Men innan vi går in på agilityhelgen på Väsby BK, så tar vi bilderna i kronologisk ordning...
Måndag, 17 juli
 |
| "Nä! Ska vi åka hem redan nu?!", protesterade Zafir besviket. |
Okej, bilden här ovanför är lite ljug; den är inte från 17:e juli, den är dagsfärsk, men det såg precis likadant ut. Bilden jag tog då var den som är här nedanför...
 |
| ... en tämligen misslyckad bild. |
Innan simturen, så hade vi varit uppe på brukshundklubben för lite agilityträning, vilket var (är) välbehövligt. Speciellt eftersom det hade gått ganska dåligt på Sommarcupen veckan innan, så kände jag ett stort behov att träna inför helgens agilitytävlingar. Så här skrev jag på Fb:
"Intalade mig att man kan visst åka till brukshundklubben och träna direkt efter jobbet fast man egentligen är trött och på dåligt humör, och har ett dumknä som har trilskats från och till under dagen... och det gick. 😉😊
Det positiva... Zafir har ökat farten i slalomet, och han verkade tycka det var jättekul att köra rundbana i flygande fläng. 😊
Pingu ratade att nosa (nja, typ, på min "inrådan" 😉 ) och var duktig. 😊
Hm? Ska nog inte berätta att innan på promenaden så hotade jag slå ihjäl dom typ tusen gånger, och nere på agilityplanen så blev det sammanlagt... tre time outer samt hundbyte; när Pingu började uppfordrande skälla att nu är det väl ändå min tur, så var han typ träningsmogen - och nosfri. 😉 Smart att kunna utnyttja jyckarna sinsemellan. Hehe!
Efteråt åkte vi till sjön. Zafir skrek av lycka när han hoppade ur bilen på badparkeringen. Han ville inte åka hem sen. "Nä, ska vi åka hem redan nu!!", stod han länge kvar i vattenbrynet och såg besviken ut."
Onsdag, valptitt hos Springerlykkan
Oturligt (eller turligt, kanske 😏 ) så var kennelmamman alldeles för vaksam för att jag skulle lyckas ta en valp eller två under tröjan och bara springa iväg. 😊
 |
| Dragkamp pågår. |
 |
| Andra har fixat egen leksak i lugn och ro. |
Eftersom valparna blev helt galna 😊 i mina skor, så hämtade vi lite fler leksaker...
 |
| ... men det var de två vuxna hundarna som blev mest leksugna och rejsade värsta rejset så valpar flög åt höger och vänster i tumultet som uppstod. |
 |
| Nä, skojar bara, men det var de vuxna hundarna som först började leka, men lugnade strax ned sig. |
 |
| Bästa, sötaste valphögen. 💖 |
 |
| Ja, ni förstår väl hur svårt det var att låta bli att kidnappa en valp eller två... eller varför inte fem?! 😉 |
En helt vanlig torsdag...
 | |
| Hmpf! Skulle bara gena mellan två stigar... och så är man plötsligt lite smått vilse. Pingu brydde sig inte om det, utan skuttade glatt upp på en nyfunnen godisssten. Att stenen var i värsta branten brydde han sig inte om heller. Tyvärr syns det inte på bilden hur brant det var. Mitt dumknä inrådde att vända tillbaka... *menande* |
Lat som jag är så citerar jag åter mig själv från Fb:
"Det blev över en timmes skogspromenad efter jobbet med ett emellanåt irriterande trilskande dumknä.
Haha! Eventuellt vilt och andra skogsmonster i vår närhet blev i god tid bortskrämda av antingen mina dova "Meeeen!! Kom tillbaka!!" (Zafir tyckte vi gick alldeles för sakta) eller mina ljusa plötsliga "Ajjjjjj!! Dumma knä!! Vänta!!" (hundarna väntade snällt) samt mitt muttrande "Hur sjutton klarar man av att bli lite smått vilse i den här lilla skogen?!". 😉
Det var dock ett skogsmonster som inte blev ivägskrämt..."
 |
| Väl tillbaka till bilen, så la sig Pingu ned medan han lapade i sig vatten. |
Bilder från.. i fredags, kanske..?
 |
| Zafir tycker det är tämligen orättvist... |
 |
| ... att alla tvåbenta får vara på andra sidan av grinden och inte han. Zafir skulle kunna hur lätt som helst öppna grinden, men gör det inte... oftast i alla fall. 😉 Ibland går det bara inte att låta bli att falla för frestelsen. |
 |
| Jag tror nog att Pingu tycker detsamma; att det är orättvist på jobbet. Men han håller sig dock till reglerna - och stannar på rätt sida om grinden... ja, alltså om frestelsen inte blir alltför stor. |
 |
| Vad föreställer då denna bild? |
 |
| Jo, Zafir upptäckte efter ett tag att smultronen som matte stoppade i sig faktiskt var ganska goda, och började plocka bären själv. |
 |
| Fast helst skulle han vilja att matte matade honom, men han fick minsann plocka själv! Pingu brydde sig inte mycket om smultronen. |
Tvådagars agilitytävling på Väsby BK
På lördagen var det klass 1 och klass 3-tävlingar.
I och med det ju har gått ganska värdelöst med Zafir, så hade jag ju tänkt att ta ett tävlingsuppehåll med honom, men eftersom Väsby BK ligger så pass nära, så... blev han anmäld. 😊
Och det var bra det! För - i mina Zafirmått mätt - så blev jag glad och nöjd över pojkvaskern! 😊😊
Hoppklassloppet.
Det går absolut framåt med Zaf. I lördags var det helt klart mer agility än hans sedvanliga nosspåragilityande. Även om vi har en lång väg kvar innan man kan kalla det för riktig agility. 😉
Det är mått frustrerande när man först har fin kontakt med jycken, för att sen byrackan gör en plötslig helomvändning och börjar följa ett spår i gräset... men han bryter och hänger med matte 😊😊.
Sen kom det krångliga slalomet - och han tappar fokus helt - och hamnar plötsligt utanför planen för lite upptäcksfärd. Jag tar fram visselpipan och kallar in - och han kommer som ett skott. 😊 Men jag vill att han ska ta ett hinder innan han får sin kampbelöning.
Det blev lite missförstånd mellan mig och en hinderfixare, som trodde jag var på väg ut från banan, men jag gjorde ju bara en U-sväng för att ta om hopphindret. Domaren ser vad som håller på att hända/kan hända, men det var ingen fara. "Oj!!", utbrast hinderfixaren och hejdade sig. "Det är lugnt!", ropar jag till hinderfixaren i flygande fläng, och fortsätter banan.
Att Zafir springer förbi långhoppet förvånade mig egentligen inte. Förutom att jag knappt visade mot hindret, så var det länge sen vi tränade det.
 |
| Zafir på Väsby BK. Foto: Sandra Helén. |
Agilityklassloppet.
Jag hade redan vid banvandringen bestämt att jag skulle stanna upp och belöna Zafir efter slalomet, om/när han har forcerat det rätt. Med andra ord, frivilligt diska oss för framtida segrar... eller i alla fall framtida tävlingar. 😉
Haha! Sen så glömmer jag för en sekund bort vilken hund jag har med mig i starten. Zafir har ju inte samma hindersug som Pingu, så det var inte alls märkligt att han sprang förbi det andra hopphindret. Det var alltså helt mitt fel. Klant-Maja!! Äsch!
Jag struntade i att ta om. Hade ju redan bestämt att diska oss efter slalomet. Kunde ju lika bra diska oss vid andra hindret som sen, liksom. 😉 Flytet är viktigare än själva hinderforcerandet.
Jag gör nån slags jakko vid hopphindret efter tunneln, vilket jag inte alls hade planerat; det bara kom, liksom, och det funkade hyfsat. Zafir reagerade nog på att matte vände om så där lite åt "fel" håll.
Det blev flams och nos efter balanshindret, men sen mot slalomet, som han fixar (!) på andra försöket. Snabb leksaksbelöning.
Zafir får absolut mer fart under tassarna - och är mer fokuserad - när jag har leksaken i handen. Kul att jag fick till en oplanerad handlingstysksvängmojäng på andra hopphindret efter A-hindret. Hade min timing varit lite bättre hindret före, så hade det nog inte blivit en sådan vid sväng till det andra hopphindret.
Sen gör Zaf världens svanskutt på gungan. Tjohooo! Måste träna gungan i fart.
Sedan - bäst av alltihopa - Zafir klämmer till med ett klockrent bakombyte tre hinder från mål - utan fulsnurr!! Bakombyten som vi precis har börjat träna, och han har haft väldigt svårt för det, men den satt som en smäck!! Bästa Zaf!! 😊💖😁
Fast nu vår tävlingsdag var över, så stannade jag kvar i ett par klasser. Jag hade erbjudit mina tjänster som tidtagare eftersom det var lite ont om funktionärer. Men innan det så glufsade jag i mig lite funktionärsfika; en delikat äppelpaj med vaniljsås. *mums*
 |
| Pingu var förstås med som hejarklack på lördagen. Lilla söta Noppe syns i bakgrunden. |
 |
| Jo! Ser ni vilka det här är? |
 |
| Det är Zafirs kullsyster Emi som agilitytävlingsdebuterade i lördags. Hennes matte Maja var som synes också med. De gjorde en bra debut tycker jag. De kom på en hedrande 15:e plats (av 20 startande) i hoppklassloppet. Grattis!! 😊 |
Haha! Jo, jag hade lite sjå (nja, mest sjå hade nog Emi-matten själv med banvandring samtidigt) att hjälpa dom med att få Emi inmätt innan deras start. När jag sen står där på klubbstugans altan och kollar när Emi blir inmätt, så upptäcker jag efter en liten stund att ens egen banvandring har ju börjat därborta!! Meeen! Nu håller jag - åter - på att missa banvandring fast jag är närvarande på tävlingsområdet.. Eh? Fast det har ju i och för sig hänt förut... *vissel* 😏
Söndag, klass 2- och klass 3-tävlingar
Fast innan klass 2-loppen började så var jag tidtagare igen i ett par klasser. Det kommer mer om det allra längst ned.
Ärligt talat så har jag tappat lite av tävlingslusten med Pingu eftersom han på sistone är extremt nosig och okoncentrerad. Är så orolig att nåt dumt ska hända. 😕😖
Det blev inte bättre av att Pingu plötsligt börjar dovt att morra åt ett par hundar som bara lugnt passerade vårt läger. Vår teori är dock att han vaktade löptikarna som var hos oss. Visserligen hade han inte ens nosat åt hundburarna de låg i, men.. han kände nog av att "hans" tjejer, Sheena och Zia, var där och i löp.
I hoppklass-loppet - som var innan morrincidenten - så stannade Pingu upp mitt i banan och spanade bort mot målområdet, men han fortsatte sen banan, visserligen ganska okoncentrerat. Jo, innan hade vi diskat oss vid en ganska svår hinderpassage, där jag hade svårigheter redan vid banvandringen.
När vi far mot målhindret är jag kvick som attan att hojta till ett bestämt "Stanna!!!", vilket han också gjorde, men med viss ovilja och ett fokus mer bortåt än åt mattes håll.
Får väl erkänna att vid banvandringen var jag själv inte alls taggad för att tävla. Tyckte banan kändes för svår och omöjlig för oss. Ja, vi är i tvåan nu, så... Så här kommer det att bli nu framöver. *längtar tillbaka till ettan*
 |
| En förälskad Pingu. |
Jag fick lov att slita som ett djur för att få Pingus koncentration på agility. Det blev till slut för många vägran - disk.
Jag var ändå nöjd - och lättad - att han höll sig kvar på banan.
När vi efteråt går bort mot vår lägerplats så drar han envist mot en luktfläck som är vid hoppklassbanans målområde. Jag utnyttjar life reward-träningstillfället.
Naw! Min lilla Ping! 💗 Han är så söt när vi - på mattes "inrådan" - först ska passera den extremt intressanta luktfläcken, för att sen sitta ned intill. Haha! Och Pingu sätter sig raskt ned, men vänder sig om - och typ pekar med kroppen mot luktfläcken, men ser på mig och därmed ber om lov att få rusa dit. Jag ville dock kräva liiite till, men sen så fick han sin mycket efterlängtade belöning: att få nosa på denna luktfläck. Kanhända att det var den han spanade efter redan vid hopploppet?
Ja, jag vill bejaka hans rara (i dubbel bemärkelse) försök att kommunicera med mig i hopp om att han ska få en större vilja att just kommunicera med mig; att få honom att förstå att det lönar sig mer än att bara dra iväg som en bulldozer med mig som ett ankare efter.
 |
| På söndagen var det Zafirs tur att vara hejaklack. Fast han fick ärligt talat mest sitta i bilen... för jag var lat. |
Att funktionära, till exempel som tidtagare
Ni skulle ha sett mitt CV (!) 😊 till Väsby BK, där jag erbjöd mina tjänster. Äh, här kommer det:
Hejsan!
Behöver ni fortfarande fler funktionärer till agilitytävlingen 22-23 juli? Undertecknad finns isf till förfogande. Tävlar själv XL klass 1 (Zafir) och klass 2 (Pingu).
Jag är förfärligt morgontrött, så ingen tidig morgon, tack, för tävlingens bästa. Mina funktionärspecialitéer är tidtagare, ögon, skrivare eller hinderfix. 😊 Är dock urusel inropare eller speaker. Dator har jag aldrig varit förut, så.. nä.
Behöver förstås (som alla andra) få tid till att rasta egna hundar.
Mvh
Kerstin Eriksson
Av nån anledning (de hade som sagt funktionärsbrist) så blev mitt CV framgångsrikt, så jag fick jobbet som just tidtagare inkl koppelbärare i ett par klasser.
Jag gillar att vara tidtagare, trots att det är något enformigt att vanka fram och tillbaka samma sträcka från starten till målet samt kasta kopplet till målfållan. I helgens funktionärande så var det cirka 50-60 gånger per dag som jag vankade denna sträcka fram och tillbaka.
Ibland så försöker man få ur sig nån lustighet när man för sjuhundraelfte gången passerar sekretariatstältet - bara för att försöka pigga upp stämningen lite.
Haha! Fast mest så förekommer följande konversation:
- Är dom diskade?
- Ja!
Anledningen till ens undran är att man börjat undra varför domaren ser så nonchalant ut; hen står och kollar runt omgivningarna, rättar till solglasögonen eller står bara still och ser ut som hen har somnat stående mitt på planen. Visserligen kan en domare ha övermänskliga sinnen, men de allra flesta är helt vanliga människor. Och man vill ju inte klanta sig och stänga av tidtagningen innan man är helt säker att man kan göra så.
Agility går fort! Det går undan! Bara man har vänt bort blicken för en sekund för att dubbelkolla att tidtagaruret verkligen gick igång, letar/böjer sig ned för att ta upp kopplet eller man kollar före man kastar iväg kopplet mot målfållan att föregående ekipage verkligen har förflyttat sig därifrån - så de inte får ett koppel kastat mitt i ansiktet, så kan det mesta ha hunnit hända ute på banan.
En annan konversation som inte är lika vanlig, men förekommer:
- Manuell tid!!
- Ok! (eller tummen upp-tecken)
Ibland så strular den elektroniska tidtagning, därav den mänskliga, manuella tidtagaren. Det är alltid lite smånervöst när allt hänger på ens egen tumme. Om ekipaget kommer vinna eller försvinna i den bottenlösa resultatlistan. 😉
Alltså, nångång så kommer jag som mothugg "bara för att" plötsligt ropa till sekretariatet: "Elektronisk tid!!" 😉 Eller inte då. Det är nog bara jag som tycker att det skulle vara fasligt lustigt komiskt. 😏
Det största nöjet med tidtagarfunktionärandet är (den enskilda) tävlingen mot den elektroniska tidtagningen. Alltså att lyckas få så nära som möjligt eller allra helst samma tid.
Vilken lycka när man får EXAKT samma tid - på hundradelen av en sekund!! 😀😀😀😊 Och jag har lyckats med det mästerstycket ett flertal gånger!! 😊😊😎👏 Men jag är ändå ganska nöjd (underdrift) när man prickar tiondelarna.
Denna (privata) tidtagartävling kräver då förstås att det är en speaker närvarande som just ropar ut ekipagens tider. Just denna helgs tävling hade de ingen speaker (antagligen beroende på att det var två banor igång samtidigt), så då föll det liksom, men ibland så hörde jag sekretariatsfolkets konversation mellan skrivare och dator. Och jag prickade minst tre gånger den elektroniska tiden med bara en hundradels fel. Helt okej, om jag får säga det själv. 😊
Jag har sagt det förut, men jag insisterar att till nästa regelrevidering så ska det tävlande ekipaget belastas med en extra 5 felpoängare om det slänger sitt koppel långt från tidtagaren. Det är liksom tradigt att gå fram och tillbaka ändå!! 😡
Däremot, de som kastar kopplet till tidtagarens direkta närhet - eller kanske till och med ger en kopplet i handen - så drar man av en 5-felpoängare eller om de är nollade, så drar man av en sekund på bantiden. Eh? Det är väl en bra regelförändring, eller hur?!!
I helgen så var det några stycken som typ kastade kopplet typ bort över häcken och över vägen mot jordgubbsståndet. JAG HAR INTE TID ATT STÅ OCH KÖA OCH KÖPA JORDGUBBAR MEDAN JAG ÄR TIDTAGARE!!! Okej, jag överdriver, men de fick det onda ögat när jag muttrande gick bort till typ andra sidan av ringbandet för att hämta deras koppel.
Det var - förstås - flera som trevligt och artigt samt vänligt kastade kopplen mot mig, och en del till och med med ögonkontakt. De alla fick ett trevligt leende tillbaka samt en tumme upp! 😊👍
Ja, ja... Jag veeet! Att en del (vinnarskallar) är i sin tävlingsbubbla och är inte medvetna om att det finns människor och en värld runt om dom... Äh, var som folk, vetja! 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar