I´m back!! :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :)

Så var man tillbaka då, efter en liten "nätt paus" på två och ett halvt år - och allt var nästan precis som vanligt; typ samma agilitymänniskor, en del hade skaffat sig nya - blivande - stjärnskott, brukshundklubben (Nacka BK) såg precis ut som vanligt, med samma fina utsikt. Nej, förresten! En häck saknas sen sist. Undrar när den försvann?
    Apropå det! När jag sen åkte hem* så hade Fredhälls-tunneln liksom bara försvunnit. "Men hallå! Vägen ska ju gå därnere till vänster, ju!", protesterade jag lite smått, men jag inte hade så mycket annat att göra än att följa vägen (vilket i och för sig var bra, för jag åkte ju rätt). Fast jag fattar liksom inte hur det där med tunneln går till? Bortåt så åkte jag i den, men inte hemåt? Och det måste (bör?) finnas någon anledning varför tunneln är/var där överhuvudtaget, som nu bara är "halvborta"? Begriper inte! Måste vara nåt elektroniskt... (Hasse & Tage, i sportbutiken, tror jag sketchen heter).

 Pingu poserar vid Nacka BK:s utsiktsplats.

Hihi! Apropå allt var som vanligt...

    Självklart vaknade jag inte av klockradions hemska pipipipipipipipip utan den hade pipit i en timme - och sen gett upp. Jag minns lite grann diffust att hundarna försökte väcka mig, men jag muttrade bara surt: "Gå och lägg er!! Och du (Linus) slutar morra!!" Linus morrar åt Spirou och Pingu att de inte alls får väcka matte - för det ska han göra!

    Det som slutligen väckte mig - var ljudet av att Wilbur kräktes. Men ett irriterande, ihållande, hemskt pipljud från klockradion... Nä, då!

Jag vaknade alltså till slut vid samma klockslag som jag hade planerat att åka hemifrån, och mina planeringar ger inte utrymme till något extra, så jag förstod genast att hinna till Nacka i tid för banvandringen var totalt omöjligt. Så det var bara att gilla läget, och göra sig i ordning i strategisk samt rask takt, men utan stress.

    Med tanke på att jag var "något" sen, kändes det ganska dumt att först behöva åka åt det andra hållet  för att dumpa Wilbur och Linus hos brorsan, men a man gotta do what at man gotta do.

    Min nu ändrade plan blev att skippa banvandringen (hade liksom inget annat val), men att köra loppet ändå; för vi hade ju startnummer 44, och vi skulle med största sannolikhet hinna fram till dess.

Haha! Inte nog med att jag försover mig rejält!

    Sen så missar jag avfarten från 222:an. "Men hallå?!!! Där skulle jag ju åka av!!", trånade jag förgäves när jag ofrivilligt blev tvungen att följa motorvägen. *suck* Jag var tydligen inte ännu riktigt vaken.

    Det är ju en liten nätt sträcka till nästa avfart, och sen så lyckas jag virra runt där ett tag (jag tror jag vände - minst - tre gånger) innan jag hittade tillbaka till 222:an. Jag menar, hur lyckas man tappa bort en hel motorväg?

    Sen när jag väl kom ut på motorvägen, så var jag typ livrädd för att åka för långt och komma in i den där låååååånga tunneln igen. Det var nära dock, kan jag säga! Nej!! Jag vägrar skaffa mig en GPS - jag kan själv!!! *harkl*

 

 Titta va tjusigt, va! Fast det är tjusigare mer åt höger, men det blev ingen bild åt det hållet - för då fick man även med min skugga - och den är inte så himla tjusig att se en vacker vårdag.

När Pingu, Spirou och jag väl kommer fram till tävlingsplatsen så är det full fart där, men till min stora glädje så hade tävlingen precis startat, så jag går relativt lugnt och anmäler min närvaro till inroparen. En funktionär/hinderfixare nämner i förbifarten att jag faktiskt hade varit lite saknad. :)

    Nu hinner jag i godan ro att rasta av Pingu. Jag väntar med att bygga upp vårt läger till efter loppet.

Ja, till saken! Loppen! Hur gick loppen?!!

Mitt mål för Pingus officiella tävlingsdebut var:

1. Att hålla Pingu kvar inne på banan - och inte ut för något "publikmingel".

2. Att efter målgång få honom att stanna vid mig för en glad belöningsstund - och inte ut iväg för något "publikmingel".

Dessa två mål var allt för att jag skulle bli glad och nöjd. Och jag måste säga att det lyckades! :)

Jag hade också ett litet "delmål"; att kunna gå omkring bland folk och fä utan att Pingu drar som en idiot. Det delmålet gick så där, men det gick allt bättre ju längre vi var där.

Här är det första loppet..

Hoppklass A

Som sagt så hade jag inte gått någon banvandring, men det funkar (ofta) ändå i en klass1-bana, fast det kan bli knepigt att memorera banan från ringside, då man inte därifrån riktigt ser vinklar etc. I agility så kan ju ett litet halvt felsteg bli avgörande om jycken forcerar hindret rätt eller inte, det vill säga; en disk eller inte.

Muren var med på banan, ett hinder som Pingu inte har tränat in alls. Muren var med vid något tillfälle på Sommarcupen förra året, men jag lyckades aldrig att övertala honom att man skulle skutta över det. Därför så valde jag att inte krångla med det idag på tävlingen; dels för att det då fanns risk att han skulle istället "publikmingla", och dels för att jag ville att hans debut skulle bli så trevlig och rolig (för oss båda) som möjligt.

    Trots att vi frivilligt diskade oss, och trots att Pingu råkade i förbifarten att rusa förbi platta tunneln, så är jag såååå glad och nöjd över detta debutlopp. Det jag nästan är mest glad över är att han faktiskt valde att stanna vid mig efter målgång. Yes!!! Pingu kampade som en galning med den där tygbollen, som han av okänd anledning tycker är så kul - fortfarande!

    Ja, fortfarande, för Pingu har annars hittills varit som så att först tycka nån ny leksak är urskoj; det finns inget roligare än den, men sen vid nästa träningstillfälle totalrata den: "Duh? Hur kan du tro att jag skulle vilja leka med det där?!!!"

Hoppklass B

Vis från träningstävling på Täby Hundsällskap i höstas, så var jag något beredd på att Pingu nu vid andra loppet vara mer "hemmastadd" på platsen, och därmed inte vara "blyg" utan istället våga ta stegen mot "publikmingel".

    Pingu tänkte tjuvstarta, vilket jag hindrade relativt snabbt. Men sen så for han direkt åstad i banan. Jag vet inte om jag uppförde mig annorlunda (jag tycker inte det, men jag kan ha fel), eller om det berodde på att denna hoppbanan var något svårare. Hur som helst, Pingu vimsade runt helt okoncentrerat från agilityn och mig.

    Pingu vädrar bort mot ett tält där det "bodde" (minst) tre tervar (eller nåt sånt, hann liksom inte se, var något mer koncentrerad på min odåga till hund).

    I och med Pingus olydigt vädrande åt det hållet, så tvekade jag om jag verkligen skulle skicka honom över muren (som stod i linje mot terv-tältet), men jag gjorde det ändå, vilket måhända var dumt gjort. Jag tycker också att jag var alldeles för passiv; skulle varit mer på honom som en igel när han vimsade runt på planen.

    När han ändå kommer till mig, så visar (påminner) jag honom om bollen som jag har knölat ned i fickan. Det är då jag med all rätt diskar oss. Eftersom jag ändå vill få till loppet till nåt positivt, så kör vi målrakan.

    Jag begriper inte riktigt hur Pingu lyckades att ta däcket från typ ingen vinkel alls, men den där hunden har en vilja av stål! :) (på gott och ont)

Agilityloppet.

Innan filmen börjar (kameran strulade) så tänker Pingu tjuvstarta. Jag är nöjd över mig själv att jag faktiskt var envis att han skulle sitta där jag hade bestämt, även om jag just då tvekade om det var rätt beslut eftersom de då fanns risk för att Pingu skulle "snedtända" och börja strula ännu mer. Men han sitter nu duktigt och stilla kvar, så jag får chansen att trevligt berömma honom. Duktig matte, duktig hund!

    Pingu rusar förbi balansbommen, men han kommer genast tillbaka - och jag överöser honom med beröm. Han går något tveksamt över balansen (men det är ändå typ en av de första gångerna han forcerar en för honom okänd balans), han bjuder inte fullt ut på mitt önskvärda kontaktfältsbeteendet, men det är hyfsat.

    Pingu ratar muren åter igen (vilket inte är så konstigt när han inte kan det), men han tar åter igen slalomet helt korrekt, och på sluttampen så tar han igen ett hinder från nästan ingen vinkel alls (vid bakombytet). Han är otrolig, jycken!

Något som jag igen funderar över är synkroniseringen mellan ljud och bild; är inte ljudet nån halvsekund efter bilden? Enligt filmsnuttarna så rusar Pingu iväg i starten direkt efter mitt "Kör!", och till exempel på den sista filmen så gastar jag "Piiiinguuuu!" typ när han redan är på väg in i den sista tunneln. Som jag minns det (och planerade) så gastade jag i svängen efter hopphindret, men jag kanske inte gjorde det? Likaså så hör man på filmen att Tina (Hej, Tina! :) ) utropa beröm över att Pingu faktiskt tog balansen lite senare än vad jag minns det. Men mig ska man aldrig lita på. Jag kommer dock att vara tveksam tills nån överbevisar mig.
Hm? Fast nu (ett antal timmar senare) när jag kollar in filmsnuttarna är ljudet där det borde.. Hm?

Ett.. nej många stora tack till Anneli som tålmodigt och hurtigt ställde upp som filmare idag; inte bara åt Pingu utan även åt alla andra, typ. Hon hade fickorna fulla med den ena mobilen efter den andra, och så min kamera hängande runt halsen. Det gällde för Anneli nu att filma rätt hund med rätt kamera! :)

Det var ju egentligen meningen att även hon skulle köra, men tyvärr hade hennes Zack överansträngt sig och haltade. Så det kan bli...

 Spirou solar sig i agilityglansen...

 ... medan Pingu tar sig en välbehövd tupplur inför nästa lopp.

 Fin Spirou kisar i vårsolskenet.

Mahogny, agility-rookie-tollare.

 

Här på sin egen blogg får man ju vara hur självupptagen som helst, så jag säger att jag tyckte det var hur roligt som helst att få se sina klubbkompisars duktiga hundar göra fina lopp, kanske speciellt de där två som har varsin vimsig ;) bc, som idag höll ihop hela lopp. Verkligen bra jobbat mattarna!!
    Mahogny, som är likt Pingu ännu en ung agilityrookie, presterade även han fint på banan. Precis som med Pingu är det lite "publikmingel"-varning där. ;) 

Ett alldeles speciellt stort GRATTIS till Tomas med Izzie som vann det ena hopploppet och kom tvåa i det andra!! (med uppflyttningspinnar, samt femma i agilityloppet)

Izzie presterar fint fast hon är några veckor yngre än min Pingu, men så är hon också "en sån där racer-bc", till skillnad mot "vimsa-runt-bc:na", vilka för övrigt är syskon. :)

Tacka vet jag min Pingu, min oslipade diamant, som snart är agility-slipad värre.

Där hinner man i alla fall/i bästa fall med.

 Så här trött var han när vi kom hem.

Nästa helg Haninge på lördag och Västerås på söndag. Hur ska jag lyckas komma upp?

* Sen när vi skulle åka hem, så körde jag fel - minst - tre gånger** innan jag hittade dom där gröna, fina, trevliga vägskyltarna. Tänk vad glad man kan bli för en grön vägskylt där det står E4/E20 med vita streckmarkeringar runt om. :)

** Först så hängde jag vimsigt och lite omtöcknat bara på en bil före mig, men så visade det sig att denna bil hade tänkt åka och handla (!) - men det ville ju inte jag, ju!! Allt jag ville var att hitta hem igen! Varför kan dom aldrig ha med i PM:et vägbeskrivning hem också? Bara vägbeskrivning dit?

Imorrn är det äntligen dags...

Nu kör vi!
    Hm? Två och ett halvt år sedan. (Hihi! Tycker ni att jag är tjatig?) Vilka tävlingsregler har ändrat sen sist man tävlade egentligen? Hm? Den enda som man bör hålla reda på är väl slalomet, eller? Fem fel - och inte glömma att börja om från början (om man inte vill diska sig frivilligt). Eller hur? Är det nåt annat, månntro?
    Haha! Ja, det är väl så dags nu att börja fundera på tävlingsreglerna. Äh, det ordnar sig!

Det enda jag har lite ångest över är (som vanligt); hur sjutton ska jag vakna imorrn?!! Och så ska jag först åka - åt andra hållet - för att dumpa Wilbur och Linus hos brorsan. Äh! Den dagen den sorgen. Det blir väl som vanligt. Jag skanderar sömndrucket: "Det där med banvandring är överreklamerat. Jag kommer dit när jag kommer dit."

 Ivrig Pingu vill ut ur bilen -  och ha kul!!

Men hur kommer det gå då - när jag väl har lyckats komma dit?
    Ja, jag fantiserar upp två scenarion...

Scenario nr 1: Pingu "publikminglar" och nån hund blir sur, och då svarar Pingu upp tillbaka. Pingu blir anmäld till SKK och prickad; tävlingskarriären tog slut innan den ens hann börja.

Scenario nr 2: Pingu och jag nollar, får till världens bästa lopp - och vinner hela tjottaballongen.

Sen finns scenarion allt där emellan....
    Haha! Jag funderade lite över scenario nr 1 och 2; undrar vilken som är mest (eller minst) sannolik? Ja, ja.. vi får se imorrn.

Apropå dessa hemska tidiga mornar, så uppskattar jag min gamla "Åka-på-tävling-kom-i-håg"-lista, som ligger så lydigt och fint och väntar otåligt i "hundpapperlådan". Jag behöver inte försöka tänka till nåt alls i den arla morgonen, utan bara läsa och följa listan. Har jag följt den så behöver jag inte fundera över om jag glömt nåt, för precis allt står med.

 Fast piller behöver jag inte längre packa ned... och det är väl bra i och för sig.

... och life goes on...

I måndags kväll så var det ju åter dags för agility grund2-kursen, och jag gjorde som jag hade planerat; jag tog med Pingu, hundburen och en markkrok, och så fick han sitta vid sidan om och kolla in alla kursdeltagare. Detta ingår i min "plan" inför den officiella tävlingensdebuten på lördag. Eftersom det var så länge sedan han varit tillsammans med en drös okända hundar, så tänkte jag att det kunde ju vara bra att typ åter vänja honom med detta.
    Pingu var - faktiskt - så tyst och duktig så jag glömde helt bort att han var med. Det var nästan så jag glömde kvar honom där på brukshundklubben. Tänk om jag hade åkt hem utan honom!!

Zero och Izza. Foto: Katarina Nyman.

På tisdagskvällen var det åter dags för hundungdomens fortsättningskurs i agility - och jag tog åter med mig Pingu, buren och en markkrok. Fast denna gång var jag mer tveksam över det hela; jag visste nämligen att det skulle vara med minst två löptikar - och så Zero, förstås. Pingu gillar Zero (jag menar, vem gör inte det?). Jag vet inte om det är ömsesidigt, dock (jag menar, vilken hund gillar Pingu?).
    Jag tog dock mitt förnuft tillfånga, och passade på att ha med Pingu. Han var inte alls så särskilt duktig; han voffade och skällde samt förde oväsen. Det är inte så lämpligt att instruktörens jycke sitter och skäller, liksom. Pingu blev nu istället instängd i buren - och då tystnade han. Han låg bara lugnt och kollade in alla andra. Duktig vovve!

Pingu, som liten valpspoling iakttar agilitykurs.

På onsdagen var det dags för den öppna agilityträningskvällen. Det var liksom då tid för "genrepet" inför lördagens officiella tävlingsdebut.
    Vi var bara fem stycken som dök upp - och alla hade hanhundar. Piece of cake! Det var riktigt trevligt att - för en gång skull - få visa upp att Pingu faktiskt kan! Han kan vara koncentrerad på agilityn och vara följsam och göra som matte vill i denna hoppklassbana modell klass 1. Det får liksom inte bli för avancerad handling, för Pingu är rookie och jag är såååå ringrostig. Men snart så!
    Visst strulade han i slalomet, och visst så försökte han tjuvstarta ett par gånger - men sen så gick det så bra så. Envis matte, duktig hund!
    Visserligen så var det nu lite fuskigt lätt när det inte fanns några söta - oemotståndliga - tikar i närheten, men ändå.

Innan vi gick hemåt, så testade vi gungan igen, och nu tvekade han knappt nåt alls samt jag behövde knappt dämpa nedslaget. Jag dämpade faktiskt mest för säkerhets skull. Min plan är att även göra så (och frivilligt diska oss) på tävlingen. Jag blir glad om han går upp på balanshindren överhuvudtaget, eftersom de nu kommer vara för honom okända balanshinder, på okänd mark. Jyckar är ju mycket situationsbundna, och de generaliserar inte riktigt på samma sätt som vi tvåbenta gör.

Jag tycker ändå att Pingu har blivit såååååå duktig med gungan. Tänk att han inte allt för länge sedan var så skraj för den; han vågade knappt vara i närheten om man rörde på den, han skyggade rejält för den, och hoppade undan - och nu så vågar han forcera den med alla tassarna - och han gör det glatt. I onsdags så bjöd han till och med själv att gå upp på den. :)

Haha! Den här bilden har ni nu sett till leda, va? ;)

Jo, de senaste dagarna har jag åter börjat sakna Gromit så in i norden. Jag "ser" honom virvla runt mig, min virvelvind från Furuvik.

 

    I morse på väg till jobbet, så spelades Carole Kings "You´ve Got A Friend" i bilstereon, och mina tankar går direkt till fina Grompan. Vant ser jag i backspegeln mot bagageutrymmets högra sida, och först inför min inre syn ser jag hur Gromit vilar huvudet vid bilfönstret, som han alltid gjorde, men hundradels sekunden efter så är verklighetens bild inför min blick; Pingu vilar huvudet - precis som Grompan gjorde - och jag ler ett varmt, varmt leende åt min fina hund medan jag lyssnar till låten. Tårarna börjar rulla nedför kinderna. Jag vet inte varför. Jag trodde det här liksom skulle sluta efter två år.

    Mina tankar gick (går) också till ytterligare en klubbkamrat vars ena hund nu fått somna in för gott, vid enbart nio års ålder. Lilla, fina....

    Kanske mitt melankoliska vemod har väckts på grund av att nu, om bara två dagar, så är det över; efter två och ett halvt års väntan/strävan/mot- och medgångar så står man snart åter vid starten framför det första agilityhindret. Då tillsammans med Gromit. Nu tillsammans med Pingu. Man är äntligen tillbaka.

Gammal bild på en tävlingslastad pirra. Man kan skymta Gromit i bilen.

Nu är det nya tider, så pirrans packning ser inte riktigt likadan ut; det är andra hundburar, annan stol och det kommer nog bli en helt annan väska. Nya tider kräver nya prylar. :)

    Pingu och jag har nu anmält oss till sex agilitytävlingar: Nacka, Haninge, Västerås, Uppsala, Ågesta (Sthlm S:a) och Väsby, och fler kommer det bli efter löning. :)

Imorgon har blivit en annan dag

Idag är det påskdagen 2014. Det är en annan dag än påskdagen 2012. Om nån skulle undra... så var den "så där", och så här....
    Flyg nu till dagboksinlägget som fjorton dagar senare beskriver denna dag. Hörru! Glöm inte näsduken!! Meeeen! Har du inte klickat dit än? Klicka här eller där - på "dagboksinlägget".

Här är tribute-filmsnutten. Sätt igång den på en gång vettja, så får du musik till.

På denna filmsnutt försökte jag samla det mesta roliga vi hittade på, samt illustrera våra sista dagar/timmar tillsammans.

Man kan ju tycka att jag är lite knäpp som hänger envist kvar till honom så här, men jag har nu (så gott som) förlikat mig med vårt öde - och jag gläds med min levande "istället för"-hund...

... som jag bland annat är såååå stolt och glad över att vi snart äntligen har bemästrat agilitygungan!

Och nästa helg är det äntligen dags att sätta fötter och tassar på officiell tävlingsmark för debutstarten.

Heja Pingu!!

Jag har en plan!

Men först några andra saker...

 Jag är ingen blomexpert.. men det är nog kanske dags att hiva ut dom här i komposthögen nu, va? De har stått på fönsterbrädan inne i detta "något vissna" tillstånd i månader. Nu har stackarna fått mellanlanda på altanräcket (och jag kom precis på att de fortfarande står kvar där).

 Wilbur, över 15 år, så gott som blind och döv, tar täten i rask takt på promenaden. Linus försöker hänga med.

 Spirou sackar efter... *ogillar*

Nu till planen... alltså den som rubriken syftar på...

 Nej! Vänta! Jag blev - plötsligt - så nostalgisk när Pingu och jag gick förbi den här gamla bänken uppe på brukshundklubben.

    Jag minns när den stod på den bakre planen (då agilitybanan var där), och jag i min enfald band fast Keaton i denna bänk medan jag gick bort för att göra nåt borta på planen. När jag sen vänder mig om så upptäcker jag att Keaton har rusat efter mig - med bänken på släp. :) Han hann över halva planen innan jag hejdade det glada "ekipaget".

    "Öh, jag tyckte väl att det tog emot lite när jag sprang till dig, matte!", visade Keaton glatt. "Äh, om det tar emot, så tar man bara i lite mer.", ansåg Keaton.

    Efter den händelsen så känner jag alltid efter hur stadig prylen/stolpen/trädet är som jag binder upp hundarna i.

 Nu till planen...
    Pingu och jag tränade agility nu på kvällskvisten. Träningen gick mycket bra. Ja, vilket den ofta gör när man är ensam och alena uppe på klubben. Fast visst fanns det störningar ändå. Till exempel så var det en särdeles intressant doftfläck mitt i banan som jag hade byggt upp.
    Istället för att försöka undvika stället, så körde vi där flera gånger, och jag hejade på honom som en galning i förebyggande syfte precis innan Pingu kom till fläcken. "Öh?!!", kollade Pingu förvånat upp på mig, "Matte har blivit skvatt galen!!" Så han missade att stanna upp och nosa. Yes!!
    Fast lite längre in i banan, så trodde jag att "faran var över", och då smet han dit igen. Jag borde ha insett att när banan gick bara lite grann åt det hållet som doftfläcken var, så räckte det att jag fortfarande måste vara på honom som en hök. Jag hade glömt fläcken - men det hade icke Pingu.

Det här med intressanta luktfläckar kommer ju även vara på tävling; inte ens en tävlingsbana är "klinisk ren", och Pingu skulle mycket väl kunna stanna upp och nosa precis som idag på träningen.

    Så min plan är att om det händer, så grabbar jag tag i honom/lockar jag honom med mig för att göra om från hindret före doftfläcken - och sen heja på honom som en galning - i ett försök att lära honom att man ignorerar intressanta doftfläckar när man kör agility, och sen ge honom massor med beröm och glada tillrop.

    Men sen får jag inte glömma bort mig - utan fortsätta vara på honom som en hök resten av banan. Vilket jag i och för sig alltid måste vara från första hindret till det sista - såsom om det vore högintressanta dofter överallt. *pust* Men det är en viss skillnad mellan "vara på som en hök" mot "heja på som en galning", om än så lite.

Jo, Pingu och jag körde en 22-hinders lång bana, och det var faktiskt skönt att få bli riktigt andfådd när man kom i mål.

    Pingu var också duktig och vände tillbaka mot mig efter målgång. Han ratade det intressanta gräset vid staketet (la målgången där med flit bara för att få doftstörningen) och valde godisbelöningen hos mig istället. Pingu fick MASSOR!!

    Gungan tränade vi i en särskild kontaktfältskombination (gungan var ej med i den långa banan) - och Pingu tvekade bara den första vändan, sedan var det bara rakt på gungbrädan, men jag dämpar fortfarande själva markdunket något. Detta kommer jag även göra på tävlingen nästa helg.

Just det, ja! Tävlingen... 

    Läste PM:et. Large börjar redan klockan 8.00. Hur ska jag vakna? Måste ju åka typ halv sju - om jag vill vara där i god tid och hinna värma upp byrackan ordentligt innan start. *suck* Men jag vet ju hur det blir... "Nä, jag vill inte gå upp! Sova mer!!! Banvandring är helt överreklamerat. Det går ändå!" Tänk vad lättlurad man är när förståndet fortfarande sover. :)

Hur som helst, idag så gick jag ifrån agilityträningen vid gott mod. :) Nu längtar jag till tävlingen igen... men inte att gå upp förstås... *gäsp* Hur ska det gå?!!!

Oj! Höll på att glömma den andra delen av min plan...
    Jag planerar att ha med mig Pingu på agilitykurserna som är på måndag och tisdag kväll. Han ska få ha med sig sin bur samt markkrok. Planen är att han ska typ vänja sig med att ha en bunt hundar runt om sig. Det har ju varit alldeles för dåligt med den varan på sistone.
    Och så skulle jag ju hinna åka till grannklubbarna för att träna också... Hm? Tid? Vad är det? I alla fall om man är lat som jag. Vi hinner nog... 

"Akta rygg!!!!", vrålade hon desperat...

... till det ännu ovetandes IPO-folket på den bakre planen, om hur min odåga till slyngel var på väg att delta i deras IPO-pyssel. "Schasa iväg honom, tack!", ropade jag när en stackare vände sig om och upptäckter en äventyrslysten svart-vit springer spaniel som plötsligt dök upp från ingenstans. Pingu blev lite paff och hoppade högt, och värjde sig när kvinnan visade sin ovilja mot honom. "Nä, jag springer väl tillbaka till matte då, om det ska vara på det här viset.", tyckte Pingu.

Det Pingu egentligen skulle pyssla med var agility. Han och jag var i onsdags för första gången med på den öppna agilityträningen. Det var meningen att Pingu skulle vara på agilityplanen och forcera en massa hinder - inte på IPO-planen. *suck* När ska man få sluta skämmas för den där jycken...?

Får väl erkänna att jag var ganska besviken över slyngeln. Fast... å andra sidan... det här var ju första gången på länge som han har sett så många jyckar på samma gång; han blev nog överväldigad.
    Han blev speciellt kär i lilla söta Tosca - eller så trodde han att hon var en extra rolig pipleksak som han gärna skulle vilja få fatt i. Fast jag misstänker mer att han var kär, för när Tosca sen var på väg hemåt, så skreeeeek (pep) Pingu förtvivlat med gråten i halsen. 

Lilla söta Tosca.

Man kan nog säga att jag ser inte lika mycket fram emot hans tävlingsdebut nästa helg som jag gjorde i söndags (se blogginlägg). Självförtroendet är nu åter i botten. 

Okej, vad blev fel, och varför samt vad blev rätt?

1. Nosande vid startpunkten (före första hindret). Pingu var inte så särskilt koncentrerad på agility; han kollade in typ allt annat förutom mig...

2. Tjuvstartar. Flera gånger! Duh? Pingu som har hittills suttit som fastklistrad till jag säger "Kör!". Jag hejdade hans tjuvstarter, och såg envist till att han skulle minsann sitta på den punkten jag hade valt. Sedan när jag lämnade honom, så "försökte jag lura honom" genom att vifta med armar - och ben (?) - och då satt han minsann still som en fura. Han fick givetvis godisbelöning när hans söta rumpa satt kvar där den skulle.

3. Han far omkring som en virvelvind a la hur som helst på banan, men tar ändå flera hinder i (ungefär) samma ordning som jag vill. Jag ändrade hinderordningen på några hinder eftersom banan egentligen var för svår för oss båda. Fast en del nymodighetiga agilityhandlingsmoves provade vi djärvt på - fast vi egentligen inte kan dom. En del gick bra, en del gick inte alls, som ju är mer förståeligt än att det skulle fungera.*

4. Vid det första loppet, så smet han iväg från mig för att "publikmingla", men den tålmodiga publiken hjälpte till med att schasa iväg honom; han ska då inte få nåt roligt "publikmingel", inte!
    Vid det andra loppet blev det inte lika många "publikmingel"-avbrott - förutom direkt efter målgång då. GRRRRRRRRRR! Detta är sååååå enerverande! Att man inte kan få ha en liten gemensam belöningsstund tillsammans med byrackan!!

    Jag bankar huvudet i väggen i ren desperation över slyngeln.

Inför det fjärde loppet (vi körde nu en längre hinderkombination) så bytte jag ut kampleksaken, som förut har varit världens mest roligaste pryl, vilket jag i och för sig inte alls förstod varför den (en tråkig, simpel trossknut) skulle vara så in i vassen rolig. Den blev nu utbytt till en halvstor, simpel tygboll, som det precis gick att kampa med utan att jag tappade taget om bollen. Denna boll var nu VÄRLDENS ROLIGASTE PRYL enligt Pingu, med följden att han vänder sig om efter målgång - ratar sitt "publikmingel" - och kommer till mig (läs: bollen) för att ha kul tillsammans med mig (läs: bollen). Yes!! Vilken seger! (för bollen, alltså)

5. När vi körde de två längre hinderkombinationerna, så fick två hundar köra samtidigt (i varsin kombination förstås, dumskalle), men när Pingu skulle köra så var han ensam ute på planen. Vilket ju nog var det enda sättet för att få det att fungera. Ändå så råkar vi missa och klanta oss, så att Pingu och söta lilla Skye blir lösa ihop. Om man säger så här: Skye (ung sheltie) uppskattade inte Pingus burdusa spaniel-lekinviter. Ingen av dom ville heller lyda respektive mattes stränga uppmaningar att sluta att härja runt.
    Jag får dock ganska snart snilleblixten (?) att slänga en korvbit mitt i huvudet på Pingu. "Öh? Mat!!", avbröt då Pingu för en sekund att trakassera stackars Skye, och under den sekunden så hann mattarna få fatt i varsin telning.

Varför gick denna träning så mycket sämre än den i söndags?
    Kanske för att...
1. I onsdags så kom vi i princip direkt från "legat-still-och-haft-tråkigt-på-jobbet-hela-långa-dagen"-syssla, till skillnad mot i söndags då vi före agilityn körde "en-hund-i-taget-apportera-dummy"-träning, och fått leka runt på tomten samt direkt innan agilityn gått en kort skogspromenad.

2. Det var första gången på länge som Pingu sett så många hundar på en och samma gång - och alla (enligt Pingu) såg såååå roliga ut att få leka med; det fanns stora och små, lurviga och korthåriga, medgörliga och ilsket motsträviga. Med andra ord: alla lika intressanta och roliga. Enligt Pingu, alltså.

Stort tack till alla klubbkamrater för ert tålamod med min "rymma- och smita"-Pingu-slyngel!

En viss liten slyngel har smitit iväg och gömt sig i gräset.

En liten tankeställare....
    Om Pingu uppför sig så här mot lilla Tosca när hon inte löper, hur ska då inte han uppföra sig när hon faktiskt löper - eller vilken tik som helst som löper?

Som sagt, nästa helg då är det två och ett halvt år sedan man stod ute på en riktig officiell tävling... med andra ord har jag inte tävlat (officiell tävling) sen man fick köra med löptikar... Ja, minns ni det, ni som har tävlat oavbrutet sen den senaste regelrevideringen, att förr så fick man inte tävla med löptikar? Jag antar att ni inte tycker det är så märkvärdigt utan mest självklart. För det funkar väl? Att samsas i startfållan och så..? Väl?
    Hur gör man? Eh? Håller sig i ett hörn... nånstans? Hm? På Nacka BK finns det inga undanskymda hörn vid agilitybanan; den är väl typ omringad av en häck? Det kommer bli trångt vid start- samt målfålla, med andra ord.. Det kommer säkert gå jätte-bra!! *känner viss tvivel, samt ångrar tävlingsdebuten lite*

 

Agilitytävling pågår på Österåkers BK.

 

 Min plan är nu att försöka exponera Pingu för massor med andra hundar (vara med på olika hundrelaterade aktiviteter) och att träna på grannklubbarna. Något sent påtänkt, bara. Och vad gjorde jag igår, då? Efter jobbet? Hade ju bestämt att jag skulle ju åka direkt till DTBK eller WBK, men.... "Nä, jag är för trött... det är en dag imorgon också... Ska bara..."  Att jag aldrig lär mig. *suck*

Fast idag så fick Pingu var med en liten stund på slutet av Hundungdomarnas Påskäggsjakt, och efter det blev det lite agilityträning - på den nu öde brukshundklubben. Ja, ja... som vanligt, alltså.
    
    Hur det gick? Jo, Pingu muckade gräl med en söt liten sheltiehane, vars "brorsa" är med på min agilitykurs. Då var man där igen; instruktörens byracka ställer till med bråk... *suck*
    Pingu var duktig (!) när han fick leta efter påskäggen, han hittade dom så gott som direkt. Ja, en väl fungerande näsa har han i alla fall.
    Sen efter en låååååång uppvärmning inför agilityträningen, så var han rätt så duktig; tänkte bara (!) smita iväg ett par gånger, bland annat till skydds-folket som höll på och träna borta vid den stora parkeringen, där flat-gänget (flat, engelskt uttal) var förra gången. Pingu tvärnitade på mitt vrål: "Du skulle bara våga!!!!!!!!" Skillnaden från förra gången var att jag nu ju var mer beredd, och därmed hade mer timing samt pondus i mitt vrål.
    Jag blev dock något förvånad över att han inte försökte smita in i "ön" (en liten skogsdunge typ som avgränsar appellplanerna) där vi nyss hade haft påskäggsjakten.

Apropå ingenting...
    Pingus gungträning går alltmer framåt. :)

Apropå absolut ingenting...
    Efteråt gick jag en promenadsrunda med alla fyra hundarna samtidigt (med Wilbur i flexikoppel som har en väl fungerande låsanordning. Det ni!). Ja, det där som jag hade lovat mig själv att aldrig mer försöka mig på... tja... Det gick faktiskt riktigt hyfsat, ju! Jag slog bara ihjäl hundarna lite lätt ett par gånger. ;)

 Gammal bild från september förra året; alla fyra jyckarna på koppelpromenad.

Jo! Apropå det!
    Jag får aldrig hundmöten! Eller rättare sagt, typ aldrig. Det var nära idag, dock. När jag upptäckte det stundande mötet, en fin, ståtlig irländsk setter (som skulle kunna trigga igång mina), så stannade jag upp för att fixa med alla koppel (och låste flexikopplet. Just det, ja!). När jag sen är precis klar och beredd för det efterlängtade hundmötet - så viker den okända dum-matten av, smiter in i (den tomma) fårhagen genom en öppen grind. *suck* Jag vill också få träna hundmöten!! Hörru ni! Kom tillbaka!!!
    Jag förstår inte! Varför flyr alla fältet när jag kommer med mina hundar?!!!

*läser igenom vad jag nyss har skrivit*
    Men! Nu blev det ju så där långt igen. Jag hade ju bestämt att det skulle bli ett kort blogginlägg, ju! Näe! Jag lär mig aldrig! 





*Apropå "akta rygg" och att djärvt prova på...
    För typ tusen år sedan blev jag på nåt sätt övertalad att vara med i jobbets "fotbollslag" (ja, i citationstecken för jag vet inte om man verkligen kunde kalla oss för det med tanke på vår... eh? .. skicklighet *harkl*) för att vara med i Mix-Korpen. Jag hade aldrig någonsin sparkat på nån fotboll tidigare i hela mitt liv, så typ 20 minuter innan premiärmatchens nedsläpp ;) gick jag ut på tomten, iklädd mina nyinköpta fotbollsskor och en alldeles nyinförskaffad fotboll för att testa....
    Cirka 20 minuter innan den andra matchens inkast ;) , så fick jag en snabblektion av min ena brorsa hur man gör när man tar emot en passning, hur man får kontroll över bollen och hur man sen skjuter iväg den igen. Han tyckte jag behövde det. *harkl*
// Hon som gör hellre än bra.

... som en sol och ned som en platt, ful och äcklig pannkaka

Vissa dagar går hundträningen riktigt bra... och vissa dagar går hundträningen i alla fall riktigt hyfsat. Vissa dagar går hundträningen mindre bra... och så har vi vissa dagar då hundträningen går.... riktigt, riktigt, riktigt uruselt. Gissa hur det var idag?

    Det känns fortfarande i halsen hur jag har vråååååålat på min jäv-a, förbenade hundskrälle. Det är ett under att jag inte slog ihjäl honom när han sen kom tillbaka. 
    Jag skulle inte ha tränat med honom. Jag kände det på mig redan innan. Jag var redan på lite halvdåligt humör med antydan till huvudvärk, som antagligen hade samband med att jag inte hade ätit nåt vettigt; kände mig knäsvag och trött. Med andra ord; förutsättningarna för ett lyckat träningspass var på topp - NOT. Men jag ville ju!! 

Och så har vi det här med att saker och ting ska ju trilskas med en. Vad heter det? Lagen om alltings ondska att bråka med en. Murphys lag, alltså. Alltså sådana där egentligen små detaljer som ihopradade blir ganska irriterande, Nej, inte ganska - utan MYCKET irriterande.

1. Min tanke var att "tunnel race"-kombinationen som vi körde på agilitykursen igår kväll skulle stå intakt kvar. Pyttsan! Den var helt demolerad; tunnlarna var utspridda överallt. Så det första jag får göra är att - åtminstone - "förankra" de tunnlar som inte var det. Om det blåser - vilket det ju ofta brukar göra, kanske speciellt på våren ("vårvindar friska...") - så blåser tunnlarna all världens väg. Bara så ni vet; en agilitytunnel som har blåst ned i ån (som rinner intill planen) blir väldigt tung och in i norden svår att få upp igen.

2. Min andra tanke var att den andra hinderkombinationen som vi körde på gårdagens agilitykurs skulle vara kvar. Nä, då. Demolerad.

3. Min tanke var att Pingu skulle följa min handling och lyssna på mig. Inte att han skulle vara helt stissig, och ständigt vädra bortåt i fjärran. Vi var ensamma på klubben - förutom att "Flat-gänget" (alltså, flatcoated retriever, inget annat flat ;)) höll på att träna borta på den stora parkeringen, på andra sidan om ån, på andra sidan om bron, borta bakom snår, träd och buskar samt en stor rackarns jordkulle.
    Nä, då! Plötsligt - från ingenstans - far Pingu iväg efter att ha hjälpligt skuttat och forcerat några hinder. Han rusar i 190 bortåt mot ån. Han rusar över bron. Jag vråååååååååååååååååååååååååååååååålar! Under tiden jag vråååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååålar, tänker jag: "Vad pinsamt om en svartvit jäv-la (jag brukar egentligen inte svära, men... ), min dumma, olydiga spanielskrälle, skulle dyka upp från ingenstans bland alla fina, lydiga flattar! Och jag blir tvungen att gå dit för att hämta honom. Vad jag skulle skämmas!!"
     Som tur är så vänder Pingu på andra sidan om bron. Men inte rusar han tillbaka till mig, inte! Nä, han kutar bort mot den bakre planen, och så jagar han lite lätt några flygfän - i förbifarten - när han i alla fall var på väg åt det hållet. Sedan ruschar han över planen åt vänster in i snåren vid ån med vilda "spanarskutt" bortåt. Han stannar upp för en knapp sekund, och jag passar på att ropa ett ljust "Pingu!" (istället för mitt ilskna vrål) - och jycken kommer tillbaka till mig. Under tiden det tar för Pingu att komma till mig, så räknar jag kvickt till 100 - i ett desperat försök att lägga band på mig själv; jag hade en sån god lust att slå ihjäl byrackan - jag är dock fullkomligt lugn (utåt, dock ej inombords) när han är vid min sida, men jag är på honom som en skjutgalen hök; vid minsta antydan till att lämna mig, så slog blixten ned.

Tillbaka till agilityplanen.Vi gjorde det vi skulle (gungan funkar riktigt bra nu). Därefter så kopplar jag Pingu, och kommenderar sen "Sitt!". Pingu sätter sig, och sträcker upp sig med en förväntansfull blick. "Varsågod!", säger jag - och Pingu far iväg - med mig efter, flygande som en vante i kopplet - bort mot den bakre planen. Där stannar han upp och spanar bortom ån. Även jag hör nu "flat-gänget" (flat, engelskt uttal var det) träna på andra sidan ån bakom alla buskar och snår samt stora jordhögar. Jag låter Pingu få stå och lyssna en liten stund. Sen gick vi till bilen och åkte därifrån. Sura och griniga hela bunten.

Kan kortfattat berätta att den där Murphy fortsatte sen att trilskas med mig med små irritationsmoment, som till exempel bara för att jag laglydigt håller mig till högerregeln och inväntar bil från just höger, så hinner en annan ta parkeringsplatsen som jag hade sett ut. Bostongurkan var förstås slut (ville ha tunnbrödsrulle med just bostongurka) och som pricken över i:et:  när jag kommer tillbaka till bilen (med kebab med bröd), så har pensionärsjycken bajsat i bilen.

"Och varför kunde du inte bajsa för när vi typ nyss var ute på promenad?", muttrar jag uppgivet.

"Bajset kommer när bajset kommer. Det har inget med mig och göra!", muttrar Linus lika uppgivet.

(gammal bild)

Före Pingu-agilityträningen fick först pensionärsgänget Wilbur, Spirou och Linus en promenad vid brukshundklubben. Därefter körde Spirou och jag lite pensionärsagility...

 Slalomtakterna sitter fortfarande i.

 Min plan var ju att Spirou skulle få köra "tunnel race"-kombinationen (som tyvärr inte fanns kvar), men nu blev det istället lite utspridda tunnlar.

 En liten Spirre-Spirou kommer ut från platta tunneln.

 Hopphindren stod uppställda i "staket-hinderkombination". Spirou "forcerade" (i slowmotion) hindren galant (med bommarna liggande på marken.

Haha! Och av okänd anledning så fick han för sig att det ena hindret skulle man även - som en liten extra finess - ta sig igenom hinderstödet. Som sagt: jag gillar när hundarna visar upp egna finurliga initiativ. :) 

Ja, det vill säga om de egna initiativen tas intill mig - och inte far iväg och voffar på annat folk och fä. Morr och muttrande på Pingu! Hm? Imorgon är det öppen agilityträning på klubben. Det här ska bli spännande att få se hur det går..