Slagsmål!! - eller?

Bloggarlusten är för tillfället lite tappad. Men jag har flera uppslag på gång med bland annat dessa eventuella rubriker; "Döden, döden, döden", "Lagen om alltings jävelskap", "Hänsyn?", "Slagsmål!! - eller?", "Apportören Pingu.. Eh? Är det säkert att han är en springer?!" samt förstås den efterlängtade "På allmän begäran: En rundtur på jobbet".

Den som är lite uppmärksam har redan nu förstått vilken av berättelserna som detta inlägg kommer handla om.

När Pingu var en liten valplort så blev han ju skrämd av alla kartonger och lådor på jobbet. Han tyckte de var läskiga när de lyftes (kartongerna, alltså) hit och dit och så lät det läskigt skrapigt när de släpades på golvet. "Fy, va läskigt!", sa Pingu och flydde all världens väg, vilket oftast var nedför trappan ned till lagret. Nere på lagret fick han sin egen - roliga - låda fylld med hans leksaker enkom för att visa att lådor kan vara roliga och bra att ha.

Numera så är han inte alls lika skrämd för lådor (fast lite oro sitter faktiskt fortfarande kvar i honom). På bilden här ovanför ser ni hur Spirou inspekterar den nya roliga lådan. Den gamla blev trasig när det var översvämning i somras.
    Hihi! Jag gillar (vet egentligen inte varför) att det står "Tjafs" på den nya lådan, som ju är en gammal låda som det förut låg just tjafs i. Nu ligger det inget tjafs i den längre - utan hundarnas mycket viktiga leksaker, såsom gamla trasiga skor, dito strumpor och vantar - samt riktiga men väl använda - hundleksaker. :)

Lite då och då så brukar min brorsa (jag har tre stycken, välj bara nån av dom) smyga dit lite tuggben och annat smått och gott bland alla leksakerna. Varje morgon när hundarna och jag kommer till jobbet så har Pingu en faaaaslig fart för att komma först fram till "Den roliga lådan". Ni förstår förstås varför; Pingu vill ha allt gott för sig själv. Spirou får absolut inte smaka nånting!!
    Det har aldrig varit nåt problem med det här.... förrän för en typ vecka sen.

När vi kom till jobbet så rusade de båda som vanligt bort till "Den roliga lådan". Pingu sladdade - som vanligt - i vänsterkurvan, och Spirou halvjoggade efter. Jag stänger dörren, och kommer lugnt lunkande efter.... och sen blev det ett herrans liv; HUNDSLAGSMÅL!!!

Jag skyndar till undsättning. Efter ovan nämnda vänsterkurva ser jag hur Pingu ha ett grepp om Spirous nos. Instinktivt kastar jag kopplen som jag ju fortfarande bar i handen. Kopplen landar rakt över slagsmålshögen, som omedelbart upplöser sig till två hundar var för sig. Pingu flyr därifrån, men Spirou står något muttrande kvar och med ett litet, litet, pyttelitet ytligt sår på själva näsan.
    Helt uppenbart så har Pingu hamnat i nån "resursförsvarsperiod", men så kan vi ju inte ha det, eller hur?

"Envisa Kärran" dyker upp (från mitt inre, alltså). Tillsammans med Spirou så kollar vi igenom "Den roliga lådan" efter tuggben, men vi hittar inget. Istället bjuder jag Spirre på lite godbitar från min hand, men precis intill själva lådan.

Pingu kikar fram runt hörnet. Jag säger åt honom att komma till oss. Bägge får godis intill varandra där intill "Den roliga lådan". Jag släpper några bitar runt om de två nu före detta kombattanterna, och säger "Vänta!" och sen får Spirou lite "försprång" innan även Pingu får glufsa i sig godbitarna. Bägge jyckarna uppför sig exemplariskt; de lystrar på sina namn och vem som får "Varsågod!" samt framför allt inget slagsmål. Sen var det inget mer med det.
    Min tanke är att Pingu måste ju få en chans att lära sig hur man uppför sig, och det gör han ju definitivt inte om han inte är närvarande intill frestelserna eller om alla frestelser (godis, tuggben) är borttagna. Därför lockade jag tillbaka honom till den bytesrika "brottsplatsen" full med leksaker och godis.

"Matte, ska det va så här med slyngeln?", undrar nog Spirou. "Får han verkligen bitas?"

"Vad gör han därnere? Den där dumma Spirou?", undrar Pingu och kikar nedför trappan.

Ingen Spirou syns. "Hm?", undrar slyngel-Pingu. "Vittjar han min roliga låda nu, månntro?"

Nu har de åter bytt plats; Spirou var plötsligt uppe och Pingu hade kutat ned till lagret.

När Pingu kom tillbaka så tänkte jag att de ska minsann våga vara intill varandra...

... och bjöd på några godbitar. Inga problem. Lugnt och fint.

"Men finns det inte några tuggben här nånstans?", undrade jag, och jovisst! Just två stycken låg och skräpade i "Bra att ha hundlådan". Så då bara måste jag bjuda på varsitt tuggben. Som sagt; "Envisa Kärran" var ju framme. :)

Här har Spirou passerat Pingu för att komma ned till lagret för en kort stund...

... men det dröjde inte länge förrän han var uppe igen - och stolt visade upp sitt nya tuggben. Mums!!

Hundnörd som jag är tycker jag det är ganska intressant att se hur Pingu visar att han inte vill bråka genom att vända bort huvudet när Spirou kom (i Pingus tycke) för nära.

Det syns lite dåligt på bilden, men här har Pingu vridit huvudet helt bort från Spirou som glufsar i sig tuggbensrester precis intill Pingu.

Men när Spirres dammsugarnos är lite längre ifrån så gnager Pingu helt öppet och obehindrat igen. Det var ändå lugn och fin stämning under hela tuggbensproceduren. Precis som det ska va!

Mätta och belåtna.

Senare på dagen så bara måste jag testa om det fortfarande satt kvar några spända känslor intill "Den roliga lådan". Spirre tiggde godis medan...

... Pingu roade sig med att leka med hans gamla sko.

"Vadå? Bjuds det på godis?"

Jag har märkt att Pingu fortfarande kan vara lite spänd vid hälsningstillfällen, hemma i soffan etc om någon annan jycke kommer nära, men han väljer att inte bråka. Jag förmanar om han ger "onda ögat" - och berömmer när han vänder den vänliga sidan till.

 Jag kom att tänka på att när Pingu kör sin egenpåhittiga "platsliggning modell hakan i backen-träning" intill Linus matskål, så finns det ju lite vaktar-tendenser i det. Spirou håller sig på avstånd.

Så när Linus har lämnat matrester, så har vi den senaste veckan (typ) kört en shapingvariant för att få Pingu att våga backa från skålen och Spirou att våga visa framtassarna närmare skålen samt att de kan träna tillsammans. Inte för att det någonsin har varit nåt bråk intill matskålarna; jag bara motar den där Olle (eftersom Pingu har varit lite resursförsvarande på sistone).

Epilog

 De här bilderna är från tidigare idag. Bägge jyckarna fick varsitt tuggben. Spirou var inte så sugen; han gick och la sig i korgen istället. Pingu ser trånande på Spirres ratade tuggben...

 Mycket försiktigt så nöp han åt sig det. Och jag lät honom göra så; har man lämnat sitt tuggben vind för våg så får man skylla sig själv.

 Fast jag tyckte ändå att det var lite oförskämt av Pingu att hamstra två tuggben så där, så...

 ... jag la mig i och visade bestämt: "Här är ditt ben, Pingu! Och här är ditt Spirou!

 Sedan låg de båda och mumsade och gnagde och gnagde för glatta livet. Tills Spirou tröttnade på sitt, som då blivit halvt. När Pingu hade käkat upp sitt, så övertog han Spirous ratade halva...

... men han insåg att även han var nog rätt så mätt - och somnade med det halva tuggbenet som huvudkudde.