Förra helgen: Agilitytävling!! 9:e och 10:e mars

Förra helgen, på lördagen, så arrangerade hemmaklubben (Österåkers BK) agilitytävling i Väsbyhallen. På söndagen var det Roslagens BK.

Enbart för att jag erbjöd mina funktionärstjänster (i alla fall till hemmaklubben, skäms lite) till lördagens tävling, och i alla fall skulle vara där, så anmälde jag - efter låååång beslutsångest - Zaffe. 

Så här ser förresten mitt funktionärs-CV ut:

 

Hejsan!
 

Undertecknad finns till förfogande som funktionär på __________
 

Jag är förfärligt morgontrött, så ingen tidig morgon, tack, för tävlingens bästa.
Mina funktionärspecialitéer är tidtagare, ögon, skrivare eller hinderfix. :) Är dock urusel inropare eller speaker. Dator har jag aldrig varit förut, så.. nä.
 

Behöver förstås (som alla andra) få tid till att rasta egna hundar.
Tack för att ni fixar!! :)

//Kerstin o Zafir

 

 Så med andra ord så dammade jag av min agility-Zafir. Hehe! Senast vi tävlade officiellt var... kollar AGIDA... augusti 2022. Vi har iofs träningstävlat på hemmaklubbens sommarträningstävlingar. I minnet, medan jag velade fram och tillbaka, var att på det sista sommarträningsloppet lyckades vi få till ett riktigt bra (typ) disklopp. Så jag anmälde honom.

Sen glömde jag typ bort det. När jag typ dagen innan kollade in funktionärs-schemat för att se när jag skulle vara där, gick mina tankar: "Åh vad skönt att jag inte ska vara där förrän vid halv-tre " Sen kom jag på: "Javisst ja!! Vi ska ju "tävla" också... Aha! Banvandring kl. 12.40... Kanske bra att var där då. " 

Först en snabbvisit till jobbet, sen hem för att ta med sig... Ja, vad var det man nu har med sig till tävling...? 

Tur att jag har min "åka-på-tävling-kom-ihåg-lista". Och den låg faktiskt precis där jag trodde den låg. 😉

Väl i bilen kom jag på min "åka-på-tävling-pepp-CD" - och den låg precis där jag trodde den låg. 😊  Vilken känsla att få höra låtarna igen. *njutningssuck* Världens bästa "åka-på-tävling-CD". "Åh, den här! Åh, så den också!!", utbrast jag till introna till var och varannan låt. Om ni är nyfikna så finns låtlistan numera här, på Spotify. https://open.spotify.com/playlist/3nXK4ocRUR6tL2S3K0YnGG?si=d05f5bcf8f2c4d71 

Jo, matte och jag har gjort comeback i agilitysvängen. 😍

 

 Det var mycket trevligt att få träffa gamla agilitygänget igen. Både hemmaklubbisar och agilityfolk från grannklubbarna. Som vanligt gott funkiskäk och kakor av olika slag. 😋 Man kan lita på sitt gamla agilitygäng. Eh? Vänta nu!! Det har tillkommit flera nya klubbstjärnor. Kul!! 😊

  Men visst var man ringrostig. "Javisst, ja! Man ska stryka sig på startlistan så sekretariatet vet att man är här!"

Min första funktionärssyssla var att vara "Ögon", dvs blåstirra på domaren - och ingenting annat - och förmedla domartecknen till skrivaren och datorplinkaren. Inga större problem. Att vara "ögon" är ibland lite frustrerande i och med att man inte får titta på vad som händer - bara domarens händer (handtecken). Alltså, inte kolla in själva tävlande ekipaget.

Sen var det dags för min funktionärsparadgren: tidtagare. Haha! Tala om att jag var ringrostig! "Javisst, ja! Man ska hämta kopplet också och lägga det vid målgången? Det har jag helt glömt bort." 

När jag efteråt lämnade tillbaka tidtagaruret, så sa "Speaker-Helena" förvånat nåt om jag inte var riktigt på hugget, vilket stämde. Senare på Fejjan med orden: "Har aldrig sett en domare tala om för dig vad du ska göra som tidtagare  😊😊" 

Men det är ok att vara värdelös ibland.  Men snart var tidtagartummen i trim igen. Och det var riktigt kul att vara tidtagare. Jag lyckades dock inte få samma tid som den elektroniska på hundradelen, men tiondelen flera gånger. 

Jo! Jag fick tillfälle att praktisera mitt sedan länge uttänkta tidtagar-skämt. När jag skyndsamt förflyttade mig förbi sekretariatet så ropade jag "Elektronisk tid!!" *fnittrar fortfarande åt mig själv* 

Ni ej agilitynördar kanske behöver en förklaring. Om den elektroniska tidtagaren inte funkar så gastar sekretariatet i kör och i panik: "Manuell tidtagning!!" Nu fick jag min chans att ge igen (jag hade varit lite långsam med tidtagartummen). Ja, jag har ibland ganska torr humor. Jag gillade nästan bäst att det tog en stund innan sekretariatfolket fattade. Hihi!

 

 

Hihi! Man kan ligga raklång mitt i smeten i Väsbyhallen och tigga godis. Zaffes paradgren.

Men hur gick själva loppen då?

Ja, för det första så kan jag inte springa längre. Ja, just det! Det måste jag berätta. Innan avfärd till tävlingen, så stoppade jag i mig ett Ipren-piller i förebyggande syfte. Sen kom jag på att jag brukade ju ha knäskydd på mig... Hittar bara det ena! *irriterad* De har ju alltid legat där i garderoben, men nu finns bara ett. Äh, strunt i dom!

  Sen ute på tomten, precis innan vi skulle åka, så fick jag infallet att testa om jag verkligen kan springa. Tog ett par springsteg (typ) Aj! Äsch, kanske jag borde ändå ha ett knäskydd...? Men nu hade jag ju låst dörren... Äh! Jag orkar inte låsa upp igen. Jag litar på Ipren-pillret istället. 😉

 

Första loppet: Frivillig disk.

 Haha! Ja, ja. Helt okej. Jag hade osttuben i handen. Det är därför domaren går därifrån på en gång. Zafir och jag hade kul. Jag fick faktiskt en liten adrenalinkick av "loppet". 😃

Andra loppet. Frivillig disk.

Jag gick in på Agida när jag kom hem för att kolla Zaffes totala resultat: Dagens lopp var disk nr 111 och 112. 🤣
Zafir har kommit i mål en (1) gång (2019).
Viktigast är att ha roligt. Och när matte håller osttuben i handen - då kan man minsann köra agility!!
(Så fort osttuben hamnar i fickan så kör man "spår" istället. 😜)

Zafir och jag på rastrunda.

 

Jag måste säga att jag tyckte det var mycket trevligt att få höra från klubbkamrat att det var kul att se oss igen. Tack för de vänliga orden! De värmer. 💗

 

På vägen hem så fortsatte förstås min "åka-på-tävling-pepp-CD", och nu kom den där låten. Den som jag förknippar så mycket med Pingu - och jag vet egentligen inte varför. Trodde först att den var populär samtidigt som Pingus agilitykarriär, men när jag kollade efter så stämmer inte årtalen riktigt. Låten kom ut 2008 och Pingen var född 2012. Men den är ju på pepp-CD:n så det är nog bara därför. Hur som bara kom tårarna. Jag storgrät i bilen hem. Vet inte om jag har riktigt gråtit så där, hulkande sjöng jag med i låten. 

 

Pingu var både sötare och vigare förr. Nu är han lite fyrkantig av sig. Sorry, för min morbida humor. Äh, det är mitt sätt att... Ja, ni vet.

 

Vilken låt det är? Coldplays Viva La Vida. Alltså, det är inte klokt. Nu när jag letade reda på låtens länk på Youtube, så börjar jag grina igen. Skärp dig!!

https://youtu.be/dvgZkm1xWPE?si=R1r9x3_yovoSI9B2

Tryck på länken, men kolla inte på videon. Bara lyssna! Och tänk på en svart-vit springer spaniel i sina bästa år - eller tänk på din egen hund. Din älskade, fina hund.

Dag två, söndagen:

Det var strul på jobbet, så Zafir och jag missade första loppet, men vi var där till det andra.

 

Precis innan avfärd mot Väsbyhallen. Zafir har hittat en tennisboll.

 

- Jag har hittat en tennisboll!

- Zaffe! Kom nu! Vi ska åka!

 

 

 

Haha! Varning för flamsig spaniel på banan! 🙂
Återupplivade gammal startrutin med freestyle-8 och sen bara köra på, dvs flygande start.

Inget nos i starten. 👍
Jag hade fått torkad nötlunga.av snäll klubbkompis innan. Zafir älskade den. 😋😋
Testade att inte ha något i handen. Zafir tände till bitvis, tog lite extra hinder lite här och där. Han vill ha valuta för startavgiften. 😉
Och så måste man kolla läget runtom... tydligen... 🙂

Förresten så stör det mig vad jag skriker hela tiden. Tyst med dig! Jobba istället! 😉

Detta var med andra ord Zafirs 113:e disklopp. *dubbelkollar AGIDA* Nej! Fel!! Han har ju kommit i mål en (1) gång, så faktiskt hans 112:e disklopp, ju! 😂

Som vanligt blev det trångt (trots försök att tillåta så få hundar som möjligt i hallen). Eller framför allt trångt precis intill startfållan. Dock var det gott om plats vid "funktionärfållan", som en liten oas.

När vi sedan kom hem var jag taggad för fler tävlingar. Fast utomhus. Hatar när det är trångt! Kollade AGIDA. Jodå, Nacka BK har som vanligt sin apriltävling. Ska man, månntro...? Är det värt det, månntro..? Tja... jag vet inte....

 

För några dagar sen...

... det var före julafton när Zaf och jag var på väg från parkeringen mot jobbet. Vi går längs kanalen som är kantad av en vääääldigt lååångdragen parkanläggning, typ.  Jag hör någon ropa ilskt. Det lät som om man ropade på en hund. Jag spanar runt, men  jag ser ingen. Strax hör jag den bestämda rösten ropa igen. Men den enda människa jag ser är en kvinna som går över bron med en mobil i handen. Rösten kom sannolikt inte från henne.

Jag kom och tänka på att det var väldigt länge sedan man stötte ihop med en löspringande hund. Jag funderar lite på hur Zafir skulle reagera om det kommer okänd hund, och hur jag bör hantera situationen. Jag kom på att förr i tiden hade jag alltid ett extra koppel med mig i fickan.

När Zaf och jag gått en stund, så ser jag "mannan med rösten". Han har två små ulltottar lösa bortom bron. Jag tänker att om vi ökar på stegen så kommer vi hinna vika av upp på bron så vi slipper möta de två lösa ulltottarna...

SUCK! Tror ni inte att Zafir precis då stannar och gör sig en toalett, precis innan vi ska svänga upp på bron. Tvärnit! 

"Typiskt att han ska göra sig en toalett precis!!", urskuldar jag mig ropandes till mannen, och viftar med en tom bajspåse.

"Va?!!", svarar mannen, något irriterat (?). Jag upprepar mig medan den ena ulltotten, till synes en liten valp, med bestämda steg kommer allt närmare en Zafir som är upptagen med sina toalettbestyr. Valpen är nu framme vid Zafir. Jag håller en hand mycket löst om Zaffes halsband - utan att strama - medan han gör sina behov.

"Det är bara en valp!", förklarar mannen när han är intill Zafir och mig, men han tar inte genast bort sin valp. "Jo, jag ser det, men jag litar inte på min hund.", svarar jag. Mannen tar upp sin valp i famnen, men nu är hans andra hund framme på den nu färdigbajsade Zafir. De står nos mot nos. Mannen gör ingen ansats att få bort hans vuxna hund. Zafir voffar till!! Nu får mannen bort sin andra hund, eller så ryggade hunden undan på eget bevåg efter Zafirs "lilla hint".

Inget mer händer. Vi går lugnt åt varsitt håll.

 

Det jag funderade på så där efteråt var varför mannen inte åtminstone hade den ena av hans hundar kopplad. Speciellt med tanke på att han hade ju minst två gånger tidigare rutit hårt mot sina hundar. Fast han kanske blev invaggad i tron att jyckarna hans är lydiga - eftersom de antagligen hörsammade hans tidigare uppmaningar, eller?

Kanske jag saboterade för mannen när jag på avstånd ropandes upplyste om att anledningen att jag hade stannat upp var för att Zaffe gjorde sig en toalett, och mannen därmed tappade fokuset på sina egna hundar. Det kanske hade varit bättre om jag hållit truten.

 

Ingen trut, dock en häger. Vid kanalen.

 

Jag skulle kunnat reagerat snabbare. Min bortförklaring (?) är att jag, i och med mitt lösa grepp runt Zafirs halsband (ville inte trigga genom att strama hårt eller låta aggressivt), så blev min rörelseförmåga mycket begränsad. Att jag även hade både koppel och tom bajspåse i händerna underlättade inte heller. Ja, ja, fast det där borde jag träna på...

Zafir, vid kanalen, men på andra sidan än berättelsens händelse.

 

 

I förrgår (vilket inte längre är "i förrgår" utan för några dagar sedan) gick jag koppelpromenad i hemmagrannskapet. Ja, jag gick inte helt själv. I andra änden av flexikopplet hade jag en ivrigt dragande Zafir. Zaffes stora hobby just nu är söka både hästbajshögar dolda i snön samt spår av löptikar. Till min stora förtret. Skärpning, Zaffematten!!

När vi var vid en vägkorsning hör jag en kvinnoröst ryta till uppifrån backen till vänster. Jag ser sen mellan trädgrenarna att det är tjejen med... tja, vad är det för hundras egentligen? Jag är ganska dålig på den sortens hundraser plus att jag är så koncentrerad på min egen hund vid möten.

Om jag skulle hitta på en hundras med det utseendet skulle jag nog döpa den till "Bully XL".  Den är GIGANTISK samt att den består av ett enda stort MUSKELKNIPPE.

När Zafir och jag passerar korsningen ser jag att tjejen fipplar med en mobil. Det är isigt och halt, och hon går nedför backen med blicken på mobilen - och jycken går lugnt framför henne. Uppenbarligen lydde hunden henne. Jag antar att hunden innan åthutningen hade dragit i kopplet.

Tjejen och jag hälsar trevligt mot varandra som sig bör. Vi fortsätter sen åt varsitt håll.

Jag funderar sen på hur man ska/bör göra om muskelknippet skulle komma lös..

1. Först och främst att själv ha en lydig och följsam hund, men förutom det?

Kanske få Zafir bakom mig med låst och kort flexi samt försöka själv bli stor och bestämt ställa mig i vägen och mota bort den? Ryta till ett avgrundsvrål. STANNA!! Men inte hålla upp någon arm i luften som kan trigga den att hoppa upp mot armen (vis från evigheter sedan, en kursdeltagares bordercollieblandning som rätt som det var kunde göra utfall).

Eller ska man helt enkelt släppa Zafir (låsa upp flexikopplet) och låta honom få space? Nä! Då är det överhängande risk att det triggar bullyXL:ns jaktinstinkt - och en annan kommer helt klart på efterkälken för att komma till Zafirs undsättning. Zafir måste vara kvar nära mig.

Mina fuinderingar fortsätter i takt med promenaden. Den där "strypmetoden" (om jycken "bitit sig fast"), hur får jag till det? Jag har ju bara flexibandet och det sitter ju fast i Zaffes halsband. Hm? Dra ut från dosan och använda från det hållet - snabbt som sjutton - och få runt attackerarens hals. Som sannolikt inte står liksom still...?

Tänk om jag strax kommer möta dom? De kan ju ha valt samma väg, fast från andra hållet...

Nu känner jag hur adrenalinet börjar stiga i mig. Jag talar dock förstånd med mig själv. Så här får jag ju inte känna. Jag som matte ska vara lugn, bestämd och kunna fixa allt.

Jodå! Efter typ två vägkrökar så står dom där, i isiga, smått sluttande nedförsbacken. De stannar upp. Inväntar mitt drag? Jag kallar in Zaffe till min sida, men fortsätter framåt. Intalar mig själv att förutsätta att andra klarar av sina hundar - annars hade de inte gått ut med dom...

Matten lockar med sig sin hund in på närmaste uppfart. Hon riktar in hundens huvud bortåt. Jag kommenderar Zafir att byta till min högra sida, så han kommer på utsidan - för att underlätta mötet - för oss alla.

Precis när vi passerar så håller matten händerna runt huvudet på hunden, så att den inte ser eller hör, eller kan vrida sig? Jag hälsar trevligt igen. Hon hälsar tillbaka med ett litet skamfullt (?) leende.

Mötet går åter igen bra. Jag och Zaffe går avslappnat framåt, men jag lyssnar dock ihärdigt bakåt. Vill vara beredd ifall att...

Sen går mina funderingar... 

Varför skaffar man sig en sådan hund? De måtte ju se nån form av skönhet i hunden. De kanske är uppvuxna med liknande hundraser? Men varför utsätta sig för andras fördomar (?) och andras eventuella glåpord och/eller mer eller mindre oförskämda handlingar? 

Hur som helst, när Zafir och jag sedan kom hem, så det första jag gjorde var att leta reda på ett gammalt retrieverkoppel för att ha behändigt i jackfickan - ifall att.

Igår, dagen före nyårsafton. När jag kör in på parkeringen så kommer jag på att jag har ju glömt att köpa "Schmackos"! Det har liksom blivit en nyårsaftonstradition. Minns ni min Spirou, som ju var skottberörd, men om han fick schmackos så var fyrverkerier genomlidningsbara. "Jag kan offra livet för en schmackos...", ansåg Spirre.

Infartsparkeringen ligger ju lite avlägset, men ändå typ mitt i samhället. Med andra ord ett ganska "bra" ställe att fyra av smällare/fyrverkerier på. Zafir och jag går mot jobbet. Jag funderar dock på hur det kommer vara på parkeringen sen, när vi ska åka hemåt.

Några timmar senare går vi ut från jobbet. Jag hade innan tanke på att smita in till ICA för att inhandla schmackosar, men äh! Jag är lat.

Vi hinner inte gå långt innan BANG!!! En ganska kraftig smäll, relativt närifrån. Jag sneglar så obemärkt som möjligt snett bakåt för att se Zafirs reaktion. Ja, han gick faktiskt bakom mig. Han hade just då ha råkat stannat till för att nosa i dikesrenen. Zafir ser genast upp mot mig. Jag berömmer och belönar honom med en halv näve godis. Har man inte något extra gott, får mängden bli desto större.

Vi fortsätter promenaden mot parkeringen. Precis när vi ska ta trappan ned mot gångtunneln under vägen så BRAKAR ett fyrverkeri till igen. Zafir ser åter igen genast upp mot mig - och jag berömmer och belönar nu med en hel näve med godis - samtidigt som tåget dundrar förbi! "Jaha, typiskt! Ska han bli rädd för tågskrammel nu med...?", funderar jag olycksbådande.

När vi närmar oss infartsparkeringen så spanar jag. Ser en människa gå där, men ser att hen har hund med sig. Så inte så troligt att de är där för avsikt att riva av några smällare/fyrverkerier.

Jag väljer att gå en liten sväng längs parkering och vägen medan motorvärmaren får jobba. Tvekade lite dock. Tänk om någon idiot i bilarna som passerar får för sig att slänga ut smällare mot oss. Jag är lugnt beredd...

 

 

 När vi sen är tillbaka vid bilen, så väljer jag att göra allt som vanligt - men jag ser ändå i ögonvrån runt för att se om någon kommer in till den öde parkeringen. "Är jag övermodig nu?", tänker jag dock de få sekunder som Zafir är lös innan han hoppar in i bilen.

Jag är väl medveten om att man har tur (!) att jycken inte reagerar negativt mot fyrverkerier, och jag gör så mycket jag kan i min makt att bibehålla det så.

Just det! På vägen hem så stannade jag till vid ICA Maxi för inköp av schmackos samt tuggben inför nyårsslaget.

Apropå idioter. Denna faktiskt väldigt fina julgran (bilden gör den icke rättvisa) blev nedsågad mitt i natten av vandaler. Tänk att man inte kan få ha nåt fint ifred...

Till och med jag, grinchenist, blev innan illdådet glad och varm i hjärtat varje gång man körde förbi granen. Den lyste upp så fint.

Funderar en stund på hur denna/dessa förstörarälskande person/er kan tänkas tänka...

Antagligen hade de värsta, häftigaste adrenalinpåslaget medan de motorsågade ned granen. Det borde ju ha hörts all världens väg. Ja, de borde inte ha sågat för hand. Det skulle ha tagit för lång tid, väl? Undrar om deras glädjetjut också hördes all världens väg när granen föll pladask - med kulor och glitter och allt? 

Enligt kommentarer i den lokala Fb-gruppen så skulle polisen tagit dom på bar gärning, men de lyckades ändå fly lagens långa arm. Tja, de lyckades även göra årets största lokala busstreck... Något man kanske kan vara stolt över...

Nyårsafton. Vi gick ut en kort vända på kvällen, strax före kl. 20.00. Långt bortifrån hörde man knallar och fyrverkerismatter, men Zaffe reagerade inte ett skvatt - och det gjorde då inte jag själv det heller. Tja, ibland har man tur...

(Alla bilder är från förr.)