Ibland känner man sig totalt misslyckad som hundägare och -tränare, men ändå lite skryt

Jag veeeeeeeeeet att man inte ska bry sig, och det gör jag ju egentligen inte... eller..? Nä, jag blir nog mest bara besviken på hur det mänskliga släktet fungerar.
    Har precis fallit för frestelsen att följa ett par trådar på Fb, och det som gav mig ingivelsen till detta blogginlägg (påbörjade detta inlägg för några dagar sen) var följande kommentar:

"Träna och träna, det skall bara fungera punkt slut. Råkade stänga in min ena hane med en höglöpande tik när jag och min träningskompis skulle planera vår lydnadsträning som vi alltid gjort. Inte ens då brydde hunden sig utan sov bara. :)"

 Tala om att alla de som sliter i sitt anletes svett för att kunna få sin pilska hanhund att fungera i löptikars sällskap blir sågade ned till fotknölarna. Jag hade kunnat köpt kommentaren om man även hade beskrivit hur de hade gått tillväga för att få det att funka... om det nu är sant..?
    Detta påminner förresten om kommentaren till ett inlägg som handlade om hur man ska få till att få jycken att gå fint i koppel: "Lär den att gå bakom. Det går fort." 
    Okej...? Men hur?!!!

Antagligen är syftet bara att provocera? Och så faller man så där lite småsnubblande i gropen.

Sen finns det andra tillfällen då man känner sig lite mer uppåt... man kanske inte alls är så misslyckad ändå.

Okej, jag kan nog inte ta åt mig hela crediten, mycket beror på hunden själv, dess fallenhet, men i alla fall.

    I lördagskväll (alltså förra helgen) var det åter dags för lite agilityträning i Arningehallen - och Pingu var riktigt duktig - fast det fanns två söta tjejer i begynnande löp i träningssällskapet. Jovisst, han var lite extra nosig, men det var fullt kontrollerbart.

Bilden är från ett tidigare tillfälle, men det såg precis likadant ut i pauserna.

Inte nog med det, Pingu överträffade sig själv i slalomet. Som avslutning körde vi en klass1-bana och när vi för omväxling skull körde banan åt andra hållet, slalomet blev då det tredje hindret från slutet, så klämde fin-Pingu och jag till med bakombyte - bara för att - och så utmanade samt pressade jag på honom i slalomet för att han skulle få upp farten - ytterligare. Pingu fixade biffen galant!! Sicken hund man har fått i alla fall. Det är nästan att jag nu ångrar att jag valde att skippa DM:et som går av stapeln nu på lördag (imorgon).

Alltså Pingu är stor och kan tyckas väldigt klumpig, men han fixar förvånansvärt ofta att ta hinder från alla möjliga och omöjliga håll och kanter. :)
    Att vi har ganska svårt för hinderkombinationer typ staket beror allra mest på att jag själv känner mig osäker och därmed blir min timing helt uppåt väggarna - och jycken gör ju som jag visar. Oftast i alla fall. Men visst blir det extra svårt för storvuxna Pingu när hindren står tätt. Desto viktigare då att jag får till handlingstimingen rätt. 

En annan sak som har gått framgångar i är... 

   Egentligen är detta mot mitt bättre vetande att "skryta om", för denna sak är en hjärtesak - och en särdeles viktig sådan. Man ska ju inte utmana ödet sägs det, men... Pingu v.s. Wilbur har på sistone funkat riktigt bra. Ja! Nu var det sagt. Så nu kommer det gå åt helskotta. *suck* Det är nolltolerans med Pingus avigt inställda (milt uttryckt) attityd mot gammel-Wilbur.

Vad det är som har hänt? Tja.. jag vet inte. Han har väl mognat... eller/och så har han fattat att man inte får... eller/och så har han märkt att matte blir så där läskigt skogstokig när han "mopsar upp sig" (milt uttryckt) mot gammel-Wilbur - och det är väldigt obehagligt, otäckt och skrämmande. 

Att Spirou och Wilbur ligger tätt intill varandra är ingen som helst fara, utan helt lugnt som det ska vara i en trevlig familj/flock...

... men när Pingu och Wilbur ligger intill varandra så finns det en överhängande risk för bråk och sju års sorg, olycka samt allmän bedrövelse.

Bilderna här på Pingu och Wilbur är en typisk vardagsgrej; jag har glömt nåt och vill gå och hämta i köket, men jyckarna ligger på varsin sida om mig. Hm? Törs jag skynda in och fixa? Kommer Wilbur plötsligt vakna och få för sig att gå fram för att nosa mot Pingu? Inte för att bråka - utan för att bara undersöka vem som ligger där. Hinner jag?

 Den här gången - precis som flera andra tillfällen - gick det bra. :)

Jag är ju envis. Det ska bara gå. Och utan att behöva spärra av med grindar hit och dit. Min grundtanke är att de (läs: Pingu) ska lära sig - och det enda sättet att lära sig är att utsätta sig för det som han tycker är jobbigt/obehagligt. Att han lär sig att det är inte farligt, att han ska förstå att han behöver inte känna att han behöver försvara sig. Att han behärskar situationen, att det är lugnt.

    Jag har förbättrat på min uppfattningsförmåga över spänd situation i flocken. Exempel om Pingu ligger uppe i soffan intill mig, och någon av de andra hundarna också vill vara nära, så vägleder jag Pingu om han - mycket subtilt - spänner sig. Ofta innan han tyst morrar, så antingen förmanar jag "Om du inte kan uppföra dig, så får du gå härifrån!!" eller så försöker jag lugnt lätta upp stämningen med att säga "Äh, du är fånig. Det är inget att bry sig om.". Vilket det blir beror på omständigheterna. Jag har ju erfarenhet från Gromit v.s. Wilbur som man nu plockar fram ur rockärmarna.

Haha! Apropå min uppfattningsförmåga...

    Jo, en kväll/natt så hade jag halvsittande somnat i soffan. Jag hade Wilbur på min vänstra sida och Spirou på min högra och Linus låg som vanligt uppe på soffryggstödet. Jag vaknar av att jag hör ett svag morr. (!) Gissa vem som morrade! Nä, det var varken Wilbur eller Spirou - utan Pingu som halvlåg (typ) bakom min rygg!! Jag hade med andra ord inte vaknat när Pingu måst klivit rakt över mig och bökat in sig bakom ryggen, men ett litet svagt morr... Då vaknar matten till!!

Jag ska inte sticka under stol med att det ska bli en skön lättnad - sen - att slippa ständigt ha ett vakande öga på de där två, Wilbur och Pingu. Att slippa att ständigt tänka till innan, vid soffan, vid ytterdörren etc.
    Fast å andra sidan då finns inte längre bästaste Wilbur hos oss längre, så detta "omak" är helt klart värt det - både - för Wilburs och min egen skull.

 Hur som helst så måste man alltid vara beredd, och det kan kvickt gå åt helskotta. Härom veckan så höll det just gå åt skogen...
    Vi var som vanligt på väg att åka till jobbet. Jag med sällskap av Linus hade varit och öppnat grinden, och nu så lyfter jag in Spirou in i bilen. När jag sen vänder mig om, alltså bara sekunden efter, så ser jag att Wilbur går sakta rakt mot Pingu; han är bara ett par meter ifrån. Pingu står stelt och kanske något förundrad över vad som händer. Wilbur, döv och blind, har absolut inget ont uppsåt; han undersöker nog bara vem som står där.
    Jag inser att katastrofen är nära, mycket nära! "Pingu!", ropar jag från där jag står en cirka tio meter ifrån, men Pingu glor bara stint mot Wilbur som sakta bara går närmare. "Pingu!!", ropar jag igen mer bestämt, men ingen reaktion. Paniken börjar bubbla i magen på mig. Nu är Wilbur bara en halv meter ifrån Pingus nos. "Jag kan inte rusa dit. Då kommer jag bara sannolikt göra saken etter värre...", tänker jag, "Nej, jag måste lugna ned mig, lugna ned hela situationen!", besluter jag mig blixtsnabbt och ropar med ett glatt och ljust "Pingu!!" - och Pingus svans viftar till samt han rusar kvickt och glatt fram till mig. *puh*

Ja, det där var en alldaglig vardagssituation som höll på att sluta i en katastrof. Det gäller att ha ögon i nacken när man minst anar det.
    Haha! Jag vet inte om Wilbur och Spirou planerade det här, men i förrgår (tror jag att det var) så demonstrerade de ganska bra hur det hela gick till. nästan exakt samma plats, samma morgonbestyr, men Spirou tog saken med ro, dock med en viss undran vad som egentligen stod på, och jag passade lugnt på att ta kort på föreställningen.

"Öh? Vem är du?", undersöker Wilbur.

"Matte! Vad gör han för nåt?", undrar Spirre.

Tänk er den här bilden, men Wilbur har ingen tröja på sig och Spirou är Pingu som står upp som stelt och oroligt ser rakt mot Wilbur som går sakta allt närmare.

Spirre däremot bara satt ned och frågade matte om råd, typ.

Pingu har lärt sig (med min envisa och trygga hand) att vända den vänliga sidan till, alltså hans söta rumpa. Han gör det så övertydligt vid de här faktiskt dagliga soffsituationerna; Pingu vill ha gos alternativt plats uppe i soffan, men Wilbur "ligger i vägen" både bokstavligt och bildligt talat. Då går han fram i mitt tycke alldeles för nära Wilbur, men precis innan jag "går emellan" så vänder han raskt runt - och visar upp sin fina bakdel. :)
    Då belönar jag så gott som alltid med att bjuda på lite trevligt rumpkli.

Just vid det här tillfället så satte han sig ned efter en stund...

... började fundera på om man kanske skulle lägga sig ned...

... och vila på stället. Sagt och gjort.

   Det är ändå lite vanskligt att Pingu ofta väljer att ligga där nedanför soffan. För om Wilbur får för sig att hoppa ned, så blir det inte så bra. Ni förstår säkert varför. Därför har jag hela tiden synen i ögonvrån igång - för att vara beredd att hejda.

    Det är likadant när jag har Wilbur och Pingu på var sin sida om mig i soffan, och jag sitter framåtlutad; synen i ögonvrån är ständigt igång så jag hinner att hindra Wilbur ifall han plötsligt får för sig att gå bakom min rygg för att lägga sig på andra sidan (där Pingu redan ligger).

När jag har tröttnat på att vara Pingus privata rumpmassör, så brukar jag uppmana honom att gå och lägga sig i fåtöljen eller i hundburen - och allra oftast så brukar han göra så.

På nätterna har jyckarna sina självvalda sovplatser: Wilbur i soffan, Linus uppe på soffryggstödet, Spirou i snurrfåtöljen och Pingu i fåtöljen vid fönstret eller i hundburen samt jag, deras sömniga matte, samsas med Wilbur i soffan.

   

 Apropå Spirou och Pingu... Det är samma procedur varje kväll; Spirou har lagt sig i fåtöljen vid fönstret. Pingu ställer sig vid soffan intill mig och ber om att få plats. Jag ger honom först lite gos, sedan säger jag "Gå och lägg dig i fåtöljen/hundburen.", och nickar åt det hållet. Pingu ser lite missnöjt åt samma håll jag nickar, men går sen och lägger sig i fåtöljen/hundburen. Jag blir alltid lika fascinerad över att jycken fattar vad jag säger/visar - samt att han faktiskt lyder!

    "Men hallå!! Spirou ligger ju i fåtöljen!", protesterar ni nu. Ja, men vad gör det? Pingu lägger sig ju bara ovanpå. Efter en liten stund så ålar Spirou sedan mödosamt ner därifrån och lägger sig i snurrfåtöljen istället. Samma visa varje kväll.

    

   Apropå snurrfåtöljen så har Pingu aldrig (!) varit uppe i den. Jo, en gång för nåt år sedan så nosade och vädrade han runt i den - med alla fyra tassarna kvar på golvet - men bestämde sig sen för att aldrig testa den där märkligt rörliga sovplatsen. Jag tycker faktiskt att det är helt okej att Spirre har ett privat sovställe.

Det händer nån enstaka gång som jag tillåter att Wilbur och Pingu ligger så här nära varandra (helst skulle jag vilja ha Pingu närmast mig, så jag kan "korrigera"/vägleda ifall det skulle behövas), men man måste ju testa hur det funkar. Man ser på Pingu att han har en avslappnad attityd, så jag lät dom vara...

... och det tycktes vara rätt beslut; Pingu somnade.

Jag skulle dock - för säkerhets skull - aldrig lämna Wilbur och Pingu ensamma hemma. Om/när jag ibland ändå måste vara utan hundar, så får någon av dom vara i bilen istället.

Den här bilden har inte mycket med inlägget att göra förutom att Wilbur och soffan är där. Hihi! Ser ni hur Wilbur ligger? Ja, ja... är man blind så märker man kanske inte att filten är runt huvudet på en? :)

Spirou ser förundrat på. (Nä, han vill nog bara lägga sig uppe i soffan)

 Nån som försöker se cool ut, eller?

Ja, inte vet jag. Är det min förtjänst att flocken ändå funkar så pass bra den nu till slut gör eller har Pingu bara mognat samt Wilbur blivit mer försiktig? Tja.. inte vet jag, fast det skulle vara i alla fall liiite trevligt om man ändå har hjälpt dom lite på traven. ;)

    Jag måste också tillägga att det är en stor avlastning - för oss alla berörda - att Wilbur (och Linus) är hos brorsan när jag jobbar. Då får Wilbur större chans att visa framtassarna ordentligt och ta kommandot över dagens begivenheter när det gäller promenader och utdelning av godis.. samt lite mat, då. "Om det nu ska vara så himla nödvändigt och nyttigt.", anser Wilbur själv. "Äh, hit med godiset!!", visar Wilbur och spottar hånfullt ut matkulorna. :)