"Hejåhåknas"-handling på Bro-Håbo BK

Ja, ja! Man kan inte vara bäst jämt! :) 

Historien börjar redan igår. Jag lyckas typ "försova mig" till hinderfixarkvällen inför hemmaklubbens agilitytävlingar i dagarna tre nästa helg. När jag - sent omsider - kommer insläntrande så är typ det mesta redan fixat.
    Men efter en ganska småjobbig jobbardag i butiken, så var jag trött på både fix och folk; höll på bli vansinnig när jag skulle hjälpa till att tejpa hopphinderstöden. Jag riktigt kände vansinnesutbrottet bubbla i mig, så med tanke på agilityhindrens välfärd (vi behöver ju dom till den stundande tävlingen) så knögglade jag "bara" ihop silvertejpen i vredesmod, men hinderstöden levde farligt där för ett tag.
    Efter att istället ha fyllt i centimetersiffrorna på ett par hoppstöd, så satt jag mig för mig själv och bara var; det var riktigt skönt där i kvällssolen.

Egentligen borde Pingu och jag träna inför dagens agilitytävling; hade ju inte tränat agility ett dugg, men jag orkade bara inte. Åkte till Fängelseskogen istället.

 Tänk att man kan bli så varm i hjärtat över sin hund! Bästaste Spirre- Spirou! <3 
    Jo, en lång trädstam hade fallit precis över stigen. Pingu och jag klev vigt (!) över den, lillpysen Linus smög under genom blåbärsris, men Spirou var för hög för att kunna krypa under samt för skruttig för att vigt hoppa över. Han stannade upp med framtassarna uppe på trädstammen och såg bedjande om hjälp.
    "Du får gå runt!", uppmanade jag och pekade lite slarvigt åt höger. Spirou backar och börjar att gå runt en liten minigran åt vänster, (från mitt håll sett) men ångrar sig när han typ kommer på att det funkar ju inte. Sen så tillbaka med framtassarna uppe på trädstamhindret, och vädjar åter igen om hjälp.
   "Gå runt!", säger jag åter igen och visar åter lika slarvigt åt höger med armen, men nickar även denna gång åt det hållet, samtidigt funderar jag hur väl Spirre egentligen hör.
    Spirou backar igen - och travar nu åt höger, runt det nedfallna trädet, som ju var en ganska lång sträcka och kommer sen glad i hågen med en stolt min till sin matte, som överröste honom med beröm. Lill-Spirre!
    Tänk att såna här små, små vardagsgrejer kan berika en, både matte som hund.

Sen lite senare så travar både Spirou och Pingu en bra bit "ut i bushen". Jag förstår genast att de är ute efter vatten. Jag blir lika imponerad varje gång att jyckar kan sniffa till sig "vattenkällor". Vid pilen, under rotvältan, så hade det samlats regnvatten, vilket både Spirou och Pingu glatt plumsade ned i.

Pingu hittade nåt annat intressant att sniffa på på vägen tillbaka till stigen där matte samt Linus står troget och väntar. Pingu gör sig en liten kort avstickare.

Nu kommer Spirou tillbaka efter att ha druckit sig otörstig.

Ni ser väl Pingu som står och väntar tålmodigt uppe på godisstenen. Han hade sprungit lite i förväg. "Att dom ska vara så in i norden långsamma", muttrade han nog inombords.

Alla tre samlade uppe på stenen. Att det ska vara så svårt att få alla tre jyckarna att se åt samma håll samt se lite glada ut!

Sen väl i bilen, så tänker jag att Pingu och jag borde egentligen träna... men nä! Jag orkar inte, fast lite piggare hade jag ju blivit efter den lilla skogsturen.
    Vid vägskälet så rattar jag vant hemåt... men ångrar mig; jag vänder och åker tillbaka till brukshundklubben. Så vid elvasnåret på kvällskvisten tar Pingu och jag ett litet kort träningspass. Han satte alla slalomingångar och satte alla kontaktfält. Kul att han i alla fall gör det klockrent på träning! *blink, blink*

Observera att "solstrålarna" är inte från "den stora lampan" utan den artificiella planbelysningen.

När jag sen kom hem såg jag på Fb att även Malin (vars foto jag har med berått mod snott) hade tagit ett kort träningspass på kvällskvisten, fast cirka en timme tidigare. Hihi! Klass-3 hundarna Bilbo, Eowyn och Arwen får minsann posera på den riktiga balansbommen medan rookien Pingu fick nöja sig med "babybalansen". Ja, inte mer än rätt! :) Foto: Malin Tångring.

Söt-hunden.

"När kommer mitt "Varsågod?! Det finns ju massor med spännande att nosa!", uppmanar Pingu.

"Men kom igen nu, matte! Säg det då!!"

 Som vanligt när vi sen kommer tillbaka till bilen, så bara måste ju även Spirou och Linus få lufta tassarna på bruks. Orättvist vore ju annars! Men det blev bara kortrundan klubbstugan-stallet och sen tillbaka till bilen.

I morse så var jag såååå trött.Kanske mycket beroende på att jag var väl "kvällen" innan uppe till typ två på natten. Det var faktiskt gaaanska nära att jag stannade hemma istället för att åka och tävla på Bro-Håbo BK, men jag kom iväg, och kom faktiskt dit i god tid till banvandringen. *kors i taket* Men det var nog tack vare att small och medium startade före largejyckarna.

Hoppklassen.

Tävlingsdagen började med hoppklassen.

     Pingu tjuvstartar, men jag släpper (dumt nog) igenom hans tjuvande. Han är lite flamsig och far ut, men han kommer - genast - tillbaka på mitt "Här!". Sen flams i slalomet, som han satt klockrent - från alla håll och kanter - kvällen innan. Men så är det bara. Bara att träna mer.

    Haha! Sen är jag hur fel som helst - hela tiden, typ. Jag blev flera gånger såååå imponerad av jyckskrället att han lyckas skutta över hindren från egentligen omöjliga vinklar (syns inte riktigt på filmsnutten). Minst tre gånger hinner jag tänka att nu kommer han springa förbi hindret, men han hejdar sig och lyckas skutta över från rätt håll. Tack Pingu för att du hjälper din matte - trots hennes "knashandling"!!

Två hinder från mål kommer han helfel, och springer förbi hindret, men jag bryr mig inte. Spela roll. Diskade rusar Pingu över mållinjen (hoppar alltså sista hindret).

    Nu hör jag mig själv gasta (jag är orolig att han ska kuta fram till nån hund).. "Keaton!!!!". Men... vad säger jag? Sen hör jag mig själv ropa.... "Spirou!!!!!" Öh? "Nej! Vad heter du?!!!! PINGUUU!!!!" Haha! Jag tror minsann att Pingu lystrar mer på "Keatoooon!" än på sitt eget namn. ;) 

    Ibland undrar man hur ens hjärna är funtad? Var kom plötsligt Keaton och Spirou ifrån? I och för sig har jag de senaste dagarna saknat Keaton en hel del, så han fanns - och ständigt finns - i ens medvetande.

 Apropå det, så avslutade Keaton sin "agilitykarriär" just på Bro-Håbo BK. Foto: Louise Medman.

Agilityklass-loppet...

    ... blev inte filmat för min hovfotograf Anneli och Zack startade direkt efter Pingu och mig. Men vad hände, då? Få se om jag minns...

Först av allt så var Pingu åter igen jättenosig (precis som i hoppklassloppet), men jag får upp nosen helt klart "lättare" än förut. Kan måhända denna eviga "Sitt! Ligg! Sitt! Varsågod!"-träning fortsatt att bära frukt? (Skulle allt bra gärna att den där domaren som "muttrat" över mina försök att få upp Pingu-nosen skulle få se hur det ser ut nu.)

    När jag sen lämnar Pingu så kommer jag på att jag går ju på "fel" sida av första hindret (hade tänkt köra högerhandling de första två hindren). När jag då bakom första hindret byter sida, så tjuvstartar bus-Pingu så nonchalant att jag helt enkelt inte kunde låta det ske, och stoppar honom med ett skarpt "Nä!!!". Och det var nog bra gjort.

    Men precis när jag hade hejdat honom, så ångrar jag mig... kommer han flippra ut nu? Kommer han rusa tillbaka till startfållan och mingla och nosa som en besatt?

    Men nä då! Jycken kommer så fint tillbaka till mig - och han får ett mycket glatt beröm - och Pingu ser nu väldigt stolt ut. Duktig hund, duktig matte - eller tvärtom, kanske. ;) 

    Jag lämnar honom åter igen. Velar för en halv sekund om vilken sida om första hindret jag ska gå, men bestämmer mig för att göra precis likadant som vid det första försöket.

    Jag berömmer Pingu för att han sitter kvar. Jag rycker till (utmanar honom). Jag hoppar jämnfota och flaxar lite med armarna - men jycken sitter så fint i backen. Jag säger "Kör!" - och Pingu kommer farande som ett jehu. Duktig vovve!

    Det kändes faktiskt väldigt bra att få köra denna gamla "träningsrutin" på het tävlingsmark.

Den svåra konsten att sitta kvar.

Apropå tjuvstarter...

    ... så var det flera ekipage idag som hade problem med just starterna. Ja, jag väljer att skriva "ekipage" för jag tror (!) att även hundarna har/känner "problem"; att det inte är så trevligt där på startpunkten. Denna punkt på banan som ju borde vara en av de trevligaste och roligaste ställena att vara på - för det är ju just där allt det roliga börjar! Tjohooo!!!

    Nåt jag tror (!) på är att positiv förstärkning (belöning/beröm) har längre bestående effekt än korrigeringar/tillrättavisningar/utebliven belöning; att man måste (?) visa vad man vill för att få hunden att förstå just vad det är matte/husse egentligen vill att jycken ska göra, och att den får fördel att göra så.

    Jag har nu nästan sjukligt tjatat "startrutinen" med Pingu, fast utan själva hindren. Jag menar, om (!) jycken inte klarar av att sitta kvar - utan agilityhinder framför sig - men med massor med störningar runt om sig, så lär den glada agilityjycken knappast sitta kvar i "skarpt läge".

    Men - självklart - så är alla hundindivider olika; de fungerar annorlunda, har olika "intressen", och vissa kanske mycket väl behöver få manande, tryckta ord/kommandon för att inte flippra ut. Men ibland undrar jag om deras mattar/hussar verkligen har testat motsatsen (ordentligt)?

 

    I alla fall jag tycker det är mycket trevligare att få chansen att få glatt/vänligt berömma sin hund än att behöva tråkigt och barskt kommendera den eller även veligt trevande för den delen. Förlåt om jag trampar på några tår nu.

Fast vad vet jag? Jag som har tävlat i klass 1 sen anno 1994. Mmmm. Det blir typ.... *räknar efter* ... 21 år, det! Haha! Tala om hopplöst fall, men I like it!! :) Målet är inte målet utan vägen dit, och då har jag sannerligen lyckats! ;) 

Tillbaka till dagens tävling...

    Om jag nu minns rätt (såg rätt), så fixade Pingu knappast (?) kontaktfälten, tyvärr. (De som var klockrena kvällen innan.)

    Min handling var "något" (lätt underdrift) otydlig och flamsig. Kom fel flera gånger. Jag är ganska säker på att Pingu missade slalomet, minst en gång.

    Efter den första tunneln så blev jag osäker hur banan gick, fick tänka till - sekunden - medan jycken var i tunneln, kom då lite fel för nästföljande "handlingshoppsekvens", men jag kände att jag var mer taggad och fokuserad än i hoppklassen; jag måste alltid typ vakna och komma igång via tävlingsdagens första lopp.

    Jag gillar verkligen när jag lyckas försätta mig i den där äkta agilitykänslan.

Jag är mycket glad över att Pingu inte heller denna gång försökte med nåt "mingel" efter målgång (diskade)! Jag blev även glad över att jag råkade se i ögonvrån hur ett par tjejer log lite varmt åt Pingu som hejdlöst tog typ hoppsa-galoppsteg medan han euforiskt lekte med sin speciella "tävlingsboll" medan vi tog oss bort från målfålla och allt folk. Ja, jag inbillar ju mig att alla "hatar" min Pingu (läs: att de känner oro) för att det finns risk för "publikmingel" och annat tjafs, men det kanske finns en å annan som inte hatar honom.

Apropå det...

    Ja, nu ska jag klaga också... eller nja.. inte klaga kanske, men idag såg jag nåt som jag helt klart ogillade, men jag hoppas att de båda bara var obetänksamma - utan ont uppsåt. Ja, jag väljer att tro på det...