på favvo-skog.

Nä, till tävlandet...
   Pingu tjuvstartade rejält bägge loppen - och jag släpper, mitt dumhuvud, igenom. .

I agilityloppet så kom jag därmed helt fel och tokigt. Förutom det så glömmer jag bort min planerade handling; kör en massa bakombyten när jag egentligen tänkt framför- eller blindbyten. Kom i mål på enbart 10 fp som kändes som minst 20 fp. Min "målvakt" ser att Pingu kollar in en hund i publiken när han är på väg på målrakan, men hejdar sig när "målvakten" ropar till.

 Hopploppet kändes bättre, trots ovan nämnda tjuvstart, och trots att jag vid banvandringen itutade mig själv: "Rör dig inte förrän jycken har kommit in rätt i slalomet!" (slalomet var det andra hindret), men vad gör jag... *suck* Sedan blev det en till dum onödig vägran efter tunnel mot hopphinder. Men resten kändes bra.
    Just det! Vi fick ju vänta ett tag där i starten (de höll på att fixa med däcket), men det gick hyfsat ändå. Det är sånt som händer.

Denna gång var Pingu med mig i bägge loppen efter målgång (till skillnad mot agilitytävlingen före i Södertälje). Han är ombytlig, grabben! Däremot funkar inte starterna längre; nos, nos, nos samt tjat, tjat, tjat från min sida.

Zafir skötte sig utmärkt vid ringside. Under banvandringarna och pauser fick han käka köttben "utomhus", vid pågående tävling fick han njuta av benet inne i hans hundbur.... fast där dög det inte, minsann! "Nä, för jag vill ha sällskap när jag äter!", påstod Zafir, fast egentligen tror jag nog att han ville skryta till alla att han hade värsta köttbenet.

Döm till min förvåning när jag upptäcker att man fick pris för agilityloppet! De var generösa där på Tierps BK. Tackar för det! :)

Bild tagen mot backspegeln när vi kommit hem. Pingu lutar huvudet precis som Gromit brukade göra.

Zafir är redo att skutta ur bilen. :) Benet ska me´!

Vinstfotosession.

Test av frisbee. Den röda fläcken under den gröna pilen är den nyss kastade frisbeen.

Zafir snodde åt sig Pingus vinst, vilket var helt okej för Pingu.

Söndag. Sala BK

 Jag hyser ju lite agg mot Sala BK. Helt oförtjänt, men så är det, eller rättare sagt var det. ;) Anledningen till mitt ogillande är minnet från när jag förra gången var där (för flera år sen) körde vilse typ fyra-fem gånger (passerade samma rondel lika många gånger) i ösregn. Va´ sur jag var!
    Idag så hittade jag rätt - fast med en extra cirkeltur runt samma rondell - samtidigt som jag febrilt läste på alla vägskyltarna i rondellen. Haha! Undrar vad bilisterna bakom mig tänkte? ;) 

Tja.. nu hyser jag inte längre agg mot Sala BK. Gissa varför! :)

Hoppklass

Idag var Pingu extremt löptiksnosig, och han var inte ensam om det. Faktum är att innan start hade jag allvarliga tankar på att stryka honom eftersom han var knappt kontaktbar. Däremot efter loppet, så tänkte jag: "Tack alla löptikar! För ni såg till att jag skärpte till mig till max!"

Ingen tjuvstart!! Jag skickar in Pingu i tunnelns halvdolda ingång (andra hindret) och kör sen blindbyte framför (bokstavligt talat!) nästa hopphinder. *skrattar* Ja, vid banvandringen velade jag om jag skulle köra framför- eller blindbyte... och kom fram att jag borde safa med framförbyte. Och vad gör jag sen?! Blindbyter. Har absolut ingen aning om var Pingu är bakom min rygg. Blixtsnabbt så tänker jag att om jag bara "står still" (utan att röra mig åt nån sida) - och hoppas - så krockar jag inte med Pingu, och han kommer (förhoppningsvis) dyka upp på nån sida om mig. Haha! Shame ´bout the handler! Kolla in filmsnutten!

Tack för hejaropen på målrakan! Jag var utpumpad på slutet, men ropen gjorde att jag orkade mer ändå.

Pingu rusar iväg efter målgång :( och jag vråååålar "Stanna!!!" - och han stannar (!) några meter ifrån ett annat tävlingsekipage som står längre bort, men rakt fram efter sista hindret. Pingu vänder tillbaka till mig och han får sin belöningsboll vilken han glatt tar emot. Strax efter berättar matten att hennes hund löper.

 

Det var knappt väntat att vi skulle knipa åt oss en tredjeplacering (av 24 startande) med pinne. Så därför ingen Pingu med på bilden. Fanns ingen tid att hämta honom. Så jag håller glatt upp min påse Bilar-vinst istället för att hålla hunden i kopplet.

 

Zafir kollar in tävlingsminglet.

För första gången så somnade Zafir inne i sin hundbur! Självklart med sitt kära tuggben tätt intill.

Agilityklass

Pingu var åter igen helt, helt hopplös vid uppvärmningen. Jag tvivlar på att det kommer att gå att starta honom. Balansbommen är lite olyckligt placerad (för olydig hund, alltså); den typ mynnar ut rakt mot startfållan, och jag blir orolig att Pingu kommer rusa mot nästa startande hund (loppets sista startande). Medan jag inväntar vår start, funderar jag på att skippa försöka få till kontaktfälten på nedfarten, "Hellre en 5fp än en utrusande hund.", resonerar jag att försöka dra honom till mig på balansen. Ja, ja... Det är mycket man planerar på banvandring etc som inte alls blir sen...

Ingen tjuvstart!! Och jag chansar vilt att Pingu tar den halvdolda tunnelingången (andra hindret) medan jag rusar det värsta jag kan mot "mördarraksträckan" upp mot tunneln i banans övre högra hörn. Pingen är med mig all the way. Han sätter tassarna på gungbrädan, och jag gastar sen "Igenom!!!!" och Pingu kastar sig in i tunneln (jag var orolig att han skulle dra mot startfållan istället). 

    Efter tunneln så får jag fint in honom i slalomet (väntar in och låter honom få sin tid innan jag kutar på), sedan så kutar jag det värsta jag kan (vilket i och för sig inte är så himla fort). Medan jycken är i tunneln därborta i den bortre högra hörnet, så blir jag tveksam för en sekund hur banan egentligen går... men ja! Jag minns! Balansen var det ju! Sen gick resten av bara farten... (minst sagt. Se text längst ned).

Pingu och jag var ju näst sist startande, så bara efter en liten stund så kommer ESS-Lena och grattar oss - till vinsten!! Va?!!!! Nä! Kan inte vara sant! "Jo, du var ju den enda som nollade!!". Vad?!! Har ni hört nåt så konstigt? "Nu måste du ta med Pingu till prispallen!!", påhejade mina glada tävlingskompisar.

"Men.. är vi verkligen värda en vinst?", tänker jag med tanke på "the incident" (se text nedan). Pingu och jag springer bort till prisutdelningen till applåder. :) 

Dra på trissor!! Vinst av 26 startande med klassens enda nollade lopp!!

Det var overkligt, men trevligt värre uppe på prispallen. "Helt otroligt!", upprepade jag några gånger där man står överst, och killen på andraplatsen gratulerade så mycket med ord som typ "Plötsligt så händer det!" och "Enträgen vinner!". :)

Sen skakade vi tass allihopa precis som dom gör på TV på sportprogrammen.

"Jag tror inte det här är riktigt sant..", sa jag när vi sedan kliver ned från pallen. "Jo, jag har sett resultatlistan, så det är helt riktigt!", påpekade ena killen glatt.

För andra dagen i rad; vinstfotosession hemma på tomten (medan Zafir tuggar på sitt ben).

Otroligt värre! :)

Tyvärr smolkades segerbägaren ned av min ohängda, önsketänkande fästmösökande ungspoling (som inte är så ung längre...) till byracka.
    Efter målgång så ruuuuusar han iväg mot en annan hund som står i och för sig rätt så långt bort, men i rak linje från sista hindret. Matten med sin hanhund (!) råkar ha placerat sig på samma ställe som löptiken i loppet innan. Min utsatta "målvakt" blir dock frånsprungen (precis som jag) av min plötsliga virvelvind till hund, men kutar rytande efter, (tack!) så Pingu hann aldrig riktigt fram till den främmande hunden, utan han tog åt sig av tillrättavisningen.
    Jag ber matten om ursäkt, men hon blev nog rädd för vad som kunde ha hänt; vill - förstås - inte riskera att hennes veka (?) hund blir utsatt för dylikt. Jag förstår henne, och självklart får inte Pingu uppföra sig så här, men hundar är just hundar. Men samtidigt så är det en risk att incidenter kan hända (även om vi gör allt vi kan för att förhindra det) när man deltar på tillställningar där flera hundar samlas. 
    Det är mitt ansvar att min hund uppför sig, precis som det är mitt ansvar att lära mig - och min hund - att hantera incidenter som till exempel att främmande hund kommer nära... I bästa av världar ska det inte hända, men... den här världen är i och för sig vår bästa (och enda), men den är befolkad av massor med misstag samt full av den mänskliga faktorn.

Förstås... kan jag inte riktigt glädjas åt dagens framgångar. Under hela första timmen av hemfärden så spenderade mina tankar runt min hunds ofog, hur jag ska fortsätta jobba mot det, hur andra tävlande upplever det samt hur arrangörer kan hjälpa till.
    Redan där på tävlingen, så kom min ena "målvakt" på idéen om att man skulle vilja ha en typ riktig fålla efter målgången, som fysiskt hejdar upp utspringande hundar. Vi spånande även om att "målvakten" skulle försöka locka med nån kamptrasa/leksak, men det sistnämnda kom vi båda överens om direkt att Pingen skulle med största sannolikhet inte lägga märke till viftande leksaker.

Sedan ensam i bilen, så spånade jag vidare på "målgångsfållan"...
    Agilityentuisaster vurmar ju för säkerheten på agilitybanan, konstruerar så säkra hinder som möjligt för att minimera skaderisker - ifall - hunden råkar komma fel i sin ansats att forcera hindren, men kanske borde vi även blicka ut över hela tävlingsområdet för att försöka minimera incidenter hundarna emellan? Många arrangörer har ju (äntligen) till exempel börjat använda riktig fysisk "belöningslåda" (plats man kan lägga sin hunds leksak efter målet) som man även ofta placerar upp från marken (på ex stol eller liknande) för att minimera incidenter att två (eller flera) hundar rusar fram samtidigt till samma leksak eller att någon hund glufsar i sig hel plastpåse med godisar.

Min dröm vore en riktig fysisk målfålla (inte enbart kantband på marken), typ ett kort, enklare staket på ett par meter efter målfållan för att hejda upp/samla in banutspringande hundar - som givetvis inte ska ersätta vanlig simpel hunduppfostran (!) - utan helt enkelt en säkerhetsfråga. Eller skulle en sådan målfållaavspärrning bara vara i vägen..? Hm?

Stort tack till Anneli och Annika för filmande, målvaktstagande samt prispallfotande! :)

Pingu, numera RLD N :) :) och agilitykurs för Maria Alexandersson

Titta noga. Det är inte var dag det hänger en rallylydnadsprisrosett på den här jycken. :) Pingu själv verkar dock något blasé, typ. Fattar inte what´s the fuzz. :)

Nu ska vi inte gå händelserna i förväg....

I onsdags var det agilitykursdags på Waxholms BK. Duktiga Maria Alexandersson hade tagit vägen förbi från Västerås för att köra lite agility med oss, en liten trogen skara agilitynördar, i en fem timmar långt kurstillfälle som gick alltför fort. Ja, det gör så när man har roligt.
    Det här var andra gången jag går kurs för henne, och jag måste säga att vi fann varandra mycket bättre den här gången än förra. Det var kul och lärorikt samt lättsam och gemytlig stämning med en hel del skratt och hejarop.

Dagens/kvällens bästa aha-upplevelse var nog när hon beskrev mig och mina vanliga misstag på pricken: "Du måste bestämma dig; antingen kutar du järnet för blindbyte eller så förbereder du långt i förväg för bakombyte. Inte nåt mellanting; typ om (!) du inte hinner så blir det bakombyte - för då är det för sent - och blir så otydligt för hunden vad du menar, och därmed risk för missförstånd er sinsemellan." (ej exakt citat) Ja, ja... att dom alltid ska ha så nedrans rätt... ;) 

Några andra tankar från kvällen:

• Jag blev förvånad över att jag hann kuta på mer än jag trodde; vid banvandringen hade jag planerat för bakombyte mellan två tunnlar, men märker - till min förvåning - att jag är ju före jycken, så blindbyte blev det istället varje gång vi körde denna hinderkombination på denna 25-hinders långa bana.
• Göra framförbyten mycket tidigare än jag brukar. Haha! Göra det mesta mycket tidigare än jag brukar. ;) 
• Det var kul att få tillfället att visa att Pingu-grabben är/kan vara så himla följsam och lyhörd för ens handling... på gott och ont; min timing måste sitta. *suck* Är ofta antingen för sen - eller några enstaka gånger - för tidig (!). Ja, ja... Det är svårt det där.
• Det var roligt när vi sen på slutet kör hela banan (25 hinder) och jag upptäcker att jag har glömt banan, och i min vana trogen fortsätter jag ändå att springa på i full fart samtidigt som jag ropar högt: "Jag har glömt banan!!", och hoppas att det är åt rätt håll. Maria och träningskompisarna ropar vilket hinder som är nästa - och jag lyckas köra rätt utan fel hinderväg. Resten av banan mindes jag. Pingu märkte ingenting av att jag, hans ledsagare/kartläsare/handler, var vilse för nån sekund. Bra där! :) "Du bara fortsatte och ropar "Jag har glömt banan!!"", skrattade Maria åt/med mig när jag pustar ut efter det sista - det 25:e hindret - samtidigt som jag berömmer fin-Pingu - och Maria berömmer mig. :) :)  

 

I pausläge i väntan på vår tur.

Pingu var helt underbar den här kvällen. Eller "magisk" :) som en viss kommentarskrivare skrev på Fb efteråt. Även vid rallymovesuppvärmningen var han så lyhörd och på samt full av sprudlande energi. "Precis så här vill jag att han ska vara vid helgens rallytävling.", tänkte jag väl medveten om att Pingu har två lägen; antingen helt underbar eller ett nos- och vaffmonster till byracka.

Rallylydnadstävling Uppsala BK/HU

Så här skrev jag på fejjan kvällen före:

"Det ska bli så spännande imorrn! :D Vad kommer jag ha för en Pingu in på rallybanan? Den okontaktbara vaff- och nosmaskinen eller den följsamma o helt underbart lyhörda Pingu-grabben?
Känner mig lugn o glatt upprymd; har liksom inget att förlora - bara att vinna. Göra mitt bästa och går det så går det. Och om det inte gör det, så... *rycker på axlarna* ... så gör det det nån annan gång. :) :D"

Det var ju en dubblerad nybörjarklass, så jag hade två försök att få till en tredje kval.poängsrunda (och RLD N-titeln), men det viktigaste var känslan; att strunta i poäng utan bara gå på känsla och ha kul.

Efter den första tävlingsrundan skickade jag iväg detta Fb-meddelande: "Tyvärr har jag nos- o vaff-Pingu med mig idag. Men spela roll. Sånt som händer. :)" 

   Ja, Pingu var från att han skuttade ur bilen helt oregerligt nosig och dragande i kopplet. "Vad är det med det här stället egentligen?!", funderade jag tyst och lite surt ilsket. Ja, förra gången vi rallytävlade här så var han lika odräglig. Jag menar, gräsbuskagen runt den där röda ladan doftar visst oemotståndligt gott och intressant!! För att inte tala om hela appellplanen! Och gräset höger om prispallen! Och buskarna typ mittemot agilityplanen! Och då har jag inte ens nämnt vägrenen längs grusvägen!!!
    Jag höll på att bli helt skogstokig!!!! Där på allmän plats! Inför alla. Jag började hota om att klå den ena hunden med den andra samt väste ilsket "Snart blir det hundmisshandel!". Detta var när jag rastade av bägge jyckarna under pausen mellan klasserna. Just for the record: Det var tomma hot; det blev ingen hundmisshandel... av mig i alla fall.
    Såg en ung tjej göra världens 80-tals koppelryck på sin hund som åkte på en halvvolt bakåt när de passerade över appellplanen. Såg inte trevligt ut. Visst, jag vet att man kan tappa fattningen till slut, men... Där mitt bland allt folk! Man börjar ju då fundera vad som sker när ingen ser...
 
 Jag försökte - envist - utnyttja allt det goda (luktfläckarna, alltså) och köra life reward-köret (Pingu) varvat med "kollar du på mig, så får du beröm och godis"-köret (Zafir).
    Det vart lite komiskt när jag för sjuhundraelfte gången passerar "det magiska ladubuskaget" för att bara gå förbi, utan att de ska få lov att stanna upp och nosa - och Pingu tvärstannar, vägrar följa med mig, och glor bedjande/uppfordrande (välj själva) upp mot mig. Jag bara gick på, så han hade inte så mycket att välja på än att följa med, men jag fick lov att vara väldigt bestämd.

 Oj! Nu glömde jag ju berätta om den första rundan...

 Banan var ganska klurig; ingen Pingu-bana direkt. Men det ska väl gå för det, eller hur? Bland annat var det en lite ovanligt (?) lång sträcka mellan själva banbandet och startskylten. Jag frågade faktiskt domaren om man fick köra lite sitt på den långa sträckan innan startskylten, men förstås inte, vilket jag i och för sig anade och förstås accepterade. Pingu var med andra ord ganska "tappad" redan från början.
    Pingu var flamsig, vaffig, nosig och så massor med sträckt koppel. Jag försökte med mina knep; olika ljud, olika muntliga kommandon, viska, vara tyst, berömma med fånig pipig stämma osv. Nä, Pingu var inte riktigt med. Jag kom på när vi nästan var framme vid slutet att jag hade ju gått med lite för långsamma steg, vilket inte riktigt passar Pingen, men det var liksom för sent att göra nåt åt nu, liksom.

Det blev lite blygsamma 54 poäng. Men vadå? *rycker på axlarna* Jag har nu lärt mig att inte bli besviken. Rundan kändes inte bra. Ibland går det, ibland inte. So what?

I väntan på nästa tävlingsrunda. Det var rätt så varmt.

 Jo, det här måste jag berätta!! :) 

Jag hade ju valt att "slå läger" lite för mig själv för att Pingu skulle få tillräckligt utrymme gentemot de andra hundarna, men samtidigt vid en plats där jag hade ganska bra sikt mot alla fyra banorna (det arrangerades även dubblerad avancerad klass).
    Under väntan mellan nybörjarklasserna, så kommer det ett tvåmannatävlingssällskap (alltså främmande för mig) - som slår läger precis bakom mig, alltså typ en (1) knappa meter bakom (!). Jag hör hur den ena kvinnan skrattar lite smått generat åt våra respektive lägers närhet, men hennes sällskap tänkte bara på att även de ville ha uppsikt över alla banorna, vilket jag ju väl hade förståelse för.
    Jag hörde precis allt de pratade om; äppelkaka utan vaniljsås, plommon etc, etc. :) Vid ett tillfälle råkar den ena tjejen glömma bort sin kopplade hund, som kikade över axeln på mig. "Nä, du! Gå därifrån!", motade jag muntligt bort den innan Pingu hann börja muttra. "Åh! Förlåt!!", ursäktade matten sig. "Äh, det är sånt som händer.", svarade jag, men förklarade även att Pingu är "kär" i alla svarta labrador/labradorliknande hundar, men när han sen upptäcker att det är en hane, så blir han gramse. Typ.

Det var bara trevlig stämning mellan våra läger, men jag tyckte dock att det var lite komiskt; typ hela gräsplanen är (typ) tom - och så slår de läger precis tätt intill en. Det hade dock varit ännu trevligare om de hade bjudit mig på lite äppelkaka. ;) :)

I väntan på prisutdelningen. Bägge hundarna blev uppbundna i stolpen medan jag gick bort för att hämta mina lägerprylar.

Inför den andra tävlingsrundan var Pingu fortfarande ett dragdjur i kopplet, fast mer kontaktbar och något mer följsam än inför första tävlingsförsöket.
    Den här banan var en mer Pingu-bana. Och denna gång kom jag ihåg att trava på lite fortare. Rundan kändes bra, men som vanligt fick jag oavbrutet jobba med alla de knep som finns för att hålla hans fokus. Jag kände mig rätt så nöjd efter vi passerat målskylten. :)

Jo! Kom på! Hm? Ska jag berätta det här också, månntro..? Äh, jag kör!

Jag, van agilitytävlare, är inte riktigt van med att inroparfolket inte är så aktiva. Jag menar, jag är mer van med att inroparen aktivt går runt och just ropar in nästa ekipage, och även de som strax ska gå in, så att de verkligen är beredda så tävlingen flyter på. 
    Jag traskar fram till inropartavlan för att kolla med strykningar och sånt, samtidigt så frågar jag vilket ekipage, vilken hund/hundras som är före mig (så jag har koll när jag ska in). Det blev först lite missförstånd eftersom bägge nybörjarklasserna pågår samtidigt (första halvan av startfältet på ena banan och den andra på den andra banan, och sen tvärtom. Fiffigt, va! ;) ). Pingu och jag, med startnummer 36, har en liten söt phalène före oss. Jag tar sikte på den...

När den börjar värma upp, så börjar jag rasta av och "väcka" Pingu. Jag råkar höra att det är strul med turordningen; att de har "hoppat över" startnummer 31 (eller 32?). "Jag har nummer 31.. eller 32! Det stod så i kallelsen!!", säger det "överhoppade" ekipaget bestämt. En kort konferens med kutande funktionär mellan förare, domare, skrivare med fladdrande protokoll i blåsten, inropartavlan samt klubbstuga/sekretariat, fram och tillbaka. Jag och Pingu går tillbaka till vårt läger. ;) 

När den söta phalènen går in på banan börjar jag ånyo att värma upp. "Hörru du! Du med gröna tröjan!", ropar "ekipage nr 31.. eller 32" till mig. "Du vet va att jag är före? Så du inte börjar värma upp för tidigt, menar jag.", upplyser hon mig vänligt. Jag tackar för infon, men jag hade ju redan koll. Det är precis så här det ska vara på tävling; alla hjälps åt så att det flyter på - även när det blir lite strul - utan sura miner.

Gammal bild.

Apropå sura miner... så rös jag av obehag i hela min kropp av att Zafir satt och hög-gläfste i bilen nästan hela tiden medan Pingu och jag väntade på vår tur att få gå in och köra den andra rallyrundan. Jag höll på att bli skogstokig - igen! Var beredd på att nån skulle komma och uppmana "ägaren till den övergivna stackars springer spanieln som liiiider i bilen (som för övrigt var i skuggan under träden). Men ingen ropade in oss. Och Zafirs hemska gläfsande tystnade allt mer för att slutligen bli helt tyst... "Öh? Har han dött nu?", började jag, hönsmatten, då istället fundera. Men sen började han gläfsprotestera igen... "Ok, han lever!", tänkte jag då. ;)

Haha! Just det! (jag kommer visst på nya saker/fåniga detaljer hela tiden)...
    I PM:et stod det att man skulle anmäla sig i sekretariatet. Det första jag då gör är att gå dit. Stannar till utanför för att leta reda på vaccinationsintyget. Går sedan in med det helt synligt i handen. Därinne står tre personer, en pysslar och är upptagen, en annan är upptagen att käka macka eller var det nån frukt och den tredje bara står där. Såvitt jag minns så hälsade vi på varandra.
    Efter att ha stått där en liten stund (alltså bara några sekunder, högst 15-20) och inväntat nån respons till att bli anmäld/vaccinationskoll så "vaknar" frukostätaren till mitt i sin tugga och säger: "Du anmäler dig genom att stryka ditt namnn på listorna!", och pekar mot de helt synliga och vanliga (för agilitytävlande) startlistor med färgpenna bredvid.
    Jag skrattar till för att jag inte såg dom - van agilitytävlingsutövare som jag ju är, och känner mig lite fånig att jag bara stod och glodde väntande på funktionärsfolket, men tycker ändå att nån av de tre kunde ha direkt upplyst om anmälninsproceduren.
    "Men ska jag inte visa vaccination?", frågar jag, och får svaret att det görs stickprov (vanligt inom agilitytävlandet). Haha! Så där dumt kan det bli när undertecknad inte är beredd på att även rallyfolket har blivit lika moderna som agilitynördarna! ;) :)  Fast å andra sidan så kunde de har nämnt/förtydligat anmälningsproceduren i PM:et (inte bara skrivit att man anmäler sig i sekretariatet, och inget mer).

Två söta hundar i väntan på att prisutdelningen ska blir klar.

Jo! Det kan jag ju berätta också!! ;) 
 Pingu har ju lite issues för långhåriga hundar. Ni kanske minns att han kort gruffade till mot en vid den förra tävlingen på Olandstraktens BK. Jag kan avslöja att det var en långhårig collie, en hundras som jag själv tycker är väldigt fin. Min systers första hund var förresten en sobelfärgad långhårscollie. Tarzi hette hon. Hunden hette alltså så - inte min syster.

 Typ de första hundar jag ser när vi kom till tävlingsområdet är just långhårig collie. Hela stället var visst omringade av dom!! Bakom varje buske... en långhårig collie. Vart man än vände sig om... en långhårig collie. "Men va fa---n!!", muttrade jag surt samtidigt som jag lite snyggt (?) styrde Pingu åt nåt annat håll.
    Jag måste nog förtydliga - åter igen - att jag själv tycker om långhåriga collies. Även deras mattar verkar vara av den trevliga typen. :) 

Jo, sen när vi inväntar prisutdelningen (en ganska lååååång väntan), så bara måste just hela horden av långhåriga collies ställa sig bara några meter ifrån oss, där vi sitter intill stolpen (se bild). "Några meter" är alltså typ 8-10 meter bort. ;) Och "horden av långhåriga collies" är... tre stycken. Tre jättefina och ståtliga!! Väluppfostrade och lugna. Med trevliga mattar.

Jag sitter i stolen, och Pingu ligger bakom i skuggan. När han får syn på colliesarna så lyfter han först på huvudet och glor stint. Jag lägger då armen över stolsryggen och håller en hand runt hans halsband utan att strama. Jag hör ett tyst, tyst morr. "Äh, du behöver inte bry dig.", säger jag lugnt.... och Pingu lägger sen ned huvudet, och ser åt annat håll. Han får lugnt beröm, min fin-Pingu.

Vill också tillägga att folk är mycket hänsynsfulla. Ett par gånger råkar folk passera med sina hundar bakom oss där vi satt och inväntade prisutdelningen; bägge gångerna förvarnade de mig. Tack för det!

Hihi! Zafir har somnat.

Ja, till slut var prisutdelningen igång, och Pingu fick 89 poäng på den sista rundan med domarkommentaren: "Glatt ekipage :D". Jag tackade domaren så mycket! :) 

"Ni som har erövrat titel kan köpa prisrosett uppe i cafeterian för en liten penning!", upplyste prisutdelaren. Pingus framgång hade ännu inte riktigt sjunkit in; jag typ dubbelkollar i minnet: "Jo, 90 och 90 och 89 är tre gånger över 70 poäng.", konstaterar jag. Så efter att jag har hämtat det första protokollet (de under kval.poäng fick man hämta själv i sekretariatet), så traskar jag upp till cafeterian.
    "Hm? Ska jag gå på toa först?", funderar jag när jag kliver uppför trappan, men upptäcker att det är en i kö. Så jag går och inhandlar den sista prisrosetten - mitt framför stackaren som kom direkt efter mig - och därmed blev utan. Jag tyckte innerligt synd om henne. Funktionärerna erbjöd sig att skicka till henne, men hon verkade avböja. Det var nästan nära på att jag erbjöd henne min... men nä. Jag har kämpat (typ) för den - under tre års tid... fast.... vem vet hur länge den andre har kämpat? Eller hon hade kanske bara typ gräddfilat sig in, så där bara - på tre raka?
    Ja, jag hade lite dåligt samvete, men jag var ju helt klart före henne; tack vare toakön. :) 

Lite senare, ute på grusplanen, så kom en annan funktionär och undrade om det var jag som blev utan prisrosett. De hade nämligen nu funnit flera. Hoppas att de hittade kvinnan som blev utan.

Sen, när vi åker därifrån, så börjar det sakteliga sjunka in: Pingu har gjort det! Vi har gjort det! Pingu har rallylydnadsdiplom nybörjare!! :) 
    Glädjetårarna började rinna över i takt med den höga vinnarmusiken på bilstereon - samtidigt som jag glufsade i mig den godaste vinnar-snickersen.
    Sen kom jag på att jag har gråtit förr när man åkt från Uppsala BK, men då var det inte av glädje... så dom tankarna skickade jag genast bort åt helskotta.

Min Pingu har efter flera år fått till det omöjliga som inte alls var omöjligt till slut, RLD N-titeln - och nu ska vi njuta segerns sötma!! :)

Kommentarer överflödiga! :)

Pingu, hunden antingen eller. ;)

Ja, så är han, min Pingu-grabb; antingen eller.

Här nedan är ett urklipp från SBK-tävling och Pingus samtliga officiella rallylydnadsresultat:


Förare     Tävling     Klass     Resultat            
Kerstin E     Olandstraktens BK, 20160821     Rallylyd... nybörjare B     65p     11/19
Kerstin E     Olandstraktens BK, 20160821     Rallylyd... nybörjare A     90p     1/18
Kerstin E     Österåker HU, 20160614     Rallylyd...ad nybörjare            90p     4/37
Kerstin E     Stockholms HU, 20160508     Rallylyd...ad nybörjare          66p     24/38
Kerstin E     Tyresö BK, 20151018     Rallylyd...ad nybörjare                 30p     29/30
Kerstin E     Roslagens BK, 20150926     Rallylyd...ad nybörjare            Disk.
Kerstin E     Bro-Håbo BK, 20140817     Rallylyd...ad nybörjare            21p     28/33
Kerstin E     Vallentuna BK, 20140628     Rallylyd...ad nybörjare            43p     32/37
Kerstin E     Vallentuna BK, 20131019     Rallylyd... nybörjare B             0.0, Underkänd
Kerstin E     Roslagens BK, 20130928     Rallylyd...ad nybörjare             Avbruten
Kerstin E     Uppsala HU, 20130921     Rallylyd...ad nybörjare                0.0, Underkänd
Kerstin E     Märsta-Sigtuna BK, 20130509     Rallylyd...ad nybörjare     0.0, Underkänd
Kerstin E     Uppsala HU, 20130428     Rallylyd...ad nybörjare                33p     34/36
Kerstin E     Roslagens BK, 20130427     Rallylyd... nybörjare A              Bryter
Kerstin E     Vallentuna BK, 20130420     Rallylyd... nybörjare A              30p     35/35

Och så har vi lördagens två resultat på Uppsala BK/HU: 54p och 89p som snart kommer stå överst. :) 


Haha! Det är lite skillnad mot Spirous rallyresultat med tre raka kval.poängare!

Världens finaste Spirou.

Förare     Tävling     Klass     Resultat            
Kerstin E     Mälarö BK, 20120901     Rallylyd...ad nybörjare      88p     9/28
Kerstin E     Haninge BK, 20120825     Rallylyd...ad nybörjare    80p     11/34
Kerstin E     Apollogruppen, 20120811     Rally nyb.                    88p     14/38
  


Efter lite tvekan så delade jag min Fb-status om Pingus RLD N-bedrift även till Rallylydnadssidan. Den största anledningen till detta djärva tilltag är alltså inte för att skryta elelr för att få så många likes som möjligt - utan det är ett litet försök att peppa andra som har det motigt i rallylydnadens vackra värld att inte ge upp i första taget. :) 

(Om någon skulle mot förmodan påstå att ens träning måtte varit dålig, eftersom det tog hela tre år för Pingu-grabben, så skulle jag bara hålla med om att träningen helt uppenbart inte varit optimal, men... jag misstänker att man inte är ensam om inte helt optimal träning pga olika orsaker.)