Vi är nu inne på tredje veckan (väl?) och det går framåt. Jag ser framsteg. Vi har inte gått baklänges en endaste gång på våra koppelpromenader. I alla fall inte bokstavligt talat. (Fy, vad tråkig jag och mina dåliga skämt är)
"Vadå? Har du tragglat med det där i TRE VECKOR?!!!", tänker du... eller i alla fall någon gör väl det. "Det är ju bara att säga till jycken att låta bli att dra, ju! Det är inte mer med det, ju! Sluta vara sån fjant-Fia, utan visa dina ledarskapstalanger, män´ska!! En hund följer om man är en värdig ledare!!"
Ja, ja... men till mitt försvar så har vi inte gått i koppel så ofta som troligtvis skulle behövas för snabbare resultat. Koppelpromenader blir egentligen bara på vägen till och hem från jobbet. Annars går vi i skogen där visserligen jag har kopplet i handen - men bägge ändarna av kopplet är intill varandra som i ett knippe, typ. Pingu håller sig bättre intill mig i skogen än på koppelpromenaderna... Man kan undra varför? Nä, det behöver man inte, för jag själv vet svaret: Jag har varit mer konsekvent och envis i skogen ända från början till skillnad mot vid koppelpromenaderna. Och som jag brukar säga: Man får den hund man förtjänar. :)
Alla bilderna är tagna från andra tillfällen.
Jo, när vi var ute och gick igår efter agilitykursen så funderade jag på just det här med "Skugg-folket" (se förra blogginlägget), hur de skulle tycka om Pingu och mig? Hihi!
Om jag, i deras tycke, är en "värdig ledare" åt min hund...? :) Pingu, som var först helt och totalt oregerlig (eller hur Wila-matten? ;)) när han äntligen fick komma ur bilen efter att ha fått väntat "i evigheter" på matte som hade kul på agilitybanan med att lära andras hundar. Fy, vilken elak och orättvis matte, va!!
Fast sen efter Pingu hade fått göra sig en toalett så märktes genast hans nya "koppelgångs-skills". Jag blev faktiskt väldigt förvånad! Visserligen om/när han får nån intressant doft i näsan så rusar han åstad, men so what? Numera går han i hyfsat (!) slakt koppel den mesta tiden i alla fall (om det inte är alltför intressanta dofter runtom *harkl*).
Haha! Om jag är "värdig", vette tusan! Man ser tydligt hur Pingu-grabben då och då sneglar åt vänsterfickan - och inte på mig. :) Men det gör mig inte så mycket. Jag står ut med vetskapen om hur misslyckad och ovärdig jag är; huvudsaken att jycken gör som jag vill - och att jag och jycken trivs med det.Jag har ju i princip struntat (i min vana trogen) i koppelträning. "Äh, det löser sig! När jycken blir sisådär 4-5 år så...", har alltid varit min grundregel när det gäller just den saken - och jag har faktiskt alltid haft rätt, men nu så vill jag ändå testa med Pingu (som nu är cirka 2,5 år).
När jag gick där så tänkte jag också på en Fb-tråd (som nu är borttagen) på en ESS-sida "nära dig" som handlade just om att gå fint i koppel. Redan när jag såg trådskaparens bild så förstod jag att det kommer bli "bråk". Antagligen insåg inte trådskaparen själv det. Hon var nog bara så glad över att hon hade lyckats och ville dela med sig av sin lycka till andra... Ibland är världen hård och grym.
Att använda sig av hjälpmedel (som nosgrimma etc) är säkert en jättebra nödlösning, men sannolikt inte som en bestående utväg att få sin jycke att sluta dra i kopplet. Själv "lånar" jag syrrans erfarenhet i ämnet. Ibland är det väldigt behändigt att lära sig av andras misstag, nämligen. ;)
Jo, i denna Fb-tråd, så var det en kommentar som löd: "Lär hunden gå bakom. Det går fort!" (ungefärligt, men med största sannolikhet exakt citat, om jag minns rätt, det vill säga). Jag var precis på vippen att fråga hur man går till väga (att få hunden att gå bakom, alltså och att det ska vara så himla lätt), särskilt med tanke på att jag nu har harvat (nja) i tre veckor med Pingu? Men tyvärr försvann tråden innan jag hann fråga. Kanske nån av er läsare vet? Jag är gediget nyfiken
.
Hur som helst så var det så trevligt att gå med en Pingu som oftare gick med slakt (typ) koppel än tvärtom samt med en Spirou som oftare typ sprang ikapp oss för att också få smaka på Pingus middag. Spirou som annars brukar lunka trist bakom hela tiden. Det blev liksom två flugor i en smäll! Och vi alla var glada! Men vänta nu!! Pingu fick ju visst sin fulla middag! Jag använde ju reservgodiskorven till kursen (ifall kursdeltagarna får slut på sitt eget godis). Så Pingu var ju egentligen mätt i magen.
I alla fall, bara för att det gick så bra, så blev det en längre promenad på över en timme, vilket det egentligen inte alls var meningen.
Haha! Sen när vi var nästan åter tillbaka till brukshundklubben, så visade Pingu upp sitt rätta jag igen: Dra! Dra! Dra! (och så blev det lite surt igen) Ja, ja... Man kan inte lyckas jämt. Hur var det nu? "Lär hunden gå bakom. Det går fort!" och "värdiga ledare"?
Mvh
Den ovärdiga, men stolta Pingu-matten :)
* Jag gör (förstås) inte riktigt "som man ska". Pingu får typ halva portionen i matskålen; jag vill inte riskera att tappa hans färdigheter i att äta tillsammans med de andra jyckarna. Man får tänka sig för lite grann, så man inte ställer till med nåt annat tjafs när man försöker fixa till det första.
Just det! Pingu har nämligen på senare tid några gånger visat upp resursförsvarstalanger mot Spirou. Mer om detta en annan gång. Hm? Man kanske verkligen är ovärdig...? Eller så är det så simpelt att jycken helt naturligt (!) växer och har sig, slyngel som han faktiskt fortfarande är. I alla fall ett litet tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar