Dagen efter då det där som inte får hända hände

*ruskar lite undrande på huvudet åt er*
    Eh? Varför gör jag det, då? Jo, för att det förra blogginlägget har hittills haft typ nio gånger fler besökare (ja, besökare, jag vet ju inte helt säkert att ni har läst det) än vad det brukar vara. Jag tror att ni gillar action och ond bråd död. ;) *fnissar högt åt mig själv*
    Blogginlägget med titeln "Det är med stor sorg...." har blivit besökt sex fler gånger än inlägget med titeln "Jag är glad...". Men hallå?!! Hur mår ni egentligen??? :)

Ja, ja... Till saken...
    Igår (alltså dagen efter jag höll på att bli femhundsägare) så hade Pingu lika tråkigt som vanligt på jobbet. Men när det var dags för hemgång.....

 ... så blev han så här glad...

Den antågande hemgången firades med en vild hemgångsdans med den gamla kängan (som han ratade dagen innan, se bild gårdagens inlägg). Kängan fick dock stanna kvar på jobbet. Vi andra åkte direkt till Fästingskogen, trots att jag höll på att "svälta ihjäl".
"Det finns en back-up här på mitten, vid midjan. Använd den!", upplyste jag min kurrande mage och klappade den ömsint.

 Här väntar Spirou och Pingu på att få skutta in i bilen efter en lugn och behaglig liten skogstur; inga älgar, inga bortsprungna hundar - vare sig mina eller andras.

Pingu skötte sig utomordentligt; han höll sig hela tiden vid min sida (ja, jag fick förstås påminna honom ett par gånger).

Ser ni förresten gräshögen till höger om jyckarna? Under den är en rejäl bajshög modell diarré *urk* vilken jag upptäckte (utan gräshög ovanpå) innan jag öppnade bakluckan för att ta ut hundarna. Jag hade ett smärre dilemma där: bör jag "halvdölja" äcklet eller inte? Efter en liten stunds funderande så beslöt jag att "halvdölja" den. Om man nu skulle råka trampa i den, så är den i alla fall blandad med trevligt gräs... nja... Vet inte om det var nåt bra beslut, egentligen?

Fast det blev en rackarns bra förbudsövning så där på en gång för jyckarna! :) Mina bägge springrar älskar bajs!

 Efter skogsturen åkte vi till brukshundklubben. Hela pensionärsgänget, Wilbur, Spirou och Linus, fick först en liten promenadrunda, och sen fick Pingu en liten agilityträningsstund.

Titta, va duktig han är!! Han var inte lika avigt inställd mot gungan som förut (bara lite, nästan). 

><

Nu har det blivit idag...

    Vi började dagen med lite dummy-träning ute på tomten.

 Idag fick även Wilbur testa, men det var svårt för honom att förstå vad han skulle göra, vilket i och för sig inte är så himla konstigt när man varken knappt ser eller hör. Fast med lite envishet, så...

 Vilken kille, va!!

 Under tiden satt Spirou och Pingu och väntade på sin tur.

 Titta! Två gånger! (men sen utmanade vi inte ödet något mer)

Jag var så nöjd med att Wilbur faktiskt lyckades förstå att han skulle nosa upp dummien (som låg typ en halvmeter ifrån honom), och ta upp den i munnen.

Under tiden har Pingu tröttnat på att sitta och vänta och vänta och vänta, så han la sig ned istället. Jag gillar när mina hundar tar egna initiativ. Nja, beror på vilka initiativ förstås.

Om nån undrar varför det inte finns nån bild på lilla Linus... så kan jag tala om att jag har råkat trampa ihjäl honom.... 

    Nä, jag narras lite, men bara lite. Dum-Linus ska ju absolut vara framför fötterna på mig hela tiden. Vid ett tillfälle snubblade jag över honom så att både han och jag höll på att slå ihjäl oss på kuppen. Då blev jag sur.

 "Vadå? Det är ju du som hela tiden går bakom mig, dum-matte!!", anser Linus, "och du är förresten inte min riktiga matte!!"

En sån här söt lite krabat låg förresten och solade sig på tomten.

Här en liten alldeles purfärsk Wilbur-filmsnutt.