Igår lyckades jag inte komma igång förrän sent på kvällen. Att det ska vara så svårt. Tala om att man har så dålig karaktär. "Nä, vänta lite... ska bara..." Och det där "ska bara" är synnerligen viktiga ärenden och sysslor som man ju "bara måååååste" göra. *harkl* Som till exempel att lata sig i soffan, slötitta på TV, slökolla in internet - och äta godis. Och dricka cola förstås - the real thing.
"Men nuuu då?!", uppmanar jyckarna mig. "Ja, ja... vänta! Ska bara....", svarar jag. Och sen när matten äntligen reser sig upp... Gissa vad hon gör? Jo, sätter igång och hänger upp tvätten!!! Hur kul aktivitet är det för en hund? Eller människa, för den delen.
Till slut så kom vi iväg i alla fall. Jag fick noga planera vad vi skulle göra först innan mörkret föll över oss. Promenad är roligast i dagsljus, så pensionärsgängspromenaden fixades före Pingu-agilityträningspasset. Det finns ju tillgång till artificiellt ljus över agilityplanen, vilket det ju inte gör i skogen eller över liknande platser. Självklart fick även den blivande aktiva idrottsmannen Pingu en rask promenad (till skillnad mot pensionärernas släpandes med tassarna efter sig-promenad) före träningspasset.
Bilden (från midsommarafton förra året) har egentligen inget med inlägget att göra, förutom att Spirou visar hur pensionärshundgänget gör; slappar medan elit-idrottshundslyngeln sliter i sitt anletes svett.
Till saken...
Dagens bästa var när jag rusar (?) förbi Pingu, som gör det han ska på balansbommens kontaktfält. Jag visar mot nästa hinder och säger "Fram!"... Men var är hunden? Vart sjutton tog han vägen?, undrar jag... och vänder mig om.
Jo, han ligger stilla kvar på kontaktfältet och inväntar mitt sedvanliga "Kör!", som jag hittills har sagt i hela Pingus agilityträningsliv. Tala om att jycken - plötsligt - har blivit väldig petig! Äh! Här får man minsann inte råka säga nåt fel inte!
Och att jag i samma veva även stort bröt mot agilityträningsgrundregeln nummer 1: Alltid se på hunden, behöver jag inte nämna... Just det, ja!
Lärdom från träningspasset dagen innan, så körde jag en längre uppvärmning- samt kontakt-med-mig-procedur. Ja, det var väl bra... *suck* Men jag kom på mig själv att vårt träningspass alltid börjar med att jag säger "Nej!" och drar honom ifrån det han vill spontant göra (det vill säga nosa runt). Jag talar alltså om innan uppvärmningen, sekunden direkt efter jag kopplar loss honom från "avbytarbänken", där han ju sitter medan jag fixar med hindren. Det är trist att varje träningspass alltid ska behöva inledas med denna negativa känsla (i oss båda?).
Så...
Jag ska försöka locka, få Pingu nyfiken på mig direkt när jag lossar kopplet från "avbytarbänken"; med godis, med leksak, med... glada tillrop? *suck* Inte f-n vet jag! Jag kanske ska först gå och rulla mig i alla intressanta dofter? Men hur sjutton ska jag veta var dessa intressanta och spännande dofterna finns?
Ja, ja... får fundera på det.
Förutom "Dagens bästa" (se ovan, du kan gott läsa om det igen, för jag gillar´t skarpt att han låg kvar och var så där petig med mattes kommandon), så finns det också några "Dagens sämsta"...
Näst sämst:
Nja... eller rättare sagt, dagens andra lärdom: Jag bör nog snarast sänka värdet ett snäpp på balansbommen samt A-hindret, och höja värdet - cirka tio snäppar - på gungbrädan.
Igår när jag visade mot gungbrädan (som stod typ jämte A-hinder och balansbom), så rusade han glatt över balansen istället - och gjorde finfina och självständiga kontaktfält därborta (jag står ju kvar vid gungan). "Vänd!", ropar jag envist på Pingu som ligger kvar och inväntar mitt "Kör!", och han gör nån slags lappkast-vändning, fortfarande liggande på kontaktfältet. Vet inte hur han fick till det! Vig som få och balanssinne har han i alla fall.
Sen rusar han tillbaka över balansbommen, gör kontaktfältetsmovesen. "Kör! (Pingu rusar av) Gungan!", säger jag - och visar mot gungan. Men Pingu rusar - glatt - över A-hindret istället. Allt för att slippa dum-gungan.
Haha! Om jag minns rätt, så var det strax efter detta, så - plötsligt, från ingenstans - så tokrusar han upp på gungbrädan. Och jag hinner absolut inte dämpa den. Men han står kvar efter "luftfärden" och får glada tillrop - och en drös med godbitar medan han fortfarande står kvar på typ mitten av nedfarten av gungbrädan. Sen mitt sedvanliga "Kuta!" (de flesta andra säger visst "Trampa!"), och Pingu går ned till kontaktfältet och gör det han ska.
Eftersom jag nu blev lite orolig över att han kanske blev skrämd - igen, så kör vi gungan åter direkt; Pingu springer (typ) upp glatt igen, och jag fick nästan tanken att han kanske tyckte det ändå blev lite extra spännande med den (för honom) oväntade "flygturen" när brädan vippade över så snabbt (vilket jag såg till att den inte gjorde denna gång).
Men sen var det kört. Pingu till och med skyggar för den när jag såg till att den vippade över till rätt håll. Så Pingu och jag stannade stilla kvar vid gungan ett tag för "trampa-själv-med-tassen-så-brädan-rör-sig"-shaping. Träningen gick ändå framåt; han vågade trycka till brädan med tassen, men det är något tveksamt.
Bilden är från i höstas, och har (inte heller ) egentligen något med saken att göra - förutom att Pingu busar.
Dagens absolut sämsta...
Efter ett på det hela bra träningspass, så skulle vi bara avsluta med en släpp-övning/målraka. *suck* Istället för att vara kvar hos sin matte och få beröm och godis och belöningar - så sticker hundskrället iväg. Han rusar runt fårstängslet (som avgränsar agilityplanen), över hela appellplanen och försvinner i mörkret borta på parkeringen (vi var alltså helt ensamma på klubben).
Dumma, dumma, hundskrälle!!! Han hade innan varit så duktig. När han hade gjort försök till "publik-mingel/nosa runt", så valde han hela tiden att avbryta - och komma till matte istället.
Och nu, precis innan vi skulle avsluta, så..... Grrrrrrr. Jag tar fram visselpipan och blåser, men tji Pingu. Jag hoppades innerligt att det inte fanns nåt intressant vilt runt om. Efter några oroliga sekunder så hör jag prassel i buskarna borta vid andra sidan av appellplanen, och jag ser en dum slyngel-Pingu nosa runt. Sen kommer han farande i vild kareta tillbaka till mig. Jag hade god lust att rya mot honom (jag var ganska sur och besviken), men höll masken väldigt bra - för han kom ju till mig - precis det jag ju ville. Vi körde vår raksträcka/målraka/släppövning galant - och efter sista hindret så vänder han mot mig för väntad belöning - precis så som jag vill att han ska göra. Duktig vovve!!
När vi sen gick en kort nedvarvningstur runt brukshundklubbens marker, så fick han vara lös - och han skötte sig förträffligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar