I söndags; fjärde dagen... nej kvällen på rad...

... som Pingu och jag tränade agility uppe på brukshundklubben. Och som vanligt så är jag tydligen totalt oförmögen att komma iväg på dagen.

Jo, i söndags... Vet ni vad jag plötsligt får för mig? Jo, helt från ingenstans så börjar hundarna och jag att leka kurragömma hemma på tomten. Det var väldigt länge sen sist. Jag tror knappt att Pingu har någonsin varit med och lekt kurragömma överhuvudtaget.
    Så här går kurragömmaleken till: Jag säger åt jyckarna att sätta sig ned (alla sätter sig förutom Wilbur och Linus), sen säger jag "Kurragömma!" (alla hundarna ser på mig oförstående/undrande/"inte-nu-igen-den-där-dumma-leken", välj själva). Där efter visar jag tydligt ett stopptecken med handen samtidigt som jag säger mitt lite mer godtyckliga "Vänta!" (till skillnad mot "Kvar!", som är obönhörligt) eftersom jag ju inte kommer att kunna se om de verkligen stannar kvar på platsen. Jag lämnar dom och går bort för att gömma mig. "Klart!!", ropar jag då - och jyckarna rusar iväg för att leta reda på sin märkliga matte.
    Eftersom det nu var så länge sen sist, så gömde jag mig inte så långt ifrån dom (litar inte på att de klarar av att vänta så länge) utan jag gömde mig typ på andra sidan huset, boden eller bakom täta träd och buskar. När de hittar mig, vilket de (läs: Pingu) gör på en gång, så börjar kurragömmaleken åter igen från där vi är.

 Vad finns bakom den här "kullen"?

 Jo, där sitter två jyckar som undrar vad det där "Kurragömma" är för nåt konstigt.
Jag hade alltså precis innan själv gömt mig nere i sänkan, och nu var det dags att gömma sig på ett nytt ställe, och det var meningen att jyckarna skulle vara kvar där under tiden...

 Som ni ser så hade Pingu något svårt att sitta kvar i sänkan medan matte klättrade upp,
och försökte smita iväg.
Det som ställde till det för Spirou är att han inte hör lika bra som förr; han hör nog inte att jag gastar "Klart!!!", så han hänger efter Pingu.
Linus kan ju inte konsten att stanna kvar, så han hängde med mig hela tiden.
Och så har vi Wilbur. (så gott som blind och döv)... tja... han körde kurragömma mer bokstavligt talat; han gick typ vilse ute på tomten, och irrade runt och letade och letade efter oss andra. ;)

Pingu spanar efter Spirou som är utskickad på dummy-apportering.

Gissa vad jag sen gjorde!
    Jag tar fram dummiesarna, ni vet dom där fågeljakthundstillbehören som hänger i hallen (och som har blivit något dammiga) - och sätter igång och tränar apportering. *kors i taket*
    Självklart så måste jag utmana ödet och låter alla fyra hundarna följa med ut på tomten. Alla lösa och fria. Och det gick hur bra som helst. Tala om att Pingu faktiskt har mognat. Okej, jag fick lov att säga till honom på skarpen två gånger när han försökte smita iväg när det var Spirous tur att hämta dummiesarna. Men sen så satt han så fint kvar, minsann.

 Titta så fint Pingu sitter och iakttar Spirou medan han letar upp dummiesarna, och det "handsfree".

 Jag hade slängt ut tre dummies på samma gång fast åt tre olika håll. Spirou fick verkligen jobba för att hitta dom - och han gav inte upp. Inte Spirre inte! Men se så trött han ser ut. Hehe!

 Spirou tar igen sig. *flåsa, flåsa*

 Här kommer Pingu med en dummy-leverans. Självklart så håller man ju på för länge, dum som man är. Här är även Pingu ganska trött; han orkar inte hålla i dummien ordentligt utan slarvar med greppet.

Denna gång så fick Wilbur och Linus stå över apporteringsleken. Wilbur fick i och för sig greppa dummyn från min hand en gång, men Linus testade jag inte ens..
Ser lite lustigt ut på bilden där "pudelmaffian" marscherar i takt. :)

Sen... sent på kvällen, så kunde jag inte låta bli att åka till brukshundklubben för ett litet agilityträningspass med Pingu. Jag ville ju testa en av lärdomarma från dagen innan; att Pingu och mina träningspass alltid börjar med att jag säger tråkigt "Nej!" för att han drar iväg mot nån intressant luktfläck. Från och med nu ska det vara slut med det!

Sagt och gjort, när jag hämtar Pingu som har legat kopplad vid avbytarbänken medan jag fixat med hindren, så tar jag genast upp ett par godbitar ur fickan. "Ska vi träna?", småpratar jag med honom, och kopplar loss kopplet från bänken. Pingu tänker nu dra iväg - men jag hejdar honom mycket envist - med lock och pock samt glada tillrop. Och jycken bibehåller kontakten med mig!! Vi kör en lite längre uppvärmningprocedur (rallylydnads- och freestyle- samt lydnadsmoves). Pingu är faktiskt med mig under hela träningspasset!

Precis innan vi slutade träningspasset, så fick jag för mig att försöka ta lite bildbevis på att vi varit där - i mörkret.

*gulp* Vilken alien-Pingu!!

Den här minen har Pingu precis innan jag säger "Varsågod!" (= du får rusa iväg och nosa)

 Bilden är tagen efter mitt "Varsågod!"

"Va? Vad sa du?! Får jag rusa iväg? Menar du det? Är du säker, matte????", undrar Pingu och sträcker upp sig, ögonen blir stora som fat och gnistrar av glädje och lycka (vilket inte syns på bilden på grund av mörker och dumblixt).

"Ja!", svarar jag, "Varsågod!" och Pingu rusar iväg bort i horisonten.... (och ja, vi var ensamma på klubben, inte ens ugglan var vaken.) Sedan kommer han rusande tillbaka - i full fart - och vi går en liten nedvarvningsrunda runt klubben - och Pingu är sååå duktig.


><

Idag är det två år sen... Tack vare (?) det som hände, så har jag nu istället ovan nämnda underbara jycke vid min sida, min fina Pingu.

<3  Grompan Eriksson, världens bästa hund - precis som alla mina hundar är. <3