Nedrans tjuvstart!! Agilitystarter, en hjärtesak

Jag har i flera år känt att det här med agilitystarter är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag tror nog att jag har skrivit om det förut för nåt år sen.
    Först vill jag klargöra att mina egna starter är ofta ganska urusla, bara så ni vet att jag faktiskt är själv medveten om det. Och en dålig start saboterar oftast resten av flytet (det eventuella flytet ;) ) i loppet.

 Jag jobbar ständigt för att starterna ska fungera bättre, men... *suck* Eh? Egentligen har man nog inte "rätt" till att skriva detta inlägg, med tanke på hur det ser ut när man själv står där på startlinjen, men...

Så här önskar jag att det såg ut...

Att jag och min hund går lika taggade och fokuserade in på banan - tillsammans - sida vid sida, för att hunden sen ska sätta sig vid den punkt jag har bestämt vid banvandringen. Hunden sitter sedan lugnt kvar, men peppad på att få skutta agility, medan jag tar av koppel för att sen lämna hunden och gå - och samtidigt utstråla snar tävlingsurladdning - för att placera mig vid min banvandringsförutbestämda startpunkt.
    Hunden startar inte förrän jag har muntligen sagt mitt "Kör!". Jycken ska inte ta någon snubbling, hand/armrörelse eller liknande som startsignal.
    Genast som hunden börjat röra sig så börjar jag att kuta.

 

Så här ser det ut i verkligheten...

Jag har fullt sjå i startfållans närhet (försöker hålla mig från den värsta trängseln så länge jag kan) att få jycken att notera att jag finns där i andra änden av kopplet; han drar och stretar mot luktfläckar och andra hundar.
    Mer eller mindre förgäves försöker jag få kontakt med jycken, men det är svårt; dels för att jycken känner sig inte motiverad att bry sig om sin "tråk-matte" när det finns så mycker mer spännande runt om, och dels för att jag då och då måste förutom hålla koll på min egen hund även hålla koll på de andras hundar så de inte kommer för nära eller att jag råkar komma för nära dom, ha koll på inroparen/inropartavlan, lyssna på speakern (för att höra vilket nummer som förväntas vara i själva startfållan) samt även ekipagen inne på banan (klubbkompisar som kör samt ekipaget som startar precis innan mig). Ofta vill jag även snabbkolla hur banan egentligen går, så man förhoppningsvis inte springer vilse därinne på planen.

 På tiondels sekunden jag tappar fokus på min hund, så är han borta i luktparadisets virvlande stråk och stigar.

    Så länge jag bjuder/visar godis i handen så är hundkräket med mig (läs: med godiset), men godbiten måste ju bort innan vi går in på banan. När ekipaget som är före oss kör, så brukar jag försöka få jycken att kolla in dom; jag riktar in hans söta spanielhuvud mot banan och talar peppande med honom. Fast... han är oftast mer intresserad av luktfläckarna där precis intill honom, men det händer att han iakttar det körande ekipaget (som även kan vara ett risktagande; att han rusar efter dom istället för att skutta hinder, fast hittills har det inte hänt på tävling...).

När vi äntrar banan, så tappar jag honom direkt; han tokdrar i kopplet och styr mig fram till första hindrets väldoftande plats. Han har inte tid vare sig med mig eller agility. Jag måste "övertala" honom vad vi är där för.
    När hundskrället väl kommer på varför vi står där framför första agilityhindret, så finns det stor risk att han tjuvstartar.

Precis här före första hindret uppstår två dilemman:

1. Att inte uppföra mig på nåt sätt som kan uppfattas som "hundmisshandel" eller inte heller på nåt osportsligt sätt när jag försöker "övertala" honom att låta luktfläckarna vara.
2. Att om (!) jycken tjuvstartar, och jag hejdar honom för att göra om, göra rätt, så tar hundskrällets "nos- och publikmingelbegär" över... eller så missförstår han bara eftersom jag har hejdat honom att rusa ut i banan: "Jasså? Jag som trodde vi skulle köra agility? Nähe! Då fortsätter jag istället med mitt nosande eller löptiksönsketänkandefrieriande borta i startfållan och dess närhet.".

Ja ja... hur man än vänder sig... så riskerar man att göra fel, typ. 

Det här är en av mina favvo-bilder, en taggad Gromit på Olandstraktens BK. Foto: Mats Nelson (om jag minns rätt).

Vad jag gör för att det förhoppningsvis nån gång ska fungera...

• Tränar i vardagen stadga samt "Sitt! Ligg! Sitt! - Varsågod!". Det sistnämnda är dels för att jycken ska ju sitta i starten (läs: jag vill det). Läggandet är för att komma så nära störningarna (dofterna) som möjligt för att få tillfälle att lära att man faktiskt kan lämna spännande doftfrestelser ("Sitt!") för en stund för att (kanske) få tillstånd att strax få vältra sig i dom. Det här att lägga sig ned i starten (för att komma riktigt nära alla läckra dofter) är ett otyg han började själv med för en tid sen.
• Istället för "the real thing" (störningar som finns på tävling), så strör jag ut godbitar på marken/golvet (ibland när han ser på, ibland utan hans vetskap) och på promenad utnyttjar jag de luktfläckar som verkar intressera honom (vilket ofta är ganska svårt, eftersom han är mycket ombytlig av sig). Jag typ hjärntvättar honom med detta eviga "Sitt! Ligg! Sitt! - Varsågod!".
• Jag passar lite då och då på att träna precis efter det har varit nybörjarkurs på hemmaklubben; då det finns stor chans till tappade godbitar lite överallt på agilityplanen. Jag välsignar godistapp!! :) (så jag har nåt att träna mot/med, löptiksdoft kan jag av naturliga skäl tyvärr inte lika lätt arrangera)
• Tränar dummyapportering tillsammans med mina andra hundar. Pingu ska minsann sitta okopplad kvar och vänta tills det blir hans tur. Detta fungerar (numera) alldeles utmärkt hemma på tomten. Pingu sitter på helspänn, men lugnt, och kollar mycket noga hur Spirou jobbar och letar dummien. Borde testa även på andra ställen än hemma på tomten, men jag glömmer jämt bort det.

När jag tränar ovanstående så får han mycket beröm och ofta utdelningar av godbitar för att han gör rätt, dvs väntar tålmodigt på det magiska "Varsågod!"-ordet.
    Han vet inte i förväg om det sen enbart kommer bli godbit/lek med matte ("Yes!") eller om han får rusa åstad till luktfläck ("Varsågod!") eller att nu äntligen blir det hans tur att få dummyapportera. Allra roligast tycker Pingu det är när Spirou inte har funnit dummien, och Pingu blir skickad istället. Ja, hur är det nu med skadeglädjen? Det är visst samma med hundar. ;)

Fungerar inte ovanstående punkter till vardags, så funkar det knappast på tävling.

 Efter den där urusla tävlingen då jag faktiskt strök Pingu bara några enstaka nummer före vår start (strök oss pga oregerlig och okontaktbar hund), så tragglade jag detta "Sitt! Ligg! Sitt! - Varsågod!" dagligen (typ) hela nästföljande vecka. Faktiskt (!) så var jycken bättre (var mer kontaktbar och följsam... typ) nästkommande helgers tävlingar.

  Kan hans bättre uppförande vara konsekvensen av denna ganska simpla träning? Eller berodde det på att det slumpade sig att det var inte lika mycket spännande dofter vid dessa tävlingar? Ja, du? Vad vet man egentligen?

Den här bilden har absolut inget med texten att göra, jag tycker bara att Pingu ser väldans söt och uppmärksam ut.

 
Min högst personliga åsikt är att det ser så trist och tråkigt ut när tävlande måste tjata barska "Stanna!"-kommandon när de lämnar sin hund vid starten. Ibland undrar jag om inte hunden tjuvstartar bara för att slippa detta obehagliga startställe med tanke på hur otrevligt deras förare uppför sig. Ja, förarna verkar ju inte tycka att det är trevligt där, så varför ska jyckarna då tycka det? (flocken känner samma känsla)
    Jämför med de som kör stränga "Sakta!/Stanna!"-kommandon inför/på kontaktfälten; hur ofta är det inte som jycken först saktar ned, men skuttar sen vigt över "det tydligen obehagliga" kontaktfältet. Ja, föraren har verkligen inte utstrålat "Vad trevligt och kul det är längst ned på balansbommen!", om man säger så.

 Ett väl inlärt ljust och trevligt beröm-ord (= nu gör du rätt, belöning kommer strax) fungerar minst lika bra (om inte bättre) än ett väl inlärt barskt korrigeringsord/kommando. Hur som helst låter beröm-ord trevligare för alla involverade, för ekipaget själv och för publiken.

Jag tycker det är ganska komiskt (men synd), när förare tjatar "Stanna!", jycken flyttar sig några steg ändå, men föraren struntar i det, bara jycken istället stannar nu.... typ. Ja, det är ju jobbigt att gå fram och tillbaka och vara envis - samt tydlig - om vilken exakt punkt som jycken ska sitta/stanna kvar. ;) Men hur sjutton ska hunden förstå vad man egentligen vill när man inte "talar om" det?
    Och så har vi dom som faktiskt traskar fram och tillbaka och först envist visar vad hundskrället faktiskt ska sitta, men ger upp efter ett par gånger och släpper igenom tjuvstart i alla fall. Duh? Vad var det då för mening med att vara envis - jycken har ju inte lärt sig ett smack - och samtidigt slösar man bort en massa tid på tävlingsdagen?

 Jag har en liten regel: Om jycken gör fel två gånger efter varandra, ändra! Om jag vore dessa "fram- och tillbakatraskare", så skulle jag vid det andra försöket att lämna hunden - i alla fall vid det tredje - att inte gå så långt bort; hunden klarar uppenbarligen inte av att sitta kvar, låt hunden få chansen att lyckas! (istället för att misslyckas upprepande gånger)

En annan högst personliga tro (!) är att utebliven belöning (jycken får inte starta pga tjuvstart) enbart fungerar tillfredställande om hunden inom en snart framtid (typ högst nån minut senare) får sin belöning (att skutta agility). Givetvis efter att den har uppfört sig korrekt.
    Jag tror på att effekten av en positiv förstärkning sitter i längre än effekten av en korrigering. Och förutom det; hur ska man förstå hur man ska uppföra sig om man aldrig får chansen, om ingen talar om/visar hur det är?
    Kanhända att flera hundar startar så fort de bara kan (medvetet tjuvar), så fort matte/husse tittar bort/tar steg "för annars finns det risk att det inte blir nåt kul alls - och det är ju inget roligt!" (utebliven belöning).

Att som förare uppföra sig oväntat (ex: skutta till, gå en vid sväng, säga "Kör!" tidigare än man brukar etc) kan vara ett bra sätt att få sin hund i ren förvåning sitta kvar tills man säger sitt "Kör!"/"Ok!", men man får nog passa sig så man inte upprepar sig för mycket - får då blir det ju inte längre så oförutsägbart.
    Däremot tror jag på att utmana hunden med att "försöka lura" den att tjuva ("Haha! Gick du på den enkla!!") genom att skutta, vifta med armarna, låtsas snubbla osv, men då bara för att visa hunden att den enda signalen för att få starta loppet är just den muntliga signalen "Kör!"/"Ok!" eller liknande.

Hunden ska alltid få chans att få lyckas.

En ganska oväntad pose på en lydnadstävling. Ja, ni läste rätt; lydnadstävling. Men min Wilbur verkade inte bry sig mycket. Nä, han var van med mattes tokerier.

Apropå det!
    Nån gav mig tipset att om jycken tjuvstartar, kalla in, och låtsas att startpunkten är före det andra hindret istället, och köra den förutbestämda startrutinen därifrån.
    Något som jag kommer ta till mig, eftersom jag har en jycke som dels vältrar sig i startpunktens luktparadis och dels kan få för sig att "mingla" i startfållans närhet. Jag menar, hur dum får man va? När man precis äntligen lyckas få bort hundnosen från luktparadiset och alla frestelserna, så tar man - på eget bevåg - dit hundskrället igen. Duh!!

Den här bildserien...

... är från en tävling där allt gick åt... bläh! Jag sitter själv i bakluckan och surar...

... medan jyckarna lugnt tittar på.

Pingu är förutom allt annat även en hund som inte har nåt emot att "klara sig själv" ute i det fria; ingen mattegris, inte (jo, hemma i soffan). Han kan roa sig själv på egen tass, vilket mycket beror på mina misstag under valpstadiet och framåt.

•  Jag är barnsligt förtjust i min vansinniga "Skingra er!"-konst, dvs jyckarna (läs: Pingu) kutar det värsta han kan bort från mig (alltså inkallning fast tvärtom) för att bli belönad med godbitar kastade så långt bort jag förmår. Detta har vi nu under en längre tid tränat dagligen. *suck* Åter igen: Hur dum får man va?!! 

    Ja, ja... Fast min bortförklaring är att jag blir tokig på lillpysen Linus som klänger på en alldeles för nära så jag ständigt kliver på honom, så han skriker i högan sky, och för att lära Linus att det lönar sig att inte vara så himla nära matte, så kastar jag iväg godiset... fast å andra sidan fattar inte Linus det. Äh! Varför envist träna en snart 13-årig jycke nåt som han ändå aldrig tycks fatta (har haft honom nu i cirka två år)?
     Nä! Numera lägger jag det dagliga krutet på Pingu. Det är riklig belöning vid alla vardagliga inkallningstillfällen; belöning nära sin matte (och så får Linus dumbelöning, dumt nog :( ). Nu är det slut på (typ) självbelöning däääärborta.
  

• Alla hundarna får även dagligen, ofta flera gånger om dagen en näve matkulor utslängda på gräsmattan - dvs åter igen belöning däääärborta. Så för varje gång jag tänker slänga godisregn så blir det en inkallning på Pingu - godisbelöning intill mig - och sen godisregn ut på gräsmattan. Hjärntvätt och ren och skär indoktrinering.

Om det hade varit tvärtom, att hunden har dåligt hindersug/släpp, så skulle jag istället oftast belöna däääärborta, dvs extern belöning eller kastade godbitar (det är ju det jag vill med Linus; att han "släpper" mig).

• Pingu får ofta träna rallymoment/freestylemoves (har det även som uppvärmning inför tävling) för att få upp samarbetet/följsamheten nära mig. Jag har alltså inga större problem med att få jycken att "släppa mig"; han har hindersug, som i och för sig alltid kan bli bättre.

    Självklart gäller det att inte överdriva nåt, utan att hela tiden se konsekvenserna av ens träning.

• Försöker träna stadga/samarbete/följsamhet lite varstans; i skogen, i centrum, på gångvägar, parkeringsplatser etc, alltså på platser där det finns andra människor, bilar och djur.

    Jag är aldrig (typ) nervös inför tävlingslopp, men visst känns en viss anspänning, som även kan kännas när man tränar på lite udda platser, så denna träning är typ dubbel eller rättare sagt trippel; hunden lär sig att hantera olika yttre störningar och även en lite märklig och hispig matte samt att jag själv lär mig att hantera dels min ohängda hund samtidigt som jag "håller reda på" omgivningens störningar med folk och fä.

• Och så borde jag inte så ofta träna det som jag tränar allra, allra, allra mest: Soff-mys. :)

Allt detta är i simpla agilitystarternas heliga namn! :)