*hosta, hosta, hosta, hosta* Öh? Lunginflammation?! Där ser man!

Jag är ju en sån där lyckligt lottad typ som aldrig är sjuk, typ. Jo, det händer väl nån gång per år, och då passar man på att vara sjuk och vek på sin lediga dag. :)

Det hela började den första december... typ. Jag skulle till tandläkaren dagen efter, men ringde återbud för jag hade en sån irriterande rethosta; tanken att ligga typ upp och ner i tandläkarstolen med en massa prylar i munnen och samtidigt hosta kändes motbjudande. Så vi sköt upp tandläkarbesöket till veckan efter...
    Fast hostan blev ju inget bättre utan närmare tvärtom, så tandläkarbesöket sköts upp ytterligare en vecka igen...

Nu började jag känna mig riktigt dålig. Jag orkade inte göra nånting; den allra minsta "ansträngning" (ja, i friskt tillstånd hade man inte ens tänkt på att det var en "ansträngning") så blev jag totalt utmattad, blev andfådd som en trasig blåsbälg. Att duscha (!) kändes som att springa ett maratonlopp (för att inte tala om när jag även skulle tvätta håret - det gick inte att hålla andan medan jag sköljde ansiktet - hade liksom inte en uns till lungkapacitet att hålla andan!).
    Att gå uppför den lilla slänten från gårdsplanen upp till huset var som ett halvt maratonlopp; när jag kom in var jag helt slut, hann inte ta av mig ytterkläderna innan jag typ bara måste kasta mig ned i soffan för att sitta och flåsande hämta andan.
    På jobbet var trappan ett elände. Hopplöst när man hade varit nere på lagret för att hämta skor till kunden, och sen när man väl var uppe igen vid disken så brukar man fråga om de vill ha skokartongen eller inte, men jag fick liksom inte fram ett ord; hade ingen luft för att prata, utan måste pusta ut några sekunder för att åtminstone få väsande fram: "Vill du *pusta, pusta* ha *flåsa, flåsa* kartongen?".

Haha! En dag när jag skulle hjälpa en kund ute i butiken med att leta reda på rätt storlek, så slog ögonmigrän till (jag kallar det så, vet inte om det är rätt benämning) - jag kunde omöjligt se vad som stod under skorna - fick lov att fråga kunden. Just då tyckte jag det bara var komiskt; inte nog att man knappt kunde andas - nu ser man inte att läsa heller!! :)
    Men jag vet att sätter man sig bara ned och tar det lugnt en kvart-tjugo minuter så försvinner "ögonmigränen" och allt blir som vanligt igen. Vilket det också gjorde.

Det gäller att inte jaga upp sig, bli skärrad - utan att istället lugna ned sig och tala förstånd med sig själv. Man kommer faktiskt ganska långt med det, eller rättare sagt det blir i alla fall inte sju gånger värre.

Jo, nu minns jag en till sak!
    En dag, typ innan man insåg att man var sjuk, så var jag nog lite smått omtöcknad eller nåt. Jag klättrade upp på en stege för att ta ned en pryl (en relativt tung XBOX-konsoll), men råkade glömma bort (!) att jag stod uppe på en stege, så när jag tog steget bakåt.... så föll jag pladask två trappsteg ned på det hårda cementgolvet nere på lagret. Pingu stod förvånad brevdid, undrade vad sjutton matte höll på med? Som tur var slog jag inte i bakhuvudet i CD-hurtsen som stod precis bredvid utan jag ramlade bara mjukt på min runda rumpa. Jag var dock först lite förvirrad, satt stilla kvar på golvet några sekunder innan jag fattade vad som hade hänt, varför jag hade ramlat.

Självklart så tog både Spirous och Pingus mat slut typ samtidigt. Att bära upp två tunga matsäckar (12 resp 15 kilo) uppför slänten från bilen till huset... var en utmaning.... om man säger så...
    Samtidigt så är jag väldigt tacksam att det inte kom en drös med snö.... Tanken att behöva skotta den långa uppfarten med tillhörande plogvall... Eh? Det skulle helt enkelt inte gått!

På mornarna när jag kom till jobbet, så har man ju först gått från infartsparkeringen (vilket var helt utmattande), sedan forcerat trappan (tjugo trappsteg) inne på jobbet för att sedan - sen som man ju var - så fort som möjligt dra upp entrégallret till butiken. Jag tackade Byggare Bob var morgon för att han lånade ut sin vänstra axel så jag kunde ta stöd och pusta ut/hämta andan mot honom medan gallret rullades upp.
    "Åkaren" som ofta kommer på morgonen och levererar varor precis när vi öppnar sa vid nåt tillfälle: "Du ser för jävlig ut!!" :) Han och jag brukar annars ofta lite skämtsamt munhuggas och retas, men nu tycktes han vara smått orolig.
    Mina arbetskamrater var också oroliga, tyckte det var nog dags att gå till doktorn...

Hur som helst till slut fick jag väl lov att göra som dom sa... fast jag knappt visste hur man gör. Jag är ju aldrig sjuk. Hur gör man?
    Eftersom... ja, vad heter dom..? ... husläkarna (?) "bor" precis intill där jag jobbar, så gick jag dit. Följde skylthänvisningarna uppför trapporna *pust, pust* och stapplade flåsande fram till receptionsdisken. "Jo, jag är aldrig sjuk.. men nu är jag det. Hur gör man?", frågade jag tjejen, som förstås var en hundbekant från förr från brukshundklubben. :)

Efter en liten stunds väntan, så fick jag träffa en sköterska (blev lite förvånad att man fick göra det så där på en gång)...
    Hm? Det allra första hon säger är (efter jag har flåsande försökt beskriva hur det var fatt): "Det är många som är hostiga nu."
    "Jaha...", tänker jag då, "och vad har dom med mig att göra?", men jag säger inget utan jag känner att hon tycker att jag inte är riktigt sjuk, att jag inte alls behöver nån hjälp. Jag blir anti direkt, men jag säger inget. Jag förklarar dock att jag aldrig brukar vara sjuk, och hoppas att hon ska förstå att jag är inte en av alla dessa "hypokondriker" som jag antar att hon ofta stöter på i sitt jobb.
    Jag talar också om att jag har absolut ingen matlust, jag får inte i mig nån mat. "Det är inte så konstigt att man inte känner någon aptit när det är sånt här tråkigt väder", blir hennes förklaring till detta och nickar ut mot fönstret. Jag blir något förvånad; jag hade inte en tanke på att det var "tråkigt väder" utanför.
    Jag nämner även att jag blir extremt andfådd när jag går uppför trappor, men (dum som jag är) förklarar jag själv det med att det kanske inte är så konstigt när man inte får nån mat i sig, att man då blir svag. Sköterskan säger ingenting alls om detta.
    Lite motvilligt (?) så får jag dock en tid till läkaren, men det är över en vecka till dess. "Det är ingen fara. Du behöver inte vara orolig.", säger hon ett par gånger. Jag blir lite förbryllad; jag är inte orolig.... jag känner mig dock riktigt, riktigt sjuk.

 Spirou och Linus på besök på Albano.

Två dagar senare (fredag) är jag riktigt dålig. På vägen från infartsparkeringen till jobbet, så dyker en hund upp bakom oss. Hunden gläfser och drar. Den vill fram till mina hundar.
    Jag är jättesen! Jag har absolut inte tid med att prata med matten. Framför allt Pingu blir mäkta nyfiken över den vilt gläfsande hunden, men jag är envis; jag bara går och drar med milt våld med mig mina hundar. Fast denna annars så lilla ansträngning gör att jag flåsar så högt så jag inbillar mig att hela Åkersberga borde ha hört mitt flåsande, och mitt hjärta dunkar ansträngt i bröstet på mig. "Det här kan inte vara normalt.", tänker jag, men jag väntar ändå med att åter försöka få till ett läkarbesök. Det är ju också helg.

"Om du blir sämre hör av dig, så fixar vi till en tid.", hade ju sköterskan sagt, så på måndagen ringer jag vid 10-tiden. "Nä, det finns inga tider.", svarar tjejen i telefonen, "... men om du ringer mellan kl. 8.00 - 9.00 så kan du få en akuttid förhoppningsvis samma dag." "Jaha", tänker jag, "varför talade de inte om detta tidigare för?" Ja, man får skylla sig själv när man inte riktigt vet hur man gör när man är sjuk...

Nästa dag ringer jag och får en akuttid bara en knapp timme efteråt. "Men hinner du?", undrade tjejen i telefonen. "Jag hinner!!!", förklarade jag och tänkte att jag gör vad som helst för att få en tid.
    Jag är där precis på minuten. Flåsande.

Jag gillade läkaren. Eftersom jag ju aldrig är sjuk så hittar jag ju inte på det där husläkarstället. Efter att läkaren hämtade mig från väntrummet, så gick han iväg ganska fort runt hörnet. Jag hann knappt med för att se vart han tog vägen. "Vad du var snabb då!", småskojade jag lite muttrande och flåsande när jag själv sakta gick runt hörnet. "Det är för att man ska se skillnad på vem som är läkare och vem som är patient.", förklarade han lite skämtsamt. Jag tyckte det var jättekul (så lättroad är jag), men var för sjuk för att visa att jag uppskattade skämtet.

"Med största sannolikhet har du lunginflammation.", konstaterade han sen efter undersökningen, "... och det är inget att leka med!!", fortsatte han med sträng röst mycket bestämt. ("Du behöver inte vara orolig. Det är nog ingen fara"-repliken från sköterskan ringde i öronen, men jag sa inget till läkaren..)
    Jag fick recept på penicillin. "Blir du inte bättre efter tre dagar, alltså på fredag, så ska du åka in till akuten på Albano.... " Nej!! Fel!! Så sa han inte. Inte Albano... tala om man är indoktrinerad djurägare... Jag skulle åka till akuten på Danderyd. "Nä! Det vill jag inte.", svarade jag.
    Innan jag fick gå därifrån så skulle jag upp till labbet för provtagning, så att han hade ett prov på hur mina värden var innan penicillinkuren. "Jag hinner väl..? Jag ska jobba nu klockan 10.", sa jag. "Det där hörde inte jag!", svarade läkaren.... ganska bestämt och menande.
    Jag hann.

Jag fick även stränga förmaningar från vänner och bekanta samt en och annan kund att jag inte borde jobba. De hade nog rätt, men det var ju lite småknepigt när vi redan var två man kort på jobbet på grund av sjukdom (varav ytterligare en till faktiskt hade lunginflammation, och han är inte bra än), fast det ordnade sig med lite samlade krafter; de flesta dagarna gick jag hem efter att alla hade fått sina luncher och en dag var jag sjukledig hela dagen (!) samt sen var det helg och då är jag ju ledig i alla fall.

En pina var det här att få i sig pillren, de gigantiska pillren - tre gånger om dagen!! Jag fick lov att dela dom i fyra delar. Annars var det stört omöjligt!!
    Jag blev faktiskt något bättre efter tre dagar, så jag bestämde helt sonika att det räckte. Inget dumt akutbesök på Alban... Nej! ... på Danderyd. Sedan efter en vecka (och pillerkuren avslutad) så kände jag mig mycket bättre, men inte helt bra. Sedan kände jag mig så gott som bra men på darriga ben. Nu känner jag mig helt ljuuuuuuvligt frisk; jag kan ju röra mig som en normal människa - utan att bli totalt utmattad eller bli andfådd som en trasig blåsbälg. Fast hostan sitter i, men det gör inget.

 Spirou och Pingu på Albano.

Några iakttagelser...
    Jag har aldrig gillat rå banan. Banantårta eller friterad/varm banan med glass är jättegott, men rå banan? Nej, fy!! Fast nu när jag var sjuk, så var det nästan det enda jag ville äta!! Märkligt, va?! Jag åt lite men ofta. Speciellt när jag kände mig matt och orkeslös, och kände då genast att man fick lite energi.

Rätt så ofta hostade jag så man storknade, så man kräktes. Det går alldeles utmärkt att köra bil, hosta och kräkas samtidigt. Man har ju alltid hundbajspåsar lättillgängligt i fickan, så när överdriven hosta gick över till spyande, så fiskande man bara upp påsen, la in rätt växel, rattade rätt i rondellen - samtidigt som man spydde i påsen - utan att söla ned sig. :) Detta konststycke lyckades jag med minst tre gånger.

Jo, apropå att hosta så man kräks...
    Om man vill få en mycket följsam hund så ska man spy. Pingu blev synnerligt följsam och nyfiken samt mycket närgången när jag kräktes första gången hemma. :) 
    Fast sen blev han faktiskt något bekymrad över när jag fick värsta rethostan; han såg på mig med stora ängsliga ögon, och han följde inte med in i badrummet längre utan stod utanför vid dörröppningen och kikade in. "Ska du dö nu, matte? Kommer vi bli föräldrar/mattelösa nu?", såg det ut som han oroligt tänkte. Spirou och Linus kollade också in läget, men dock lite mer diskret.

Men hundarna då? Hur har det annars gått med dom?
    Ja, jag är lite smått imponerad över hur anpassningsbara dom är. Wilbur och Linus är ju med brorsan när jag jobbar, så för dom har allt varit som vanligt, men Spirou och Pingu har under de här... faktiskt tre veckorna... bara fått promenader mellan jobbet och infartsparkeringen samt förstås rasa av sig (typ) hemma på tomten.
    Inga olater eller understimuleringsproblem har tillkommit. De har bara tagit allt med ro; sover när jag sover, uppe när jag är uppe. Jag har förstås väldigt ofta slängt ut nävar med godis ut på tomten för små stunder med godissök. Annars så har vi inte tränat något överhuvudtaget. Vi har ju missat två agilityträningstillfällen i Arningehallen. Apropå det så missade jag tråkigt nog ju även Stora Sthlm-hundmässan. Jag tror det är den allra första gången som jag inte var där.

Igår (söndag) var det första gången... på en månad (!) som vi fick till en liten kort skogspromenad. Det uppskattades av oss alla tre. Jag var dock lite tveksam över att släppa Pingu lös, men det gick så bra så. Den som dock "försvann" - två gånger - var Spirou när han plötsligt får för sig att vi har gått åt det andra hållet och det misstaget lyckas han som sagt med två gånger. Dumsnut!

Apropå anpassningsbar...
    ... så är även människan det. Under tre veckors tid har jag suttit upp och sovit - framåtlutad. Meddetsamma jag lutade mig bakåt så kom rethostan igång. Ja, det går att sova sittandes - framåtlutad.
    Nu uppskattar jag dock verkligen att till och med kunna lägga mig ned. För att inte tala om att kunna röra mig obehindrat, och kunna duscha utan att bli värsta blåsbälgen eller kunna gå upp för slänten från gårdsplanen till huset eller trappan (20 trappsteg) på jobbet eller att kliva ur bilen för att gå och stänga grinden.... ja, allt det där vardagliga som man annars inte tänker på att man gör.
    Ja, det är nog egentligen lite smånyttigt att vara sjuk ibland, så man påminns hur bra man egentligen har det när man är frisk.
    
Just nu går jag bara runt och njuuuuuuter; jag kan promenera i rask takt, jag kan skrapa bilrutorna, jag kan småjogga uppför trappan på jobbet, jag kan gå uppför slänten hemma..... osv.

Jo, tandläkarbesöket blev uppskjutet till nästa år. Hoppas rethostan har givit med sig till dess.

God Juuuuuuuuuul... *skriker hest*... på er allihopa!! :)

Här ett litet urval från julfotosessionen som gick av stapeln (eh?) bara för nån timme sen....

 Stör mig att Linus vänder bort huvudet. Och Wilbur har värsta knasiga minen. :)

 Jag gav ganska snabbt upp att få Wilbur att vara kvar uppe på "kullen"; han vinglade/ramlade ned hela tiden (läs: två gånger, sen fick det va, liksom. Nån måtta får det vara att försöka få en så gott som döv och blind hund balansera kvar uppe på en liten smärre höjd.)

 Wilbur medan de andra fortfarande poserade uppe på "kullen".

 Alla hundarna är oborstade, otrimmade och dana; en riktig trash-jul när det gäller den saken.

Äh, skit samma!

God Jul!! :)

Rallylydnad - sporten för ALLA! :)

Nu är debatten igång igen när det gäller rallylydnaden... det är ju snart dags för regelrevidering.

Vad sjutton menas med det där "sporten för alla" egentligen?

Menas det att alla ska kunna vinna? Bli mästare? Bli champion? Hur kul skulle det va?!! Om alla vinner?

Nej, det menas det inte. Däremot är grundtanken att det (för det flesta) inte ska kännas stört omöjligt att vinna, bli mästare eller champion.
    Att den där genomsnittshundägaren som inte har "all tid i världen" att träna, den där Svensson-hundägaren som annars inte har en tanke över att de skulle kunna framgångsrikt tävla och ha roligt tillsammans med sin hund, kan få möjlighet att känna att det finns en chans att faktiskt kunna komma upp i den åtråvärda kvalificeringspoängen. Den tanken är moroten till att välja att prioritera hundträning istället för annat som lockar en i ens vardag!

 Ofokuserad...

 ... fokuserad.

Rallylydnadsgrundkonceptet var från allra första början att locka fram just genomsnittshundägaren, alltså de där som annars inte brukar flockas ute på brukshundklubbarnas appellplaner, att ge dom en sporre att träna grundlydnadsskills och ha kul med sin hund. Det var grundarens tanke.

Anledningen till att många vill att just rallylydnad ska fortsätta att vara så pass enkel är just detta; det var tanken från allra, allra första början till skillnad mot andra hundsportgrenar såsom agility, lydnad osv.

Frågan är varför anser man att man måste höja kvalpoängen? (att det inte räcker med de nya momenten som ska läras in)
    Vissa tycker att annars så får meriten inget värde, framgångar i rallylydnad blir bara en "slaskmerit". Men hallå! Om nu nån tycker så, så låt dom göra det. Om de nu tycker/tror att det är så hiiimla lätt, att det bara är att gliiiida genom alla klasserna, så... låt dom. Det är många som verkligen kämpar för att uppnå kvalgränsen för uppflytt. Rallyn tillhör folket. Låt folket få ha kvar rallyn!

"Men vadå? Vi tillhör ju också folket!", protesterar nu många av de där som tycker att det har varit för lätt att avancera i klasserna. Jo, ni ingår i folket, men rallylydnadens grundkoncept var inte riktigt tänkt just för er. Ja, så var det sagt. Det lät lite elakt och rått, men så är det. Ni skulle ju - också - kunna roa er med andra hundsporter som är precis så där i ert tycke en lagom utmaning, där man måste dutta och noggrant peta i detaljer för att nå framgång; där ni måste lägga ned mååånga timmars slit och svett med träning.

Jag menar, ni får absolut köra rally - och få jättefina poäng samt fina meriter - tillhöra toppskiktet, tävla SM och vi beundrar er, ni blir dom som vi andra ser upp till, men låt det inte gå ut över oss, så att kvalpoängen känns alldeles för avlägsen och ouppnåelig.

"Men om ni lägger ned lite mer tid på hundträning istället för annat - som vi gör - så klarar även ni denna smått höjda kvalgräns!!", protesterar ni. Tja... nej, så är det inte. Tiden kanske helt enkelt inte finns, eller så känns det för svårt och ouppnåeligt. Det räcker ju med att man bara missar nån övning, får sträckt koppel lite här och där (nybörjarklassen), lite bris (bristande samarbete, typ), nåt förarfel och därtill lite nosande så är över 30 poäng som bortflugna i ett litet nafs.

"Jag har sett många hundar som är uppe i de övre klasserna men som inte har något där att göra. De mår inte bra, men har blivit ditsläpta av merit/titelhungriga hundägare!", påstod någon domare (!) i debattens hetta.
    På min fråga hur detta yttrade sig blev svaret att hundarna visar upp stor brist i fokusering, nosande, kliande (överslagshandlingar), gnyende eller till och med ständigt skällande som visar att hunden inte riktigt känner sig bekväm i situationen. Hundar har till och med gjort utfall.

Nosigt...

 ... flamsigt.

Men... borde inte aggressiva hundar bli avstängda? Hur kan de få fortsätta att tävla? Och beskrivningen på den ofokuserade, nosande och skällande jycken var en exakt beskrivning av min Pingu - som alltså tävlar i nybörjarklass... eller rättare sagt tävlade (vi har för tillfället gett upp rallyn). Det högsta poäng vi lyckades komma upp till är 43p vilket ju är väldigt mycket under nuvarande kvalpoäng (70p), Hur lyckas då de andra hundarna - trots denna ofokusering - ändå komma upp i kvalpoäng och tävla i de högra klasserna? Det är frågan jag ännu inte har fått svaret på...

 

Men spela roll... Huvudfrågan är varför vissa tycker det är dags att höja kvalgränsen? 
    Svaret att det blir för många som det går bra för håller inte. Jag vet inte en endaste annan hundsportgren där man tycker det är dåligt att det finns många duktiga ekipage.
     Svaret att meriten inte känns riktigt värd något håller inte heller. Jag är i alla fall mäkta stolt över Spirous RLD N-titel. Min allra, allra första äkta officiella tävlingsbemärkelse. Jag är stolt! (Jag har hållit på med hundsport sedan 1994 främst agility, men lite då och då under årens lopp även nosat på tävlingslydnad och lite freestyle.)
    Jag menar, hur mycket en titel känns värd är mycket individuellt och personligt beroende på yttre omständigheter och förstås hundens personlighet.


"Men hallå! Vad gör egentligen den lilla föreslagna höjningen i kvalpoängen för skillnad? Varför denna uppståndelse? Nybörjarklassen oförändrad, 75p i Fortsättning (höjt från 70) ", undrar ni. Fast i Avancerad- och i Mästarklass så är höjningen stor; 80p respektive 85p (bägge höjda från 70p, och förutom det en drös nya moment att lära in).
    Med andra ord så ska bara "elitsatsarna" få chansen att avancera i de två högsta klasserna; många av Svensson-hundägarna tycker nog att det känns oövervinnerligt, allra helst eftersom det även tillkommer många nya och även avancerade moment.

Egentligen kan man väl ifrågasätta varför jag bryr mig; jag har ju lagt av med rallyn, men...

Jag tycker det är tråkigt att en hundsportgren som kom till just för att medelhundägaren ska få möjlighet att få känna sig stolt över att ha klarat av utmaningen att lyckas avancera i klasserna ska utarmas till vilken hundsportgren som helst.

Ibland känner man sig totalt misslyckad som hundägare och -tränare, men ändå lite skryt

Jag veeeeeeeeeet att man inte ska bry sig, och det gör jag ju egentligen inte... eller..? Nä, jag blir nog mest bara besviken på hur det mänskliga släktet fungerar.
    Har precis fallit för frestelsen att följa ett par trådar på Fb, och det som gav mig ingivelsen till detta blogginlägg (påbörjade detta inlägg för några dagar sen) var följande kommentar:

"Träna och träna, det skall bara fungera punkt slut. Råkade stänga in min ena hane med en höglöpande tik när jag och min träningskompis skulle planera vår lydnadsträning som vi alltid gjort. Inte ens då brydde hunden sig utan sov bara. :)"

 Tala om att alla de som sliter i sitt anletes svett för att kunna få sin pilska hanhund att fungera i löptikars sällskap blir sågade ned till fotknölarna. Jag hade kunnat köpt kommentaren om man även hade beskrivit hur de hade gått tillväga för att få det att funka... om det nu är sant..?
    Detta påminner förresten om kommentaren till ett inlägg som handlade om hur man ska få till att få jycken att gå fint i koppel: "Lär den att gå bakom. Det går fort." 
    Okej...? Men hur?!!!

Antagligen är syftet bara att provocera? Och så faller man så där lite småsnubblande i gropen.

Sen finns det andra tillfällen då man känner sig lite mer uppåt... man kanske inte alls är så misslyckad ändå.

Okej, jag kan nog inte ta åt mig hela crediten, mycket beror på hunden själv, dess fallenhet, men i alla fall.

    I lördagskväll (alltså förra helgen) var det åter dags för lite agilityträning i Arningehallen - och Pingu var riktigt duktig - fast det fanns två söta tjejer i begynnande löp i träningssällskapet. Jovisst, han var lite extra nosig, men det var fullt kontrollerbart.

Bilden är från ett tidigare tillfälle, men det såg precis likadant ut i pauserna.

Inte nog med det, Pingu överträffade sig själv i slalomet. Som avslutning körde vi en klass1-bana och när vi för omväxling skull körde banan åt andra hållet, slalomet blev då det tredje hindret från slutet, så klämde fin-Pingu och jag till med bakombyte - bara för att - och så utmanade samt pressade jag på honom i slalomet för att han skulle få upp farten - ytterligare. Pingu fixade biffen galant!! Sicken hund man har fått i alla fall. Det är nästan att jag nu ångrar att jag valde att skippa DM:et som går av stapeln nu på lördag (imorgon).

Alltså Pingu är stor och kan tyckas väldigt klumpig, men han fixar förvånansvärt ofta att ta hinder från alla möjliga och omöjliga håll och kanter. :)
    Att vi har ganska svårt för hinderkombinationer typ staket beror allra mest på att jag själv känner mig osäker och därmed blir min timing helt uppåt väggarna - och jycken gör ju som jag visar. Oftast i alla fall. Men visst blir det extra svårt för storvuxna Pingu när hindren står tätt. Desto viktigare då att jag får till handlingstimingen rätt. 

En annan sak som har gått framgångar i är... 

   Egentligen är detta mot mitt bättre vetande att "skryta om", för denna sak är en hjärtesak - och en särdeles viktig sådan. Man ska ju inte utmana ödet sägs det, men... Pingu v.s. Wilbur har på sistone funkat riktigt bra. Ja! Nu var det sagt. Så nu kommer det gå åt helskotta. *suck* Det är nolltolerans med Pingus avigt inställda (milt uttryckt) attityd mot gammel-Wilbur.

Vad det är som har hänt? Tja.. jag vet inte. Han har väl mognat... eller/och så har han fattat att man inte får... eller/och så har han märkt att matte blir så där läskigt skogstokig när han "mopsar upp sig" (milt uttryckt) mot gammel-Wilbur - och det är väldigt obehagligt, otäckt och skrämmande. 

Att Spirou och Wilbur ligger tätt intill varandra är ingen som helst fara, utan helt lugnt som det ska vara i en trevlig familj/flock...

... men när Pingu och Wilbur ligger intill varandra så finns det en överhängande risk för bråk och sju års sorg, olycka samt allmän bedrövelse.

Bilderna här på Pingu och Wilbur är en typisk vardagsgrej; jag har glömt nåt och vill gå och hämta i köket, men jyckarna ligger på varsin sida om mig. Hm? Törs jag skynda in och fixa? Kommer Wilbur plötsligt vakna och få för sig att gå fram för att nosa mot Pingu? Inte för att bråka - utan för att bara undersöka vem som ligger där. Hinner jag?

 Den här gången - precis som flera andra tillfällen - gick det bra. :)

Jag är ju envis. Det ska bara gå. Och utan att behöva spärra av med grindar hit och dit. Min grundtanke är att de (läs: Pingu) ska lära sig - och det enda sättet att lära sig är att utsätta sig för det som han tycker är jobbigt/obehagligt. Att han lär sig att det är inte farligt, att han ska förstå att han behöver inte känna att han behöver försvara sig. Att han behärskar situationen, att det är lugnt.

    Jag har förbättrat på min uppfattningsförmåga över spänd situation i flocken. Exempel om Pingu ligger uppe i soffan intill mig, och någon av de andra hundarna också vill vara nära, så vägleder jag Pingu om han - mycket subtilt - spänner sig. Ofta innan han tyst morrar, så antingen förmanar jag "Om du inte kan uppföra dig, så får du gå härifrån!!" eller så försöker jag lugnt lätta upp stämningen med att säga "Äh, du är fånig. Det är inget att bry sig om.". Vilket det blir beror på omständigheterna. Jag har ju erfarenhet från Gromit v.s. Wilbur som man nu plockar fram ur rockärmarna.

Haha! Apropå min uppfattningsförmåga...

    Jo, en kväll/natt så hade jag halvsittande somnat i soffan. Jag hade Wilbur på min vänstra sida och Spirou på min högra och Linus låg som vanligt uppe på soffryggstödet. Jag vaknar av att jag hör ett svag morr. (!) Gissa vem som morrade! Nä, det var varken Wilbur eller Spirou - utan Pingu som halvlåg (typ) bakom min rygg!! Jag hade med andra ord inte vaknat när Pingu måst klivit rakt över mig och bökat in sig bakom ryggen, men ett litet svagt morr... Då vaknar matten till!!

Jag ska inte sticka under stol med att det ska bli en skön lättnad - sen - att slippa ständigt ha ett vakande öga på de där två, Wilbur och Pingu. Att slippa att ständigt tänka till innan, vid soffan, vid ytterdörren etc.
    Fast å andra sidan då finns inte längre bästaste Wilbur hos oss längre, så detta "omak" är helt klart värt det - både - för Wilburs och min egen skull.

 Hur som helst så måste man alltid vara beredd, och det kan kvickt gå åt helskotta. Härom veckan så höll det just gå åt skogen...
    Vi var som vanligt på väg att åka till jobbet. Jag med sällskap av Linus hade varit och öppnat grinden, och nu så lyfter jag in Spirou in i bilen. När jag sen vänder mig om, alltså bara sekunden efter, så ser jag att Wilbur går sakta rakt mot Pingu; han är bara ett par meter ifrån. Pingu står stelt och kanske något förundrad över vad som händer. Wilbur, döv och blind, har absolut inget ont uppsåt; han undersöker nog bara vem som står där.
    Jag inser att katastrofen är nära, mycket nära! "Pingu!", ropar jag från där jag står en cirka tio meter ifrån, men Pingu glor bara stint mot Wilbur som sakta bara går närmare. "Pingu!!", ropar jag igen mer bestämt, men ingen reaktion. Paniken börjar bubbla i magen på mig. Nu är Wilbur bara en halv meter ifrån Pingus nos. "Jag kan inte rusa dit. Då kommer jag bara sannolikt göra saken etter värre...", tänker jag, "Nej, jag måste lugna ned mig, lugna ned hela situationen!", besluter jag mig blixtsnabbt och ropar med ett glatt och ljust "Pingu!!" - och Pingus svans viftar till samt han rusar kvickt och glatt fram till mig. *puh*

Ja, det där var en alldaglig vardagssituation som höll på att sluta i en katastrof. Det gäller att ha ögon i nacken när man minst anar det.
    Haha! Jag vet inte om Wilbur och Spirou planerade det här, men i förrgår (tror jag att det var) så demonstrerade de ganska bra hur det hela gick till. nästan exakt samma plats, samma morgonbestyr, men Spirou tog saken med ro, dock med en viss undran vad som egentligen stod på, och jag passade lugnt på att ta kort på föreställningen.

"Öh? Vem är du?", undersöker Wilbur.

"Matte! Vad gör han för nåt?", undrar Spirre.

Tänk er den här bilden, men Wilbur har ingen tröja på sig och Spirou är Pingu som står upp som stelt och oroligt ser rakt mot Wilbur som går sakta allt närmare.

Spirre däremot bara satt ned och frågade matte om råd, typ.

Pingu har lärt sig (med min envisa och trygga hand) att vända den vänliga sidan till, alltså hans söta rumpa. Han gör det så övertydligt vid de här faktiskt dagliga soffsituationerna; Pingu vill ha gos alternativt plats uppe i soffan, men Wilbur "ligger i vägen" både bokstavligt och bildligt talat. Då går han fram i mitt tycke alldeles för nära Wilbur, men precis innan jag "går emellan" så vänder han raskt runt - och visar upp sin fina bakdel. :)
    Då belönar jag så gott som alltid med att bjuda på lite trevligt rumpkli.

Just vid det här tillfället så satte han sig ned efter en stund...

... började fundera på om man kanske skulle lägga sig ned...

... och vila på stället. Sagt och gjort.

   Det är ändå lite vanskligt att Pingu ofta väljer att ligga där nedanför soffan. För om Wilbur får för sig att hoppa ned, så blir det inte så bra. Ni förstår säkert varför. Därför har jag hela tiden synen i ögonvrån igång - för att vara beredd att hejda.

    Det är likadant när jag har Wilbur och Pingu på var sin sida om mig i soffan, och jag sitter framåtlutad; synen i ögonvrån är ständigt igång så jag hinner att hindra Wilbur ifall han plötsligt får för sig att gå bakom min rygg för att lägga sig på andra sidan (där Pingu redan ligger).

När jag har tröttnat på att vara Pingus privata rumpmassör, så brukar jag uppmana honom att gå och lägga sig i fåtöljen eller i hundburen - och allra oftast så brukar han göra så.

På nätterna har jyckarna sina självvalda sovplatser: Wilbur i soffan, Linus uppe på soffryggstödet, Spirou i snurrfåtöljen och Pingu i fåtöljen vid fönstret eller i hundburen samt jag, deras sömniga matte, samsas med Wilbur i soffan.

   

 Apropå Spirou och Pingu... Det är samma procedur varje kväll; Spirou har lagt sig i fåtöljen vid fönstret. Pingu ställer sig vid soffan intill mig och ber om att få plats. Jag ger honom först lite gos, sedan säger jag "Gå och lägg dig i fåtöljen/hundburen.", och nickar åt det hållet. Pingu ser lite missnöjt åt samma håll jag nickar, men går sen och lägger sig i fåtöljen/hundburen. Jag blir alltid lika fascinerad över att jycken fattar vad jag säger/visar - samt att han faktiskt lyder!

    "Men hallå!! Spirou ligger ju i fåtöljen!", protesterar ni nu. Ja, men vad gör det? Pingu lägger sig ju bara ovanpå. Efter en liten stund så ålar Spirou sedan mödosamt ner därifrån och lägger sig i snurrfåtöljen istället. Samma visa varje kväll.

    

   Apropå snurrfåtöljen så har Pingu aldrig (!) varit uppe i den. Jo, en gång för nåt år sedan så nosade och vädrade han runt i den - med alla fyra tassarna kvar på golvet - men bestämde sig sen för att aldrig testa den där märkligt rörliga sovplatsen. Jag tycker faktiskt att det är helt okej att Spirre har ett privat sovställe.

Det händer nån enstaka gång som jag tillåter att Wilbur och Pingu ligger så här nära varandra (helst skulle jag vilja ha Pingu närmast mig, så jag kan "korrigera"/vägleda ifall det skulle behövas), men man måste ju testa hur det funkar. Man ser på Pingu att han har en avslappnad attityd, så jag lät dom vara...

... och det tycktes vara rätt beslut; Pingu somnade.

Jag skulle dock - för säkerhets skull - aldrig lämna Wilbur och Pingu ensamma hemma. Om/när jag ibland ändå måste vara utan hundar, så får någon av dom vara i bilen istället.

Den här bilden har inte mycket med inlägget att göra förutom att Wilbur och soffan är där. Hihi! Ser ni hur Wilbur ligger? Ja, ja... är man blind så märker man kanske inte att filten är runt huvudet på en? :)

Spirou ser förundrat på. (Nä, han vill nog bara lägga sig uppe i soffan)

 Nån som försöker se cool ut, eller?

Ja, inte vet jag. Är det min förtjänst att flocken ändå funkar så pass bra den nu till slut gör eller har Pingu bara mognat samt Wilbur blivit mer försiktig? Tja.. inte vet jag, fast det skulle vara i alla fall liiite trevligt om man ändå har hjälpt dom lite på traven. ;)

    Jag måste också tillägga att det är en stor avlastning - för oss alla berörda - att Wilbur (och Linus) är hos brorsan när jag jobbar. Då får Wilbur större chans att visa framtassarna ordentligt och ta kommandot över dagens begivenheter när det gäller promenader och utdelning av godis.. samt lite mat, då. "Om det nu ska vara så himla nödvändigt och nyttigt.", anser Wilbur själv. "Äh, hit med godiset!!", visar Wilbur och spottar hånfullt ut matkulorna. :)

 

Husesyn på jobbet.

På allmän begäran. Här kommer husesyn på jobbet...

Vad är det där för ena jyckar?

Som sitter ute på lastkaj-gården?

Den ena verkar vara Spirou...

Men vem är den där andra? Den som nu har lite otåligt lagt sig ned?

"Men hallå!! Det är ju jag! Pingu!!! Jag jobbar här!

"Välkommen in!", säger Spirou inbjudande.

"Men vart har Pingu tagit vägen?" undrar ni nu. Jo, han har rusat nedför trappan ned till lagret.

 "Men hallå?! Vad gör du nu därnere? Kom upp vetja!!", säger både Spirou och Pingu.

 "Att allt ska ta en sån tid för de där människorna!", slumrar Pingu.

 Okej, ibland (läs: oftast) så latar sig hundarna när de är på jobbet.

 Wilbur brukar inte jobba så ofta, han är ju faktiskt pensionär, men när han då är på jobbet så brukar han ta den bästa hundsängen i besittning.

Fast här har Wilbur hittat en tomkartong... Hm? Vet faktiskt inte riktigt hur det gick till - och antagligen vet nog inte ens Wilbur själv det.

"Men hallå? Vart tog ni alla vägen?", funderar den numera döve och blinde femtonårige Wilbur.

Nu för tiden när Wilbur jobbar så brukar vi faktiskt sätta en grind för trappan - för säkerhets skull - så inte stackars Wilbur helt plötsligt finner sig själv mitt i ett stuuuuuuuuuuup.

"Vad försiggår där nere på lagret egentligen?", spanar Pingu.

"Men hallå?! Har ni gått ned nu igen!!", undrar Spirou lite förvirrat.

 

Ibland kan det dock vara skönt att få vara lite för sig själv. Bilden till vänster så är det Wilbur som hade hittat en ostörd liten vrå i ett hörn nere på lagret. Pingu hittade sin "ostörda vrå" direkt nedanför trappan.... Nä! Så "ostört" var inte det!! Mera ett ständigt *kliva, kliva* över jycken istället.

En annan vrå nere på lagret.

"Men hörrni!! Det är nåt i vägen här! Man kommer ju inte fram, ju!!", anser feg-Pingu som faktiskt är lite smårädd för kartonger som rör på sig.

"Vad gör du?", spanar Pingu.

Hur som helst så är det ett fasligt rännande i den där trappan; 20 trappsteg ned... 20 trappsteg upp... 20 trappsteg ned.... 20 trappsteg upp.... och så vidare.

Hundarna har faktiskt mer eller mindre gett upp att hänga med varje gång, men lite då och då får man ändå sällskap i trappan.

"Men matte... kan du inte strunta i dom där kunderna och ränna i trappan fram och tillbaka - lek med oss istället!!"

"Men nä då... Matte bryr sig inte om mig längre...", snyftar en uttråkad Pingu.

Nåja... Han kan minsann roa sig själv. Här återinvigde vi den gamla godiskulan.

Den här bilden har inte så himla mycket med husesynen att göra, förutom att postern satt uppe nere i den gamla lokalen - och jag känner mig så där lite då och då på jobbet i butiken; bankar pannan mot väggen och stönar "Folk!" ;)

"Ja, ja... Vi stönar också ibland... åt dig!", berättar Linus och Pingu lite missnöjt.

Linus och Wilbur kikar ut genom bakdörren, ut mot lastkajen.

Så här ser det ut på gatan utanför lastkajen.

"Äh, strunta i lagret och lastkajen. Visa butiken istället!!"

Men Pingu! Inte får väl du öppna grinden själv!!

Pingu vet minsann att man inte får, och ibland dåsar man till så där halvt om halvt på fel sida.

Och ibland så.... smyger han ut. Olovandes.

Hur lätt är det på en skala att bestämt visa ut jycken när han i sin tur visar upp den här oskyldiga och något bedjande blicken?

Vid just det här tillfället så hade han helt tyst bara lagt sig ned bakom min rygg medan jag talade med en kund, men jag såg minsann i ögonvrån...

Ibland så delar vi av hunddel/butikdet liiiite längre fram.

"Det finns för många hinder här i världen!!", suckar Pingu.

Okej, det här är vad jag, matten, pysslar med om dagarna; packar upp och märker prylar.

 Barnskor (och även vuxendojor), DVD/CD:s samt spel och en SAK* är vad jag hanterar dagligen - och förstås en och annan Skylandergubbe.

* SAK = Swiss Army Knife

"Äh!! Strunt i vad du gör, matte! Nu vill vi visa hur det ser ut ute i butiken!"

Här sitter barnen och leker medan deras föräldrar letar skor till sina ungar. Ungarna själva bryr sig nada. I alla fall oftast; de är upptagna med leksakerna - eller att utforska alla DVD:s och spel  - till deras föräldrars stora förtret. "Nej!! Kom hit!! Du ska prova skor nu.", kommenderar de sina små telningar uppgivet.

Jag kan se en viss likhet med när man själv försöker träna jycken, men den vill bara nosa i gräset och är allmänt okoncentrerad på det matte vill.

"Öh? Vad svamlar du om, matte?", undrar slyngel-Pingu utan den minsta antydan till förståelse.

Som ni kanske förstår så visar mina jyckar husesyn medan butiken är stängd. Ni ser det neddragda entrégallret, va?

Pingu utforskar butiken. Jyckarna brukar faktiskt inte få rusa omkring därute.

"BYGGARE BOOOOOOB!!!", gastar vi alla i kör. (inside joke)

Om ni kikar väldigt noga ut genom fönstret, så ser ni vår andra skobutik, den med vuxenskor (där bredvid bokhandeln).

"Välkommen in till skivavdelningen!", välkomnar Byggare Bob. Stig in, vetja!
Om ni törs.. Ni ser väl Simba som ligger och trycker därborta högt uppe på CD-stället? Passa er!!

 
CD och DVD:s i långa rader. Och det här är bara en bråkdel jämfört med förr.

Det var bättre förr, säger då jag!

Spirou visar upp skattkistan full med rea-DVD.

Min dagliga utsikt.

Och så här ser det ut från andra hållet. Den fina väggmålningen har min brorsdotter Lisis fixat. Hon jobbar också i butiken när hon inte gör det hon skall göra: utöva sitt konstnärskall. ;) Kall alltså, inte skall.

"Jag vill också sälja barnskor när jag blir stor.", dagdrömmer Pingu bakom skodisken. "Då skulle jag få mäta massor med barnfötter och barnskor så de passar ihop. Det tror jag är jätte-skoj!! Sen skulle jag nosa på deras gosiga fötter. Sen skulle jag äta upp dom och slita dom i stycken..."

Hm? Jag hoppas han menar skorna... *harkl* ... eller inte... det då... *harkl* 

"Vad menar du?!!!", undrar Pingu.

Jag säger detsamma, jag!!

"Hm? Vad gör dom där borta? Är det bus på gång? Ska jag bita dom i benen, månntro?"

"Vad får det lov att vara? Jo, vi har Frost både på DVD och Blu-ray. Mamma Mu är tillfälligt slut hos leverantören, kommer troligtvis in nästa vecka. Bamse och tjuvstaden har precis kommit in. Sven-Bertil Taubes nya blev förstås restad, kommer in så fort de får fram nya. Weeping Willows jul-CD..? Jodå, den står här. (pekar mot stället på disken). Foo Fighters senaste finns. Här är den... Vill du ha en påse? Spar kvittot och låt skivan ligga orörd i sin ask så går det bra att byta. bla, bla, bla"

Ja, Pingu kan jargongen redan. 

Jo, vår disk borde vara kulturmärkt. Bara som ett litet exempel: Absolute Music har kommit upp till 77 nu.

Här en bild för ganska länge sedan, en sen kväll i maj -13 då jag gick ut för att hämta nåt från den andra butiken, och jyckarna fick stanna kvar och vänta. Observera det gamla Pingu-stället. :)

Ibland hjälper Pingu Mia med att sätta priser på skorna. Han är superduktig på att hålla reda på alla papper och siffror och datorknapparna. Han är verkligen en fena på det. Är inte alls mest i vägen. *harkl*

"Det är mycke´ att packa upp nu." Pingu som lagerarbetare.

 "Flytta på er! Den här ska ned till lagret också.", uppmanar lagerarbetaren Pingu. Spirou övervakar det hela.

Och så händer det plötsligt!!!!

"Closing time!! Nu är det dags att gå hem! Jiiipppeeee!!"

Till och med lilla Linus blev så glad att han började leka med en gammal vante.

Alla hundarna är kopplade och klara utanför dörren.

"Hej då jobbet! Vi ses imorrn!"

(som ni kanske har förstått så är det ett hopkok av bilder)

Apropå den låååånga, lite ödsliga korridoren, även kallad "Suckarnas gång"...

En kväll jobbade bara Wilbur och Linus (Spirou och Pingu var hemma och vaktade huset). Gammelhundarna kan ibland ha lite besvärligheter med att hålla tätt, så jag skyndade mig de värsta jag kunde, struntade i att jag själv var kissnödig... Ut genom dörren, upp med nyckel för att låsa, ned med nyckeln i ryggsäcken, på med ryggsäcken och sen iväg genom den långa korridoren

Plötsligt sackar Wilbur efter.... 

Vi hann halvvägs. Sen skvalade Wilbur en hel ocean, typ.

Så det var bara att traska tillbaka igen, av med ryggsäcken, fram med nyckeln, låsa upp alla lås igen och plocka fram skurhink och mopp.

Jag var ändock lite lat av mig, eller rättare sagt tog det säkra före det osäkra och band upp pudelkräken ;) i ryggsäcken (det skulle inte funka med ESS:en). Därmed gick allt lite fortare - utan några fler missöden - samt vi hade efter skuruppdraget närmare till den hägrande ytterdörren (som är åt det håll de spanar åt).

Avslutar med denna vilda "Äntligen-får-vi-gå-hem-dans".

Glad Pingu in action.