Det känns fortfarande i halsen hur jag har vråååååålat på min jäv-a, förbenade hundskrälle. Det är ett under att jag inte slog ihjäl honom när han sen kom tillbaka.
Jag skulle inte ha tränat med honom. Jag kände det på mig redan innan. Jag var redan på lite halvdåligt humör med antydan till huvudvärk, som antagligen hade samband med att jag inte hade ätit nåt vettigt; kände mig knäsvag och trött. Med andra ord; förutsättningarna för ett lyckat träningspass var på topp - NOT. Men jag ville ju!!
Och så har vi det här med att saker och ting ska ju trilskas med en. Vad heter det? Lagen om alltings ondska att bråka med en. Murphys lag, alltså. Alltså sådana där egentligen små detaljer som ihopradade blir ganska irriterande, Nej, inte ganska - utan MYCKET irriterande.
1. Min tanke var att "tunnel race"-kombinationen som vi körde på agilitykursen igår kväll skulle stå intakt kvar. Pyttsan! Den var helt demolerad; tunnlarna var utspridda överallt. Så det första jag får göra är att - åtminstone - "förankra" de tunnlar som inte var det. Om det blåser - vilket det ju ofta brukar göra, kanske speciellt på våren ("vårvindar friska...") - så blåser tunnlarna all världens väg. Bara så ni vet; en agilitytunnel som har blåst ned i ån (som rinner intill planen) blir väldigt tung och in i norden svår att få upp igen.
2. Min andra tanke var att den andra hinderkombinationen som vi körde på gårdagens agilitykurs skulle vara kvar. Nä, då. Demolerad.
3. Min tanke var att Pingu skulle följa min handling och lyssna på mig. Inte att han skulle vara helt stissig, och ständigt vädra bortåt i fjärran. Vi var ensamma på klubben - förutom att "Flat-gänget" (alltså, flatcoated retriever, inget annat flat ;)) höll på att träna borta på den stora parkeringen, på andra sidan om ån, på andra sidan om bron, borta bakom snår, träd och buskar samt en stor rackarns jordkulle.
Nä, då! Plötsligt - från ingenstans - far Pingu iväg efter att ha hjälpligt skuttat och forcerat några hinder. Han rusar i 190 bortåt mot ån. Han rusar över bron. Jag vråååååååååååååååååååååååååååååååålar! Under tiden jag vråååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååålar, tänker jag: "Vad pinsamt om en svartvit jäv-la (jag brukar egentligen inte svära, men... ), min dumma, olydiga spanielskrälle, skulle dyka upp från ingenstans bland alla fina, lydiga flattar! Och jag blir tvungen att gå dit för att hämta honom. Vad jag skulle skämmas!!"
Som tur är så vänder Pingu på andra sidan om bron. Men inte rusar han tillbaka till mig, inte! Nä, han kutar bort mot den bakre planen, och så jagar han lite lätt några flygfän - i förbifarten - när han i alla fall var på väg åt det hållet. Sedan ruschar han över planen åt vänster in i snåren vid ån med vilda "spanarskutt" bortåt. Han stannar upp för en knapp sekund, och jag passar på att ropa ett ljust "Pingu!" (istället för mitt ilskna vrål) - och jycken kommer tillbaka till mig. Under tiden det tar för Pingu att komma till mig, så räknar jag kvickt till 100 - i ett desperat försök att lägga band på mig själv; jag hade en sån god lust att slå ihjäl byrackan - jag är dock fullkomligt lugn (utåt, dock ej inombords) när han är vid min sida, men jag är på honom som en skjutgalen hök; vid minsta antydan till att lämna mig, så slog blixten ned.
Tillbaka till agilityplanen.Vi gjorde det vi skulle (gungan funkar riktigt bra nu). Därefter så kopplar jag Pingu, och kommenderar sen "Sitt!". Pingu sätter sig, och sträcker upp sig med en förväntansfull blick. "Varsågod!", säger jag - och Pingu far iväg - med mig efter, flygande som en vante i kopplet - bort mot den bakre planen. Där stannar han upp och spanar bortom ån. Även jag hör nu "flat-gänget" (flat, engelskt uttal var det) träna på andra sidan ån bakom alla buskar och snår samt stora jordhögar. Jag låter Pingu få stå och lyssna en liten stund. Sen gick vi till bilen och åkte därifrån. Sura och griniga hela bunten.
Kan kortfattat berätta att den där Murphy fortsatte sen att trilskas med mig med små irritationsmoment, som till exempel bara för att jag laglydigt håller mig till högerregeln och inväntar bil från just höger, så hinner en annan ta parkeringsplatsen som jag hade sett ut. Bostongurkan var förstås slut (ville ha tunnbrödsrulle med just bostongurka) och som pricken över i:et: när jag kommer tillbaka till bilen (med kebab med bröd), så har pensionärsjycken bajsat i bilen.
"Och varför kunde du inte bajsa för när vi typ nyss var ute på promenad?", muttrar jag uppgivet.
"Bajset kommer när bajset kommer. Det har inget med mig och göra!", muttrar Linus lika uppgivet.
(gammal bild)
Slalomtakterna sitter fortfarande i.
Min plan var ju att Spirou skulle få köra "tunnel race"-kombinationen (som tyvärr inte fanns kvar), men nu blev det istället lite utspridda tunnlar.
En liten Spirre-Spirou kommer ut från platta tunneln.
Hopphindren stod uppställda i "staket-hinderkombination". Spirou "forcerade" (i slowmotion) hindren galant (med bommarna liggande på marken.
Haha! Och av okänd anledning så fick han för sig att det ena hindret skulle man även - som en liten extra finess - ta sig igenom hinderstödet. Som sagt: jag gillar när hundarna visar upp egna finurliga initiativ. :)
Ja, det vill säga om de egna initiativen tas intill mig - och inte far iväg och voffar på annat folk och fä. Morr och muttrande på Pingu! Hm? Imorgon är det öppen agilityträning på klubben. Det här ska bli spännande att få se hur det går..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar