Att ta tjuren vid hornen... eller ESS:en i öronen då. :) samt natt-rallytävling på ÖBK

Fast vi börjar med ett par bilder på den här sötnosen... 💗

Tittar man noga ser man hur han viftar på svansen. 

Söndag. Rallylydnadsträning

 Träna, träna inför natt-rallytävlingen på hemmaklubben.

Självklart fick båda hundarna träna fast det bara är Pingu som ska tävla.

Om jag minns rätt så gick första försöket på vår träningsbana åt skogen, men det andra försöket gick mycket bättre. Fuskade dock med Zafir genom att ha en godishand närvarande typ hela tiden.

Haha! Kanske ska ha en bild där banan faktiskt syns, så att ni ser att jag inte ljuger om träningen. 😏

Men Zafir... var inte blyg nu...

... försök inte gömma dig bakom grästuvan!

Nu har vi tränat klart, och har varit och lämnat skyltarna uppe i klubbstugan... men var är Zaf?

Zafir? Zafir? Var är du?!!! Lukas, Knatten "Mistluren" och Pat samt Pingu låtsas som ingenting. Vad har ni gjort med vår Zafir?

Ni ser honom, va?

Efter träningen en kort och lugn skogspromenad.

Måndag. Agilitykurs för Heidi...

... eh? Hur stavar man efternamnet..? *googla, googla* Penttilä. I dagarna två var det kurs.

I två timmar per dag fick vi tampas med en bana. Vid dag 1 kom det regnskurar lite då och då, men mest när Zia och Rosie skulle köra. Hehe!

När kursen var slut sa Rosie: "Ska vi ta en promenad? Hundarna behöver rastas och Zafir med som har suttit i bilen hela tiden.", och jag svarar mycket tvekande eftersom om det finns något som jag tycker är urjobbigt så är det att ta hundpromenad tillsammans med andra jyckar när man är trött och sliten efter kurs etc. Men man blev ju övertalad... så fem flickor och mina två pojkar tog sig en liten rastvända, och det gick ju riktigt bra, helt över förväntan, men mycket beroende på förstående och hjälpsamma tik-mattar. 😊

   Ett annat träningsgäng hade plitat ihop en rallybana inför den stundande tävlingen, och jag hann precis med att köra en runda - så där bara - med Pingu innan rallyfolket skulle åka hem. Bra träning för både Pingu och mig, att få känna på att bli "inkastad" på en bana med okända hundar intill (och kända) utan en massa förberedelser och uppvärmning. "Törs jag koppla loss honom? Schasa tillbaka honom ifall han skulle sticka!", bad jag, och de alla nickade trevligt jakande.

   De kända hundarna som var med var en av Pingus allra första största kärlekar - Hubbe (som är en äldre kastrerad labrador), och så hans "lillebror" Noddy, som också är en svart labrador men som inte gillar att bli antastad av andra hanhundar. Den alltid önsketänkande - och impulsiva - Pingu brukar uppvakta först och kolla efter sen, vilket inte är ett vinnande koncept. Om man inte vill ha dogfights, alltså. 😏

Den här näpna liraren stod mitt i åttans frestelse, och jag bara måste stanna upp för att fota hen.

 Den så hastigt påkomna rallyrundan gick faktiskt hyfsat, med tanke på bristande uppvärmning, vilket var kul. Pingu fick sen värsta bästa belöningen; att få hälsa på Hubbe. Gissa om han blev överlycklig!! 😊😊

Sen när han blev uppbunden medan vi samlade ihop alla skyltarna, så ylade han lite grann. Söt-killen. Det var allra första gången jag hörde Pingu yla.

Heidi-agilitykursen, andra dagen...

Ny bana, nya utmaningar - och inget regn.

Det var en bra kurs. Det jag tog till mig/blev påmind om var dels det viktiga att grundträna (behöver inte vara så avancerat, ett hinder räcker långt), min timing, min tydlighet och framför allt min envishet; hundskrället ska över hindret jag visar, alltså inte ge upp innan det är för sent, vilket jag tyvärr gör alltför ofta. Jag är envis, men är helt enkelt för långsam i tanken, och då är "the moment" borta för länge sen.

Något jag också blev lite varse, var att... håll i er nu... jag bör/måste vara med på banvandring (!) 😉 Av någon anledning (glömdes bort/tidsbrist?) fick vi inte tid för att memorera banan, och det märktes direkt när det var min och Pingus tur.
    Redan vid det andra hindret, som skulle tas från andra hållet och vi skulle köra blindbyte där, något som jag typ aldrig gjort förut (alltså vid hinder som ska tas från andra hållet), så blev det stopp. Så då fastnade jag i att (torr-) traggla det, och sen när man fick till blindbytet och kom därifrån... "Hur sjutton gick banan? Vart ska vi nu?!!". Nja, det blev lite tokigt. Men sen när jag kom ihåg banan, så blev allt så bra så.

Nästa grupp som körde efter oss kom sen insläntrande, och däribland en löpande (enligt hörsägen) söt tik. Alltså, jag visste inte det, men Pingu började direkt att vädra i luften efter henne, och sen fick jag förklaringen (dock ej från matten själv, så som sagt: bara hörsägen). Sen kom nästa söt-tjej, som Pingu har flirtat med för nåt år sedan (ja, han glömmer aldrig en löptik), men hon "gömde" sig direkt (alltså innan hon kom fram till oss,) så hon var sen inte inom synhåll, men vad hjälpte det?. Plötsligt där vi sitter - i lugn och ro - så börjar Pingu att yla. Ordentligt!! "Öh? Vad gör du?!!", glodde jag förvånat på honom. Kära söt-killen. 💔💕💘

Även denna gång blev det en "sällis-hundpromenad". Vågade inte annat. 😉😊

Kung Zafir domderar över sina undersåtar. Soldat Pingu vaktar.

Hihi! När jag la ut bilden här ovanför på Fb, så kommenterade nån "snäll" Fb-vän att Zafir istället är vettskrämd och har flytt från mobbande tjej-gänget. Ja, ja.. ni får tolka bilden som ni vill. 😊😊

Jo, apropå "ta tjuren vid hornen" eller "ESS:en i öronen" 😉😊, så tycker jag att jag gör det - för det mesta; det enda sättet att bli av med en svårighet är att utsätta sig för den, man får den hund man förtjänar, typ, men... när man är trött och sliten, speciellt vid/efter tävling, så tyar jag inte med det. Jag vet att det är dumt, men jag skjuter upp problemet (det hiskeliga koppeldraget) till sen... till aldrig, typ.

Zafir fick rycka in...

... att rent praktiskt hjälpa till med grannsämjan.

Chipspåsen låg långt ned i djupa diket, och jag nådde den inte. Men hallå! Jag har ju två apporterande chipspåsehundar. Använd dom till praktiskt skräpjakt, vetja!!

Historien om grannens överfulla sopkärl.

    En morgon hör jag kråkor väsnas, och tycker det är lite märkligt. "Det brukar inte vara några kråkor här? Mystiskt, men trevligt!", tänkte jag, och sen tänkte jag inte mer på det... förrän när vi skulle gå på promenad.
    När jag då ser grannens soptunna förstod jag vad kråkorna hade pysslat med; det var sopor runt hela vägen. Trots att grannen har den stora modellen av sopkärl så är den ofta överfull så att det inte går att stänga locket... Ja, ni förstår, va? Och nu när jag såg soporna utspridda över marken så förstod jag varför den ofta är överfull... Grannen brukar inte källsortera, om man säger så. 😏

   Senare på kvällen så plockade jag upp en del som var på min sida av vägen. Och sen dagen efter så fick Pingu och Zafir hjälpa till att nå chipspåsen nere i diket. Pingu nosade i och för sig bara på påsen, men Zafir han plockade upp den.

Efter ett dygn så var det mesta av skräpet ihopsamlat av grannen (antar jag), men... soptunnan var ju fortfarande överfull, och det som var uppstädat hade de lagt i en ny soppåse - som de ställde på marken intill soptunnan. Gissa vad som hände nästa morgon! Ja, ni gissar rätt - alla soporna var - åter igen - utspridda över nejden. Nu etter värre i dikesrenen och överallt. Det tog typ ett dygn till, så var allt bortstädat. Slutet gott, allting gott... var bortforslat, kraxade de nu besvikna kråkorna. 😊

Onsdag. Zafir agilitytränar...

... ja, det måste ju vara rättvist, liksom
 

Eftersom Pingu hade fått gå på rolig agilitykurs två dagar i rad och Zafir bara fått ha det tråkigt och väntat i bilen, så fick han desto roligare nu.

Så här skrev jag på Fejjan sen när jag kom hem:

"Ja, nya hundar, nya utmaningar, nya tränings-"gåtor" att knäcka. *suckar lite*
 
När man iaf var "nere i byn" (två (!) sjuka på jobbet, fick hoppa in så de andra stackarna åtminstone fick lunch), så tog man sig en avstickare till brukshundklubben, ffa skulle Zafir få lite välbehövlig agilityträning, men även Pingu när Zaf pausade.
 
Om man hade spelat in ljudupptagningar skulle det låtit ungefär så här lite då och då:
"Zafir! Här! Här! *ngt mer bestämt* Bra! Sitt! Sitt! .... (=*kort tyst paus) Sitt! SITT!! *ngt förgrymmat* Bra .(utan utropstecken). Kvar! *ömsint klapp över Zafirhuvudet* Kör! Bra! Ut! Suck!! Meeen titta på mig då!! Kom här! Nej!! Bra! Sitt! .... (Zaf vädrar i luften bort i fjärran) SITT! SITTTTT!!!! Bra. Kvar! *ömsint klapp över huvudet* Kör! ..... Kör!! ..... KÖR!!! Bra! Ut!! ...... Titta på mig!!! NEJ!!!!! *förgrymmat* Hur kan en hund vara så dum?!!! *mkt frustrerat o uppgivet* Hur kan du vara så dum?!!! *upprepat ett antal ggr men mer lättsamt, fast förebrående samtidigt med klappar o smek* Kom här! Sitt! Bra. Kvar! *ömsint klapp över huvudet* Kör! Bra. Ut! Yes!!! VILKEN STJÄRNA!! VILKEN STJÄRNA!!! *euforisk belöningsdans*
Sen tillbaka till citatbörjan om och om igen...
 
Funderade lite om jag krävde för mkt av honom i värmen... men sen när vi var klara och det var varsågod och spring o lek, så rejsade både han och Pingu värsta järnet. Då var man minsann allt utom trög."

Ja, han är lite småknepig, lill-killen; om man bara kör utebliven belöning när det blir fel (läs: nonchalant flams från Zafirs sida), så belönar han sig själv genom att knata runt och nosa/spåra, och om man bryter/visar bestämt att det där låter du bli, så tappar han modet, blir osäker och vågar inte ta för sig eller att göra nånting alls...
    Jag är fullt medveten om att hans "noseri" mycket väl kan bero på osäkerhet/försök att lugna ned alltför peppig matte alternativt hans nosbehov behöver stillas, fast inte på agilitybanan, då.

(I skrivande stund, som ju är flera dagar efteråt, så kan jag berätta att nästa agilityträningspass med Zafir var riktigt bra och givande.)

 

Torsdag. Natt-rallylydnadstävling på hemmaklubben...

... där Pingu tävlade och jag funktionärade samt Zafir fick sitta på avbytarbänken i bilen - igen.
 

På natten mellan torsdagen och fredagen med start kl. 22.00 var det natt-rallytävling på hemmaklubben. Hela fem banor var igång samtidigt, både på fram- och bakplanen.

Det var en lite märklig, men trevlig partymingelkänsla, att det var så mycket folk på klubben på senkvällen/natten.

Pingu var inte i sitt fina rallyessä denna kväll.

Pingu startade i dubblerad fortsättningsklass. Hans fjärde och femte start som lös och ledig fortsättningsklasshund...

Tja, vad ska man säga..? Det enda positiva var att han smet i alla fall inte från banan.

Där vi satt och väntade på vår start intill Hubbe och Noddy (se ovan), så tänkte jag att det kanske är dumt att vara precis intill en av Pingus största kärlekar, men vadå? Det ska gå ändå! Väl inne på banan så märkte jag inte av att han spanade efter någon speciell hund, men han var disträ. Vid nåt enstaka tillfälle så kunde man ana rally-Pingus fina kontakt och hans spänstiga rally-trav.

Resultatet blev... Håll i er nu! 0 poäng, eller rättare sagt vi fick hela 102 poäng i avdrag. Haha! Domarkommentar: "Snyggt mom 8 (skylt 217, sitt, lämna, sväng vänster, kalla in, sitt. Min komm.) Bra kämpat!" Det här var vår absolut sämsta rallyrunda. Fast som sagt, han smet inte från banan. Om man ska försöka vara lite positiv.

Vid den andra rundan... Haha! Kan inte annat än skratta åt eländet.
    När det var fyra hundar före oss, så börjar jag värma upp. Jag får kämpa att få Pingus uppmärksamhet, men till slut, så... Vi pustar ut lite, tar en paus... och då, när det är två hundar före, så dimper tillfälligheten ned framför nosen på Ping; söta Trixie, hon som löpte förra veckan/början av veckan (senare berättade hennes matte att hon var färdiglöpt, men önsketänkande Pingu insisterade att så var icke fallet!! 💘😊 *) passerar förbi oss. Sekunden efter att de har gått förbi, så vädrar Pingu i luften efter dom. Lillhussen låser upp cykeln som står intill och sen så cyklar de iväg bort över parkeringen... Pingu är nu totalt okontaktbar, och nu är det strax vår tur.

    Jag kämpar att få hans uppmärksamhet, men han ratar allt!! Jag funderar på att bryta här och nu, men... *suck* Plötsligt hör jag att det är vår tur... Jag gör ett försök. Jag kopplar loss honom...

Han är dock med mig, men utför alla moment så sääävligt och så disträ samt typ två mil ifrån mig (överdrift, men det kändes så). Jag är typ livrädd att han ska smita ifrån mig, så jag har tyvärr agilitytonfall i rösten. Kan också vara för att jag är ju nu ganska trött, för nu är det faktiskt tidig morgon, och det har börjat så smått ljusna till gryning.

    Den här banan låg även väldigt nära häcken/buskaget (se bilder ovan) som Pingu ofta är mycket intresserad av att nosa igenom. När vi kommer till en del av banan där det är en öppning i häcken, som vetter mot parkeringen, så ser jag - och Pingu - matte med ett gäng hundar gå på parkeringen - bland annat den där kastrerade elvaåringen som Pingu blev ytterst kär i på Värmdö BK (du kan läsa om det här). Jag tror att det var då jag instinktivt röt till ordentligt och efteråt tänkte på att det var nog resultatmässigt inte så smart, men smart ändå. Om ni förstår vad jag menar, och det tror jag nog att ni gör.

Jag hade flera gånger allvarliga tankar att bryta, men ville då bryta när han gjorde nåt relativt bra, men fick inte till det... och plötsligt så var vi förbi målskylten. Hur det nu gick till? *puh*

Och resultatet blev... hela 10 poäng (!) med domarkommentaren: "Snyggt läggande. Tänk på ditt tonfall för att tjäna poäng. Annars trevligt genomförande."

Jag kan inte påstå att jag tyckte det var roligt att tävla. Har allvarliga funderingar på att lägga rallytävlandet på hyllan ett slag. På de senaste tävlingarna har det ju bara gått utför; måste hitta på nåt att stävja den nedåtgående trenden.

Mellan Pingu-rundorna funktionärade jag. Sprang mest med protokoll, men fick även uppdraget att bland annat sortera priser. Där var man lite utanför ens comfort zone, kände mig vilsen, ungefär som när jag fösöker fixa den årliga jordgubbstårtan, men jag fick strax bra hjälp av söta löp-Trixie-lillhussen. Haha! Alltså Trixie är söt, och lillhusse trevlig, hjälpsam och kreativ.

Minglet vid en utav prisutdelningarna. Denna var när det var som mörkast på dygnet. Jag tog bilden lite kvickt när jag slank förbi för hundraelfte gången med ett knippe protokoll. Undrar hur många gånger jag raskt knatade upp- och nedför backen till/från klubbstugan? Jag hade i alla fall ordentlig värk i ben och fötter efteråt.

Titta! Nu har det börjat ljusna igen, och fåglarna har börjat kvittra.

Soluppgång.

Pustar ut med en kexchoklad efter att ha hjälpt till att plockat ihop alla fem banorna. Uppe vid klubbstugan pågår fortfarande prisutdelning.

Än så står det bilar kvar borta vid den tillfälliga parkeringen.

Det hade varit lite strul, men allt löste sig till slut, men tävlingen drog väl ut lite väl mycket. Vi var dock anpassningsbara, så de som ville åka hem fick självklart sina protokoll med sig.
   Att det blir missar är bara mänskligt, man lär sig av misstagen. Gäller bara att komma ihåg det till nästa gång. 😉

Klockan var halv fem på morgonen när vi sista tappra begav oss hemåt från klubben. Döm då till min förvåning när man upptäcker en matte med hund som tränar lite på appellplanen! Alltså, hundfolk är ena märkliga människor! 😊 Antagligen var det alltså de som gjorde att alla måsarna plötsligt flydde från den nyss tomma gräsplanen.

Som vanlig dödlig 😉 klubbmedlem, vill jag tacka alla som hjälpte till på tävlingen!! Tävlingsledare/sekreterare, skrivare (som skrev så att det glödde med frusna fingrar i dunklet från belysningen när det var som mörkast), domare, inropare, protokollinsamlare (öh? Det var ju jag, mestadels i alla fall), prisutdelare, köket (som bryggde starkt kaffe hela natten), parkeringsfolket, banläggare och sedan banihopplockare, etc, etc. Vi var inte tillräckligt många funktionärer, men vi gjorde det bra och så gott vi kunde. Heja oss!! 😊😊

Åter hemma, vid grindhålet. Finns verkligen detta klockslag?

Egentligen var det meningen att jag bara skulle stänga på jobbet dagen efter natt-tävlingen, men folk var sjuka, så... det blev att öppna också samt jobba ett par timmar fram till lunch. Det blev cirka två och en halvtimmes sömn innan man skulle upp igen. Inga problem!! 😊😊 Jag halvsov sen på min "långlunch" innan jag skulle tillbaka för att jobba sista timmen innan stängning.



* Apropå löptikar. Det kan inte vara lätt för ägaren att veta om jycken är i löp eller inte, och det spelar tydligen ingen roll (i alla fall när det gäller min Pingu); en del hundar (oavsett kön) doftar himmelskt gott när som.