Hundungdoms-SM 2019, 2-4 augusti

Fredagen

Men vad är det här? En massa tält på vår brukshundklubb och en massa bilar på ängen mittemot. Vad är det här, en vanlig fredagseftermiddag, första helgen i augusti?

Jag skojar bara. Vi visste minsann att det var U-SM på klubben. I alla fall jag visste det. När det gäller Zafir är det lite mer tveksamt om han visste om det.

 I och med vi visste (det var rackarns vad mycket vi vet och visste här) att det skulle vara lite trångt med parkering, så ställde vi bilen en bit bort och tog en liten promenad dit istället. Min plan var att kolla in freestyletävlingen samt kolla om de arrangerande ungdomarna behövde hjälp med nåt....

Freestyle-tävling pågår.

Haha! Så här skrev jag sen på kvällen på Fb:

"Har besökt Ungdoms-SM ett par timmar, mest för att kolla in freestylen, och jag har redan hunnit med att barskt tillrättavisa en pappa. Hur ska det här gå resten av helgen? 😉
Dottern till pappan bad sen om ursäkt å hans vägnar. Jag tar för givet att han själv har bett den det berör om ursäkt. Om inte kommer jag imorrn (om jag ser honom) ta honom i örat och tvinga honom. Så det så!!

Tredje bilden är från när jag suktade Zafir med en glass (som han inte fick smaka, Hihi) innan vi skulle tillbaka till jobbet."

Elaka matten bjöd inte på nån glass, minsann.

Jag tänker inte här gå in på detalj om vad diskussionen/oenigheterna/grälet/bråket (välj själva) mellan mig och pappan handlade om, förutom att det gällde inte någon hunds väl eller någon ung tävlandes väl och ve utan...
   Jag tror nog att pappan inte hade helt klart för sig hur själva U-SM var arrangerat, hur allt jobb var uppdelat mellan de fyra hundungdomsklubbarna (bara för att platsen råkade vara på Österåker, så var inte hela ansvaret vårt/ÖHU:s), att han bara såg sin egen dotters väl och ve - men utan att vilja förstå eller lyssna eller ta in information hur läget egentligen förhöll sig. Han bara fortsatte sin värsta utskällning på en snart 19-årig tjej med nu antydan till tårfyllda ögon, som hade jobbat häcken av sig inför tävlingen. inte bara det administrativa utan även rena fysiska aktiviteter som att röja, städa och gå lös med grästrimmer runt klubbområdet så det skulle se respektabelt ut, och hade typ milijoner arrangörsjobb att beta av under själva tävlingshelgens långa dagar.

Jag undrade vad problemet var, och när jag förstår situationen, så säger jag att jag fixar och går iväg för att kolla med en tredje person... 
   Men pappan fortsätter ändå med sin utskällning. Då vänder jag på klacken, går tillbaka och säger åt honom att skärpa till sig. Han försöker ignorera mig, vänder sig bara mot den unga arrangörstjejen. "Ska jag behöva att demonstrativt ställa mig mitt emellan de två?", tänker jag och tar ett steg närmare, men i och med jag inte var helt säker på vad tjejen egentligen tyckte om min inblandning, helt på eget bevåg, så lämnade jag plats och på det sättet försökte visa respekt för henne.
   På min fråga om han inte hade hört att jag har sagt att jag löser problemet, så svarade han med ett buttert nej, och vänder sig bort. 😏

Haha! Sen när jag kom tillbaka på kvällen, efter jobbet, så är jag dum nog att konfrontera honom igen med orden: "Jag förutsätter att du har bett xxxx om ursäkt.." Haha! Oj, vad han tände till!! 😏😊 Nä, han var helt klart inte killen som kan konsten att lyssna, inte!
    Jag försöker förklara läget (ansvaret över de olika hundsporterna var fördelat över respektive klubb, men alla hjälps åt där det behövs akut, det är ungdomar som är vår framtid som bör få mersmak att arrangera tävlingar etc - utskällningar tillför ingenting), men han kan inte ta till sig, så..
   Tja, man är ju liksom van med en del kunder (jobbar ju i butik), att det går inte att resonera, så när jag inser hans personlighet, lämnar jag honom med en axelryckning och tänker: "Välsigna honom och låt honom gå.", vilket är det bästa visdomsorden som finns när man helt enkelt inte kommer överens eller är så att säga "inte på samma planet". 😉


Jag hann inte se så mycket att freestylen de där cirka två timmarna jag var där innan jag måste tillbaka till jobbet, men här några bilder.

Tangodans pågår. Nä, jag skojar och hittar på bara.

Hund visar söta magen för domarna 😉, eller det är nog en slutpose.

Liten hund springer i full fart i cirklar runt sin matte.

Lördagen

Men... vad står det på den där skylten, vid det där tältet?

Hihi! Vi skojade lite grann med Tina. 😊😎😊

På agilityplanerna var det full fart och livat med skällande shällties 😉 , bjäbbiga pudelpumis 😉 och andra hundar också förstås 😊 samt högljudda hejaklackar samt rungande applåder.

Från Fb senare på kvällen:

"Andra dagen på U-SM - och idag har jag inte skällt ut en endaste förälder. 😉😉😊 

Tvärtemot har jag nog aldrig någonsin varit så trevlig som jag var idag. Har svarat trevlig på frågor och har trevligt och intresserat i min tur frågat följdfrågor hur det har gått med deras tävlande i rally o agility, har skämtat som värsta lustigkurren med risk att vara jobbig. Imorrn planerar jag vara mitt vanliga bistra jag. 😉😊

    

Rallytävling pågår.

På rallybanan (på bakre planen) låg en lugn och stilla atmosfär över tävlingsområdet. Jag gick i och för sig inte förbi när något rallyekipage gick i mål. Det kanske var rungande applåder där också precis som borta på agilityplanen.

Det var en stor skillnad på atmosfären mellan de två tävlingsplanerna. Det ena inte bättre eller sämre än det andra, bara olika.



Zafir söt och tålmodig som vanligt i bilen väntades på sin matte. (bilden till vänster) 







Ibland kan det löna sig att hjälpa till litegrann.

Tack både ÖBK och ÖHU! Nu har jag mat för år och dar! Allt syns inte på bilderna (här nedanför) för en del är redan uppätet eller står i kylskåpet och T-shirten sitter på min kropp. 😊😋

Zafir var dock helt övertygad om att allt var hans. 😉 (bilderna strax nedanför)

"Mat" för år och dar framåt!! Och till och med ett äkta coca colaglas! 😊 Matkorgen var från ÖBK. I "goodiebagen" från ÖHU:arna var U-SM 2019 T-shirten och en klicker samt ett tuggben som snart låg i Zafirs mage.

Söndagen

Från Fb senare på kvällskvisten:

"Puh! Tredje o sista dagen på U-SM. Nä, nu är jag slut som art... funktionär. Är så trött, men det är nog INGENTING gentemot hur trötta de andra som har jobbat från arla morgon till sena kväll flera dagar i rad. Stor heder till er, liksom!!
    Kvart i fem övergav jag dom och åkte till skogen, men mina knän var för trötta för kuperad terräng efter att ha varit igång hela dagen, så upp på vägen och tillbaka till bilen igen - till Zafirs stora besvikelse.

    Bra jobbat alla inblandade i U-SM:et 😊😊, men inget mer SM på åratal, tack. 😉
 

På plats strax efter kl. 9 och smet iväg för att skaffa mig en frukostmacka.

Fixa, fixa. Allt ska stå på rätt plats.

Nu är alla tävlingar slut.

När man råkar titta upp i sitt jobb att plocka undan alla banband... så är där värsta folksamlingen som inväntar prisutdelningen. Blev lite förvånad för folkmassan var inte där när jag böjde mig ned och påbörjade kantbandborttagningen.

Prisutdelning pågår. Jag tror nog att det inte bara var jag som var trött efter den här helgen. Utslagna föräldrar låg utströdda lite här och där. 😉

Än är det inte slut. Många som ska beträda prispallen och mycket kvar att plocka undan och ställa till rätta för morgondagens vardag på en brukshundklubb nära dig.

Dom här jyckarna stötte jag på under helgen lite då och då och de var mina favoriter, dels mycket för att jag gillar hundrasen, men speciellt den till vänster för den hade prideflaggans färger i tofssnodden. 😊 Matten hade tidigare när vi pratades vid faktiskt kommenterat detta: "När man är i Stockholm och det är Prideveckan, så passar man ju på." Har tyvärr ingen aning varför de är på prispallen, vad de har vunnit, men kul att upptäcka att de var vinnare.

Skoooogen. Äntligen lugn och ro.

Hungrig var jag som bara den! Upptäckte blåbär i skogen, så medan Zafir sökte "godisstensgodis" så käkade jag blåbär. 😊

Blåbär och hallon smakar bäst efter en U-SM-helg! 😊

En liten epilog, typ

Efter tävlingar brukar jag ibland fundera på vad det är som gör att en tävling flyter på bra eller inte. Egentligen borde jag inte pyssla med sådana funderingar eftersom jag absolut inte är en sådan där eldsjäl som arrangerar och tar ansvar för tävlingar. Men jag hjälper gärna till, fast faktiskt bara om jag får göra det jag vill och är bra på - och detta är för tävlingens bästa. För sura och griniga funktionärer är inge´ att ha.😉 Rätt man på rätt plats, liksom.

Jo! Innan jag glömmer! Då i söndags när jag kastade skräp i soptunnan så var det en glad förälder som spontant frågade om det känns skönt nu när det hela är över. Hon kanske såg att man var lite sliten. Det var väldigt trevligt att få höra att hon tyckte att tävlingshelgen hade flytit på bra. 😊 Det är ju inte alltid man som funktionär (etc) känner hur tävlingsdagen upplevs för de "på andra sidan", hur de tävlande uppfattar det hela.

Viktiga funktionärsjobb för att en (agility-) tävling flyter, allt från iordningställande till ihopplock efter avslutad tävlingsdag:

•  Bra inropare, som är trevlig, men lite lagom "pushig" som "kastar in" nästa tävlande i en jämn ström, gärna medan ekipaget före hoppar målrakan. Med andra ord bör även domaren (som ritar banan) tänka på det (så man inte riskerar "hundkrock"). Inroparen bör ha en bra organisatörsförmåga, gilla papper och siffror. Med andra ord: Jag själv är en urusel inropare. Men som tur är har vi ett gäng effektiva inropare i klubben. All heder till er!😊

• Att det finns folk som har erfarenhet av att fixa tävlingar. Folk som är typ självgående som ser vad som behöver göras eller fixas, allt från att tömma papperskorgar, fylla på toapapper till att bära fram priser till prisutdelningen. Alltså tävlingserfaret folk som tar egna initiativ att fixa - istället för att sätta sig på en bänk och kolla mobilen. 😉 Vi har många effektiva fixare! 👍

• Folk som är bra på att improvisera, som plötsligt kan byta funktionärsjobb. Folk som är smidiga och inte får stora skälvan om nåt inte funkar som planerat. Man tänker bara om och löser det. Vi är flertal anpassningsbara på klubben. 💪

• Speaker underlättar mycket för många!! Tävlande som arrangör.

• Om man lånar hinder etc från andra klubbar: Märk hindren så att även rookiesarna vet vilka hinder som ska vart sen efter tävlingens slut, så man slipper om och om igen fråga och när man är trött och sliten slipper bära hinder fram och tillbaka. Hm? Vi är nog vana med att bara ha egna hinder... 😉

Nu till denna tävlings små obetydliga... anekdoter, typ...

• Lördag morgon, jag är där i planerad tid, men... tävlingen ligger redan före och därmed fanns jag inte där för mitt funktionärsjobb, och då hoppade nån annan in istället - och inget mer med det. Inga sura miner. Man hjälps åt.

• Vid ett senare tillfälle/klass så skulle jag vara ögon (man blåstirrar på domaren för att förmedla dennes domartecken till skrivaren), men den som skulle vara skrivare kunde inte av förklarliga skäl, så vi bytte jobb - inga problem -  fast... när det uppdagades att det gällde datorskrivare - som jag aldrig tidigare varit - så blev det inte så bra. Men då utbrast tidtagaren: "Men jag vill hellre vara datorskrivare än tidtagare!!". Problems solved på det allra bästa sätt!!

• Jo, jag var tidtagare (alltså den manuella, inte den elektroniska 😉) och denne brukar också vara koppelbärare (flyttar tävlingsekipagets koppel från start- till målfållan). Banan var liiite småbökig i koppelbärarperspektiv, men det löste vi med ett så gott som helt tyst samarbete mellan inroparen och mig. Teamwork på högsta nivå! 😊

• Sista hindret på en bana var en oxer, som hundarna rev lite då och då. Vid de första gångerna det hände så upplevde jag, tidtagaren, att ingen hinderfixare fanns i närheten, så jag fixar hindret ett par gånger. Men sen visade det sig att tjejen som satt och åt banan eller filmade var hinderfixare. 😉 Det tog ett tag innan jag fattade det... *menande* "Sorry, att jag tog ditt jobb, men...", typ.

• Jo, som tidtagare/koppelbärare så är man liksom under tidspress; man måste helt enkelt vara beredd vid målhindret när ekipaget forcerar det. För att hinna så vill man (i alla fall jag) kvickt kasta iväg kopplet (från lagom avstånd) till målfållan, men samtidigt hålla uppsikt dels mot ekipaget i banan - så man inte är i vägen - eller inte heller "lurar" hunden att man slänger en leksak mot målet (hunden ska ha fokus åt motsatt håll eller vara mitt i en tunnel när man slänger iväg kopplet), dels så vill man också undvika att kasta koppel på publik eller tävlingsekipage som precis kommit i mål (Flytta på er!!) När jag var tidtagare så stod några och pratade med "bananätarhinderfixaren". De stod precis i vägen för mina koppelkast, så jag ropar - utan minsta pardon: "Akta! Koppel kommer farande!!". Jag trodde att de skulle fatta vinken efter ett par gånger, men icke... De flyttade på sig, men ställde sig om och om igen mitt i vägen.

• Haha! En fotograf som satt intill, men bortom målfållan duckade - i ren reflex - lite då och då när kopplet kom farande i luften. Vi smålog lite åt varandra. 😊 Men jag är hård i mitt koppelkastarjobb. 😎😊

• När jag var hinderfixare tillsammans med en mycket ung ÖHU:are (cirka 10 år, typ) så hade vi rackarns trevligt. Vi småpratade med varandra, kom överens vem som fixade vilka hinder och kommenterade tävlingsekipagen och så. Lite kul var det när hon frågar om jag skulle tävla. Antingen hade hon glömt bort att det var U-SM eller inte förstått att jag helt klart är nååågot äldre än 25. 😊 Vid en senare klass där det egentligen bara behövdes en hinderfixare, så frågade domaren om det var okej att lilltjejen fick köra istället för mig - och jag svarade självklart ja. Och när det var banfixardags så bangade inte denna lilljänta att tillsammans med mig kånka på tunga och otympliga gungbrädan - utan hon tog själv initiativet. Vi fixade tillsammans, hon och jag, med teamwork och respekt för behövliga bärarpauser så vi skulle orka få gungan på rätt plats. Hoppas att denna unga tjej fortsätter med sitt hundintresse. 

• Jo!! Måste också berätta om den där unga tjejen (cirka 12 år, gissningsvis) som tävlade med sin lilla hund, som vid detta tillfälle strulade i slalomet. Tjejen tar då upp hunden i famnen och går bortåt - och jag tror att hon blev ledsen och är på väg att gå av banan. Men ack så fel jag hade!! Nä, proffsigt värre så tillät hon bara inte sin hund att nosa runt utan hon bar jycken bort till efter slalomet - och där fortsatte de banan - i full fart och fläkt - in till målet. Visserligen diskade, men de fick rungande applåder!! Jag säger bara framtiden - i dubbel bemärkelse.

Varje tävling är träning inför nästa tävling.

Absolut slutligen...

ÖHU:arna har inför U-SM:et forslat bort den där gigantiska halmbalen som har stått där och skräpat vid ingången till appellplanen sen Lucia Cup för typ sex-sju år sedan. Men...? Vad ska nu mina hanhundar markera mot när de äntrar planerna? 😉😉😊

Ingen rutten halmbal?!! Märkligt! Bara ett stort tomrum... Foto: snodd från Linda Zakariasen.

Om ni kollar noga på den här gamla bilden från förr, så kan ni se halmbalen i bakgrunden till vänster om bänken.