Jag som annars oftast bara brukar lata mig hela helgerna. Först var det instruktörsdag på brukshundklubben. Som tur var så var det ju samma söndag som vintertiden slog till, det vill säga fick man tillbaka den där timmen de snodde i våras, och med andra ord så kom jag bara typ 20-30 minuter för sent. *harkl* Instruktörsdagen började klockan nio, som nu blev tio, om man fortfarande tänker sommartid alltså. Ändå lyckas jag bli sen. Ja, ja...
Efter den gemensamma frukosten (ja, alltså de andra åt gemensamt, jag kom ju sent) så fick vi oss lite klickerträning till livs. Alla klickade vilt på varandra. Det är faktiskt ganska nyttigt att känna på att vara i hundens situation. Vi fick förstås även klickerträna på våra hundar.
Eftermiddagen skulle vi egentligen fått lära känna det mystiska IPO-folket och deras liv och leverne..... men.... Hallå? Vart tog ni vägen? Det mystiska IPO-folket förblir att vara just mystiska och hemlighetsfulla. ;) Nja... det kanske blev nåt tjall på kommunikationerna där kanske? Vad vet jag? Synd ändå, för det skulle varit intressant och kul att fått bli introducerad lite mer ordentligt. Men det får välan bli nån annan gång istället då.
Gammal bild.
Senare på kvällen så var det första tillfället för agilityträning i Arningehallen.
Pingu och jag har ju inte tränat nåt överhuvudtaget sen KM:et, typ, förutom i torsdagskväll då Pingu fick bli "kurskompis" till bedårande söta Wila (ESS). Pingu blev jätteglad när hon kom traskande över planen. Sen så fick de leka en liten stund. Sen fick Pingu köra typ föråkare på kursbanan. Sen fick Pingu ligga uppbunden medan Wila körde banan. Sen fick Pingu köra igen.... Och vet ni vad?!! Pingu var helt tyst medan han låg uppbunden och väntade, och han smet inte heller bort till söta, roliga Wila nån gång alls! Inte när han blev lämnad i starten, inte heller efter målgång!! *kors i taket* Hm? Kanske alltid ska ha en Wila med mig på tävling som han får leka med - som belöning, typ. :)
Förutom den positiva känslan av att man har en någorlunda lydig hund, så hade jag även i flera dagar efteråt även den trevliga känslan eftersläntrande kvar i kroppen att ens handlingstricks/finesser funkar - trots att man inte riktigt känner att man bemästrar dom; jycken fattar ändå. :) :) Han är ändå inte så dum ändå den där Pingu-grabben.
Det blev inga actionbilder denna gång.
Här ligger han och är sur medan han har paus. "Vadå? Varför får inte jag köra hela tiden för? De andra hundarna kan väl ha paus istället.", ansåg Pingu.
Här är några av "de andra hundarna" närmare bestämt Sheena, Steffo och Basse. Sharon, Zia, Zack, Lollo och Allanon fastnade inte på bild. Pingus "kompostgallerläger" var precis mitt emot det här fina gänget.
Måste (tyvärr) avslöja att så här tyst och stilla var det inte inne i hallen. Vissa jyckar protesterade väldigt högljutt mot att deras "flocksyskon" fick köra och inte dom. Det var ett hiskeligt liv emellanåt. Märkligt? Agilityhundar som är kända för att vara så tystlåtna av sig... ;)
Ja, Pingu låg fint kvar även när vi plockade ihop alla hindren.
Favoritbild i repris.
Fin-Pingu flirtar med kameran medan han skuttar agility på Nynäshamns BK. Foto: Alice Abramsson.
Hur gick själva träningen då?
Jo tack, det gick ganska bra för att vara första gången för säsongen i hallen. Pingu nosade och smet iväg bara någon gång. Själva hinderrusandet funkade för det mesta över förväntan. Slalomet satt rätt så säkert och bra (förutom svårare ingångar) så jag kunde speeda upp farten på oss båda, och även fixa framför- och blindbyten åt alla håll och kanter.
En småsvajig gungbräda, fast inte samma som skrivs om i texten. Foto: Kajsa Johansson.
Gungbrädan var av det lite läskigare svajiga och skramliga slaget, men Pingu vågade forcera den om än knappt, men för säkerhets skull så höll jag i och dämpade nedslaget. Vill ju inte skrämma slag på jycken samtidigt som det är ju nyttigt för honom att få känna av lite svajiga, skramliga och dumma vippbrädor.
Tyvärr visar han inte upp kontaktfältsbeteenden som jag vill vare sig på gungan (vilket var mycket förståeligt i och för sig) eller på balansbommen. Jag borde ju egentligen vara mer envis, men... ja, ja... Sådan matte sådan hund.
Han tjuvstartade några gånger, men det satte jag däremot stopp för. Duktig matte!
Och så var det starten i en av hinderkombinationerna som det var typ helt hopplöst att få till rätt. Jaha, nu ska vi se om jag kan beskriva hinderföljden i text:
Två hopphinder efter varandra, sedan tvär sväng till vänster till hopphinder nr 3 som stod som ett "staket" jämte hopphinder nr 2 som skulle "tråcklas" (typ tas från andra hållet om man handlade som jag nu gjorde). Detta läste Pingu av så fint så, och han for inte iväg in i en tunnelingång som hägrade typ rakt fram.
Hinder nr 4 var en tunnel (samma som nämns här ovanför) som låg under och till höger om balansbommen som var placerad i rak linje efter hopphinder nr 3. Puh! Fattar ni?
Det var lögn omöjligt att få jycken att rusa in i tunneln istället för balansbommen! Trots att jag stod med ryggen till och gastade "Pingu!!!"
Pingu blev frustrerad och började nafsa i mina händer, jag blev sur för jag ogillar väldigt jyckar som nafsar i mina händer.
Efter att ha misslyckats i tre-fyra gånger så (och då har jag räknat med tjuvstartsförsöken) så tänkte jag till... ändrade min handling till... Ja, vad var det jag egentligen gjorde?!!! Jag kommer ju inte ihåg - förutom att då lyckades vi få till det, Pingu och jag. Men hur gjorde jag??? *något irriterande fast det till slut blev rätt med fint flyt*
Ja, ja... man kan inte vara bäst jämt.
Fin-Pingu flirtar med kameran medan han skuttar agility på Nynäshamns BK. Foto: Alice Abramsson.
PS. Tror ni inte att mitt dumknä började att svullna upp igen efter träningen. Det gör inte direkt ont men känns obehagligt svullet. Jo, jag hade knästödsskyddet på mig när jag körde. Så det så!! DS.
Kör favvobilden hela tiden, rullande på något vis...den är underbar! Kompostgaller kan vara förtrollade ibland och ibland inte, det vet vi också. Men visst är det en uppfinning i Nobelpris-klass?
SvaraRadera