Midsommar, Sommarcupen, gräsklippning och... annat

Först några jobbarbilder...

... där hundarna sliter hårt i butiken...

"Åh, så sött Pingu ligger och sover på tassen. Det måste jag ta kort på!!"

"Måste ta kort från det här hållet också!!"

"Men.. det blir ju orättvist om jag inte tar ett kort framifrån på Zafir också!"//Matten som tar kort på allt - och då menar jag allt - hennes hundar gör. 😉

Plötsligt blev det hög tid att klippa gräset...

... och då gjorde jag det till slut när det äntligen (?) blev en tävlingsfri helg. 

Först förstås ett par "före-bilder". Alltså inte förebilder utan bilder tagna före (läs: innan) gräset blev klippt. Tyckte det var säkrast att förtydliga det hela, så ingen missförstår denna synnerligt viktiga och aktuella händelse i min hemkommun, som i och för sig kanske har en och annan förebild... som ungdomar och andra tar efter - på gott och ont. Åkersberga är i alla fall en förort. 😏 Okej, jag ska sluta larva mig nu.

Fästing- och huggormsrisken är sannerligen stor i det höga gräset. Ser ni förresten hur Zafir (därborta vid trädet) har lien i högsta hugg för att hjälpa till med gräsklippningen, och Pingu kör istället med "bita av"-metoden.

Bild tagen från andra hållet.

Och där liggen den, den där mackapären som ska se till att det höga gräset blir ett minne blott... i alla fall i nån vecka.

Nu till "efter-bilderna"...

Det här är visst en "av de bästa" efter-bilderna (not)... med ett motiv som inte alls är med på före-bilderna...

"Jag vill vara med på rhododendron-bilden!!", envisades Zafir och trängde sig fram och poserade välvilligt framför mobilkameran. (läs: Han var väldigt motvillig, gjorde allt för att försöka åla sig därifrån, men envisa matte fick sista ordet - och Zafir den sista godbiten.)

Rhododendrona från andra hållet med en idisslande Pingu-ko i förgrunden. Och..? Nä, jag har inte klippt gräset där än! Fast denna bild är bland "efter-gräs-klippning-bilderna". So what? Sluta klaga!! Och ja, jag har nu kollat upp stavningen på rhododendron *googla, googla*. Det Svenska Rhododendron-sällskapet (!) borde i alla fall ha koll... eller?

Okej, här har vi en tvättäkta efter-bild. Beskåda det klippta gräset. "Eh? Men nu har vi ju glömt bort hur det såg ut före..", protesterar ni. Scrolla upp! Scrolla upp, vet ja!! Var inte så lata!!

Haha! Jag gillar verkligen att snöskyfflarna står kvar därborta lutande mot tallen. Jag har nu faktiskt tagit bort dom och ställt dom i den urgamla boden. Det lär väl (?) inte snöa på ett tag...

För att ha i alla fall liiiite fler blommor än de där rhododendrona, så körde jag lite slalom med grästrimmern runt ängsblommorna (eller vad jag nu ska kalla dom för). På gräsmattan, som syns till vänster, lämnade jag en (1) prästkrage kvar (alltså den enda som fanns). Minns att jag gjorde samma sak för nåt år sen. Här är man rädd om de få blommor som finns. Eh? Vadå? Köpa och plantera..? Förstår inte.

Letade upp bilden på den ensamma prästkragen från förr och en solbländad Spirou.

Tillbaka till nutid...

Men!! Vad är det här?!! Jag dammsög ju här bara för nån timme sen!!", utbrast jag uppgivet. "Det var inte jag!", bedyrade Pingu. "Jag vet.", svarade jag, för jag hade faktiskt sett i ögonvrån hur Zafir bar in den redan förmultnande trädgrenen, men jag såg minsann också att Pingen sedan övertog trädgrengnagandet.

"Man får inte göra nånting kul på det här stället!!", surar Pingu. Men vad gör pipormen där med dig, Pingu?

Zafir på sitt vanliga ställe i blåbärsriset bärande sin ständiga följseslagare "den gröna pipormen".

Det här är också en vanlig syn i det här hemmet; en snarkande Zafir med en stor känga i famnen.

En promenad ned till sjön

Har inte så mycket att säga om de här bilderna. Titta och njut bara av solsken, sommar och fina hundar.

Och så har vi varit hos farbror veterinären...

...  och vad tänker jag säga om det då...?

Vi var på ett nytt ställe, men hos en veterinär som mina förra hundar har gått hos flera gånger. Denna veterinär har ett mycket gott rykte...

Nu tvekar jag om jag verkligen ska skriva detta... Men jag hoppas att det inte missförstås.
   Hur som helst, kortfattat så sa Farbror Veterinären "Inget att oroa sig för... Håll uppsikt. Hör av dig om..." om Zafir, som var anledningen till besöket, men även om Pingu som där och då (!) uppvisade symptom (för nåt helt annat än Zaf, alltså).
   "Inget att oroa sig för... Håll uppsikt. Hör av dig om..." Precis så sa han när jag sist var hos honom - och precis som nu var det före en helg - men då var det med Gromit... Två dagar senare var han död. Gromit, alltså - inte veterinären... eller det borde ni i och för sig förstå eftersom hans praktik fortfarande är öppen. Haha! Ursäkta min lite morbida humor. 😊😊

När jag åkte därifrån kände jag en riktig deja vu-känsla. Nu har det gått över två dagar så "faran" är väl nu över... väl? 😏

Zafir hade så svårt att vänta på sin tur. "Jag vill in där nu!!!", pep han otåligt.

Sommarcupen

På kvällen var det dags för deltävling nr 2 i vår Sommarcup.
    Först var det fint väder, men sen när det var två klasser kvar... 

... så kom ösregnet.

Tok-Zafir uppskattade inte ösregnet utan gläfsprotesterade efter ett tag. Men när inte det hjälpte så försökte han själv lösa det blöta problemet och undkomma regnet genom att klättra upp på bruksstegen, alltså rent tekniskt komma närmare skyfallet. Tja, vem har sagt att spaniels är intelligenta?

Själv var jag just då domare, så jag kunde liksom inte göra nåt därifrån jag stod mitt på agilitybanan under mitt paraply, men Rosie förbarmade sig över Zafir och ledsagade ned honom på marken igen. Hon påstod sen att Zafir hade viskat i hennes öra att han hade försökt sig på att leka Titanic, precis som i nån reklamfilm där hundar står i fören på båten, och för att känna vinden i spanielöronen.

Vad skulle jag nämna om själva Sommarcupen, då?
  Jo, är lite bekymrad över att Pingu har åter igen fått återfall i sitt "publikmingleri". Visserligen kutade han inte hela vägen från banan utan bara ställde sig och spanade, och valde - till slut - att lyda sin matte.
    Jag var lite sen till banvandringen, och det märktes sen i själva loppet, då jag var vilse på slutet, och bara chansade hur banan gick - men det var rätt. 😊

Zafir var - som vanligt - tämligen oberäknelig! Exempel: Man visar så tydligt man bara kan mot tunnelingång, jag visar både med hela armen och med min rörelseriktning, och hunden följer så fint med.... för att en decimeter från tunnelingången svänga av åt ett annat håll!!

Loppen avbryts lite då och då av hans nu snart signifikanta spår- och nosagility. Det som irriterar mig allra mest är att han inte lyder för fem öre när jag kallar in honom, men när han sen typ vaknar upp från hans spårande och hörsammar mattes desperata rop, så kommer han överlycklig i flygande fläng. Kan ju inte då annat än att berömma honom.

Haha! Ni skulle ha hört mig i det första loppet när han körde sitt spår- och nosagilityavbrott, och nosade stora vida svängar runt slalomet - utan att göra någon som helst notis om att matte idogt försökte kalla in honom. "Jag blir tokig!!!", utbrast jag högt desperat uppgivet.
    Då råkar Zafir komma i full galopp mot mig och mitt muttrande vänder genast till värsta berömmet i ljus falsett. Tala om byte av sinnesstämning!! Får in honom i slalomet - som han utför helt korrekt - och då tog jag fram belöningsbollen (diskade oss frivilligt). "Bra, Kerstin!", sa domare Malin, vilket värmde. 😊

På den korta skogsrundan i torsdagskväll...

Efter ett faktiskt givande instruktörsmöte där vi lite smått vetenskapligt tog upp olika sorters människotyper (ja, vi, instruktörer, jobbar ju faktiskt mest med hussarna och mattarna, fick reda på att jag själv tillhör gruppen flegmatiker, i alla fall för det mesta, jag som hellre ville vara melankoliker, men nu efteråt när jag läser beskrivningen så passar jag ju in där också, men mina egenskaper "odisciplinerad" och framför allt "obeslutsam" 😏 avgjorde det hela), där jag var typ över en timme sen (odisciplinerat? 😏) - på grund av jobbet faktiskt!! Duh! - eller okej då, en halvtimme sen om man räknar bort "vara-social-och-mingla-och-äta-"-tiden, en sann flegmatiker pysslar inte med sånt.. eller? 😉, så åkte jag bort till Fängelseskogen. (vad jag gillar denna miiiilslånga mening)

På vägen mot skogen, i värsta slingerkrok- och backvägavsnittet, så bromsar jag relativt kraftigt in för ett rådjur som ångrar sitt infall att kliva rakt ut i vägen. Jag, i min tur, får först infallet att kvickt sätta på varningsblinkersna för att varsko bilen bakom, men tänker: "Ingen är så dum och kör om här där det är absolut ingen sikt om det kommer mötande bil.." - och där körde hen om i 190!! - mellan min bil och rådjuret i vägrenen!

Sedan i skogen, när vi tog avstickarstigen tillbaka mot bilen, så rasslar det till i snåren - en älg är på samma stig, cirka en 30 meter framför oss. Hundarna och jag går nu lite sakta för att ge älgen chans att trava iväg in i djupa skogen. Men nädå! Hen stannar och iakttar oss istället.
    Eftersom jag hyser stor respekt för vilda djur - och jag vill visa mina hundar att man inte förföljer vilt, så vände vi tillbaka på samma stig som vi kom.

Efter varje skarp "stigkurva" så var jag beredd på att gå rakt in i en älgvägg. Vegetationen är ganska tät där, så man har liksom inte mycket till uppsikt. Trots spänningen så var det lite smått idylliskt att höra en gök ko-koa i fjärran. Jag gillar djurmöten så där, men vill vara på behörigt avstånd, liksom.

Framme vid bilen, där två lydiga (!) hundar väntar på att få tillstånd att hoppa in i bilen; en i taget medan den andra sitter fint kvar och inväntar "skutta-in-i-bil-varsågod".

Midsommar!!

Och så var det dags för mitt årliga tårtbakerifix.
    Varje år så brukar jag mitt i alltihopa tänka: "Jag ska inte pyssla med sånt här!!"

Bilderna här nedanför la jag upp på Fejjan.

Jag är faktiskt lite besviken över att ingen undrade över den blåa och fyllda bajspåsens närvaro mitt i tårtbaket, och att ingen kommenterade den gigantiska högen med förpackningar under köksbänken. Den inklistrade texten blev tyvärr lite väl liten, men fullt läsbar; att ingen påpekade att det även är miljövänligt att inte åka till återvinningen stup i kvarten. *känner stor besvikelse över mina så kallade Fb-vänner* 😉😊

Tja, den är (läs: var, uppäten direkt, liksom) inte vacker, men såååå god.

Så här såg det sen ut på bordet. Pappersduken döljde väl mitt minst sagt omålade utebord.