Kommer ni ihåg oss?
 |
| Zafir, Rupert och så deras matte, alltså jag. |
 |
| De här två bilderna här ovanför är från... 10:e oktober när vi typ fastnade i värsta skogssnåret och knappt kom ut därifrån för vi hade glömt macheten i bilen. Jag svor lite för mig själv, mest för att jag visste ju att det var värsta snårdjungeln där i och med jag hade gått där en gång tidigare för nåt år sen och då svurit för mig själv att aldrig mer gå där... *suck* |
Oj, Rupert, ja!
Tror inte att jag har presenterat honom för er alla. Det har varit mycket nu en tid, och jag har varken haft ork, lust eller tid att blogga om hans intåg hem till mig. Så nu tar vi inte saker och ting i kronologisk ordning, med andra ord så kommer bilder och berättelsen om hans inflyttning en annan gång, senare nån gång när andan faller på.
Den officiella agilitysäsongsavslutningen på Sala BK, 6:e oktober.
Jag hade tvekat att anmäla mig redan då jag anmälde mig (eh?); Sala ligger lite väl långt bort och så är det trångt och bökigt och liten parkering och så hittar jag aldrig dit, men till slut så kommer jag dit ändå på nåt sätt.
Precis så var det även i år. I och för sig hade jag tur att largeklasserna var på eftermiddagen, så jag behövde inte åka i gryningen, typ... Hm..? Fast i och för sig (igen)
om det hade varit så så hade jag nog aldrig åkt dit i och med jag egentligen inte hade nån tävlingslust... och det hade varit lika bra det! *suckar*
Mycket riktigt så hittar jag inte dit utan är vilse, men man har på nåt sätt ett sjätte sinne för var brukshundklubbar ligger i samhällen - så plötsligt så stod BK-skylten där - fast åt fel håll. Jag kom alltså från andra hållet, hade svängt av fel nånstans.
 |
| En utav flera rastvändor med lillgrabben som fick hålla sig utanför tävlingsplatsen. |
Det var tre lopp för dagen - och allt bara gick åt skogen. Vilket var väntat i och med vi inte har tränat typ nåt alls. Man kan liksom inte alltid lita på turen. Inget funkade, inte ens när jag hade den där torkade kolungansbiten i handen som Zafir tidigare har varit som förhäxad i. "Jag skiter väl i den!", visade Zaf och sprang iväg runt banan
runt hindren. Man ska
hoppa (springa igenom/över) hindren - inte springa runt dom.
Jag var på god väg att åka hem redan efter det andra loppet, men stannade kvar. Fast efter "målgången" efter det tredje loppet så tog jag hundkräket i nackskinnet (nej, inte bokstavligen) och gick
direkt till bilen och åkte hem.
Nä, inte bokstavligen. Gick en liten rastvända innan avfärd med båda jyckarna, och tog sen.. nej,
försökte ta en vettig bild på hundarna med tävlingsplatsen i bakgrunden, men det gick så där. Se själv nedan.
 |
| Den här bilden säger allt: Ofokuserad och sur matte med vild och studsigt oberäknelig hund. |
 |
| Den här bilden blev det bästa resultatet. Hmpf! |
Helgen efter var det Agility-KM...
Och jag hade ingen lust överhuvudtaget. Tävlandet känns helt meningslöst. Kanske inte är så märkligt egentligen i och med Zafir och jag har så gott som till hundra procent diskat oss under två och ett halvt års tid. *suckar* Det känns
helt meningslöst att tävla.
Men framför allt i och med jag hade lovat att ställa upp som domare i några klasser, så åkte jag dit, men var på ett uruselt humör - och jag gjorde inga större försök att dölja det. På artiga och allmänna frågan hur det är, så svarade jag sanningsenligt: "Äh, det är blähigt.".
Under så gott som hela första banvandringen för dagen så gick jag och pratade jobb i telefonen.
Jo, KM:et var i blåbärsklass samt agiltiy- och hoppklass. Blåbärsklassen var generöst öppen för alla som inte tagit (uppflyttnings-) pinne (annars brukar blåbärsklassen vara för de som inte ännu startat officiellt). Lite väl generöst i mitt tycke, men okej då. Har man bestämt så så har man.
Efter att man har varit domare och gått runt på banvandring och så, så hade mitt dåliga humör sköljts undan, och det var snart Zafirs tur att starta, vilket jag typ hade glömt bort.
Snälla och omtänksamma klubbisar frågar om jag har nån som värmer upp Zafir medan jag var upptagen att döma de andra storleksklasserna. "Eh? Nä..", svarade jag lite förvånat och kände mig lite dum att jag inte hade tänkt på sånt, men jag var liksom helt inne på dömandet. Snälla klubbkamrater fixar hämtning och uppvärmning av ett stycke Zafir som ju satt i bilen tillsammans med lill-Rupert.
Jag hade innan varnat för "snabbsomblixtenochhalsomenål-Rupert", och det var nog bra det.
Sen fortsätter snälla klubbkamrater med att hjälpa till vid Zafirs start, och Zaf kommer faktiskt igång istället för att nosflamsa runt banan. Vi fick inga hinderfel men urusel tid (enligt hörsägen, jag kollade aldrig själv)... och går och vinner blåbärsklassens XL-klass. Själv tycker jag att vi borde ha blivit diskade med tanke på starthjälpen, men äh! Vi tackar för det!
 |
| Bläbärsklassens alla vinnare. |
På de riktiga KM-klasserna så blev vi förstås diskade - med all rätt.
Efter själva KM-tävlingarna så fick jyckarna röja runt lite...
 |
| Zafir bugar och flirtar med Zia, som nobbar honom totalt. |
Nu är tävlingssäsongen över - och jag tänker inte sätta min fot på en tävlingsplan - vilken gren det än månde vara - på år och dar! Tävlandet känns som sagt helt meningslöst över alla plan.
Och - om jag ska vara helt ärlig - så tyar jag för tillfället inte att se andras träning- och tävlingsframgångar. Är så less. Och för mycket jobb för tillfället, så jag inte orkar med att träna själv - och då går ju allt åt skogen. Får skylla mig själv. Är så less och störd att jag tyar inte ens att höra min dators surrande nån längre stund. Så jag stänger av. Därför har jag inte varit synlig på så kallade sociala medier - för jag är inte så särdeles social för tillfället. Bläh!
Helgen efter agility-KM:et så var det Rally-KM. Efter stor tvekan så anmälde jag Zafir, men vi lämnade sen WO. Framför allt beroende på jobbet.
Men... Det är ju en agilitytävling kvar. Vi, ÖBK, arrangerar ju tävling i Väsbyhallen i början av december. *suckar* Sista anmälning är visst på måndag... Äh, jag veeet inte!! Kanske det går bättre inomhus. Den enda gången som Zafir har kommit i mål var just där...
Men hur går det för lillskrutten då?
Jo, lilla Rupert går det bra för. Ibland lite för bra. Han är smart och lättlärd, lillgrabben. På gott och ont. 😉 (Hmpf! Det tar faktiskt emot att sätta dit en glad gubbe; känns lite falskt med tanke på min sinnesstämning.) Kan säga att det är tur för honom att han är så himla söt. Han är jobbig, och det bådar väl gott för framtiden. 💗
Nedan lite bilder från lite olika datum och jag struntar i att jag inte har typ presenterat honom från början när han kom hem. Vi tar det vid nåt annat blogginlägg nån annan gång.. typ.
 |
| Lördagen den 5:e oktober så lyckades han för första gången helt på egen tass att skutta upp i fåtöljen. |
Fredagen den 11:e oktober så gick han - helt på eget bevåg - uppför gallertrappan på jobbet. Eller rättare sagt, det här var den andra gången. Och numera så tvekar han inte det minsta utan skuttar uppför mitt på trappan.
Ruppe är en notorisk samlare eller rättare sagt han ska
bära - och/eller äta - på allt han finner utomhus - till mattes stora
förtret. Utanför jobbet är nämligen en guldgruva för en äckelletande
liten valpspoling...
 |
| På den här bilden var han duktig och bar muggen som han hade hittat till papperskorgen, så matte kunde slänga den. |
En morgon hittade han tre (3) ruttnande bananskal på en sträcka på cirka femtio meter. Anar att det har att göra med alla gym som är i närheten.. Fast det finns även papperskorgar.. *menande*
Jag har lärt Rupert "Spotta ut!" och så får han en godisbelöning, och detta utnyttjar han - ständigt.
"Men vadå? Om jag inte får nåt godis från matte, så käkar jag väl upp det jag hittar istället. En win/win situation, liksom", resonerar lillskutten så smart.
Roligast var den där morgonen när jag låter honom få nosa och undersöka en fläck i gräsdikesrenen. Jag tänkte att det brukar inte vara nåt skräp kastat där... Sen går valpen fram till mig, spottar ut ett begagnat tuggummi vid mina fötter och tittar sen uppfordrande upp mot mig. Jo, han fick en godbitsbelöning i utbyte.
Lite kul var det också den där gången när vi gick vår vanliga kvällspromenad nere i centrum där Zafir brukar få trycka på övergångsställetknappen, och lilla Rupert förekommer storebrorsan och hoppar upp mot stolpen med framtassarna. Visserligen nådde han inte alls upp, men det är tanken som räknas. Rupert körde tydligen "Do as I do"-metoden helt för sig själv.
 |
| Att hoppa upp och gå uppe på "tunnelmuren" är något som Rupert också härmat sin storebror. Rupert försöker dock oftast att skutta upp lite för tidigt där muren fortfarande är för hög, men om jag tänker efter så har han numera lärt sig var han lyckas hoppa upp - så så går de där efter varandra på ett litet led. |
Jobbet, ja!
Vi håller ju på att tömma den ena butikslokalen. Numera så ska vi köra allt i ett, vilket kommer bli så mycket bättre och behändigare på alla sätt.
 |
| Men vad är det för fel på "folk"? De skulle aldrig överleva på en öde ö! "Vadå? På andra sidan..? Snett bakom dig..?", vänder de sig om - åt fel håll - och står helt tafatta och stilla, och glor åt samma håll samt kliar sig brydda i huvudet. "Är det utanför, ute vid parkeringshuset, månntro?". Att titta åt andra hållet, det "andra" snett bakom dig finns visst inte (att blanda in höger alt vänster skulle nog bara krångla till det etter värre). |
Alltså, den nu tömda lokalen ligger som först på vänster sida efter inneköpcentrumsentrén. Precis mitt emot den nu tömda butiken är apoteket. Till höger om apoteket ligger Dressman (som är första butiken till höger efter centrumentrén). Till vänster om apoteket, cirka tio (10) steg (!) från vår hänvisningsskylt ligger den nu "allt-i-ett-"-butiken med helt synliga skor, man
kan inte missa det. Hur svårt kan det va?!! "Folk!" Hur överlever de vardagen? Hur klarar de sig överhuvudtaget?
 |
| Många grejer finns det, och allt ska bort. Många lass och vändor blev det!! |
Precision, jag säger bara precision. Lycka är när man lastar rätt. Det är sånt här som är det enda som har roat mig de senaste dagarna.
Hmpf! Det är det här som Rupert har roat sig med de senaste dagarna/kvällarna/nätterna...
Den vanliga kroken till kompostgallergrinden överlistade Rupert, så jag - lite naivt - satte först för ett pack med batterier (relativt tungt), sen en papperskorg, sen två papperskorgar, sen två papperskorgar
och en skolåda full med skokartonger...
 |
| "Vaff! Vaff! Jag ska nog överlista er människor, jag!!", protesterade Rupert. |
 |
| Sagt och gjort... Rupert var alltså innan bilden togs på andra sidan av gallret. Vill man så kan man - fast man är (eller tack vare) en liten ytterst envis valp. |
Nya försök med nya hinder...
 |
| *klämma, klämma* |
 |
| *klättra, klättra* |
 |
| "Yes!! Jag lyckades!!", triumferar valpen till mattes förtret. Det var inga som helst problem att forcera för Ruppisen. |
Men matte har en ny plan... Hehe!
 |
| Positiv förstärkning vs "vadblöttdetblev". |
Träning pågår även (eller framför allt) under kvällstid.
Ibland så sover vi också eller går i skogen
 |
| "Störtlöjligt! Du e för liten för de stora godisstenarna, pysen." |
 |
| En bild från igår, precis innan vi gick hem för dagen. Rupert gillar att skutta upp på vagnen, och så hängde även Zafir på. |
Nån dag ska jag berätta om andra valpäventyr som inte var så kul. Försöker han ta livet av sig eller vad är det? Om hur det är att ha två hundar och sånt som kan hända med valpskruttar. Men ni behöver inte vara oroliga. Alla hundar lever och frodas.
