Midsommar, Sommarcupen, gräsklippning och... annat

Först några jobbarbilder...

... där hundarna sliter hårt i butiken...

"Åh, så sött Pingu ligger och sover på tassen. Det måste jag ta kort på!!"

"Måste ta kort från det här hållet också!!"

"Men.. det blir ju orättvist om jag inte tar ett kort framifrån på Zafir också!"//Matten som tar kort på allt - och då menar jag allt - hennes hundar gör. 😉

Plötsligt blev det hög tid att klippa gräset...

... och då gjorde jag det till slut när det äntligen (?) blev en tävlingsfri helg. 

Först förstås ett par "före-bilder". Alltså inte förebilder utan bilder tagna före (läs: innan) gräset blev klippt. Tyckte det var säkrast att förtydliga det hela, så ingen missförstår denna synnerligt viktiga och aktuella händelse i min hemkommun, som i och för sig kanske har en och annan förebild... som ungdomar och andra tar efter - på gott och ont. Åkersberga är i alla fall en förort. 😏 Okej, jag ska sluta larva mig nu.

Fästing- och huggormsrisken är sannerligen stor i det höga gräset. Ser ni förresten hur Zafir (därborta vid trädet) har lien i högsta hugg för att hjälpa till med gräsklippningen, och Pingu kör istället med "bita av"-metoden.

Bild tagen från andra hållet.

Och där liggen den, den där mackapären som ska se till att det höga gräset blir ett minne blott... i alla fall i nån vecka.

Nu till "efter-bilderna"...

Det här är visst en "av de bästa" efter-bilderna (not)... med ett motiv som inte alls är med på före-bilderna...

"Jag vill vara med på rhododendron-bilden!!", envisades Zafir och trängde sig fram och poserade välvilligt framför mobilkameran. (läs: Han var väldigt motvillig, gjorde allt för att försöka åla sig därifrån, men envisa matte fick sista ordet - och Zafir den sista godbiten.)

Rhododendrona från andra hållet med en idisslande Pingu-ko i förgrunden. Och..? Nä, jag har inte klippt gräset där än! Fast denna bild är bland "efter-gräs-klippning-bilderna". So what? Sluta klaga!! Och ja, jag har nu kollat upp stavningen på rhododendron *googla, googla*. Det Svenska Rhododendron-sällskapet (!) borde i alla fall ha koll... eller?

Okej, här har vi en tvättäkta efter-bild. Beskåda det klippta gräset. "Eh? Men nu har vi ju glömt bort hur det såg ut före..", protesterar ni. Scrolla upp! Scrolla upp, vet ja!! Var inte så lata!!

Haha! Jag gillar verkligen att snöskyfflarna står kvar därborta lutande mot tallen. Jag har nu faktiskt tagit bort dom och ställt dom i den urgamla boden. Det lär väl (?) inte snöa på ett tag...

För att ha i alla fall liiiite fler blommor än de där rhododendrona, så körde jag lite slalom med grästrimmern runt ängsblommorna (eller vad jag nu ska kalla dom för). På gräsmattan, som syns till vänster, lämnade jag en (1) prästkrage kvar (alltså den enda som fanns). Minns att jag gjorde samma sak för nåt år sen. Här är man rädd om de få blommor som finns. Eh? Vadå? Köpa och plantera..? Förstår inte.

Letade upp bilden på den ensamma prästkragen från förr och en solbländad Spirou.

Tillbaka till nutid...

Men!! Vad är det här?!! Jag dammsög ju här bara för nån timme sen!!", utbrast jag uppgivet. "Det var inte jag!", bedyrade Pingu. "Jag vet.", svarade jag, för jag hade faktiskt sett i ögonvrån hur Zafir bar in den redan förmultnande trädgrenen, men jag såg minsann också att Pingen sedan övertog trädgrengnagandet.

"Man får inte göra nånting kul på det här stället!!", surar Pingu. Men vad gör pipormen där med dig, Pingu?

Zafir på sitt vanliga ställe i blåbärsriset bärande sin ständiga följseslagare "den gröna pipormen".

Det här är också en vanlig syn i det här hemmet; en snarkande Zafir med en stor känga i famnen.

En promenad ned till sjön

Har inte så mycket att säga om de här bilderna. Titta och njut bara av solsken, sommar och fina hundar.

Och så har vi varit hos farbror veterinären...

...  och vad tänker jag säga om det då...?

Vi var på ett nytt ställe, men hos en veterinär som mina förra hundar har gått hos flera gånger. Denna veterinär har ett mycket gott rykte...

Nu tvekar jag om jag verkligen ska skriva detta... Men jag hoppas att det inte missförstås.
   Hur som helst, kortfattat så sa Farbror Veterinären "Inget att oroa sig för... Håll uppsikt. Hör av dig om..." om Zafir, som var anledningen till besöket, men även om Pingu som där och då (!) uppvisade symptom (för nåt helt annat än Zaf, alltså).
   "Inget att oroa sig för... Håll uppsikt. Hör av dig om..." Precis så sa han när jag sist var hos honom - och precis som nu var det före en helg - men då var det med Gromit... Två dagar senare var han död. Gromit, alltså - inte veterinären... eller det borde ni i och för sig förstå eftersom hans praktik fortfarande är öppen. Haha! Ursäkta min lite morbida humor. 😊😊

När jag åkte därifrån kände jag en riktig deja vu-känsla. Nu har det gått över två dagar så "faran" är väl nu över... väl? 😏

Zafir hade så svårt att vänta på sin tur. "Jag vill in där nu!!!", pep han otåligt.

Sommarcupen

På kvällen var det dags för deltävling nr 2 i vår Sommarcup.
    Först var det fint väder, men sen när det var två klasser kvar... 

... så kom ösregnet.

Tok-Zafir uppskattade inte ösregnet utan gläfsprotesterade efter ett tag. Men när inte det hjälpte så försökte han själv lösa det blöta problemet och undkomma regnet genom att klättra upp på bruksstegen, alltså rent tekniskt komma närmare skyfallet. Tja, vem har sagt att spaniels är intelligenta?

Själv var jag just då domare, så jag kunde liksom inte göra nåt därifrån jag stod mitt på agilitybanan under mitt paraply, men Rosie förbarmade sig över Zafir och ledsagade ned honom på marken igen. Hon påstod sen att Zafir hade viskat i hennes öra att han hade försökt sig på att leka Titanic, precis som i nån reklamfilm där hundar står i fören på båten, och för att känna vinden i spanielöronen.

Vad skulle jag nämna om själva Sommarcupen, då?
  Jo, är lite bekymrad över att Pingu har åter igen fått återfall i sitt "publikmingleri". Visserligen kutade han inte hela vägen från banan utan bara ställde sig och spanade, och valde - till slut - att lyda sin matte.
    Jag var lite sen till banvandringen, och det märktes sen i själva loppet, då jag var vilse på slutet, och bara chansade hur banan gick - men det var rätt. 😊

Zafir var - som vanligt - tämligen oberäknelig! Exempel: Man visar så tydligt man bara kan mot tunnelingång, jag visar både med hela armen och med min rörelseriktning, och hunden följer så fint med.... för att en decimeter från tunnelingången svänga av åt ett annat håll!!

Loppen avbryts lite då och då av hans nu snart signifikanta spår- och nosagility. Det som irriterar mig allra mest är att han inte lyder för fem öre när jag kallar in honom, men när han sen typ vaknar upp från hans spårande och hörsammar mattes desperata rop, så kommer han överlycklig i flygande fläng. Kan ju inte då annat än att berömma honom.

Haha! Ni skulle ha hört mig i det första loppet när han körde sitt spår- och nosagilityavbrott, och nosade stora vida svängar runt slalomet - utan att göra någon som helst notis om att matte idogt försökte kalla in honom. "Jag blir tokig!!!", utbrast jag högt desperat uppgivet.
    Då råkar Zafir komma i full galopp mot mig och mitt muttrande vänder genast till värsta berömmet i ljus falsett. Tala om byte av sinnesstämning!! Får in honom i slalomet - som han utför helt korrekt - och då tog jag fram belöningsbollen (diskade oss frivilligt). "Bra, Kerstin!", sa domare Malin, vilket värmde. 😊

På den korta skogsrundan i torsdagskväll...

Efter ett faktiskt givande instruktörsmöte där vi lite smått vetenskapligt tog upp olika sorters människotyper (ja, vi, instruktörer, jobbar ju faktiskt mest med hussarna och mattarna, fick reda på att jag själv tillhör gruppen flegmatiker, i alla fall för det mesta, jag som hellre ville vara melankoliker, men nu efteråt när jag läser beskrivningen så passar jag ju in där också, men mina egenskaper "odisciplinerad" och framför allt "obeslutsam" 😏 avgjorde det hela), där jag var typ över en timme sen (odisciplinerat? 😏) - på grund av jobbet faktiskt!! Duh! - eller okej då, en halvtimme sen om man räknar bort "vara-social-och-mingla-och-äta-"-tiden, en sann flegmatiker pysslar inte med sånt.. eller? 😉, så åkte jag bort till Fängelseskogen. (vad jag gillar denna miiiilslånga mening)

På vägen mot skogen, i värsta slingerkrok- och backvägavsnittet, så bromsar jag relativt kraftigt in för ett rådjur som ångrar sitt infall att kliva rakt ut i vägen. Jag, i min tur, får först infallet att kvickt sätta på varningsblinkersna för att varsko bilen bakom, men tänker: "Ingen är så dum och kör om här där det är absolut ingen sikt om det kommer mötande bil.." - och där körde hen om i 190!! - mellan min bil och rådjuret i vägrenen!

Sedan i skogen, när vi tog avstickarstigen tillbaka mot bilen, så rasslar det till i snåren - en älg är på samma stig, cirka en 30 meter framför oss. Hundarna och jag går nu lite sakta för att ge älgen chans att trava iväg in i djupa skogen. Men nädå! Hen stannar och iakttar oss istället.
    Eftersom jag hyser stor respekt för vilda djur - och jag vill visa mina hundar att man inte förföljer vilt, så vände vi tillbaka på samma stig som vi kom.

Efter varje skarp "stigkurva" så var jag beredd på att gå rakt in i en älgvägg. Vegetationen är ganska tät där, så man har liksom inte mycket till uppsikt. Trots spänningen så var det lite smått idylliskt att höra en gök ko-koa i fjärran. Jag gillar djurmöten så där, men vill vara på behörigt avstånd, liksom.

Framme vid bilen, där två lydiga (!) hundar väntar på att få tillstånd att hoppa in i bilen; en i taget medan den andra sitter fint kvar och inväntar "skutta-in-i-bil-varsågod".

Midsommar!!

Och så var det dags för mitt årliga tårtbakerifix.
    Varje år så brukar jag mitt i alltihopa tänka: "Jag ska inte pyssla med sånt här!!"

Bilderna här nedanför la jag upp på Fejjan.

Jag är faktiskt lite besviken över att ingen undrade över den blåa och fyllda bajspåsens närvaro mitt i tårtbaket, och att ingen kommenterade den gigantiska högen med förpackningar under köksbänken. Den inklistrade texten blev tyvärr lite väl liten, men fullt läsbar; att ingen påpekade att det även är miljövänligt att inte åka till återvinningen stup i kvarten. *känner stor besvikelse över mina så kallade Fb-vänner* 😉😊

Tja, den är (läs: var, uppäten direkt, liksom) inte vacker, men såååå god.

Så här såg det sen ut på bordet. Pappersduken döljde väl mitt minst sagt omålade utebord.

Pingu defilerade ;) ur klass 1 på Waxholms BK:s agilitytävling samt rallyflopp på Värmdö BK :)

Världens bästaste Pingu 💖 och fina Zafir på Waxholms BK. 💗

Ja, detta hände alltså förra helgen, men som vanligt så börjar vi historien från början...

Två ganska nöjda hundar och en sjuk matte efter en kort skogspromenad där Zafir sprang fram och tillbaka i ett.

På tisdagen (alltså den förrförra)...

   ... så blev jag plötsligt (nja, kände halsont på måndagen) sjuk och vek!! Är det inte dumknät som trilskas så blir man förkyld! Dumma!! Fast dumknät är numera ett före detta dumknä. 😊

Orolig Pingu la huvudet i mitt knä lite då och då.

    Jag som aldrig (nja, typ) pysslar med sånt, att vara sjuk, alltså, var så pass krasslig att jag till och med lämnade WO till agilitytävlingen på Bro-Håbo BK, som alltså var på tisdagen (6:e juni). Ja, det var nog lika bra det, för jag sov och hostade i princip hela tisdagen. Jag tyade inget annat. Rethostan var som man kiknade. Pingu-stackaren var ibland riktigt orolig för sin mattes väl och ve. När jag hostade som värst så blev även Zafir-grabben lite ängslig. De båda tittade på varandra och undrade: "Kommer hon dö nu? Vad gör vi då? Hur ska jag då få mat?!!". Ja, när det gäller maten så blev det av "märklig" (not) anledning "jag" istället för "vi".

Ibland kom Pingu fram och la upp tassen lite försiktigt. "Hur är det med dig, matte? Ska vi inte gå ut nu..?"

"Men lite rumpkli orkar du väl med ändå? Snälla!!"

Efter rumpkliet så la han sig sen intill mig i soffan, och väntade troget på att matten skulle bli frisk igen.

På onsdagen...

.. så var det ju premiär på 2017 års Sommarcup... Och det som gjorde att jag bara hann med ett lopp var då inte för att jag fortfarande var sjuk och vek utan för att jag jobbade sent just den dagen. Haha! Ja, för sjuk och vek är man bara på sin lediga dag, eller hur? 😉

Så nu har Zafir debuterat på Sommarcupen. Ja, Zaf kör en lite annorlunda tävlingsdebutordning än de flesta andra hundar; börjar med officiell tävling på Nacka BK och kör sen några till officiella tävlingar runt om för att slutligen, när vår-tävlingsäsongen är över (!), köra den annars sedvanliga introduktionen till tävlande, alltså Sommarcupen (som är en radda träningstävlingar i cupform på hemmaklubben).

Hur det gick?
   När det gäller Pingu så var han supernosig. Han till och med skuttade av balansbommen mitt på för att fortsätta nosandet nere på marken. Jag blev då lite ilsk inombords... och bröt genom att ta tag i nackskinnet och gå av banan, för att sätta in honom i bilen som husarrest för nonchalant uppförande mot sin matte. När jag då i alla fall var där vid arresten.. eh...? bilen, så bytte jag till Zafir...

Och hur gick det då? Haha! Zaf var ju sist ut, och jag sa till domare Sofie att det här kommer ta tid, du kan lika bra gå... vi kommer diska oss tusen gånger om. Vilket vi förstås gjorde, men Zafir fick envist ta alla hinder (om jag minns rätt) mellan alla spår- och nosavbrott innan vi tog det sista hindret. Tror att till och med nån gav oss (läs: mig 😉) en spontan applåd för synnerlig envishet när vi efter cirka fem minuter (överdrift) till slut tog sista hindret.

Dagen efter hade Pingu (och jag) en himla tur!!

   Efter jobbet traskade vi in på den lilla grusvägen intill greyhoundbanan innan vi skulle ta bilen för att åka hem. Pingu gick långt in i snåren för att göra sig en toalett bland buskarna, och jag väljer - för en gång skull (!) - att inte plocka upp; det var ju rena djungelvegetationen samt flera meter ifrån den lite öde grusvägen.
    Pingu börjar sin sedvanliga bakbenskrafsande efter sina toabestyr, men plötsligt skuttar han till i ren skräck, och rusar åstad (men han satt ju fast i kopplet). Han kollar skrämt bakåt såsom något jagar honom.... Vilket det ju också gjorde. En gammal trasslig fiskelina med nåt slags plastflöte samt småkvistar - och en rostig fiskekrok!!! 😱

Rackarns tur (?) att jag har en hund som litar på sin matte (oftast i alla fall), som stannar upp och lugnar ned sig genast när jag säger till, och låter mig varligt kolla högra baktassen där linan - och kroken - hade fastnat. "Ånej!", tänkte jag oroligt när jag försiktigt undersökte tassen, "Måtte den inte ha gått igenom..." - och den otroligt sylvassa kroken hade bara fastnat i pälsen intill trampdynan. *puh* Det blev bara ett pyttelitet ytligt sår efter den rostiga och sylvassa kroken. 😥

Senare på kvällen...

 ... var det dags för rallylydnadsträning inför söndagens tävling. Hostande varskodde jag mina träningskompisar att om jag hostar som om jag kommer dö vilken sekund som helst, så kommer jag inte göra det. Ni behöver inte vara oroliga... Sen spånade vi förstås vidare på om hur min döda kropp kommer ligga där på appellplanen men ingen bryr sig, kanske nån skulle komma närmare och peta på mig lite, men inte mycket mer - för jag sa ju att jag inte skulle dö - och mig kan man ju alltid lita på!
Bara så ni vet; jag dog inte. 😉😊

Tillbaka till rallyträningen...
    Både Pingu och Zafir (som självklart även fick träna fast han inte skulle tävla) var ganska värdelösa första rundaförsöket, men vid andra rundan så funkade det (med godishand när det gäller Zaf), men jag var helt slut efter varje runda. Tala om att man måste jobba och vara fokuserad och hela tiden förekomma, förekomma, förekomma. *puh och pust*
   Jag insisterar fortfarande att rallyn är svårare än agilityn. En rallyrunda tar ju längre tid än ett agilitylopp, så man måste orka vara på topp och helfokuserad en sådan längre stund så hundskrället inte börjar fundera på annat där den traskar på på halvfart mellan skyltarna. Jag blir helt utmattad.

Två lättade hundar som först trodde sig bli kvarglömda vid planen när vi efter träningen gick upp med skyltarna till klubbstugan...

... eller så tänkte de...

"Attans!! Hon kom tillbaka!!"

Lördag. Agilitytävling på Waxholms BK

Det var dubblerad agilityklass samt hoppklass. Pingus sista tävling i klass 1. Haha! Jag hade ju innan bedyrat att de här sista tävlingarna som vi redan var anmälda till, så skulle vi bara köra på, testa våra gränser och utmana oss, tänka träningstävling inför tvåan och bara leka på. Vi skulle diska oss... var det meningen i alla fall...

När vi kommer i mål efter det första loppet (som gick jättebra), så flämtar och frustar jag högt: "Jag är sjuk! Jag ska inte göra sånt här!!" samtidigt som jag berömmer Pingen. Ser i ögonvrån hur en annan tävlande skrattar till lite åt mitt flämtande om att vara sjuk och vek.

Och så går vi och vinner!!! Pingu och jag. 😁😊😊

   Rosie kommer fram till mig medan vi bygger om till nästa agilitybana och berättar att vi vann (!). Jag utbrister högt ett spontant "F´låt allihopa! Det var ju inte meningen! Förlåt!!".
    Ja, jag skämdes lite. För med andra ord så hade Pingu, som är fullpinnad sedan länge i agilityklass, snott någon annans - mer välförtjänt/välbehövlig - pinne.

Det ser så nedrans lååångsamt ut. Jag kan ju inte springa, fast vann gjorde vi ändå. 😉😊 Så glad - och överraskad - över hans hindersug på målrakan. Fin-Ping!! 💖

Och sen, efter det andra agilityklassloppet, så blev det en repris från loppet innan. Rosie kommer fram till mig under banombyggnaden och berättar att Pingen gjorde om det igen - vinst!! 😊😊

Sen går han och gör om 'et i nästa agilityklass igen!! Tio (10) agilityklasspinnar har han nu sammanlagt i klass 1, alltså dubblerat agilitydiplom!!

Sedan vid prisutdelningen så ruskade jag bara på huvudet samtidigt som jag hade ett stort leende på läpparna. Tala om att defilera ur klassen! Samtidigt som jag tycker det är väldans kul, så är det liiiite skämmigt. Fast å andra sidan, jag väntade ju bara på att Ping skulle få till alla uppflyttningspinnarna i hoppklass. Vägrar åka på tävling bara för ett ynka lopp, liksom.
    Jag bedyrade glatt, och lite förläget samt lite stolt vid prisutdelningen att detta var Pingus sista klass 1-tävling.

Helt otroligt! Pingus namn överst på båda agilityklassresultatlistorna. 😊

I hoppklassen, det sista loppet för dagen, så var ordningen dock återställd igen. Pingu var kär och nosig.
    I och för sig var han väääldigt nosig även inför de tidigare loppen, och jag hade tänkt att det här kommer aldrig att gå, men så har det liksom gjort det ändå. Det är nästan som om han - och jag, förstås - blir mer taggade om det känns att det liksom inte kommer att gå för allt nosandet. Vet inte...

    Dock lite intressant att typ två hinder innan Pingu tvärnitade - för att nosa - framför tunneln, så var jag vilse på banan. "Eh? Vart ska vi?!!!", ropade jag högt, därborta i högra hörnet av banan, där hindren stod ungefär lika som banan innan, men nu med annan hinderföljd.
    Jag finner dock rätt väg genast. Kan möjligtvis min lilla tvekan för en sekund få Ping att tappa fokus? Jag får dock igång honom igen, men så är jag otydlig och missar att visa mot den nästsista hopphindret från mål, men jag bryr mig inte och vi rusar diskade i mål... och dumkräket till hundskrälle kutar rakt mot en hund som sitter med sin matte en bit ifrån målfållan. Det hände inget, men jobbigt att behöva be om ursäkt.

Plötsligt var gamla "publikminglar"-Pingu tillbaka. Det var många lopp sedan man sist fick träffa på honom. Ja, gamla takter poppar ibland upp lite random. Det måste man vara beredd på!!

Hur gick det för Zafir, då?

Jo! Jättekul!! Han körde hela banor, alla tre loppen, och utan leksak i mattes hand. Han till och med körde slalom. Han har fina kontaktfält (men knappt nåt inlärt beteende). Visserligen var han tämligen ofokuserad och for runt på nos- och spåraktiviteter mitt i alltihopa, men inte alls så mycket som förut. Det finns hopp!!

Här är det andra agilityklassloppet. Han kör slalom, men nosar och undersöker pinnarna noggrant, och så var han så upptagen att nosa på marken att han går under en hoppbom - och målrakan missar han vartenda hinder (domaren viftar för fullt disk, disk, disk 😊😂😊) - men kul hade vi!! 😊😊 

 Nu blir det låååångfilm!! 😉 Zafirs hoppklasslopp.

 Haha! Fast vid det sista loppet för dagen, som tur var också var tävlingsdagens absolut sista lopp, så var han ganska ofokuserad i början; han svängde av direkt bort mot bakom sekretariattältet för att kolla in vinnarrosetterna. Haha! "Öh? Vart tog du vägen?", undrar jag lite saktmodigt trött efter den långa dagen, och går undrande efter. Sedan skärpte vi till oss lite mer.
    Senare inne i loppet, så tar han en avstickare och kollar in en pappermugg, men Rosie är på och skrämmer bort honom. Tack både Rosie och Linda (fotograf samt hejaklack) för hjälpen!

Zafirs lopp gick ändå riktigt bra, så nu känner jag mig mer taggad att anmäla honom till nästa tävling som är på Väsby BK. Vi har ju nu några Sommarcups-tillfällen att träna på innan. 




Nedan en liten bildserie i försök att ta en hyfsad bra vinnarrosettbild...

Anneli och Ulrika skojar med oss. 😊😊😊

Där satt den!! 😊

Lite lustigt att dagen efter så poppar ett sånt där Facebook-minne upp. Fyra år sedan Pingu agiltiytävlingsdebuterade med en träningstävling/blåbärklass på just Waxholms BK. Här kan du läsa om det: storolillnos.dinstudio.se/diary_4_778.html

Nästa tävling för Pingu, blir hans debut i klass 2 - som också blir på just Waxholms BK. 😊

Söndag. Rallytävling på Värmdö BK

Haha! *ruskar på huvudet åt mig själv* Jag har för vana att alltid printa ut PM:et till tävlingar för att ha tider och vägbeskrivning lättåtkomligt. När jag kvällen innan skulle printa ut PM:et för denna tävling tänker jag följande:
"Hm? Behöver jag fortsättningsklassens tider..? Äh, jag kan ta det på baksidan av pappret. Bara för att, typ." Sedan kollar jag efter startnumren. "Men..? Pingu står ju inte med! Är han på reservlistan? Izza står ju inte heller..." Då kommer jag på - Pingu är ju i fortsättningsklass, ju!! Tydligen har det inte riktigt gått in i mig än!!

Apropå Izza så fixade hon sitt RLD F på tre raka tävlingar! GRATTIS!!😊😊

Izza och Katarina på prispallen. GRATTIS!!

En sådan här kontakt ska det vara mellan hund och förare. Watch and learn, Pingu!!

Pingu skulle ju köra sitt tredje försök i fortsättningsklassen.

Det var dubblerade klasser. Den första rundan hade 2017 års rallymode; tre (3) åttans frestelser.
    Där låg en pälspryl som Pingu var ganska envis med att den ville han ha med sig. Förutom detta strul, så gick det väl helt okej. Lite tråkigt att under uppvärmningen så är han fokuserad och med, men meddetsamma vi klev in i korridoren intill banan (där arrangörerna ville att nästa tävlande skulle invänta sin start) så blev Pingu som förbytt. Nosa, nosa, nosa. Domaren för denna bana hade vid domargenomgången förbjudit oss att ge godis i korridoren, så jag hade föga intressant alternativ att locka Pingen med.
Som vanligt när vi till slut kommer i mål, så är jag helt utmattad. Absolut mer slut än efter ett agilitylopp. Visserligen kände jag fortfarande av förkylningen, vilket inte gjorde det hela så myckt bättre.

 Långfilm igen!! 😉

Jag har synnerliga problem att få någon kontakt med Pingu överhuvudtaget i starten. Testar allt möjligt, till och med ett "agilitystart give-me-five" för att få upp honom till rallyfokus. Jag känner mig som sagt fortfarande krasslig, och går därmed lite väl sakta, speciellt efter hoppet; jag hade ingen ork alls att röra på benen.


Under väntan till nästa runda så hinner Pingu-grabben bli kär. Först i grannlägrets beardis med en liten söt rosa rosett i luggen, fast sen upptäcker Pingu en annan grannlägerhund - en kastrerad (!) nedrakad border collie på 11 vårar (eller höstar, vad vet jag, men elva år var han i alla fall). Pingu får kär-min över hela ansiktet och han gnyr mot den kastrerade pojken, hans för evigt tilltänka!! 💕💔💘 Hans största kärlek!

Ännu längre lååångfilm!! 😉😊

    Sedan när vi skulle köra nästa runda så är Pingu helt borta i huvudet. Det enda han tänker på är sin största kärlek någonsin!! Visserligen utför han rallymomenten, dock i slow motion och ständigt typ två meter ifrån mig, samtidigt som han nosar samt spanar bort i fjärran efter sin största kärlek.

Ni ska bara veta hur många gånger jag tänkte ge upp!! För att inte tala om i starten, minst tusen gånger tänkte jag ge upp och bara gå av banan. 

I båda rundorna kunde man dock ana små fragment av min fina, alerta rally-Pingu.

Pingu hånskrattar åt sin matte: "Du får köra rally själv. Jag har annat i tankarna."

Utav de 100 poäng man har innan man kliver över banbandet blev det bara 54 poäng kvar efter den första rundan och ynka 11 poäng kvar efter den andra. 😊😊 Jag skrattade gott åt protokollen när jag fick dom.
Följande domarkommentarer blev det:

"Träna mer fokus o följsamhet i fotgåendet. Träna på nya platser med skyltar. Bra kämpat. Helhet = ofokuserad hund."

"Bra jobbat! Fint sitt, ligg, stå. Träna mer kontakt. 😊"

Haha! Det känns dock liiiite fånigt med uppmaningarna, fast jag förstår dom fullkomligt eftersom detta är ju deras första intryck av byrackan. De har ju aldrig sett hur fint "fokuserat och följsamt" med "mer kontakt" Pingu-grabben kan gå på "nya platser med skyltar". De har förstås rätt, mer träning behövs helt uppenbart!

Det var första gången jag var på Värmdö BK. Trevligt och fint var det där. 😊 Och alltid kul att få se ens träningskompis på prispallen.

Avslutar med lite bilder från en vanlig jobbardag...

Hundarna har det lite långtråkigt på jobbet.

Men sen blev det årets första simtur för Zafir.

Badkrukan "Vägrar gå i längre än till magen"-Pingu tittar på.

Simma, simma, simma, visar Zafiren.

Senare på kvällskvisten blev det en liten skogstur. Här har vi tagit en liten paus på den gamla "filtträningsstenen".

Zafir spanar.

Ville bara visa att jag numera kan kliva nedför bergknallen utan att Pingu behöver offra sig att vara ett stöd till sin lytta matte; dumknät är numera ett före detta dumknä. Hurra!! 😊😊

Jo, i torsdags var jag domare på ÖHU:s träningstävling. Tänk att jag förr i tiden riktigt avskydde att vara (läs: låtsas vara) domare. Nu är det helt okej.

Men oj! Råkade den här bilden komma igen... Det var inte aaaalls meningen... Hehe!