Det är med en stor sorg i hjärtat...

... och med ett spontant "Neeeeeej!!" man fick beskedet på Fb att världens allra, allra bästaste Greta har lämnat oss. Fast fjorton och ett halvt år är en mycket aktningsvärd ålder - även för en liten beagle.
   Greta hann med mycket i sitt långa liv; åka över pölen till Mexico, och bland annat köra agility "over there" (kommer inte ihåg hur länge de bodde där), sen åka tillbaka till Sverige och bo i karantän ett tag.
    Sen tävla lydnad och agility här hemma. Jag minns med ett stort leende hennes dammsugarstil när hon körde agility; fattar inte hur hon faktiskt hann med att uppfatta hindren - för de forcerade hon i ett huj - mellan hennes kvicka agilitybanespårande. Hennes matte var nog kanske inte så där jätteöverförtjust över Gretas personliga agilitystil.
    Greta hann också vara med om en riktig otäck bilolycka - men klarade sig efter sjukhusvistelse!!

Ja, den här lilla tjejen har varit med om mycket, och haft ett långt bra liv!

Hela gänget på promenad. Från vänster: Spirou, Hjördis, Wilbur, lill-valpen Pingu och så söta Greta.

Uppe på brukshundklubben för lite agilityträning. Spirou, Gromit... och så Greta. Hon har liksom alltid varit där.

Då det begav sig; två stolta hundar på agilitytävling på Vallentuna BK, Greta och Spirou.

Det här är en av mina absoluta favvo-bilder. Foto: Gretas matte, Louise Medman.

Jag kommer aldrig någonsin glömma hennes speciella (rastypiska) skall, eller hennes sammetslena fina öron.

<3 Bästa Greta. <3

Jag är glad. :)

Och vad i all världen är jag glad över, då? Förresten så kommer det här bli ett ganska långt inlägg, men lugn... det är mest bilder, så så jobbigt kommer det inte bli för er trogna läsare. De otrogna dock, de...

    Jo, vad jag är glad över är...
   ... att Pingus gungbrädeträning, samt även balansbom och A-hinderträning fortsätter att gå framåt. :)
I onsdagskväll, efter slyngelkursen samt promenad med Spirou och Pingu, så "råkade" man ju gå förbi gungbrädan. Först så fick Spirou klättra över den (och jag dämpade den för att skona pensionärsleder och eventuell Pingu-rädsla) samtidigt som Pingu fick sitta intill och se på.
    Sedan var det meningen att Spirou skulle sitta still - och se på - medan Pingu klättrade över gungbrädan. Haha! När Pingu hade gått över mitten av gungan, det vill säga den borde börja tippa över - så gjorde den inte det?!!! Kan ni gissa varför? Haha! Jo, Spirou hade - förstås - hängt på gungbrädeforceringen; han stod på uppfarten och väntade tålmodigt på att Pingu skulle köra först. :) Så med lite lock och pock (att få Pingu att gå högre upp) och lite muskelstyrka från min sida, så lyckades jag få bägge hundarna att ta gungan - samtidigt - helt felfritt!

 

Brist på annat, en gammal bild.

 

 Igår så åkte vi direkt efter jobbet först till Fästingskogen, och sen (när man i alla fall var nästgårds) till brukshundklubben enbart för en liten gungbräde-träningsstund.
    
    Men hallå?!!! Agilitybanan var "upptagen"! Jag tvekade något, men mitt förnuft talade till mig: "Hörru du! Det är meningen att Pingu ska vara tämligen social och tåla en massa störningar om cirka tre veckor - när er officiella agilitytävlingsdebut går av stapeln.... så träna NUUUUU!" Ja, ja... suckade jag snusförnuftigt - och parkerade bilen, tog ut Pingu och gick bort mot agilityplanen... samtidigt som jag hoppades att gungan skulle fortfarande stå kvar där borta vid sidan om planen... 
    Men nä då! Agilitybaneockupanterna ;) hade förstås burit gungbrädan till sitt rätta ställe. Alltså till själva agilityplanen. Sofie med två kompisar samt tre hundar höll på att bygga sig en bana. "Får jag köra lite med gungbrädan medan ni bygger?", frågade jag - och det fick jag!!
    Pingu drog i kopplet mot de andra hundarna. "Varför utsätter jag mig för det här?", undrade jag för mig själv, "Det kommer ju inte att gå, ju!!" Men där hade jag fel. Visserligen vågade jag inte släppa Pingu lös, men visst sjutton forcerade han gungan, och jag behövde inte dämpa den så särdeles mycket.
    Och Pingu körde sitt kontaktfältsmove med kontakt mot mig - trots tre hundar (varav en som var ivrigt gnällande mot sin matte) närvarande på planen!

Efter lyckad gung-träning, så körde vi "babybalans/A-hindret" ett par gånger innan vi åkte hem, hem till efterlängtad middag (eller mycket sen lunch, beror hur man ser på det).

Jag har ju aldrig tvivlat på att Pingu och jag skulle fixa gungbrädan, dock är jag något överraskad över att det hittills gått så pass fort och bra, med tanke på hur skrajsen Pingu var för hindret.
    Även om mitt ordspråk är "Det är aldrig för sent att ge upp", så har det aldrig varit på frågan att göra så, eller rättare sagt; tack vare mitt ordspråk är "Det är aldrig för sent att ge upp", så har jag inte gjort det - för mitt andra motto är: "Skjut upp allt till imorgon!", det vill säga: att ge upp kan jag göra sen... imorrn typ.

><

And now till (sic) something completely different...

Bild från tisdagens "efter-jobbet"-skogspromenad...

Spirou och jag sitter och kurar solnedgång i Fästingskogen...

... medan Pingu gnager pinne intill oss.

Trevligt värre var det; behaglig lugn och ro - till skillnad mot jobbets ständiga liv och brus.

"Hörru ni! Va långsamma ni är!!"

Pingu har sprungit lite i förväg.

Men Spirre och jag var strax ikapp Pingu.

Men har ni sett på tallarna! Här är det inte bara "martallens topp" som brinner.

Jag fick lov att kasta ut en näve godis för att få dit hundarna i förgrunden. Tyckte det skulle bli en så mestråkig bild annars; hundarna fick liksom jobbet å "liva" upp den lite.

"Men... Hallå?!!! Vad är det där????!", spanar Pingu misstänksamt bort mot vägen.

Ja, nu är vi nästan framme vid bilen. Märkliga typ snabba hasande ljud hördes bortifrån vägen. "Sitt!!", kommenderade jag kvickt och instinktivt med "sitt-jakthandtecken" i högsta hugg, och jycken sätter ned rumpan - direkt. :)

Vad det var? Jo, en... (får man skriva tokig?) människa åker rullskidor upp för den lååååånga och branta backen. Sen när hon (tror att den var en kvinna, hon åkte så himla fort, hann inte riktigt uppfatta) kommer upp till krönet, så.... åker hon ned igen; bara för att vända och kämpa sig upp för den låååååååååååånga och braaaaaanta backen igen.

    Vi har nu råkat vara i skogen två gånger medan denna (galna?) människa kämpar uppför och nedför backen på sina rullskidor. Tala om envis vinnarskalle! Undrar vad hon tränar inför för nåt? Samtidigt som jag är imponerad över prestationen samt den envisa kämparviljan, så är jag totalt oförstående.

Spirou var inte lika nyfiken på rullskidemänniskan.

Hundarna får alltid vänta på behörigt avstånd från länsvägen medan jag öppnar bakluckan på bilen. Inga platta hundar här inte!! Grusvägen som syns är bara infarten till husen bortom skogen.

><

Nu kommer bilder från fredagens "efter-jobbet"-skogstur.

    Jag var lite småless efter arbetsdagen, och hade absolut ingen lust att gå ut med jyckarna. Än mindre att gå ut med dom i två omgångar. Så mot mitt bättre vetande så tog jag med alla fyra ut i skogen. Det är nog sista gången jag gör det... I och för sig har jag nog sagt så tidigare, men det var ett tag sen sist.

    Det kändes dock inte fullt bekvämt att "sitta fast" i Wilburs flexikoppel samtidigt som ha koll på slyngelhund som har under dagen lagrat upp typ tusen kilowatt energi, och samtidigt ha koll på pensionärsjyckarna Spirre och Linus, som var lösa. Inte för att de skulle få för sig något dumt, men de är ändå levande varelser, man vet aldrig fullt säkert. Man kan säga att skogsturen blev inte så särdeles avslappnad och rofylld för matten, liksom.

    Jag hade också lite dåligt samvete för Wilbur, som kämpade i blåbärsris och snår. Hans 15-åriga kropp kanske inte bör gå "off-track", som man ju gör i Fästingskogen.

Plötsligt så spritter det till i Pingu, och han far iväg i ett jehu!!

Vad är det han har hittat?

Jo, om det är nån som saknar en grön dummy.... så ligger den inte kvar där den tappades/lämnades. Sorry!

Det var inte så himla lätt att ta en gruppbild på gänget.

Wilbur och Linus ska hela tiden vara typ under mina fötter.

Och Wilbur är svår att kommunicera med nu för tiden.

Är inte Spirou världens sötaste jycke, så säg?

Plötsligt ser man i ögonvrån hur han har hittat en liten, liten stubbe för hans förfinade godis-tiggeri.

><

Jaha, så har vi kommit till dagens foton...

    Jo, jag tror att det var efter torsdagens skogstur med Pingu och Spirou, som jag fick tanken att ta tag i utmaningen att lära min två-åriga (!) hund att gå fint i koppel (!).

    Jag menar, när jycken kan - utan större problem - gå fint vid min sida lös i skogen (det är ju "sommartid" nu i skogen, inga "vind-för-våg-lösspringande" hundar här inte), så borde ju byrackan kunna gå fint vid min sida - fast vi sitter fast i varsin ände av kopplet, eller?

Om cirka tre veckor så ska ju - som sagt - Pingu göra officiell agilitytävlingsdebut - och där är det fullt med folk och fä; det är liksom hög tid att jycken - som nästan har typ fått "lappsjuka" - börjar vänjas med folksamlingar.

I morse (läs: förmiddag) så utmanade jag mig själv med att ta Spirou och Pingus promenad runt strandpromenaden i Österskär. Pudlarna hade redan fått sin vid Åkersberga centrum.

    Precis som jag misstänkte så var det fullt med folk och fä och hundar i det vackra vårvädret. Jag var konsekvent hela tiden - trots alla störningar runt om oss, samt allt folk som (kanske) iakttog oss med kritiska - eller kanske beundrande - blickar.

    Ursäkta att jag säger det, men jag var faktiskt lite stolt över mig själv och min offentliga envishet att jycken inte skulle få dra i kopplet. :)

    Att slashas-Spirre också var med gjorde ju förstås inte uppdraget så mycket enklare (jag fick ju lov att anpassa gångtakten till honom), men vem har sagt att det ska vara enkelt?

En fin bild blev det i alla fall vid Solbrännan-badet där det vimlade av folk och ungar och hundar.

Tillbaka vid parkeringen. En liten Linus tittar upp...

Världens bästa Wilbur.
(som behöver få bli lite tillklippt lite här och där)

STOPPA ALLA PRESSAR!!!!

STOPPA ALLA PRESSAR I HELA UNIVERSUM!!!!!!!

Pingu har gått över HELA gungan!! :)

 Bilden är arrangerad precis efter den stora händelsen.

När Pingu var liten/mindre så blev han ju skrämd av gungan; den försökte lömskt jaga honom och hans söta rumpa....

    Eh? Nä, riktigt så var det inte, utan jag, den luttrade agilityinstruktören samt -tränaren, lyckades klanta mig med gungbrädan - två gånger. Det vill säga jag hann inte med att hindra den lilla Pingu-grabben att rusa upp på obevakad gungbräda, klantmatten. Och då blir det KAAABOOOOM!!! under små hundtassar. Världen rasade under de små tassarna med ett brak, och lill-stackaren hamnade helt plötsligt nere på marken.

    Till mina kursdeltagare så skanderar jag: "Vält alltid gungan, lägg den på sidan, när ni är och tränar, så att inte hunden springer upp på den innan den bemästrar hindret!!". Ja, ja... Gör som jag säger - inte som jag själv gör-fenomenet, alltså. ;)

Jag har ju gjort samma misstag förut med en ung Spirou. "Nu har vi tränat klart,", tänker jag, och går bort för att hämta ryggsäcken. Jag ser i ögonvrån hur lill-Spirre rusar bort till gungbrädan igen (som vi innan höll på att träna in). Han tyckte inte alls att vi hade tränat klart.

    Jag släpper ryggsäcken i näst intill panik, rusar som värsta sprintern bort mot Spirou där han redan är halvvägs upp på gungbrädan. Han har inte en aaaaaning om att den inte är stabil som balansbommen - ännu...

    Medan jag rusar till undsättning, så förstår jag att jag kommer inte hinna fram för att ta tag i brädan så att den inte vippar över med en smäll. I mina språngsteg famlar jag fram godispåsen ur fickan - och exakt när gungbrädan vippat över och slår i marken med värsta braket, så får Spirou en helt öppen godispåse mitt framför nosen. Spirou såg mycket förvånad ut! Om den mesta förvåningen berodde på den plötsliga luftfärden med - för honom - helt oväntad värsta smällen eller om förvåningen berodde på den öppna godispåsen som plötsligt "från ingenstans" var precis under hans nos, förtäljer icke historien.

     Spirou bara stod förvånad kvar på brädan - och började käka godis. :) Ja, har man en trög (?) spaniel så har man.  Spirou och jag hade inga problem med gungbrädan under vår träning- och tävlingstid tillsammans.

 En gammal bild på en harig Pingu som först trodde att den där röda manicken var ett fult monster.

Så jag var/är inte orolig för Pingu. Dum som jag är (?). Det får liksom ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, och definitivt inte heller Pingu. Nu är i och för sig Pingu mer "harig" än vad Spirou var/är, men... äsch. Haha! De värsta agilityproffsen ruskar säkert fördömande på huvudet åt mig, Äh! Eller varför skulle de göra de för? Det var inte min mening att Pingu skulle få rusa åstad så där, man kan väl få vara lite klantig som matte. :)
    
    I mina försök att visa att det är roligt att balansera på saker och ting, så har jag bland annat åkt till Fängelseskogen - enkom - för att låta Pingu balansera på två perfekta trädstammar som jag visste har fallit till marken. Vi har gått fram till dom, tränat lite balanskonster, sen har vi åkt hem igen. Det har känts något fånigt, men det har säkert gett resultat. Nu sist (igår) så skuttade han upp på trädstammen och vände och hade sig hur lätt och självsäkert som helst.

En gammal bild på Wilbur på samma trädstam. Den andra trädstammen finns lite längre bort i bakgrunden... eller så hade den inte fallit än när bilden togs.

  

Hur som helst...
    Igår (det var alltså i söndags) eftermiddag efter en trevlig promenad - samt fika - med Louise och Hjördis, så åkte jag förbi brukshundklubben bara för en liten stunds gungträning med Pingu. Det var cirka 1,5 - 2 veckor sen sist. Pingu bjöd faktiskt denna gång lite mer på att våga gå upp på hindret. Det han framför allt tycker är läskigt är att den rör på sig. Igår stod han kvar mitt på brädan och lutade sig försiktet framåt för att nå godbitarna ur min hand medan jag höll fast brädan med den andra handen samt med min kropp. Fast det gungade något för varje gång han sträckte sig framåt så vågade han stå kvar allt längre för varje gång.
    Visst skuttade han av flera gånger - men då blir det tji belöning! Jag varvade också att han bara fick gå nedfarten och bjuda på önskvärda kontaktfältsbeteenden. Jag vill ju inte att de ska gå förlorade i processen, liksom. eller att han blir jätterädd för gungan överhuvudtaget. Träningen ska gå framåt - inte bakåt, alltså. Och det märkte jag att den gjorde, för Pingu verkade bli allt mer villig att klättra upp på gungbrädan.

Efter några försök blev han så pass stursk så att jag ställde mig helt på motsatta sidan av hindret och lät gungnedgången luta mot min bröstkorg (ja, jag blev smutsig, so what?)  samtidigt som jag lockade på Pingu - och han vågade traska upp så gott som hela vägen upp på plankan mot mig och min fulla godishandsnäve. Han smaskade i sig godbitar samtidigt som jag försökte - mycket försiktigt - vippa över brädan så han skulle kunna gå ned på mer sedvanligt vis. Efter några försök med några avhopp så blev Pingu faktiskt först ganska tveksam: "Vad pysslar matte med egentligen? Försöker hon få mig att flyga och fara uppe på den där märkliga brädtingesten?". 
    Men efter lite övertalning så testade Pingu igen. Gissa om han såg förvånad ut när han upptäcker... det finns en nedgång efter stupet!!!!!! Och Pingu traskade ned mot kontaktfältet och visade fina kontaktfältsbeteenden. GODISREGN ÖVER PINGU!!!!!!!!!!!!!! Och en överlycklig matte tjoar och tjimmar och klappar om sin adept.
    Efter Pingu hade käkat upp alla godbitarna från marken, så fick han hoppa upp på enbart nedfarten (se bilden) dels för att jag ville ta bilden, och dels för att se att han fortfarande ville gå upp på gungbrädan. Vilket han gärna ville.
    Jag är helt övertygad om att Hjördis, Pingus och Spirous vilda lek vid utkiksplatsen - med andra ord intill ett stup - strax före brukshundklubbsbesöket var mycket avgörande i Pingus lyckade gungbrädeträning. :) :)

Innan vi gick ifrån agilitybanan så fick han testa balansbommen. Ja, det blev lite tveksamt där. Pingu stannade upp med framtassarna på uppfarten, och spanade upp mot hindret. "Öh? Hur är det egentligen med dom häringa hindren? Gungar även det här?", såg han ut som att fundera.
    Jag förstår honom för uppfarten på balansbommen ser ju från hundens synvinkel exakt likadan ut som gungbrädans. Med lite lock och pock traskade han i alla fall över balansen. Men han tyckte A-hindret var roligare. 

Innan vi åkte hem så hämtade jag Spirou från bilen, och vi gick en liten promenad - som förstås råkade ;) gå förbi gungan. Bara Spirou fick forcera den (och jag dämpade dunket, både för ålderdomliga leders skull samt Pingus eventuella "smäll-rädsla"). Pingu stod intill och såg med beundrande blickar hur gammel-Spirou vant klättrade över.

Tänk att nu - äntligen - har Pingu GÅTT ÖVER HELA GUNGAN!!!! Nu gäller det att hålla i det här, men det får ta den tid det tar. Jag menar, vem har bråttom?

Jag gick som på små rosa moln sen resten av söndagskvällen. :)

 

Idag fyller Pingu två år!! :)

... och det firar vi med en hyllningsfilmsnutt!

Musiken, ja...
   Det är ett kapitel för sig självt. 2010 var året som inte började bra; Keaton somnade in för gott vid 14 och ett halvt års ålder plus Gromit fick diagnosen epilepsi. Mitt i sorgen så dök denna låt upp, "Keep On Walking", med Salem Al Fakir. Textraderna "I was aiming för the sky. Ended up flat on the ground. Once again the sun is rising. I better keep on walking." blev som ett mantra för mig. Fortfarande när jag hör denna låt så översvämmas ögonen av tårar, och det hugger till i hjärtat. Här kan ni läsa vad jag skrev på min hemsida 13 mars 2010. Eller så kan ni trycka precis här! Jag menar ifall ni råkade gå förbi länken när ni nyss läste texten. (När jag nu läser vad jag då skrev 2010, så tåras ögonen; tänk så det blev.)
    Den andra låten är låten som jag försökte gaska upp mig med. Man kan inte låta bli att bli på bättre humör när man hör den; det spritter i kroppen, liksom ("Satellite" med Lena... nånting).

Och så har vi det lilla problemet: Jag har ju inte rättigheterna till dessa två musikstycken, ju! Jag har nu lusläst YouTubes instruktioner efter att man fick ett varningsmeddelande blinkande upp i ansiktet. "... bestrider du eller bekräftar du?!!!  ... bekräftar du, så är det bara att fortsätta." (ej direkt citat). Öh? Vadå "bara fortsätta"? Vad menas? Men till slut så tror jag att jag har förstått, så nu är det bara att vänta och se vad som händer (videosnutten blockeras, ljudet försvinner eller det dyker upp reklam mitt i alltihopa).
    Eftersom musiken har för mig en viktig del i det hela, så vill jag gärna ha just den. 

Av nån - för mig - obegriplig anledning så har en del animeringseffekter försvunnit i filmsnutten. I "movie-maker"-programmet finns dom där dom ska vara, men inte på den publicerade versionen (vare sig i min dator, i filmmappen eller på YouTube). Varför? Det ska ju vara fina stjärnor och hjärtan som flimrar förbi mellan en del bilder (stjärnor vid rally- och agilitybilderna samt hjärtan i slutet av filmsnutten).

Grattis Pingu, min oslipade diamant, som ena stunden kan vara så fint lydig och följsam som få, och sen sekunden efter vara totalt odräglig!! Ja, han är en riktig fin oslipad diamant! <3

Spontan latmansspårning

Som vanligt på lördagsförmiddagar/morgonar blir det först en promenad med Wilbur och Linus. Denna gång åter i "brorsans skog". Först fick Linus vara lös, men... han skulle bara envist käka gräs och stannade överallt, så jag höll på att bli tokig för vi inte kom nån vart. Nä, på med kopplet igen, så vi kom iväg för att gå vår runda.

 Bilden är från en annan lördag.

Efter pudlarnas tur, så fick Spirou och Pingu gå samma runda. Först var jag lite tveksam till det; Pingu kommer ju dra iväg som en tok och spåra efter där jag och pudlarna nyss har gått. För en kort sekund så tänkte jag att det kanske är bättre att ta skogsrundan i motsatt riktning, men nä det är väl onödigt att lära jycken att bakspåra - det kan han nog ändå.

    Att släppa Pingu lös fanns i alla fall inte på världskartan, eftersom jag förstod att han skulle vilja dra iväg efter vårt spår. Och jag tyade inte att vara så pass alert och ständigt hejda honom, så det blev en ny variant...

... jag kopplade ihop Pingus och Spirous koppel, så vi båda fick lite mer svängrum.

Här hade Linus och Wilbur stått och nosat länge. Pingu och Spirou spårade dit på en gång.

 

Här sitter ESS:en på samma sten som pudlarna på bilden ovanför.

Samma sten igen, fast för cirka två år sen. Lill-skrutten Pingu är alldeles för liten.

Rätt Pingu!

Wilbur, Linus och jag gick en omväg runt trädet (syns ej i bild, trädet är precis jämte mig) för att slippa bli blöt om tassarna.

Även Spirou hänger på spårandet.

Nu är det lite spännande igen.

Lite längre bort så svängde vi av från den breda stigen...

"Hm?", nosar Pingu.

Men hel rätt!! Vi tog av till vänster...

Nu full fart igen!!

Pingu går helt rätt. Wilbur, Linus och jag skuttade vigt över trädstammen. Spirou är lat; han traskar runt istället, men han vände strax när han märkte att jag inte kom efter...

"Öh? Hur går du egentligen?!", undrar de bägge.

Den här bilden är från i fredags. Efter en lite halvjobbig arbetsdag var det så skönt att komma ut i skogen till lugn och ro. Här satt jag stilla en stund och iakttog solnedgången och hur mina två jyckar låg fridfullt och gnagde på varsin egenhittad pinne. Samtidigt var jag dock lite hönsmattig; Wilbur och Linus var ju kvar i bilen, men det gick ingen nöd på dom.

Hallå!!!!!

Kommer ni ihåg mig? Hon den där som skriver fåniga och dumma saker här.
    Förra lördagen fick ett träd för sig att det är mycket lämpligt att falla över telefonledningen, så... då... blev det svart i bloggrutan.
    Sen några dagar efter det när jag åkte förbi stolpen, så satt det en gulklädd karl högst uppe i den. Jag antog att han försökte knyta fast sladden igen. Mycket riktigt när jag sen kom hem efter jobbet, så hängde det en ny ledning mellan stolparna. :) Så nu funkar internet igen... typ. Den där svarta lådan med antenner på har jag dock ännu inte fått igång. Så nu finns det en till kabel som jyckarna kan trassla in sig i; mellan datorn (modell laptop) och den gråa mackapären utan antenner, men med en massa (läs: 3 lysande fina) lampor.
    Ett tag fick jag inte igång den heller, men när jag bytte från en blå sladd till en röd, så behagade sig de tekniska undren att samarbeta med mig. Tack. Men inte visste jag att såna där små datorlådor kunde vara så petiga med färger.

"Hallå?!!! Ska det vara så här????", undrar Pingu.

Det kom ett tjog lådor och kartonger härom dagen på jobbet, lite otimat precis när jag var själv i butiken och var upptagen med kunder. En större kartong råkade (nja... typ) hamna mitt framför trappan, och fick ligga kvar där en stund medan jag servade kunderna. När jag sen kom tillbaka så möttes jag av en något undrande Pingu sittandes mitt i trappan bakom kartongen. "Öh? Hörru, ska det va så här? Vad menas? Jag kommer ju inte fram, ju!", visade Pingu frågande.

Apropå "ska det va så här?"...

I onsdags kom värsta snöovädret och hälsade på. Typ 2 dm djup snö dumpades ned på marken.

Spirou poserar framför snöskyffeln, som man fick ta fram igen när man kom hem efter jobbet. Men jag hann inte använda den så mycket förrän efter slyngelkursen senare på kvällen.

 Plötsligt ville inte Spirou posera framför snöskyffeln längre - han bara gick.

Okej, det kanske "bara" var 1,7 dm snö, då.

Efter att ha skottat bort den värsta snön, så var det bara att lotsa in den ena motvilliga hunden efter den andra in till duschen för att skvala bort alla stora snöbollar som hängde och dinglade i deras päls. Jag var förresten också ganska motvillig - för jag var trött efter jobb, slyngelkurs, snöoväder och snöskottning.

    Sen när jag skulle torka badrumsgolvet - och ville kunna jobba ifred - så skulle minsann hundarna vara med inne i badrummet - och envist samt närgånget kolla vad jag pysslade med. De var inte alls i vägen... JO!!

Haha! Apropå slyngelkursen, som jag numera lite skämtsamt kallar för "Slyngelkursen from hell"...

    Vid det första kurstillfället hade jag missat att det pågick en till kurs samtidigt. Vår klubbstuga är relativt liten med två "salar" (läs: ett något större rum, samt ett mindre)... Det blev ganska många avbrott medan den andra kursen skulle passera när de skulle in och ut. "Undrar vilket intryck de får, så här första kurstillfället?", tänkte jag tyst för mig själv, samtidigt som jag utåt försökte allt för att bara gilla läget.

    Vid det andra kurstillfället... så var det styrelsemöte samtidigt. :) "Idag har de styrelsemöte, så vi är här inne idag!", hänvisade jag glatt när kursdeltagarna släntrade in lite smått vilsna - för de kände inte alls igen människorna som satt vid bordet där vi var förra gången.

    Sedan när vi jobbade ute, så..... släcks plötsligt belysningen. Allt blev kolsvart!! Nio vilsna kursdeltagare med varsin hund famlade omkring nere på appellplanen. Men efter en liten stund så vande man sig med mörkret; det går bra att ha kurs i månsken också. :)

    En utav kursarna hade innan varskott mig att han måste åka senast klockan 21.00. Efter en liten stunds tränande i månskenet, så kom han fram till mig och säger: "Nä, jag tror att jag åker hem redan nu..." "Ja, ja..", tänkte jag, "Honom får man väl inte se nån fler gång".

Om jag ska vara riktigt ärlig så var jag rätt så nedstämd efter kursen. Jag har stora krav på instruktörer, allra helst på mig själv, och jag tyckte jag hade varit totalt värdelös - minst sagt. :(

Och nu i onsdags, vid det tredje kurstillfället... så dumpar nån miljoner ton snö över oss (från att det några dagar innan var världens vårväder). "Jaha, undrar hur många som kommer att dyka upp till kursen, med tanke på snöovädret och hur värdelös (?) jag hade varit förra gången?", funderade jag när jag i mitt anletes svett försökte ta mig från jobbet till bilen, och sen slira hem på hala vägar. Nä, nu överdriver jag lite; eftersom jag numera har bra vinterdäck, så går bilen som på räls. Vilken skillnad från förr!!! Heja, bra vinterdäck!! (har inte längre världens ångest när man tvingas ut i snön med bilen)
    Döm till min förvåning när jag ser att han som gick tidigare förra kurstillfället var en av de första kursdeltagarna som klampade in i klubbstugan i desperata försök att få bort den värsta snön från skor och kläder.
    Sen efter en liten stund, så kom nästa... och sen nästa och så vidare. Sen efter ett bra tag... så kom ett sms: "Sitter fast i kö medan de röjer vägen... kommer sen...".
    Sex av nio kursdeltagare trotsade snöovädret - bara för att gå på min kurs (och Österåkers BK:s, förstås). Det var väl bra jobbat av dom!! Även hon som faktiskt ringde enkom för att tala om att hon stannar hemma får plus i kanten. Och jag förstod hennes val med tanke på var hon bor, med den slingriga vägen, som kan vara jobbig att köra - utan snöoväder.

Så till skillnad mot veckan innan var jag vid gott humör när jag åkte hem - trots snöyran. :)

 Denna bild får illustrera när Wilbur gick vilse i snön.

Wilbur, över 15 år, som knappt hör eller ser nåt, fick faktiskt problem antagligen beroende på snön. "Nån har flyttat på alla saker och tingen här hemma på tomten!", irrade han runt därute i snön. "Jag hittar inte in till  mitt hus!!"

    Först begrep jag inget, men efter ett tag så tyckte jag det var konstigt att Wilbur var själv kvar därute så länge. Han brukar ju alltid strax komma och krafsa på dörren när han vill komma in. När jag då kikar ut, så ser jag honom irra runt - bland träden nästan ända borta vid staketet. Jag släpper då ut de andra hundarna, och hoppas att han ska hitta in med hjälp av dom. (Själv hade jag ingen större lust att gå ut - jag var ju mitt i McDonalds Chicago Star- ätande, ju.) Men nä då! Visserligen irrade han nu sig ur "tomt-skogen", men istället irrade han bort sig åt andra hållet. Jag fick gå ut till undsättning av vilsen 15-årig pudelherre, som nu var alldeles full av kvistar (från "tomt-skogs"-äventyret).

    Följande dag var det samma visa igen; vilsen pudel irrar omkring på tomten i snön. Denna gång gick han runt bilen i oändliga cirklar. Matte fick rusa ut till undsättning av vilsen pudel - igen. Inga kvistar i pälsen denna gång, istället var han full av stora snöbollar hela han, så in i duschen med jycken.

Nästa dag (efter jobbet), så höll jag koll på honom meddetsamma jag släppte ut honom ur bilen; han skulle inte få en chans att irra bort sig igen. Jag tror att Wilbur tänkte detsamma: "Det är bäst att hålla koll på matte så hon och huset inte försvinner nu igen", för han gick tätt efter mig och nosade mig på vaderna när vi gick upp till huset från gårdsplanen. :)

    Nu när snön har smält bort - ingen förvirrad och vilsen 15-årig pudelherre. "Så klart jag hittar mitt hus!!", visar han förnärmat när han stolt spatserar upp till stugan.

Nu vet jag ju sjävklart inte om det var snön som försvårade för Wilbur att orientera sig (eller om senilitet slog till), men det låter väl ganska rimligt, eftersom han mest använder sin nos för att hitta dit han nu ska. Prylarna därute borde ju lukta annorlunda när det är en drös med snö över alltihopa.

Gammal bild från tidigare i år.