Agilityträning på WBK och Sommarcupen del 2

I söndags tränade vi agility borta på Waxholms BK. Jo, vet ni vad! Solen dök plötsligt upp så det var riktigt varmt att kuta runt med jycken.
    Det var en kul och utmanande bana som gick så där vid vissa ställen, riktigt bra vid andra samt riktigt uruselt vid ytterligare andra ställen.

 Vi avslutade träningspasset med att byta hundar. Väldigt kul och nyttigt! Jag fick låna Allanon, border collie. Haha! Jag som knappt hinner med sävlig spaniel (alltså sävlig i BC-mått mätt).
    Border collies har faktiskt en turbomotor dold under pälsen; bara man trycker lite lätt på "gaspedalen" så har jycken tillryggalagt typ 1000 meter på en halv tusendels sekund. ;) 
    Men om jag får säga det själv så gick det över all förväntan vid banans lättare partier, men strax innan det knepiga (där jag hade stora problem med min egen sävliga hund) så gick det åt skogen. "Pi... Nej! ...", svamlade jag och flaxade med armar och ben; att jag då plötsligt glömmer bort vad jycken heter gjorde ju inte saken så himla mycket bättre. Hur som helst så var det hiiiimla kul! :) (nej, jag tänker inte skaffa mig någon typ av vallhund; vallhundar och jag är inte riktigt kompatibla, liksom)

Söt-Pingu väntar tålmodigt på sin tur.

Linas matte får säga vad hon vill, men jag tycker att Lina är urhäftigt friserad. Gillar skarpt!!!

  Efter träningen så gick vi en nedvarvningspromenad ned till vattnet. Hmpf! "Nedvarvning"?? Det var ju för sjutton tre tusen jobbigare än att kuta agility, ju!! Jag var tacksam mot mig själv att jag valde att låta Spirou och Linus få vänta i bilen. Med andra ord hade jag bara Pingu med mig. En Pingu som var störtkär i Winnie. Betuttad högt över öronen i den söta lilla kastrerade flickan på 13 vårar. Låt mig säga att tycket var inte ömsesidigt - med eftertryck!
   Tänk att ett hundkräk kan vara så envis!! Jag motade bort, och motade bort, och motade bort, och motade bort... Tja.. Hur lång tid tog vår lilla promenad, månntro? En halvtimme, kanske? In i det sista så försökte Pingu få till sig en "liten" dos god tiklukt, kastrerad tiklukt. "Äh, vadå?", insisterade Pingu, "Hon e ju söt, ju!! Och luktar guuuudooomligt!!"

 Jag fick mig faktiskt en liten eftertanke där; hur Fb-kommentarskrivare hånar (!) hanhundsägare när deras odågor till hanhundar "uppvaktar" deras kastrerade tikar.  Med andra ord är ju problematiken egentligen inte just den faktiska löptiken - utan lukten. Oavsett löptik eller inte så är det en väldigt stor störning - som givetvis måste jobbas med.
    Som en liten parantes kan jag påminna er om att Pingu är ju vansinnigt kär i Hubbe, en kastrerad labradorspojk. Och nu önsketänker han att alla svarta labradorer är "hans" fina Hubbe. Vem har sagt att det är lätt att ha hund?

Visst är det fint där i "WBK-skogen"! Fåglarna kvittrade och solen sken mellan lövverken.

  Efter promenaden med alla agilityjyckarna (det var alltså sammanlagt sex hundar, varav fyra tikar) så fick Pingu sätta sig i bilen och vänta medan Spirou och Linus fick sig en lugn - och avkopplande - promenad ned till vattnet. Ja, egentligen hade jag bara tänkt gå "minirastrundan", men det var så lugnt och skönt så det blev hela promenaden. Jag tror nog att Spirou riktigt njöt lika mycket som hans matte. Spirre var på ett riktigt bra humör, och "gammel-skuttade" före och visade vägen ned till vattnet.

Pingu väntar tålmodigt - även i bilen.

I onsdags var det åter dags för Sommarcupen, deltävling numero 2. Tidigare på eftermiddagen hade Pingu och jag tränat lite "låta-bli-att-tjuvstarta"-träning samt kontaktfältsdito på samma hinderkombination.
    Jag har ju kommit på att fuljycken tjuvar ju ofta precis exakt tusendels sekunden innan jag har tänkt säga mitt "Kör!", med andra ord syns det på mig när det är "Kör-dags". Så därför testade jag att först tänkt säga "Kör!", men ändrar mig. Hehe! Han gick på det i alla fall en gång. Med andra ord, så bör jag nog vara ännu tydligare med mina signaler, i alla fall om man råkar vara på en tävlingsbana.

Jag testade även att plötsligt utbrista "Dammsugare!" istället för mitt sedvanliga "Kör!". Nä, det gick Pingu inte på. Hur lättlurad som helst är han inte! Däremot såg han något förbryllad ut. Man kunde se ett undrande "Va?!!" ovanför hans huvud. Då provade jag att säga "Elefant!!", men nä, sånt enkelt går han inte på, fast han såg ännu mer konfys ut. "Öh?!!", riktigt lös det ovanför hans söta huvud, men rumpan satt kvar som klistrad i backen.
    Lite lömskt provade jag sen att säga "Tja!" - och i den fällan föll Pingu plättlätt i. Inte så konstigt egentligen; tj-ljudet är ju precis lika i "Kör!" som "Tja!".
    Efter att åter testa "Dammsugare!" och "Elefant!" (Pingu satt så fint kvar), så testade jag att ropa "Spirou!", varav Pingu vänder på huvudet och spanar undrande bort mot parkeringen och bilen - där ju Spirou satt och väntade, men Pingu rörde sig inte en millimeter från platsen.
    Till slut så fick han sitt "Kör!", och han for som en hind över hopphinder och rusade över kontaktfält så fint, så fint....

Hm? Fast egentligen vill jag ju att han ska göra en typ halvhalt med 2+2 (framtassar på marken, baktassar på kontaktfältet). Kanske jag ska frångå det..? Om man ska tänka tävlingsmässigt så behöver vi ju tiden (som ju går till spillo vid en halvhalt). Och så är jag, och kommer sannolikt alltid vara, dum nog att släppa igenom halvdana kontaktfältstagande på tävling, så...
    Fast å andra sidan så tror jag att det blir tydligare och lättare för jycken att förstå vad man vill om den har ett inlärt beteende på kontaktfälten.. Äh! Jag vet inte!!

Jag provade förresten att lägga en leksak på marken några meter från nedfarten, och det resulterade i att han sprang hela vägen ned, men "hade inte tid" med att bjuda på 2+2 som han gjorde när han hela tiden - absolut - skulle ta "genvägen" över balansbommen när vi skulle gå tillbaka till hinderkombinationsstarten igen. Varför gå på marken när man kan klättra och balansera?
    Det lustiga var att han egentligen inte var så himla intresserad av att leka med leksaken, utan det blev mer att han "siktade in sig" mot den, och då blev det mer naturligt att rusa hela vägen ned (istället för att skutta över kontaktfältet). Ja, ja... Det tåls att fundera på.

Sommarcupen, deltävling 2

Det blev (som vanligt) två disklopp. Vid agilityklassen så var starten så att han skulle typ "rikta in sig" mot Tomas jyckar där han hade sin lilla "lägerplats". Om man ska leta pluspoäng till sig själv, så kan jag samla in lite där, eftersom jag insåg redan vid banvandringen vad som skulle kunna hända. Snälla Annika ställde upp som mur inför vår start... och mycket riktigt så försökte Pingu ta sig ett litet "publikmingel", men muren Annika var obönhörligt obarmhärtig... så Pingu ångrade sig väldigt kvickt och körde slalom och resten av agilitybanan istället.
    Nu minns jag inte riktigt men jag antar att Pingu hade tassar på alla kontaktfält (kan dock minnas fel). Fast jag är helt säker på att han inte tjuvstartade vare sig i agilityklassen eller hoppdito (där jag velade lite och utmanade honom). Duktig vovve!

Något som stör mig lite är att det hela tiden är samma visa; det blir en disk i början av loppet, och sen går resten av banan som på räls, typ. Med betoning på typ.

Måste även nämna att när jag "lekte" domare i small och medium så riktigt njöt jag av Malins bägge lopp med lånehunden Tara, vars matte väntar tvillingar om högst tre veckor. Ja, ni fattar va varför riktiga matten avstod från att kuta med sin duktiga hund? Tara själv hade inte heller kört agility sen i april.
    Så vitt jag vet så har Malin och Tara aldrig kört tillsammans innan, men det var två riktigt fina lopp med ett flyt som bara två proffs kan åstadkomma. Imponerande - och en ren njutning att se dom båda! Banorna var inte heller helt lätta, om man säger så.

Jo, om/när Pingu tänker börja med freestyle så vill han se ut så här med hög hatt, en tjusig kravatt samt med en lite fisförnäm min. "Måste vara en vinnarlook.", anser Pingu.

Jag bara älskar den här hundens fina njutarmin! Bilderna är ritade av Lisis, vars hemsida är här och Fb-sida där. Denna hund sitter fast på väggen hos Hundloftet, vars på deras hemsida kan man beskåda en viss Pingu demonstrera lite hundigt lite olika aktiviteter.

 Ni ska förresten inte bli lurade att Pingu pysslar med lydnadsrutan. Det började med att vi bara la ut en "targetmatta" modell större ("Vad är det här? En löptiksmatta?", utbrast jag lite dumt när jag såg den bland alla hundprylarna), och helt spontant gick Pingu och la sig lite uppfordrande på den: "Hit me´ godiset!", visade han.
    Vet faktiskt inte var han har fått liggande på matta ifrån..? Eh? Nu kom jag på! Det är ju förstås från "Filtträningskursen", ju!! Dumskalle till matte! Haha! Jycken kommer ihåg kurserna mer än vad hans matte gör. Hahaha!

Nedrans tjuvstart!! Agilitystarter, en hjärtesak

Jag har i flera år känt att det här med agilitystarter är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag tror nog att jag har skrivit om det förut för nåt år sen.
    Först vill jag klargöra att mina egna starter är ofta ganska urusla, bara så ni vet att jag faktiskt är själv medveten om det. Och en dålig start saboterar oftast resten av flytet (det eventuella flytet ;) ) i loppet.

 Jag jobbar ständigt för att starterna ska fungera bättre, men... *suck* Eh? Egentligen har man nog inte "rätt" till att skriva detta inlägg, med tanke på hur det ser ut när man själv står där på startlinjen, men...

Så här önskar jag att det såg ut...

Att jag och min hund går lika taggade och fokuserade in på banan - tillsammans - sida vid sida, för att hunden sen ska sätta sig vid den punkt jag har bestämt vid banvandringen. Hunden sitter sedan lugnt kvar, men peppad på att få skutta agility, medan jag tar av koppel för att sen lämna hunden och gå - och samtidigt utstråla snar tävlingsurladdning - för att placera mig vid min banvandringsförutbestämda startpunkt.
    Hunden startar inte förrän jag har muntligen sagt mitt "Kör!". Jycken ska inte ta någon snubbling, hand/armrörelse eller liknande som startsignal.
    Genast som hunden börjat röra sig så börjar jag att kuta.

 

Så här ser det ut i verkligheten...

Jag har fullt sjå i startfållans närhet (försöker hålla mig från den värsta trängseln så länge jag kan) att få jycken att notera att jag finns där i andra änden av kopplet; han drar och stretar mot luktfläckar och andra hundar.
    Mer eller mindre förgäves försöker jag få kontakt med jycken, men det är svårt; dels för att jycken känner sig inte motiverad att bry sig om sin "tråk-matte" när det finns så mycker mer spännande runt om, och dels för att jag då och då måste förutom hålla koll på min egen hund även hålla koll på de andras hundar så de inte kommer för nära eller att jag råkar komma för nära dom, ha koll på inroparen/inropartavlan, lyssna på speakern (för att höra vilket nummer som förväntas vara i själva startfållan) samt även ekipagen inne på banan (klubbkompisar som kör samt ekipaget som startar precis innan mig). Ofta vill jag även snabbkolla hur banan egentligen går, så man förhoppningsvis inte springer vilse därinne på planen.

 På tiondels sekunden jag tappar fokus på min hund, så är han borta i luktparadisets virvlande stråk och stigar.

    Så länge jag bjuder/visar godis i handen så är hundkräket med mig (läs: med godiset), men godbiten måste ju bort innan vi går in på banan. När ekipaget som är före oss kör, så brukar jag försöka få jycken att kolla in dom; jag riktar in hans söta spanielhuvud mot banan och talar peppande med honom. Fast... han är oftast mer intresserad av luktfläckarna där precis intill honom, men det händer att han iakttar det körande ekipaget (som även kan vara ett risktagande; att han rusar efter dom istället för att skutta hinder, fast hittills har det inte hänt på tävling...).

När vi äntrar banan, så tappar jag honom direkt; han tokdrar i kopplet och styr mig fram till första hindrets väldoftande plats. Han har inte tid vare sig med mig eller agility. Jag måste "övertala" honom vad vi är där för.
    När hundskrället väl kommer på varför vi står där framför första agilityhindret, så finns det stor risk att han tjuvstartar.

Precis här före första hindret uppstår två dilemman:

1. Att inte uppföra mig på nåt sätt som kan uppfattas som "hundmisshandel" eller inte heller på nåt osportsligt sätt när jag försöker "övertala" honom att låta luktfläckarna vara.
2. Att om (!) jycken tjuvstartar, och jag hejdar honom för att göra om, göra rätt, så tar hundskrällets "nos- och publikmingelbegär" över... eller så missförstår han bara eftersom jag har hejdat honom att rusa ut i banan: "Jasså? Jag som trodde vi skulle köra agility? Nähe! Då fortsätter jag istället med mitt nosande eller löptiksönsketänkandefrieriande borta i startfållan och dess närhet.".

Ja ja... hur man än vänder sig... så riskerar man att göra fel, typ. 

Det här är en av mina favvo-bilder, en taggad Gromit på Olandstraktens BK. Foto: Mats Nelson (om jag minns rätt).

Vad jag gör för att det förhoppningsvis nån gång ska fungera...

• Tränar i vardagen stadga samt "Sitt! Ligg! Sitt! - Varsågod!". Det sistnämnda är dels för att jycken ska ju sitta i starten (läs: jag vill det). Läggandet är för att komma så nära störningarna (dofterna) som möjligt för att få tillfälle att lära att man faktiskt kan lämna spännande doftfrestelser ("Sitt!") för en stund för att (kanske) få tillstånd att strax få vältra sig i dom. Det här att lägga sig ned i starten (för att komma riktigt nära alla läckra dofter) är ett otyg han började själv med för en tid sen.
• Istället för "the real thing" (störningar som finns på tävling), så strör jag ut godbitar på marken/golvet (ibland när han ser på, ibland utan hans vetskap) och på promenad utnyttjar jag de luktfläckar som verkar intressera honom (vilket ofta är ganska svårt, eftersom han är mycket ombytlig av sig). Jag typ hjärntvättar honom med detta eviga "Sitt! Ligg! Sitt! - Varsågod!".
• Jag passar lite då och då på att träna precis efter det har varit nybörjarkurs på hemmaklubben; då det finns stor chans till tappade godbitar lite överallt på agilityplanen. Jag välsignar godistapp!! :) (så jag har nåt att träna mot/med, löptiksdoft kan jag av naturliga skäl tyvärr inte lika lätt arrangera)
• Tränar dummyapportering tillsammans med mina andra hundar. Pingu ska minsann sitta okopplad kvar och vänta tills det blir hans tur. Detta fungerar (numera) alldeles utmärkt hemma på tomten. Pingu sitter på helspänn, men lugnt, och kollar mycket noga hur Spirou jobbar och letar dummien. Borde testa även på andra ställen än hemma på tomten, men jag glömmer jämt bort det.

När jag tränar ovanstående så får han mycket beröm och ofta utdelningar av godbitar för att han gör rätt, dvs väntar tålmodigt på det magiska "Varsågod!"-ordet.
    Han vet inte i förväg om det sen enbart kommer bli godbit/lek med matte ("Yes!") eller om han får rusa åstad till luktfläck ("Varsågod!") eller att nu äntligen blir det hans tur att få dummyapportera. Allra roligast tycker Pingu det är när Spirou inte har funnit dummien, och Pingu blir skickad istället. Ja, hur är det nu med skadeglädjen? Det är visst samma med hundar. ;)

Fungerar inte ovanstående punkter till vardags, så funkar det knappast på tävling.

 Efter den där urusla tävlingen då jag faktiskt strök Pingu bara några enstaka nummer före vår start (strök oss pga oregerlig och okontaktbar hund), så tragglade jag detta "Sitt! Ligg! Sitt! - Varsågod!" dagligen (typ) hela nästföljande vecka. Faktiskt (!) så var jycken bättre (var mer kontaktbar och följsam... typ) nästkommande helgers tävlingar.

  Kan hans bättre uppförande vara konsekvensen av denna ganska simpla träning? Eller berodde det på att det slumpade sig att det var inte lika mycket spännande dofter vid dessa tävlingar? Ja, du? Vad vet man egentligen?

Den här bilden har absolut inget med texten att göra, jag tycker bara att Pingu ser väldans söt och uppmärksam ut.

 
Min högst personliga åsikt är att det ser så trist och tråkigt ut när tävlande måste tjata barska "Stanna!"-kommandon när de lämnar sin hund vid starten. Ibland undrar jag om inte hunden tjuvstartar bara för att slippa detta obehagliga startställe med tanke på hur otrevligt deras förare uppför sig. Ja, förarna verkar ju inte tycka att det är trevligt där, så varför ska jyckarna då tycka det? (flocken känner samma känsla)
    Jämför med de som kör stränga "Sakta!/Stanna!"-kommandon inför/på kontaktfälten; hur ofta är det inte som jycken först saktar ned, men skuttar sen vigt över "det tydligen obehagliga" kontaktfältet. Ja, föraren har verkligen inte utstrålat "Vad trevligt och kul det är längst ned på balansbommen!", om man säger så.

 Ett väl inlärt ljust och trevligt beröm-ord (= nu gör du rätt, belöning kommer strax) fungerar minst lika bra (om inte bättre) än ett väl inlärt barskt korrigeringsord/kommando. Hur som helst låter beröm-ord trevligare för alla involverade, för ekipaget själv och för publiken.

Jag tycker det är ganska komiskt (men synd), när förare tjatar "Stanna!", jycken flyttar sig några steg ändå, men föraren struntar i det, bara jycken istället stannar nu.... typ. Ja, det är ju jobbigt att gå fram och tillbaka och vara envis - samt tydlig - om vilken exakt punkt som jycken ska sitta/stanna kvar. ;) Men hur sjutton ska hunden förstå vad man egentligen vill när man inte "talar om" det?
    Och så har vi dom som faktiskt traskar fram och tillbaka och först envist visar vad hundskrället faktiskt ska sitta, men ger upp efter ett par gånger och släpper igenom tjuvstart i alla fall. Duh? Vad var det då för mening med att vara envis - jycken har ju inte lärt sig ett smack - och samtidigt slösar man bort en massa tid på tävlingsdagen?

 Jag har en liten regel: Om jycken gör fel två gånger efter varandra, ändra! Om jag vore dessa "fram- och tillbakatraskare", så skulle jag vid det andra försöket att lämna hunden - i alla fall vid det tredje - att inte gå så långt bort; hunden klarar uppenbarligen inte av att sitta kvar, låt hunden få chansen att lyckas! (istället för att misslyckas upprepande gånger)

En annan högst personliga tro (!) är att utebliven belöning (jycken får inte starta pga tjuvstart) enbart fungerar tillfredställande om hunden inom en snart framtid (typ högst nån minut senare) får sin belöning (att skutta agility). Givetvis efter att den har uppfört sig korrekt.
    Jag tror på att effekten av en positiv förstärkning sitter i längre än effekten av en korrigering. Och förutom det; hur ska man förstå hur man ska uppföra sig om man aldrig får chansen, om ingen talar om/visar hur det är?
    Kanhända att flera hundar startar så fort de bara kan (medvetet tjuvar), så fort matte/husse tittar bort/tar steg "för annars finns det risk att det inte blir nåt kul alls - och det är ju inget roligt!" (utebliven belöning).

Att som förare uppföra sig oväntat (ex: skutta till, gå en vid sväng, säga "Kör!" tidigare än man brukar etc) kan vara ett bra sätt att få sin hund i ren förvåning sitta kvar tills man säger sitt "Kör!"/"Ok!", men man får nog passa sig så man inte upprepar sig för mycket - får då blir det ju inte längre så oförutsägbart.
    Däremot tror jag på att utmana hunden med att "försöka lura" den att tjuva ("Haha! Gick du på den enkla!!") genom att skutta, vifta med armarna, låtsas snubbla osv, men då bara för att visa hunden att den enda signalen för att få starta loppet är just den muntliga signalen "Kör!"/"Ok!" eller liknande.

Hunden ska alltid få chans att få lyckas.

En ganska oväntad pose på en lydnadstävling. Ja, ni läste rätt; lydnadstävling. Men min Wilbur verkade inte bry sig mycket. Nä, han var van med mattes tokerier.

Apropå det!
    Nån gav mig tipset att om jycken tjuvstartar, kalla in, och låtsas att startpunkten är före det andra hindret istället, och köra den förutbestämda startrutinen därifrån.
    Något som jag kommer ta till mig, eftersom jag har en jycke som dels vältrar sig i startpunktens luktparadis och dels kan få för sig att "mingla" i startfållans närhet. Jag menar, hur dum får man va? När man precis äntligen lyckas få bort hundnosen från luktparadiset och alla frestelserna, så tar man - på eget bevåg - dit hundskrället igen. Duh!!

Den här bildserien...

... är från en tävling där allt gick åt... bläh! Jag sitter själv i bakluckan och surar...

... medan jyckarna lugnt tittar på.

Pingu är förutom allt annat även en hund som inte har nåt emot att "klara sig själv" ute i det fria; ingen mattegris, inte (jo, hemma i soffan). Han kan roa sig själv på egen tass, vilket mycket beror på mina misstag under valpstadiet och framåt.

•  Jag är barnsligt förtjust i min vansinniga "Skingra er!"-konst, dvs jyckarna (läs: Pingu) kutar det värsta han kan bort från mig (alltså inkallning fast tvärtom) för att bli belönad med godbitar kastade så långt bort jag förmår. Detta har vi nu under en längre tid tränat dagligen. *suck* Åter igen: Hur dum får man va?!! 

    Ja, ja... Fast min bortförklaring är att jag blir tokig på lillpysen Linus som klänger på en alldeles för nära så jag ständigt kliver på honom, så han skriker i högan sky, och för att lära Linus att det lönar sig att inte vara så himla nära matte, så kastar jag iväg godiset... fast å andra sidan fattar inte Linus det. Äh! Varför envist träna en snart 13-årig jycke nåt som han ändå aldrig tycks fatta (har haft honom nu i cirka två år)?
     Nä! Numera lägger jag det dagliga krutet på Pingu. Det är riklig belöning vid alla vardagliga inkallningstillfällen; belöning nära sin matte (och så får Linus dumbelöning, dumt nog :( ). Nu är det slut på (typ) självbelöning däääärborta.
  

• Alla hundarna får även dagligen, ofta flera gånger om dagen en näve matkulor utslängda på gräsmattan - dvs åter igen belöning däääärborta. Så för varje gång jag tänker slänga godisregn så blir det en inkallning på Pingu - godisbelöning intill mig - och sen godisregn ut på gräsmattan. Hjärntvätt och ren och skär indoktrinering.

Om det hade varit tvärtom, att hunden har dåligt hindersug/släpp, så skulle jag istället oftast belöna däääärborta, dvs extern belöning eller kastade godbitar (det är ju det jag vill med Linus; att han "släpper" mig).

• Pingu får ofta träna rallymoment/freestylemoves (har det även som uppvärmning inför tävling) för att få upp samarbetet/följsamheten nära mig. Jag har alltså inga större problem med att få jycken att "släppa mig"; han har hindersug, som i och för sig alltid kan bli bättre.

    Självklart gäller det att inte överdriva nåt, utan att hela tiden se konsekvenserna av ens träning.

• Försöker träna stadga/samarbete/följsamhet lite varstans; i skogen, i centrum, på gångvägar, parkeringsplatser etc, alltså på platser där det finns andra människor, bilar och djur.

    Jag är aldrig (typ) nervös inför tävlingslopp, men visst känns en viss anspänning, som även kan kännas när man tränar på lite udda platser, så denna träning är typ dubbel eller rättare sagt trippel; hunden lär sig att hantera olika yttre störningar och även en lite märklig och hispig matte samt att jag själv lär mig att hantera dels min ohängda hund samtidigt som jag "håller reda på" omgivningens störningar med folk och fä.

• Och så borde jag inte så ofta träna det som jag tränar allra, allra, allra mest: Soff-mys. :)

Allt detta är i simpla agilitystarternas heliga namn! :)

Sommarcupen, agilitytävling på DTBK och midsommarafton

Sommarcupen...

... har ju satt igång igen. ÖBK:s fina agilitycup där man plockar poäng allt från att bara delta (det räcker att typ bara köra målrakan) till deltävlingsvinst. Förutom själva cupen så körs även en blåbärsklass för jyckar som ännu inte har startat officiellt.
    Mitt prio ett i tisdags var att träna Pingus tjuvstarter, alltså att få chans i tävlingslik form visa byrackan att man sitter sött kvar på sin fina rumpa även på tävling. Jag utmanade honom ordentligt, vilket han superföll i fällan, men sen så satt han kvar.. fast jag är inte helt nöjd; vill ha bättre stadga.
    Med andra ord så har Pingu påbörjat årets Sommarcupspoängjakt med två disk (1+1) = 2 poäng.

Jo!! Några av mina glada ÖHU-kursare var där och tävlade och/eller funktionärade, och de körde värsta hejaramsan när Pingu och jag - diskade - skuttade sista hindret. Hejaremsan gick typ så här:
"Heja Kerstin! Du är bäst! .... (minns inte orden) .. Pingu som nosar mest!" :) De är inte riktigt kloka de där ungarna, men de är bäst!!

Hur som helst var kvällens träningstävling en bra... just det träning inför kvällen efter, då det var dags för Danderyd-Täby BK:s agilitykvällstävling....

Agilitytävling på DTBK

 Som tur var så började tävlingskvällen med small och medium, så jag hann precis dit till largeklassens banvandring. Sicken timing det var!!
    Och helt utan jäkt, bara ren och skär planering samt sen praktiskt utförande i rask takt; lyckas komma från jobbet, gå till infartsparkeringen, åka och hämta Linus hos brorsan, hem för att byta om, fylla i vattendunken, hämta tävlingsryggsäcken samt hundbur och stol medan jyckarna (läs: Pingu) fick springa av sig lite på tomten.

Agilityklass.

Jag tror minsann att både Somarcupens anti-tjuvstartträning samt förra veckans kontaktfältsträning på den öppna träningskvällen bidrog till Pingu något förbättrade prestationer.

    Jo, i onsdags (förra veckan) samlades en knippe mattar med hundar för just kontaktfältsträning; vi byggde upp en bana med många kontaktfältsträningstillfällen, Pingu var hopplös, alltså han hoppade kontaktfälten i parti och minut. Tänk att det blir en sådan skillnad när man kör bana samt att man är en grupp med folk; alltså tävlingslikt! När jag tränar själv så kör Pingu allra oftast klockrena kontaktfält.

Tillbaka till tävlingen...

    Pingu var (som vanligt) supernosig inför starten. Helt hopplös. Jag har fullt sjå att få upp den där nosen från marken, men när han faktiskt ger mig en blick så passar jag på att berömma honom överdrivet och fånigt, dvs en smärre skillnad än vad jag brukar.

    Han sitter faktiskt kvar i starten relativt bra, men på typ tusendels sekunden innan jag säger mitt "Kör!", så startar han. Jag vänder mig nog åt hans håll på nåt speciellt sätt när jag tänkter ge frikommandot. Hm? Bör alltså på träning utmana honom även med det, inte bara att jag flaxar med armarna och hoppar samt låtsas snubbla.

 Pingu sätter helt klart tassarna på A-hindrets kontaktfält, men bjuder inte ett smack på mitt önskvärda beteendet, stanna upp med 2+2 (framtassar på marken, baktassar på hindret). Jag borde egentligen vara envis och göra om även på tävling, men jag vill inte. Så jag får skylla mig själv!

 Jag hade planerat att hinna med ett blindbyte mellan den första tunneln och hopphindret... Pyttsan!! Det fick bli ett improviserat bakombyte istället. ;) 

 Att Pingu missar balansbommens kontaktfält berodde nog på att han glor alldeles för mycket (!) på mig, och inte ser hur snett han hamnar, men vem bryr sig tänkte nog han. Dum spaniel som bara rusar (i spanieltakt) fram över högt och smalt hinder utan att tänka sig för.

Om nån undrar varför han tvärnitar inför slalomet, så får ni fråga honom om det.

Jag är superglad över att han efter målgång är med mig och förväntar sig sin speciella tävlingsboll. Inget publikmingelförsök alltså! :) :) 

Så här blev det sen på resultatlistan.

Hoppklass.

 Pingu är om än värre nosig vid starten, och när jag får den där snabba ögonkontakten passar jag åter igen på att berömma ljust och fånigt.
    Han sitter kvar när jag lämnar honom... men gör världens klockrenaste tjuvstart. *suck* Han rusar fram till andra hindret, slalomet, och börjar noooosa och spåååååra. Jag kallar tillbaka honom, och förvånat utropar Pingu: "Vadå? Är det inte ett spårslalom?!!!" Man kan höra speaker-Jennie, tillika ESS-ägare, säga nåt om slalom och spår, men jag hör inte riktigt vad.

    Eftersom jag är lite less på att ständigt diska sig (mer eller mindre frivilligt), så ville jag få chansen att få känna den ljuva känslan att komma i mål, och även få ett resultat (samt en tid) av resten av loppet, så jag fortsätter banan från andra hindret istället för att envist ta tillbaka till första hindret.

    Om jag hade varit lite klokare så hade jag där, vid andra hindret, kört ordinarie startrutin, men.. äh!

Resten av loppet gick riktigt bra. Önskar bara att jag kunde springa bättre och framför allt fortare.

Jag är superglad över att jycken - åter - är med mig efter målgång!! Heja Pingu!!! :) Tänk om man hade den kontakten innan loppen. *önsketänker*

Och sen så blev det så här på resultatlistan.

Och ack, du ljuva känsla, att lyckas komma i mål två gånger på raken!

 

Midsommarafton

Nåt som jag absolut inte är är tårtbagare. "Jag ska inte hålla på med sånt här!", skrattade jag högt åt mig själv medan jag fixade och donade med tårtan, skapelsen, som jag sedan döpte till "Den lutande jordgubbstårtan i Stava".

När jag försökte med grädde och jordgubbsröra dölja den hembakta (!) tårtbottens sneda brister, så gick tankarna till hundtrimmare som gör det samma - fast inte med grädde och jordgubbar, förstås. ;)

Jag råkade skära upp för många jordgubbsdekorationsbitar, men istället för att bara äta upp dom eller nåt, så bara "måste" jag förstöra (typ) den nyss - relativt - symmetriska dekorationen, som genast blev ett minne blott.

Tårtan var faktiskt jättegod. Saftig och lagom söt. Så det så!!

Apropå det, ja! Pingu passade på att ta sig en ordentlig slick/tugga på tårtan medan min äldsta brorsa höll tårtan i ena handen medan han var upptagen med att göra plats för sin tårtbit på sin tallrik. Vilka väluppfostrade/smarta hundar jag har!! ;)

"Men.. vi firade väl aldrig Spirous födelsedag? Inte heller Pingus, eller hur? Och Linus fyller ju år i augusti... Äh! Det är lika bra att vi firar allihopa på en gång när i alla fall det är gäster här för midsommarfirandet!", bestämde jag mig, praktisk som man är; typ fyra flugor i en fest.
    Och här är hundarnas tårtbitar:

Blodpuddingsbotten med vispgrädde, jordgubbsröra samt läckra bacontärningar. Mums!! Det här är Spirous bit med 13 tårtljus ovanpå.

Linus tårta med 13 tårtljus.

Pingus bit i förgrunden med tre tårtljus.

Och så ordinarie tårtbild med tända ljus.

Sedan fick de varsågod, en i taget. Det är inte lätt att instruera hundar samtidigt som man filmar. Speciellt inte när man inte är helt säker på hur väl Spirou egentligen hör, och Linus förvånade mig med att vara så tveksam. Han kanske inte var helt säker på att matte faktiskt hade tagit bort de brinnande ljusen. ;) Pingu tvekade inte för en sekund om matte hade sagt hans namn eller inte.

Mumsa, mumsa. Observera att Pingus fat redan är tomt.

Är man liten och saknar en hel del tänder tar det lite tid att få i sig värsta tårtbiten.

Lite senare på kvällen...

Pingu har kurat in sig i soffan.

Spirou ligger raklång och snarkar intill mina fötter.

Men Linus är klarvaken och pigg. Ja, dessa pudlar, värsta partylirarna.

Nä, nu, på midsommardags morgonen, är det snart dags för en tårtbitrest. Vilken frukost, va!!

Agilitytävlingar i dagarna tre på Österåkers BK

Det har varit agilitytävlingar i dagarna tre i helgen på hemmaklubben.
    Det hela började redan på torsdagskvällen då vi "förförberedde" inför fredagskvällens tävlingar.

Därefter, efter skogsturen, så där vid halvelvasnåret, så åkte jag tillbaka för att sätta upp mitt tält (Se den blå pilen), så det var gjort inför fredagen. Jag jobbade ju, så det skulle bli jäktigt ändå, liksom. En koltrast höll med musikunderhållningen medan tältet sattes upp.

Det är ändå något visst med "lugnet före stormen"-känslan.

Så här såg det ut sen på de förr så öde planerna. Nu fullt ös och fullt liv. Och så ett å annat vaffande.

Spirou tyckte jag skulle dela med mig av funktionärsmiddagen. "Ja, jag har inte fått nån middag än!", påtalade Spirre envist. Vi åkte ju direkt från jobbet till klubben, och klockan var nu typ halv nio på kvällen.

"Men matte, bara en liiiiiten bit.... eller en jätte-STOR!!! Det går bra det med!", tigger Spirre- Spirou.

Men vad är det Pingu är mer intresserad av, månntro?

Jo, nere på planerna håller tävlingen på för fulla muggar.

Syn jag möttes av när jag kom ut från klubbstugan efter att ha slängt papptallriken.

Men hur gick det då på fredagskvällens agilitylopp. Pingus lag Zapi-Zeko var väl anmälda?
    Förvisso, men nu så blev det som så att bara Zero hann dit till det första loppet, och jag tror nog att han och Emelie avstod att köra helt själva. Men till nästa lopp så var laget nästan fulltaliga... Nja... Koy hade då hunnit dit, så då startade halva laget, och det gick jätte-bra. Båda mattarna var mycket nöjda över loppen. :)
    Men laget blev förstås diskat för man måste ha minst tre resultat för att det ska räknas. När vi anmälde oss så hoppades man ju att largeklasserna skulle... ja, inte vara typ "tidigt" på eftermiddagen, men vadå? Spela roll! Det är ju ändå bara agility; det kommer fler lopp en annan dag.

Efter att jag hade funktionärat färdigt så åkte vi hemåt, men tog först en avstickare till Fängelseskogen och sen jobbet. Bilden är tagen kl. 22.52 vid ordinarie godissten i Fängelseskogen. Visst är det helt underbart att det är ljust så länge på kvällarna! Väl hemma fick jyckarna sin "något" sena middag.

 Dag 2, lördag.

    Jag hann dit i tid, trots den arla morgonen (banvandring kl. 07.50)... Ja, jag var väl på plats typ exakt i tid. Inte många minuter före, inte.

Ser ni! För första gången i världshistorien så har Zapi-Zeko kommit i mål!! Det blev en 13:e placering av 17 startande lag. Jiippeee! :) Vi kom sist av lagen som kom i mål. Ja, ja.. vi var i alla fall bättre än dom som diskade sig. Hehe! Och så var vi bara tre i laget, för Koy hade fått dispens att åka till Häverö BK för att tävla där, och där lyckades han sno åt sig en pinne. Så duktig blir man när man väntar tills sin matte säger "Kör!" (det vill säga inte tjuvstartar). Grattis Koy!! :) Vilken dag för Zapi-Zeko-laget!!

Och ser ni vad som står här? Jo, att Pingu lyckades komma i mål med endast 2,69 felpoäng, alltså 0 i hinderfel, och bara lite tidsfel. Det var andra gången i sitt liv som han nollade hinderfel. Det ni!! :) Då gillade jag min Pingu-grabb.

Min favvo-aussie Zero. Han somnade så sött i mitt tält som en slagen hjälte. "Nä! Jag sov inte!", protesterar Zero, "Jag vilade ögonen lite bara.".

Apropå favvo-hundar... Pingus idoler Felix och Robin. Bägge tävlar i klass 3 och är SM-deltagare i lagen, Springerligan och Fyra ESS i leken.

Kommer ni ihåg den här bilden? Det är minsann en liten Pingu-valp som kollar in just Farbror Felix. Undrar om han då tänkte: "Så där duktig vill jag va när jag blir stor!"?

 Lördagen fortsatte sen med ömsom funktionärande och ömsom hundpromenerande (Spirou och Linus var ju med som hejarklack) - samt att äta god lunchkorv. Tack klubbköket med Elisabet i spetsen som fixar så god förtäring till kämpande funtionärer och domare samt även tävlande, förstås.
    Dagen blev till kväll; nångång vid halv åtta rattade bilen hem oss från klubben.

Dag 3, söndag.

Rackarns skönt att tävlingsdagen inte började lika tidigt idag. Fast det var tidigt nog ändå. Jag hade ju sagt till Tina, projektledaren för tävlingarna, att jag kunde mycket väl vara där till klockan åtta på morgonen för att hjälpa till att förbereda innan det hela satte igång kl. nio. Hmpf! Pyttsan!

Tina, och alla ni andra! Om jag säger att jag ska komma i tid när det gäller mornar: Tro mig inte!!! Ta för givet att det inte kommer att hända. Lita inte på mig!!!

Jag vaknade av tystnaden. Klockradion hade tjutit i över en timme. Jag hade hört den (det går liksom inte att undvika: "Tjuuuut!! Piiiiiiiip!"), men mitt förstånd är inte påslaget vid den tidpunkten på dygnet, så jag tänkte, fortfarande halvt sovande, "Nä, ska blunda lite till. Behöver inte gå upp än." och vaggades till sömn igen av det (o-) trevliga klockradiopipet. Pingu låg och sov på min arm. Det var mycket trevligt... tills jag insåg att jag skulle vara på plats... om en halvtimme!!! Tur att det finns andra människor som vaknar om mornarna.

 
Pingus första lopp var agilityklassen. Vi kom i mål, men det blev typ tusen i tidsfel - förutom 15 fp i hinder. Tidsfelen blev mest till på gungan. Han har ju blivit osäker nu igen, pojkvaskern! Trots (eller tack vare?) mattes försök till peppande: "Jag veeet att du kan!!". Ja, ja... Så det är lite (nästan) tillbaka till ruta ett där.
    Och så skuttade han kontaktfältet på A-hindret, men dessförinnan så körde han en av sina "praktkonststycken": lyckas skutta rätt över hopphinder fast man nästan har hunnit springa förbi det, alltså forcera hindret från egentligen otagbar vinkel. På grund av detta så rusade han in i den andra valfria tunnelingången än jag hade tänkt vid banvandringen, men det gjorde ju inget... eh? Fast då blev ju linjen till nästa hinder lite galet, men det går alldeles utmärkt att improvisera i agility. ;) 

Det blev inga filmsnuttar denna gång; man hade ju fullt sjå att antingen funktionära, rasta hundar, banvandra eller köra själva loppen.
 

Så här såg det sen ut på resultatlistan. Haha! Att man alltid kommer typ sist av dom som kom i mål. :)

Det är lite lustigt det här; att bara för att det gick så bra dagen innan, så blir man lite "besviken" för att det inte går lika bra eller hellre ännu bättre nästa lopp. "Kraven" höjs undermedvetet, typ. Ogillar!!
    Jag har hela tiden fullt sjå att tala förstånd med mig själv; att vara glad över att jycken håller sig på planen och gör som jag visar. Just det! Som jag visar. Är jag inte nog taggad själv, varför ska jycken vara det?
    Min största "bortförklaring" till oflytet i detta lopp var just gungstrulet.

I nästa lopp, hoppklassen, så tjuvstartade Pingu klockrent. Jag bröt med ett stort "Nä!!! Kom tillbaka!", med ett stort risktagande att han då flipprar ur och kutar ut tillbaka till startfållans trevliga dofter. Ja, Pingu var väldigt nosig inför starten; han hade inte riktigt tid för agilityskuttande. Om jag minns rätt så fick jag typ handgripligen flera gånger vända hans söta huvud in mot planen istället för att trånande spana bakåt.
    Vid nästa startförsök (diskade) så tjuvade han igen när jag lite lurigt utmanade honom. Vid det tredje startförsöket så valde jag att bara gå några steg innan mitt "Kör!". Ja, det är ju faktiskt meningen att han ska kunna lyckas att göra rätt.
    Resten av banan gick ganska bra, men det var mycket improvisation där, kom fel lite då och då, så handlingen blev minst sagt bristfällig. Ja, ja... :) 

Igår, när det ju hade gått väldigt bra, så funderade jag litegrann på hans "Pingu-syndrom"; att vid ena loppet vara klockrent fantastiskt bra och följsam, för att vid nästa lopp var helt uppe i det blå, det vill säga ha nosen i backen och försöka köra både spår och agility typ samtidigt.
    Med andra ord, så räcker inte bara förebyggande träning och viss skicklighet - utan även en stor knippe tur. Alltså vilka hundar, dofter etc som har startat/varit närvarande/har påträffats på platsen innan honom. Men så är det bara. Vi jobbar på det.

Det var väldigt skönt att dagens tävlingsdag inte var lika lång som igår. Bilden nedan är tagen redan (!) kl. 15.25. Alla tält, kantband, prisbord, sekretariatsbord, högtalaranläggning, dator-pryttlar, pärmar, pennor, papper, elkablar, godisrester, inropartavla, prispall, papperskorgar och för inte tala om alla agilityhinder är raskt bortforslade/städade av raska funktionärshänder och -fötter.
    Och det bästa av allt: Vi slapp regnvädret som meterologerna hade hotat med!!! Solen tittade till och med fram litegrann när vi for från klubben.

Nu är allt liv och rörelse över för denna gång. Planerna gapar åter tomma och öde, och tystnaden lägger sig ånyo över appell/agilityplanen. Ja, tills nån kommer och tränar, förstås! :)

Direkt efteråt åkte hundarna och jag till Fängelseskogen för en kort promenad i solskenet (!). Det var så lugnt och skönt. Riktigt njutbart.

Spirou rusar runt det nedfallna trädet som spärrar av original-stigen. Vi andra bara kliver/skuttar över/kilar under trädstammen, men Spirou kommer varken över eller under, fast han kommer minsann ihåg att man kan ju rusa runt, med en särdeles stolt min på läpparna!! Gull-unge!!

Här ser man originalstigen v.s. omvägsstigen. Lillpysen Linus syns knappt. Han är hopplös att få med på bild eftersom han absolut ska vara precis framför fötterna på mig. Det är inte alls irriterande... Jo!!

Avslutningsvis vill jag bara säga att vi är faktiskt ett bra och trevligt ÖBK/ÖHU-gäng, som fixar till trivsamma tävlingsdagar.

Vi tar till vara alla individers kunskaper och erfarenheter; rätt man på rätt plats, och med stor förmåga att anpassa efter situationen och att lösa uppstående problem enkelt och smidigt.

Tack allihopa!!