Att skapa en skugga

Hur många av er uppfattar rubriken som positiv, att det är trevligt att ha en ständig skugga efter sig?

    Hm? Och vad är egentligen denna skugga? Och varför?

Skuggan kan vara för att det är soligt ute.. Undrar hur varmt det är egentligen? Jag menar, så man vill vara i denna skugga för att skydda sig från den olidliga värmen.

    Eller är skuggan någon (något) som har blivit utsläckt; någon som inte längre har en egen vilja, utan bara följer - oavbrutet - utan något mål. Förutom att just vara skuggan?

Det här blogginlägget har jag skrivit på under en längre tid. Ibland har jag bestämt mig för att publicera det, men "ska bara" och ibland så har jag tänkt att deleta det. Men nu kör jag - och trycker på "Publicera"-knappen.

 Den senaste tiden så har det varit ständiga diskussioner på Fb om olika sätt att uppfostra sin hund. Det har nästintill... tja... man kan nog faktiskt påstå att det har varit (och är fortfarande) nån typ av hetsjakt. Det känns obehagligt, både hetsjakten samt orsaken till att denna jakt påbörjades.
    Fast å andra sidan, är det verkligen en hetsjakt? Eller är det bara en vilja att försöka att förstå?

    Jag tror (hoppas) att de allra flesta enbart vill det sistnämnda; att förstå. Sen finns det säkert (?) de som bara vill hämndlystet krossa. Det känns obehagligt när det publiceras offentligt ute på så kallade sociala medier. Fast å andra sidan.... så får man stå sitt kast, när man med berott mod och på eget bevåg publicerar sin tro, sin lära, sin övertygelse eller vad man nu vill kalla det för.
   Medan jag läser alla kommentarer och inlägg, så funderar jag hur personen som blir påhoppad/frågad (?) upplever det hela. För det är ju en levande människa bakom orden och filmerna. Precis som det är en levande hund som filmas. Okej, den sistnämnda (hunden) har förstås inget val. Den har nog varken blivit tillfrågad eller skrivit under något filmkontrakt.

 En liten undran... Vad ser ni när ni tittar på bilden här ovanför? Ja, om ni ser på hunden - inte på allt skräp runt om den. Är jycken olycklig? Om den nu är det, varför är den olycklig? Är det för att han är utsvulten och aldrig får någon mat? Är det för att han blivit tillsagd att han inte får tjuva käk från matskålen?

 Vad bilderna visar är hur Pingu har förstått att det lönar sig mer att låta Linus ratade mat vara, och istället invänta att matte lyfter sin feta rumpa ur mjuka samt sköna soffan och ger honom några matkulor från handen, och därefter kastar ut typ en näve ut på gräsmattan där han får söka rätt på dom - och äta upp dom, förstås!

 

    Alla mina matglada springrar* som jag har (och har haft) kan och förstår det här; man snor inte pudlarnas käk.

    
Jag minns en gång när jag berättade (skröt) om detta till instruktören till A1:an (agilityinstruktörsutbildning), så blev jag både överraskad, arg samt ledsen när hennes spontana reaktion till mitt skryt (?) var: "Sååååå elak skulle jag inte kunna vara mot mina hundar!!!" 

    Kan hända att anledningen till hennes hårda ord var för att vi på lunchen hade pratat om hur tjuvaktiga våra (läs: deras) hundar var... Med andra ord var det nog ett illa valt tillfälle för mitt skryt.

Här har vi nåt intressant. Jag tror nog att vi alla liksom utgår från sig själv, att man har sig själv som nån slags måttstock vad som kan tyckas vara för hårt eller för vekt i sin relation med sin skyddsling till hund. Man anser inte att man själv är vare sig för hård eller för vek, utan man är helt normal.

Jaha, och hur har jag fått till att jyckarna ska förstå att inte tjuva och inte heller sno åt sig käket när dess ägare har gått därifrån?

    Jo, matens rättmätige ägare (pudlarna, alltså) och jag har med skärpa sagt ifrån när nån springer spaniel har försökt sno åt sig från skålen mitt framför ögonen på oss.
    Men det som jag personligen tror har varit det viktigaste är att jag - till skillnad mot pudlarna - har belönat den eventuelle (nja) mattjuven när den har låtit bli att sno åt sig. Med andra ord, det lönar sig att uppföra sig korrekt; man får god belöning samt matte är glad och trevlig.

    Det händer väldigt ofta att jag har utfodrat jyckarna, gått ifrån köket för att pyssla med annat, och efter ett bra tag, kanske till och med över en halvtimme, så har jag kommit på att jag inte ser till någon av springrarna (pudlarna ligger dock nu och vilar i soffan). Då kommer jag på!!! Javisst, ja! Och mycket riktigt så ligger jycken och tränar platsliggning modell hakan i backen alldeles för sig själv borta i köket. :)

 Två bilder till från ett annat tillfälle, men samma situation.

 En dag så stod jag och diskade medan jyckarna åt sin middag. Plötsligt hör jag ett tjong bakom min rygg, och när jag vänder mig om så ser jag detta:

 Springrarna vet att man får inte ta mat från själva skålen, men om pudlarna har haft lite dåligt bordskick och sölat utanför, så är dessa matkulor fritt fram för att käkas upp...

Finurlige - och denna gång otålige - Pingu testade att bakom mattes rygg först slå till matskålen med tassen så att resterna for "över bord" för att sen smaska i sig det nu i hans tycke lovliga bytet. Detta testade han bara två gånger, sen gav han upp - för det blev ingen utdelning alls - eftersom matte anser att detta ofog är fusk (om än så finurligt fusk ;)). Utdelning blir det dock om man väntar tålmodigt.

 

Apropå vänta tålmodigt.

Det är väldigt ofta som jag helt glömmer bort det här att Pingu och Spirou vill ha pudelrester. Haha! Inte bokstavligen "pudelrester", utan matkulor som pudlarna har ratat, alltså. :)  

Den som till slut uppmärksammar mig att jag har glömt ge dom resterna är Spirou. Han går då fram till mig och tittar undrande samt lite uppfordrande att "Nu är det väl ändå dags!!!" Lill-gubben! <3

Och när man kollar in i köket så ser man att Pingu har somnat intill matskålen. :)

Som ni ser så händer det ibland att det inte är så många kulor kvar i skålen. :) 

Det har till och med hänt att matskålen är helt tom, det vill säga pudlarna har haft god aptit och låtit sig väl smaka, men Pingu och Spirou väntar ändå där intill. Så med andra ord är det inte längre själva matkulorna som är grejen - utan situationen. Vilket ju är ganska intressant.

Varför tjatar jag om det här nu, då? (Förutom skrytet att jag har i alla fall lyckats med nåt) Jo, för jag är ganska övertygad om att det avgörande till att jag lyckats med detta med mina mycket matglada spaniels är just att de har alltid fått belöning för att de inte tjuvat från skålen.

    Och jag har alltid bejakat Spirous vilja att samarbeta/kommunicera/be om hjälp med/av mig. Alltså när han kommer fram till mig och "påminner" mig om att jag glömt bort dom. Visst kan jag be honom att vänta ett slag, men jag visar (oftast) att jag faktiskt har sett hans förfrågan.

Jag tycker det är helt fantastiskt när hundarna vill ha hjälp med något, exempelvis om något har ramlat bakom eller under nåt så att de inte kan nå, eller om vattenskålen är tom (just det, ja!). Tanken att då ignorera "bara för att" känns för mig såååå fel. Vad ska man då ha hundarna till om man inte ska umgås, ge och ta, ha ömsesidig respekt, kommunicera eller att samarbeta?

    Fast för de som förespråkar att inte göra som jag (och de flesta) har nog en hel annan inställning till hundar; de är mer som... ett verktyg... eller nåt?

En nästan tio år gammal bild med Keaton (på bordet) och Wilbur. Matte-frukost ute. Jag glömde nåt och går in för att hämta, när jag kommer ut ser jag denna syn. Mackorna var helt intakta.

Ja, mina hundar får vara uppe på bord - utomhus. De skulle aldrig få tanken att göra detta inomhus.

Om man studerar bilderna här ovanför, vad ser ni? Ser ni en lugn hund som bara tålmodigt väntar eller en hund med pågående konflikter inombords? Alltså om man förmänskligar: "Jag måste ligga still annars får jag stryk" eller maniskt tänker/känner "Jag vill ha! Vill ha!! Vill haaaaa!"?

    Självklart så kan jag ju inte veta, men jag tror (och hoppas) att exempelvis Pingu är mer i en sinnesstämning som kan jämföras med när man som barn inväntade jultomten och alla julklapparna, alltså en glad förväntan. På bilden där Pingu ligger på sidan så hade han faktiskt somnat/slumrat till i sin väntan.

Hur ofta sätter hundar en tratt på en annan hund? :)

Jo, en sak som jag tycker är lite... komisk.
    Att det här argumentet "man ska göra som hundarna gör - för det är det naturliga, det rätta" är så himla godtyckligt.
    I en (utav många) filmsnuttar som delats i Fb-trådarna så ser man en person tvinga sig på en osäker och rädd hund i syfte att göra hunden trygg i människors närhet (han gör det skyndsamt med hjälp av koppel, så den inte kan fly och med närgångna klappar ovanifrån mitt på huvudet). Det komiska (?) är att i samma filmsnutt så förklarar filmskaparen när hunden senare bli släppt bland deras andra hundar, att jyckarna nonchalerar den osäkra hunden - för att få den trygg. Eh? Alltså precis tvärtom han själv gör!
    Sedan så ifrågasätter jag att de andra hundarna nonchalerar den nye, osäkre hunden för att få den trygg och "balanserad". Äh, de tyckte nog bara att den var tämligen ointressant. Inget mer. Ingen djup baktanke. Den var bara en hund som alla andra. Helt krasst.

.. eller stänger in dom bakom ett galler?

Hur ofta brukar hundar ha sina flockmedlemmar i koppel? Ja, förutom sin matte/husse, alltså. ;) Hur ofta brukar hunden tillrättavisa sin syrra/brorsa att den inte får voffa eller visa intresse till mötande främmande hundar? Hur ofta har ni sett en hund skandera till den andra att "man får inte jaga vilt!! Speciellt inte mellan 1 mars - 20 augusti!"?
    Jovisst, det finns säkert nån jycke som vet hur man följer människolagarna, och tillrättavisar sina flockkompisar, men de flesta skulle nog istället bara hänga på och voffa på den främmande jycken och glatt hänga på viltjakten. Oavsett (eventuell) rang i flocken - och datum på året.

Flocken sover middag.

En annan sak som jag opponerar mig mot är det här att jyckar tydligen (enligt vissa) hela tiden ska ligga och sova när man är inomhus; de får inte följa med och kolla när matte/husse pysslar därhemma. Eh? Varför? En enad flock är en stark flock. Vi sover samtidigt, vi pysslar samtidigt, vi gosar samtidigt, vi äter samtidigt und så weiter.

    Okej, om det är så att man ser att jycken lider, tycker det är stressande, att den inte kan slappna av, så visst, men hur vet vi hur hunden verkligen känner?

Känner denne valp sig ensam och liten? Känner den sig övergiven? Eller känner den sig självsäker och trygg samt är nyfiken på vad som finns därborta i det okända fjärran?

 Här tror (!) jag (är mycket övertygad faktiskt) att Spirou och Gromit känner sig osäkra och rädda, emedan Wilbur inte fattar grejen med det där stora kräket (hästen, alltså) som frustar och betar gräs. "So what?!", undrar han.

 Här vet jag att Spirou känner obehag och rädsla över fyrverkeriknallar som hörs från grannskapet. Pingu däremot - trots det "ledsamma" ögonuttrycket - skuttar glatt runt med sin fina leksak. Han har inte ett endaste bekymmer i sin lilla värld, till skillnad mot stackars Spirre.

Jag gissar att Pingu känner sig uttråkad på jobbet. 

Undrar hur den där lilla växten känner sig, där den har lyckats gro på lastkajen? Stolt över sig själv, kanske, att den mot alla odds ändå har lyckats.

Jag tror nog att de flesta av ovan nämnda Fb-trådar har tyvärr tråkigt nog tagits bort - för att vissa tyckte att de spårade ur. Själv tyckte jag att de var intressanta att följa, även om det ibland slog över till barnsligheter och trams, men jag kan ha överseende över sånt, och bara scrollar förbi. Förstår hur det lätt kan bli så i "stundens hetta". Jag menar, hundars väl och ve ligger ju (som väl är) många människor varmt om hjärtat. Den stora frågan är förstås vad som är hundar "väl och ve"?

Varför denna tystnad?

 Det som jag reagerade över "skugg-folket" var att det behövdes över 540 (!) kommentarer innan någon tordes (?) ge exempel på hur de konkret tränar sina hundar. "Svårt att beskriva. Det är ingen metod utan en filosofi." (ej exakt citat) löd svaren på allas uppmaningar till träningsexempel, och istället blev de hänvisade till hemsidan (där det inte står något utförligt heller) eller att kontakta grundarna för att gå kurs, besöka föredrag eller köp boken (och förstås betala en slant).

    Jag tror inte det finns många seriösa hundtränare som vägrar att ge konkreta träningsexempel till presumtiva kunder/anhängare. Jag tror inte heller det finns så många anhängare till "vanliga" hundtränare som höjer instruktören till nästan gudomliga höjder och skyar, som många av anhängarna till "skuggfolket" gör med dess grundare. Dessa två faktorer inger i alla fall till mig en stark sektvarningskänsla.

Själv har jag ju inte träffat dom personligen, så jag borde kanske hålla tyst, men jag har hittills inte blivit positivt inställd till de gånger som den ena grundaren framträtt på TV. Den barska kommenderingen "Slutdiskuterat!!" till hans motståndardebattör ringer fortfarande i öronen på mig. Jag menar om någon ska bestämma när diskussionerna i debattprogrammet ska sluta, så är det väl ändå programledaren. :) 
    Jag ifrågasätter även lämpligheten att först leka detektiv, leta reda på flera Fb-kommentarskrivares telefonnummer, ringa upp och hota med att stämma dom för ärekränkning. Självklart kan jag inte veta om det är sant, men det verkade sannolikt med tanke på kommentarerna. Uppmaningen på "skugghemsidan" till anhängarna att "hålla tyst" och inte diskutera med "idioterna" på Fb ringer även det illa i alla fall mina öron.

    Det verkar som om vissa har svårt att tygla sitt humör, men ångrar sig efteråt (och tar bort uppmaningen på hemsidan att deras anhängare ska hålla tyst).

Fast å andra sidan... känner man sig väldigt påhoppad, så blir man nog lätt desperat och gör dumdristiga saker. Det kan inte vara lätt. Men varför då spela "motståndarna" i handen?

Pingu visar tydligt med sin tass vad han vill, han ber om lov (alternativt visar försiktighet)...

Men hallå!

   Det kom ju träningsexempel efter cirka 540 kommentarer. Jo, den stackaren fick ju förstås höra. *suck* Hon blev ifrågasatt med antydan till att hon var elak mot sin hund. Personligen tycker då jag att det inte är så himla elakt att tvinga hunden för en kort stund gå bakom sin ägare med hjälp av kroppspråk/koppel. Men är mobben igång, så är den. *dubbelsuck*

    Chansen att nu få ytterligare vetskap om deras fantastiska (enligt anhängarna, alltså) träningsmetoder (som inte är metoder utan en "filosofi" ;)) blev ju genast lika med noll. Tyvärr.

... att få hoppa upp i soffan.

Anledningen till hans plötsliga "artighet" var för att Wilbur låg för nära. Han och Wilbur är nämligen inte så såta vänner, om man säger så.

Så här brukar annars Pingu-slyngeln uppföra sig med inte en uns av försiktighet så långt ögat kan nå.

Pingu gillar att ligga nära, men har inte heller några problem med att vila för sig själv.

Apropå att ligga nära...

    För en tid sedan pratade jag med en annan hundägare som förklarade att om hunden vill ligga nära sin matte/husse så är det deras sätt att hålla reda på oss, en "snubbeltråd" (hans ordval) så att vi inte kan rymma iväg utan hundens vetskap. Med andra ord, ett sätt för hunden att hålla oss på plats.

Själv tror (!) jag att det är bara för att hunden gillar närhet, men visst kan det finnas en gnutta sanning i påståendet; fast jag tror inte att det (snubbeltråden, alltså) är det primära utan det mer kommer "på köpet". Den största anledningen till närheten är att det känns trevligt, gosigt samt förstås även tryggt.

Pingu-bus.

Vad ser du?

Ja, det är intressant. Vad ser du?

    Följande länk tar dig till en filmsnutt som har diskuterats på Fb: https://www.facebook.com/video.php?v=10152631702588070
    Jag ser ett gäng hundar som inte stormtrivs, de följer maniskt och trycker sig mot varandra Det ser inte naturligt ut utan stelt, och de verkar vara oroliga att de ska råka "falla ur ledet". Varför blir den vänstra hunden skraj (tid 4.22) när den mötande kvinnan säger "Hi!"? Blir den rädd för kvinnan? I så fall, varför då? Eller är det så att den får en elstöt av sin husse? Just det, elstöt. Den högra hundens halsband ser misstänkt ut, och varför går hussen med händerna halvt dolda i tröjärmarna? Jovisst, det kanske är kyligt ute, men...
    Men vadå? Han klappar ju om hundarna några gånger. Det är ju trevligt. Jovisst, men varför rättar han till tröjärmarna direkt efter de första klapparna?
    Jag tycker inte heller det ser så särskilt trevligt ut när de lägger sig ned. Den ena hunden har öronen vikta bakåt samtidigt som den sneglar bakåt åt den som håller filmkameran. Men visst, sen åker alla öron spejande upp.
    Man kan förresten fråga sig anledningen till varför man knatar omkring mitt i stan med ett knippe lösa hundar? För att stila?

Hm? Men hur ser mina hundar ut när jag går ut med dom? Ser de alltid överlyckliga ut? Nja... Det gör de nog inte när de måste gå tätt intill mig vid korta, trånga passager eller dylikt.
    Det är dock en stor skillnad mot att tycka "Nu är det lite småtrist. Jag vill ju gå och nosa därborta vid stolpen, ju! Dumma matte!" än maniskt och oroligt tänka "Måste gå tätt! Måste gå tätt! Måste gå tätt!" som jag tolkar jyckarnas kroppsspråk från filmklippet.

Hörrni! Släpp ut oss!!

Jämför filmsnutten ovan med denna: http://youtu.be/qFP28ANXLLA Visserligen springer dessa hundar, och därmed ser det mer ledigt ut, fast ändå... Hussen verkar också mer avslappnad och naturlig ut än hussen i det andra filmklippet. Hundarna byter naturligt och ledigt plats i den springande flocken till skillnad mot de andra som verkade ha sin tilldelade plats.

    Jag är övertygad om att även den cyklande hussen vill stila, men han gör det på ett mycket trevligare sätt och framför allt i mycket trevligare omgivningar, speciellt för hundarna själva.

 En del måsten tycker vissa hundar är tråkiga och/eller obehagliga...

 Vissa gömmer sig alltid under huset när det är dags...

... till skillnad mot andra som har lärt sig att verkligen uppskatta och njuta av det - och vill envist upp igen.

Här kommer ett annat filmklipp: http://youtu.be/l4oBa8wIOlw
    Hittade inte rätt filmsnutt, men den får duga. En avslappnad husse/dogwalker med ett gäng avslappnade och lediga samt glada hundar, som följer sin husse och även visar upp lite enklare lydnadskonster.

Jämför med denna filmsnutt: http://youtu.be/uCjz7ZHPPIA
    Jo, hunden viftar på svansen, den är pigg och alert, men.... för pigg och alert, den liksom rör sig mer som en cartoon-hund än en levande varelse; maniskt stressad och high strung-up. Vid följsamheten/fotgående så ser man hur jycken är hela tiden superberedd på att sätta ned rumpan i marken i sin oro (?) att missa sitta fot vid halterna. Jag tycker inte att detta ser trevligt ut. Speciellt inte när man skymtar halsbandet...
    Hussen är stelt militärisk; det syns inte att han tycker hundträningen är särskilt kul... för det tycker han väl? Fast å andra sidan så tränar han annan sorts lydnad där man ska vara militäriskt stel, det liksom ingår i konceptet, och man bör lära hunden att när matte/husse ser tråkig ut, så är de som mest nöjda. Ja, jag vet att det är knäppt, men så är det. Människans fåniga påhitt. :)
    Jämför med denna filmsnutt: https://www.facebook.com/video.php?v=717074348346775
Ser detta inte mycket trevligare ut? Glad hund som rör sig naturligt - fast den är koncentrerad på sin uppgift att hela tiden följa sin matte.

Men... jag är kanske orättvis. Se på bilden här ovanför. Pingu ser ju inte särskilt glad ut, eller hur? Mina hundar tycker inte alltid att livet är toppenkul, och det gör inte jag heller. Ibland måste man vänta tills arbetsdagen är slut innan man får springa ut till friheten i det vackra höstvädret.

Ingenting

Vad gör man när man gör "ingenting"?

    Ja, det kan man fråga sig. Människor lagda åt det mer "vetenskapliga hållet" skulle nog beskriva mer konkret, typ "Stå helt still och under tystnad invänta hundens reaktion". En mer "filosofisk person" skulle nog istället just svara upprepande: "Göra ingenting, man bara är, känner energin".

    Båda två beskrivningar är ju faktiskt rätt, men personligen tycker jag att den första (vetenskapliga) är mer lättförståelig och som inte bjuder in till en massa följdfrågor (Vadå "ingenting"? Hur gör man då? Vadå "man bara är? Hur då? Känna energin? Vilken energi? Vems energi? osv).
    Jag skulle hellre använda den "vetenskapliga" beskrivningen om/när jag skulle vilja lära ut till någon annan.

"Skugg-folket" använder (tydligen) ofta detta "göra ingenting" när de tränar sina hundar; man inväntar stilla tills hunden gör det man vill att den ska göra.
    Exempel: Hunden skäller när vi vill att den ska vara tyst. Då ska man själv vara tyst och stilla tills hunden "ger upp och blir lugn samt harmonisk" (ej direkt citat). Anledningen till att jycken blir tyst är för att den inte får någon som helst respons från sin ägare. Man kan förstås undra om hunden verkligen är harmonisk inombords trots det lugna yttre?

Själv ifrågasätter jag dock metoden.. Åh! Förlåt! Jag menar filosofin ;) ... inte för att den inte fungerar (jag tror/vet att den fungerar på de flesta jyckar) utan mer för att man i sin vardag, rent praktiskt, inte har tid eller möjlighet att "stå still och invänta hundens lugn"; man har tider att passa, till jobbet, till dagis för att hämta ungarna etc eller för att omgivningen inte tillåter hundens ihålliga skall-oljud.

En del hundägare tycker att man i vardagen (ej i hundsportsträning/tävling, alltså) ska undvika att ge (så många) muntliga kommandon till sin hund (eller andra vardagliga ord). Personligen tycker jag att det är lite märkligt. Alltså, nu har människan och hunden levt tillsammans i över 15000 år, och under den "lilla" tiden har både vi och hundarna utvecklat en förståelse för varandras "modersmål" - och nu ska vi "plötsligt" sluta utnyttja vår naturligt inlärda förståelse. Varför då?
    Visst, även jag kan lite då och då leka "Tysta leken" en liten stund med mina hundar, det vill säga jag tränar sitt, ligg, stanna kvar, inkallning och freestyle-moves samt annat smått och gott enbart med hjälp av kroppsspråk och handtecken.
    Det är kul och det är lite småhäftigt att se hur hundarna anstränger sig för att försöka förstå och klura ut vad deras plötsligt märkligt tysta matte vill att de ska göra. Jag har till och med ett handtecken för "Nej!" (dvs sluta upp med det du gör, och jag ger sedan ett alternativ).

Dessa handtecken är bra att underhålla så de minns dom sen när jycken har blivit gammal och grå - samt döv. Det är väldigt behändigt.

Fast att hålla på att vara tyst - bara för att - tycker jag är "lite överkurs", om man vill uttrycka sig så... ;)

Eh? (ville ha en underrubrik här, men kommer inte på nåt bra)

• Varför jag ogillar "skuggfolket" och dess likar är för jag litar mer på någon som även har studerat etologi etc än någon som "bara" kör efter sin egen tro/erfarenhet, hur många hundratals valpar man än har fött upp. Jag menar, om man nu är så intresserad av hunderiet, så borde man väl också vilja studera och insupa andras erfarenheter. Att man sedan förkastar det för att.... och har en vettig förklaring varför, är en annan sak; man har i alla fall varit öppen för andras åsikter osv. Det vill säga; det är inte bara plötsligt "Slutdiskuterat!"

• Samtidigt kan jag erkänna att jag är smått fascinerad av fenomenet och vill försöka förstå hur folk kan bli så "omvända". Därav mitt intresse att följa de omtalade Fb-trådarna, plus att jag är så pass intresserad av hunderiet och vill därmed insupa mig all kunskap - från alla håll (just det, ja!).

• En annan anledning till mitt ogillande är själva synen på hunden; den tycks vara mer som ett verktyg eller en varelse som mer eller mindre ständigt försöker "ta över" än ens kära familjemedlem.

•  Apropå filmsnuttarna: Jag tycker det är oetiskt att använda sig av el-redskap vid all hundträning, hur liten elstöten än må vara. Hunden kan orimligt förstå var obehaget kommer ifrån, och kan därmed varken försvara sig eller försöka fly - om den så skulle vilja göra. (Förtydligande: Det här har inget med "Skugg-folket" att göra.)

Pingu har på eget bevåg bestämt sig för att ta hand om pappersåtervinningen. Han gör det på sitt sätt... :)

Jag tror inte att hundar försöker klättra i rang, utan de bara gör det som de får vinning av. Inget mer. Inget mindre.

Jag vill ha hundar som är framåt, som tar egna, många gånger finurliga, initiativ, men som förstås även vill - och kan - koppla av. Jag vill inte ha en hund som ständigt är i min skugga.

Mina hundar är inte överdådigt lydiga. Jag skulle nog ibland önska att de vore mer följsamma, men jag jobbar på det. Det är min lathet som sätter stopp för min önskan.



* Min springer spaniel Spirou har dock en egen speciell uppfattning om det här med pudlarnas ratade matkulor...
    Om han råkar vara ensam i köket (alltså Pingu är inte där och "vaktar" matskålen) så anser Spirou att det är förbjudet att nalla åt sig maten om matte är i vardagsrummet, men om matte är i badrummet så är det helt egalt att tjuva åt sig käket!

Man kan ju undra varför?
    Jag har faktiskt aldrig protesterat mot hans tilltag när jag har varit i badrummet (av förklarliga skäl), vilket jag däremot ju har gjort när jag har befunnit mig i vardagsrummet. Spirou kanske tror att jag trots allt ser honom fast jag är ute i vardagsrummet - eller så tror han verkligen att tjuveriet är okej när jag är i badrummet. Faktum är att jag ju aldrig då har "visat mitt missnöje" över hans självvådliga upptåg . Hundars "logiska tankebanor" samt generalisering är ju något annorlunda än hos oss människors.