Sen på tisdagen, så... tja, det blev väl liksom samma som på måndagen... På onsdagen var det ju slyngelkursen. "Ja! Då tränar jag efter den, när jag liksom redan är där", bestämde jag hoppfullt. Ha!!
Det var ju för bövelen alldeles för iskallt och rått. Ja, fy bubblan vad kyligt! "Nä, jag tränar imorrn istället...", bestämde jag och startade bilen - och åkte hem. "Det är långt till den 26:e.", försökte jag övertyga mig själv, fast... jag vet... att det inte är särskilt mycket sant. (Pingu ska ju då göra officiell agilitytävlingsdebut)
Ja, så kom torsdagen, och vad gör jag efter jobbet, då?
Jo, jag och hundarna åker direkt till skogen, och sen.... till brukshundklubben. Kors i taket!!
Till min förvåning är det näst intill knökfullt uppe vid klubbens bägge parkeringar. "Öh? Vad pågår här egentligen?", funderade jag. Jag hade god lust att vända och åka hem. Alltför ofta tilltalar inte tanken mig att dra... (fel, det är Pingu som drar i mig) ... byrackan ut till alla störningar och frestelser, så man får skämma ögonen ur sig för sin ohängda hund. Fast... jag vet ju; det enda sättet att få bukt på det är att utsätta sig för det. *suck*
Bilden är från Uppsala BK:s agilitytävling förra året, då Pingu ställde upp i inofficiella Bläbärsklassen.
Haha! Råkade få dit ett extra ä (istället för å), jag låter det stå kvar - för så bra gick det på tävlingen. Hihi!
Pingu och jag går i alla fall ned till den för tillfället tomma/lediga (!) agilityplanen. Pingu får för allra första gången forcera gungan helt på egen tass, det vill säga jag stod precis intill, men jag dämpade inte nedslaget (som inte blev med nån värre fart). Pingu verkade först tycka det var helt okej, men det visade sig sen att han blev lite skraj och därmed mer eftertänksam mot gungbrädan
Precis innan detta, så kom faktiskt Pingu - för första gången - i flygande fläng mot gungbrädan, men hejdade sig något när den hastigt började vippa över - och jag tog tag i den. Jag var faktiskt inte just då helt beredd på att jycken plötsligt skulle rusa upp på hindret med sån glädje och fart.
Precis när Pingu och jag var så gott som färdiga med träningen, så kommer ett gäng klubbkompisar nedsläntrande mot agilityplanen. "Jag har tränat klart.", påstår jag vilket i och för sig var sant, men i ärlighetens namn så fegade jag ur lite. Det tilltalade mig inte att släppa Pingu lös ihop med en drös söta shelties, en söt BC-flicka och en snygg BC-yngling. Att alla fyra är typ avigt inställda mot yster spanielslyngelbyracka är nog en smärre underdrift. ;) Med andra ord: jag tycker synd om stackarna som blir utsatta av vild ESS-byracka.
"Men hallå! Det är ju precis det här vi behöver träna på, ju; att fixa bana fast det finns störningar runt om!", övertygade jag mig själv och tog ett kraftigt tag i kragen.
Pingu var faktiskt - i sina mått mätt - ändå ganska duktig; han smet "bara" iväg från mig ett par, tre... kanske fyra *harkl* gånger. Tack, klubbisar för anti-publikmingel-träningen! Ni har riktigt duktiga hundar ni, som står ut med flamsig spanielbyracka.
Jag blev mest imponerad över Qvick, den snygga BC-ynglingen, som hade innan blivit platsläggd (eh? finns verkligen detta ord? Nu gör det det i alla fall) några meter från sin matte, och min slyngel-Pingu rusar dit, cirkulerar runt honom nåt varv, men Qvick ligger lugnt (?) kvar på sin mattes inrådan. Jag får varligt tag i Pingu - och vi går raskt därifrån till det vi egentligen skulle pyssla med.
Tänk dig ungefär det här - fast på mitten av uppfarten istället.
Haha! Jo, sen fick jag för mig att testa gungbrädan igen innan vi åkte hem. Nu var Pingu mycket tveksam över hindret. Efter lite övertalning går han upp, men bjuder på ungefärliga kontaktfältsbeteenden mitt på uppfarten istället för på nedfartens kontaktfält!! Haha! Den jycken vet hur man löser sina "problem". Han lyckades dock inte att lura i sin matte att bjuda på belöningsgodis - trots hur söt man än månde vara. Istället skrattade vi gott åt honom. Hehe! Han gick sen över hela gungbrädan - och gjorde som man ska på kontaktfälten - och fick sin belöning.
Pingus allra sista träning för detta pass - var att vara still - medan vi mattar stod och pratade för en liten stund. Ja, passivitetsträning tror jag att det kallas för. Det ni! :)
><
Igår - efter jobbet - så åker jag och alla fyra hundarna upp till brukshundklubben direkt. Först fick pensionärsgänget en liten kort promenad. När vi sen passerar bilen, så fick Spirou - till sin stora lycka - slippa bli inburad i bilen.
Spirou och jag gick ned till agilityplanen för lite pensionärsagility; jag byggde upp en liten halvenkel bana (som jag tänkte att även Pingu sen skulle få köra), därefter la jag ned alla hoppbommarna på marken. Jag tror att Spirou tyckte det var ganska kul att åter få forcera platta tunneln - med en liten kort "Spirou-rullning", och sen få skutta över "markbommar" mellan hopphinderstöden samt rusa igenom lång tunnel. I slalomet höll han tungan rätt i mun och forcerade alla pinnar korrekt - men i Spirou-"fart". Han ser så söt koncentrerad ut, lill-killen!
Det här är ju en av mina favvo-bilder. Visserligen ser man inte Spirous min - däremot publikens glada miner.
Måhända att de vet vad som komma skall...
En av Spirous berömda samt helt frivilliga "platta tunnel-rullningar". Notera att domaren lugnt och luttrat först böjer sig ned för att ta upp sin läskburk istället för att skyndsamt trassla ut jycken...
Titta! En liten busig Spirou tittar ut från tunneln!!
Ja, under Spirres agilitytävlingskarriär (eh?) så blev han i alla fall berömd för nåt. :)
Gull-ungen! <3
Tillbaka till nutid...
Sen var det hundbytesdags. Fram med Pingu ur bilen. Haha! Jag brydde mig inte så mycket om att Malin och duktiga racer-BC Bilbo tränade samtidigt som Spirou, men, Pingu fick gott vänta - stadigt uppbunden - medan jag drog benen efter mig och la upp alla hoppbommarna (som var nedlagda för Spirous skull).
Sen... tänkte jag läääänge hur min påhittade hinderkombination skulle handlas. Allt i ett försök att fördröja verklighetens skam, det vill säga min ohängda slyngelhunds ofog att rusa åstad all over the agilityplace. Men till min stora lycka/tur att Bilbo hade precis tränat klart när det liksom inte längre gick att förhala Pingus träningspass. Hehe! Eller så var det väl uträknat... ;)
Tänk dig det här - fast utomhus istället.
*suck* Jag sätter ned Pingu framför första hindret. Han sitter fint och lydigt kvar. Jag säger "Kör!". Pingu skuttar vigt över första hindret - sen piper han iväg ut mot agilityplanens periferi (där Bilbo hade strax innan fått tillstånd att nosa runt i en kort paus). *suck* Att man typ alltid ska behöva börja varje träningspass med en besvikelse, typ. "Eller när ska hon lära sig?", tänker väl ni. Bläh! på er. ;)
Okej... analyseringsdags:
1. Precis innan jag hade tänkt köra våra korta uppvärmnings- samt kontaktmoves, så försöker Pingu dra iväg med mig mot en doftfläck i gräset. Jag halar tillbaka honom, och kommenderar sitt, samt här och sitt igen (om jag minns rätt); Pingu lyder så fint samt är följsam, och inväntar mitt varsågod, därefter så slänger han sig mot luktfläcken - han får belöningen att nosa för han löd mitt sitt samt här.
2. Vi kör våra uppvärmnings- samt kontaktrörelser. Pingu är verkligen med på noterna; han gör precis som han ska med full glädje.
3. Jag sätter ned honom framför första hindret. Om jag minns rätt, så gör han som jag säger utan något strul.
4. Jag lämnar honom. Pingu sitter så fint kvar, koncentrerad på mig. På mitt "Kör!" så skuttar han tjusigt över första hindret, sen.... dfjhägkjgkldgjjldfsnhj (= arg och besviken matte får frustrationsmorr-föakdfhldsf-tuppjuck)
Okej, hur många gånger har detta ovan beskrivna händelseförlopp hänt? Svar: Typ varje gång (kan missminna mig, mest beroende på att jag just nu är lite sur och grinig).
Vad ska jag göra åt det, då? Svar: Inte vara så förbaskad otålig, köra mycket längre uppvärmningsprocedur, kanske? Min kommentar till det: Hmpf!! Är det nån som tror på det?
Kanske se till så att jycken blir mer följsam - och lydig, kanske?? Träna!! Ofta!!! Se till att matte (det är väl jag, va?) blir en - i hans ögon sett - trevligare och roligare resurs, kanske? Eller så ska jag kanske sluta med att jämföra min "rakt-på-sak-spaniel-utan-pardon-nyss-två-år-fyllda", som är avlad att fara runt som ett jehu i snår och off-terräng, med ständigt kontaktsökande samt lyhörda för minsta vink-BC, som därtill (eller kanske just därför) tävlar i klass3 med SM-utsikter, (och som har lagt ned MASSOR med träningstimmar).
Nä, nu ska jag inte skylla på byrackan. Dumsnut! Jag skulle aldrig klara av en racer-BC- och skulle aldrig vilja det heller. Jag älskar mina ESS. <3
Skulle aldrig, för allt smör i Småland ,byta ut dom här till några andra jyckar.
Nä, det är inte dom det är nåt fel på - det är nån annan i deras direkta närhet, den där som har liksom ansvaret över träning och sånt annat tjafs.
Resten av träningspasset gick egentligen alldeles utmärkt, men så var vi också helt ensamma också, så det gills inte riktigt. Det lite tråkiga är att han blir ju så trött i huvudet så himla snabbt; jag vill träna mer, ju!! Jag behöver verkligen träningen, så ringrostig som jag känner mig eller rättare sagt är.
Hm? Nästa vecka så har jag kurs måndag, tisdag, onsdag. Veckorna därefter så är det kurs bara måndagar och tisdagar. Ja, ja... det är lugnt. Det finns gott om tid att träna... och så (= lata sig i soffan). Och sista veckan före den officiella tävlingsdebuten, så kanske man bör hinna med en liten träningsvilopaus också. Ja, det kommer gå så bra som helst, ju.
Mitt fina pensionärsgäng. <3
PS. På torsdagens träningspass, så avstod/löd Pingu att rusa åstad bort mot en rallylydnadstränande hund borta på appellplanen. Pingu avstod/löd alltså på min avrådan (läs: panikvrål/hot "Du skulle bara våga!!"). Det tar sig!! Man måste väl försöka minnas även de bra bitarna också. :)
PS igen. På torsdagen när vi gick mot agilityplanen, så kom ju en lös "rymmar-flat" och glatt välkomnade oss. Matten stod kvar inne på agilitybanan och ropade desperat. Flatcoated retrievern ignorerade dennes ord totalt (vad jag känner igen det där). När det sen blev ett - mycket - kort gruff från Pingu, som protesterade mot den gigantiska (enligt Pingu, alltså) hundens tilltag, så röt jag till, och "rymmar-flatten" (med raggen uppe) travade genast skrämt tillbaka till sin matte, och Pingu lugnade ned sig direkt. Sen var det absolut inget mer med det. Det är sånt som händer. Ärligt talat så kändes det helt okej att det inte var mina hundar som "tänjde på människoreglerna".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar