Disk x 3 - men vi hade kul!! :) :) :)

Asså, i Pingus och mitt tvåmannalag så har vi en deal: jag visar vägen och Pingu kör efter mina anvisningar plus att han ska också skutta högt, hoppa långt, kuta igenom och hoppa prick samt rejsa zick-zack det fortaste han kan... Jag mitt pucko *slår mig själv hårt mot pannan* glömmer banan - alltså det enda jag skulle göra i vår deal!!
    Jag mörkade det värsta jag kunde för Pingu - och körde vår egen alldeles personliga bana utan något avbrott, så jag inte skulle få världens utskällning av min lagkamrat Pingu efteråt. Det verkade som det lyckades för Pingu tog bara glatt emot mitt beröm efter sista hindret. :)


Okej, om vi börjar från början...
   Agilitytävling på Häverö BK, det vill säga typ 20 kvadriljoner mil hemifrån. Första banvandring kl. 9.00 med första start direkt efter - och Pingu har startnummer 2. *fnissar och skakar uppgivet på huvudet*

Självklart så försover vi oss (och hade även somnat ifrån på kvällen innan, med andra ord hade jag inte fixat jobbgrejset). Väl i bilen när jag inser att vi inte kommer att hinna, så tappar jag för en stund gnistan. "Nä, jag vänder och åker hem igen. Det är ju ingen idé..." Men jag tar mitt förnuft tillfånga för vi har ju ändå två lopp till.
    Ju närmare Häverö vi kommer, så tänker jag: "Men kanske vi hinner ändå..?" Fast... sen när den där kringelikrokvägen börjar så kör bilarna framför exakt efter hastighetsbegränsningen eller rättare sagt ofta precis under. Tanken att köra om väcks för en sekund... men jag avstår. "Inte typ "offrar jag livet" för en agilitytävling, inte!", och påminner mig själv om en avlägsen bekant,(typ) som trillade ned från taket från ett trevåningshus för att rädda en kattunge som irrat sig upp dit. Tjejen dråsade ned. Med största sannolikhet så kommer hon nu bli rullstolsbunden resten av sitt liv. Och kattungen lyckades ta sig ned helt på egen tass. Jag antar att tjejen måtte ångra sig...
    Jag menar, det gäller att prioritera rätt saker, liksom.

Trots min försening plus långsamma bilförare så lyckas vi ändå komma fram till tävlingsplatsen exakt sju minuter efter nio. "Vilket är viktigast?", tänker jag, "Memorera banan eller rasta/värma upp jycken?". Jag beslutar mig för att gå banan i typ ett varv, sen tillbaka för snabb uppvärmning/rastning. Kvickt stoppar jag på mig godis och belöningsboll, och skyndar mig bort till banan.
    Eftersom jag nu kommer från banans bakkant, så passar jag på att memorera sista halvan först, sen tar jag den från början. Med andra ord hinner jag gå banan en och en halv gång. Tanken att fråga om man får byta startnummer hade i och för sig fladdrat förbi, men... nä. Jag får stå mitt kast.

"Banvandringen är nu slut!", säger speakern precis när jag ändå hade tänkt gå tillbaka till bilen. Jag skyndar till inropet och berättar att jag - faktiskt - är där. Inroparen ber mig att senare stryka mitt namn på anmälningslistorna för de andra två loppen. Jag småspringer tillbaka till bilen för att hämta Pingu. Snabbkissning och uppvärmning samt småjoggning mot starten om vartannat.
    Jag ser att första startande står beredd. Med andra ord är det dags att gå till startfållan...

Jag lyckas faktiskt komma ihåg banan, agilityklass, ända fram till typ fyra hinder från mål. Efter en tunnel har jag absolut ingen aaaaning vart vi ska, så jag tar det hopphinder som råkar stå framför oss och sen kör vi i mål. Det var liksom inte riktigt rätt, men nära. ;)

  

Nästa lopp är Hoppklass A, och jag är med och memorerar banan (!). Då gick det så här...

Det blev en disk för Pingu kunde inte höra skillnad på "Här!" och "Där!". :)

 Det sista loppet, Hoppklass B....

Hahaha! Efter den andra tunneln så springer jag plötsligt åt fel håll. Jag känner att det här blev väl fel, och blir helt övertygad när jag råkar se att nästa hinder vi forcerar så står nummerskylten på hindrets baksida. Det är då jag utbrister förvirrat samt glatt: "Jag kommer inte ihåg banan!!", men jag kör bara på som om inget har hänt.

    Sedan råkar jag komma på rätt spår igen, men sen missar vi lite tunnlar och så där, samt river långhoppet (!). Hur som helst så fick Pingu och jag köra en och en halv bana (typ) för samma startavgift. Det gäller att få valuta för pengarna! ;)

 

Jag tyckte det bara var kul att jag var helt vilse i banan, och jag tyckte ändå att jag skötte mig rätt bra som inte stannade upp. Pingu märkte absolut ingenting av min förvirring.

    Publiken skratt och applåder uppskattades. :)

Det mest positiva idag var att Pingu tjuvstartade (knappt) inte, eller rusade in mitt i banan som han brukar. Det sistnämnda kanske för att jag förekom och gastade "Pingu!" i tid - innan han hann fara iväg.

    Han hade absolut ingen dragning mot att "publikmingla", och inte heller att sno någon av de utlagda leksakerna vid målfållan.

Apropå det, så märkte jag att det var flera som hade "problem" med de utlagda leksakerna. "Nej, fel!! Det är inte din! Ta den här!!!", var en "konversation" mellan flera förare och hundar efter målgång, vilket måtte vara lite tråkigt, eller? Jag menar, när man ska jubla och belöna samt berömma sin jycke, så blir det en typ dum "diskussion" istället.

Pingu missade slalomet i alla tre loppen (eller var det i två?), och han gör inga fina kontaktfält. Hemma på träning gör han helt rätt. Det är bara att träna mer, det!

    Och så måste (?) vi få bort hans vida svängar, och så borde jag kunna springa snabbare, eller så borde Pingus hindersug bli bättre. Hm? Eller varför inte både ock?!

De två bilderna har inte så mycket med dagens blogginlägg att göra, men Spirou ville vara med - och då fick han det.

Märsta-Sigtuna BK. Nöjd men inte glad. :/

"Mycket vill ha mer!" Ja, så var det på Märsta-Sigtuna BK i torsdags. Den där ribban har man mer eller mindre omedvetet höjt. Nu räcker det inte längre med att jycken håller sig på banan för att jag ska bli glad. Är jag dum i huvudet, eller? Tack ni som var där som påminde mig om att det var faktiskt inte alls länge sen som jycken typ enbart pysslade med sitt "publikmingel" istället för agility. 

Min adept ;) Linda (alltså, hon och sin schäfer Check har gått agilitykurs för mig) var där och debuterade på officiell tävling. Under väntan på sin start så filmade hon oss. Här är agilityloppet:

........................ Eh? Hallå? Filmsnutten? Vart tog du vägen?!!! Jasså! Det duger bara att visa sig på Facebook. Vissa filmsnuttar är ju lite fina i kanten av sig. Ja, ja.
    Här är länken. Du har nu fritt val att antingen klicka på "länken" i meningen "Här är länken" eller att klicka här... och då menar jag på "häret" där till vänster. Inte "häret" i meningen "Här är länken". *skrattar högt för mig själv åt min dåliga, torra humor som knappt är rolig alls*

Okej, mina kommentarer till agilityloppet...
    Pingu tjuvstartar, och dum som jag är så bryter jag inte utan försöker haka på Pingu, men det är förstås som förgjort; disk direkt för jag lyckas inte hejda jycken att ta hopphinder från fel håll. Resten av banan funkar, men han skuttar A-hindrets kontaktfält, och balansbommens dito så hoppar han av åt sidan (!!). Hemma har han minsann riktigt fina kontaktfältstagande, men det är hemma det!
    Pingu körde nosning i backen istället för slalom, men på andra försöket så fixar han det galant. Sedan så strular jag till det med de följande hopphindren, fast målrakan funkar okej (ingen fulsnurr).

Här kommer Hopploppet.... Ja, det kommer i den här länken, alltså. Så klicka på nu! Nej!!! Inte på "nu" - utan på ordet "länken", dumskalle! :) Om du absolut vill så kan du även klicka på "Hopploppet"... Ja, inte i den förra meningen - utan där ovanför. (sluta fåna dig nu author´n)

    Inför loppet så blev vi tvungna att vänta in tunnelfixeriande när vi redan är på plats framför starthindret. Jag blev lite orolig att Pingu skulle fnatta ur och börja nosa, rulla sig eller att tokskälla och allmänt uppföra sig illa. Därför så förekommer jag med lite "Give-me-five" och "ligg" för att bibehålla hans koncentration plus att han inte ska kolla alltför mycket på tunnelfixeriet (så han blev nyfiken och springer direkt dit).
    Om jag minns rätt så tjuvstartar han igen (väl?), men resten går alldeles utmärkt fram till slalomet. Med andra ord så klarade vi av svårigheten vid tunneln, där man skulle ta den bortre tunnelingången (lite stolt :) ).
    Vid slalomet var "Nos-Pingu" framme igen, och efter slalomet var "Klant-Kerstin" framme. Jag skulle ju gasta "Piiiingu!" direkt efter att han hade fått nosen utanför sista porten - så att han inte sprang rakt fram till fel hopphinder. Pyttsan! När jag ser jycken rusa bortåt, så får jag tanken: "Jag skulle ju gasta ju!!", så då gör jag det, men givetvis är det nu för sent; jycken har ju redan låst sig på hindret.
    Målrakan går riktigt hyfsat utan fulsnurrar (filmen tog slut i förtid).

Egentligen så skulle jag ju känna mig nöjd med loppen, men.... Okej, jag är glad och nöjd över Pingus insats, däremot inte min. Det räcker inte att bara vara "på" när man kör agility - man måste vara "på, på, på, på" - om ni fattar vad jag menar. Jag kände efter loppen att jag kan ju bättre.

En annan sak... innan loppen....
    Jo, vet ni! Jag anade en uns av nervositet; kände så smått att mina ben darrade inför starterna. "Men hallå? Vad är det här?", tänkte jag något irriterat, och längtade efter att få starta. För inne på banan finns bara en sak; att guida jycken. Allt annat - både inom mig samt runt om - finns liksom inte.
    Nä, att var nervös är inget jag vill hålla på med. Bort med sånt!!

 Någon som inte var nervös eller sånt var Spirou, min och Pingus hejarklack. :)

 Och när man inte latar sig i gräset, så kan man ju alltid försöka få nån i närheten (som Spirou inte känner) att bjuda på lite godis...

 "Okej, om jag lägger mig ned då, då kanske..."

 "Äh, grannarna var svårflirtade... Jag testar med matte igen, då!"

 Rätt som det var blev det riktigt varmt (annars så blåste det kyliga, rejäla vindar) så Spirre fick ett "kylhuckle" på huvudet. :)

 Efter en lååååång dags väntan, så fick Check äntligen starta. Här sitter han i starten och kollar... ja, inte efter sin matte som har gått in i banan - utan efter husse tror jag.  :)

 Linda och Check in action!

 Och så kom dom i mål!! :)

Utav 50 startande blev det en 23:e plats i debuten med 13.73 fp. Bra jobbat!!

Hmpf! Så nu står det 0 -1 mellan oss i inbördes möten i vår egen agilitykamp. Men de får passa sig. Vänta bara!!

Två disk - och jag är glad! :)

Agility är en märklig sport. Att man kan känna sig både glad och nöjd över att diska sig i två lopp! Hihi! Hur ska det då inte kännas om... nej, jag menar när man lyckas komma i mål, eller till och med vinna?! :)

 Det var rackarns varmt idag på Väsby BK, men värmen (som jag i och för sig typ avskyr) kan mycket väl vara - tävlingsmässigt - en fördel för oss; Pingu lugnar då ned sig ett litet snäpp, och då hinner jag med bättre.
    Men samtidigt så är man ju lite orolig för jyckens väl och ve, så i en liten desperation tog jag med den där kylhandduken...

 Haha! Pingu visar här vad han tyckte om den. Han lipar åt den, ju!! :)

 Förresten så blev det inga actionbilder idag.

 Jag funderade ett slag om jag skulle be nån filma det sista loppet, agilityklassen, men sen beslöt jag mig för att låta bli. Nu efteråt ångrar jag mig lite. Att jag inte bad nån filma, alltså.

 Så här ska det förresten se ut; den gamla, något stela pensionärshunden i den större hundburen.

 En viss kylhandduksförsedd slyngel hälsar på...

 Jaha! Så blev det rockad i hundburliggning, samt även kylhandduksförseddning, faktiskt.

 Den här bilden illustrerar vad som gällde idag: stor dunk vatten till hundarna, iskall cola till matte (hade med mig kylväska) och kylhandduk till jycken.

 Hm? Ser inte Pingu något uttråkad ut? Jag misstänker att han är lite putt för att han inte får rusa runt och flirta med tjejerna.

Ja, apropå det, hur gick loppen egentligen?

    Första loppet, Hoppklass, där satt han faktiskt jättefint kvar i starten (jag blev något förvånad), men jag tror att en anledning till hans fastklistrade söta rumpa i backen var nog att precis innan start så fastnade hans nos i en särdeles intressant luktfläck mitt i startfållerutan. Jag tror nog att denna luktfläck liksom höll honom tillbaka, att den "drog" honom bakåt; att inte bara rusa iväg in mitt i banan (som han tyvärr alltför ofta gör). Det jag nästan mest oroade mig för var att jycken skulle dra tillbaka till startfållerutan och "förlusta sig" på luktfläcken.

    Bägge banorna var förresten typ klassiska M-banor med lite klurigheter framför allt med hinderföljderna (däck före slalom, L-tunnel före långhopp där det fanns stor risk att föraren skymde sikten mot långhoppet etc). Annars så är ju den största utmaningen med klass1-banor alla dessa raksträckor ofta följda av nån handlingsklurighet längst fram. Eftersom jag nu gillar alla utmaningar, stora som små, så gillar jag det. Jag menar, ett riktigt duktigt ekipage fixar sånt. *fniss* ;)

Pingus och min disk kom förresten efter en sån där klassisk M-bana-raksträcka. Haha! Fast vår disk var på grund av en viss slyngel sprang runt ett tält i tjejspanarstråt. Jag tror att det var söta Lollos nya fina tält (tjusigt lila och svart, vill också ha!) som fick sig en extra titt av Pingu. Söta Lollo var visserligen inte där, men det spelar ju ingen roll, eller hur? Förresten så kanske Pingu till och med rundade granntältet.

    

Hm? Missförstå nu inte!! Det här ingår ju i Pingus och mitt träningsschema; att låta tjejspanet vänta till efter agilityloppen. Vissa har problem med platta tunnlar, gungbrädor, regnväder och så vidare. Vi har tjejer.

    Därför så blev jag jätte-glad när friarjycken kommer direkt tillbaka!!! Han tog bara en repa runt tältet, sen sprang han tillbaka till mig. Givetvis fick han belöning för det. Upp med belöningsbollen!!

    Sen fortsatte vi banan med bra fart och rätt. Jag var orolig att han sen skulle rusa av planen igen vid en kort tunnel som låg parallellt utmed ringside; jag gastade "Pingu! Pingu! Pingu!" som en idiot när jycken var inne i tunneln - och jycken håller sig kvar på planen. Han ränner sedan förbi slalomet, men lyckas sen ändå att forcera det helt rätt - trots fria-till-tjejer-tankar i hans söta huvud. Bra jobbat, Pingu!! Sen var det bara målrakan kvar, inklusive däcket. Pingu rusar framåt suveränt!

Det jag däremot inte gillade var att efter målgång så ratade han vår "specialbelöningsboll". :( Jag kämpade med honom att låta bli de andras utlagda leksaker - och ta vår! Envist nästan slår jag honom i huvudet (lek- samt retfullt, alltså) med vår mjuka belöningsboll. "Lek med vår boll, dumskalle!!", tänkte jag smått, nästan irriterat över att andras leksaker ligger där, men... det är spelets regler. Bara att gilla läget. 

 "Man får inte flirta med tjejerna. Man får inte knycka andras leksaker... Urtrist, ju!!!", suckar Pingu.

"Hmpf! Vad glor du på matte! Låt mig va! Du får minsann gå iväg och roa dig med tjejer (!) och leka med andras leksaker. Jag ser nog hur du står där vid banan och pratar med kompisar och leker med den där svarta lådan som blixtrar om ibland. Roa dig du bara... medan jag ligger här och har det urtrist i värmen!"

Inför det andra loppet, agilityklass, så noterar jag när jag går och anmäler mig till inroparen att löptiksmattan ligger slängd intill startfållerutan... Jag övertalar mig själv genast att inte bry mig, och glömma den. Vilket jag även genast gjorde.

I detta lopp så tjuvstartar jycken. Jag kallar honom tillbaka. På typ tillbakavägen så passar han på att kika in i en tunnel (han hade väl typ en klo in i tunnelöppningen) - diskad. Men det spelar absolut ingen roll för jag hade ju tänkt att frivilligt diska oss genom att starta om. Jag blev hur som helst glad över att jycken kom tillbaka till mig - och jag belönade fint.

    Vi startar om. Loppet gick riktigt bra. Om vi inte redan hade varit diskade, så hade vi fått en vägran i slalomet, en vägran vid A-hindret... och inte så mycket mer... tror jag.. Om vi inte hade redan varit diskade, så hade jag frivilligt diskat oss vid gungbrädan, där jag planerade vid banvandringen att ta tag i gungbrädan och hjälpa jycken. Nu var jag inte helt beredd på att jycken skulle skutta upp på gungan med sådan fart (efter att först tyckas springa förbi den, men skuttade glatt upp från sidan, typ), så när jag nu tar tag i brädan (för att dämpa nedslaget), så tror jag att jag bara stjälpte istället för hjälpte Pingu - han for av den i ett snyggt svanhopp, som om den vore en svikthoppstrampolin. Jag tycker att han borde försökt fått till nån halvnelson, eller en rackabaljare eller nåt. :)

    Målrakan kör han snyggt, faktiskt utan någon fulsnurr fast matte är lite på efterkälken. Bra hindersug, alltså.

Sen så har vi de där dumma utlagda leksakerna i målrutan. Grrrr. "Nej!!! Inte bli sur!!", muttrade jag åt mig själv, "Bli glad istället!!!", beordrade mitt bättre jag - och då gjorde jag som hon sa. Glatt - och mycket envist - lyckas jag övertala byrackan att vår belöningsboll är den allra, allra roligaste. Yes!!! Pingu lekte ganska länge med bollen medan jag klappade om honom och berömde flitigt. Duktig matte!

När vi sen åkte hemåt, så tänkte jag på det här att agility är en märklig sport; att man kan bli så glad och nöjd över två diskade lopp; jycken kom genast tillbaka när han tänkte gå på friarstråt, han var uppe på alla tre balanshindren och han fixade slalom, trots en viss vimsighet i sin tjejfriaryra samt han var jätteduktig däremellan.

Jo! Vet ni vad mer som det är bra med att bli diskad? Jo, att då får man åka hem! Man "behöver" inte sitta kvar och vänta på resultatet (för man vill ju veta så snart som möjligt vilken placering det blev). Man kan bara åka hem, ljuva hem.

 Men väl hemma, fast innan vi åkte hem till hus och tomt - samt Wilbur och Linus, som redan hade blivit hemskjutsade av brorsan, så tog vi en liten avstickare till badet.

 Han är över två år... och vågar ännu inte att simma. Pingu kollar efter Spirou som simmar iväg...

 ... efter en utkastad pinne....

 ... sen när Spirre kommer till där man bottnar, så tjuvar Pingu pinnen. Detta händer om och om igen.

 Visst är Spirre fin när han simmar!

 Hihi! Spirou gapar efter nåt som flyter på vattnet.

 "Kasta en till pinne, matte!!", kollar Spirou uppfordrande.

 Pingu är - som vanligt - alltid i vägen.

 Här ser det ut som om Pingu simmar - men det gör han inte! Han sträcker sig fram för att nå nåt som flyter förbi.

Spirou kollar som vanligt på sin kära matte. <3

"Öh? Vad har du hittat?", undrar feg-Pingu, som inte vågar simma.

Jo, (nu skryter jag lite... men det får man göra på sin egen sida... tror jag), jag blev väldigt glad när jag fick beröm idag (och även förut på Nadine-kursen), att jag duktigt kämpar på med Pingu-slyngeln. *slurp* vad jag slurpar i mig - och känner mig lite stolt. Tack! Orden värmer! :)

Idag, en dag i maj med sol i sinnet...

... eh? "... med sol i sinnet"? Var kom det ifrån egentligen? Sol utanför har det varit, och det har varit alldeles för varmt inne på jobbet. Jag menar, jag är van med att det är typ som högst 19 grader. Idag stod den där dumma termometern på 24 grader!!! För varmt!!!

Denna soliga - och för varma - majdag så fick alla fyra jyckarna jobba.

 

 Det blev lite funderingar över vem som skulle ligga var. Har ju bara två hundbäddar uppe intill butiken.

 Lilla Wilbur breder självklart ut sig i den största hundsängen.

 Spirou trivs i den mindre hundsängen. Han ligger oftast i den. Jag ser nu att den börjar visst att spricka i sömmarna... Hm? Undrar varför..?

 Senare på eftermiddagen så hade Pingu snott Wilburs plats, och då fick Wilbur huvudbry: "Var ska jag då ligga?", funderade han och glodde surt/undrande mot Pingu, som i sin tur kände sig alltför närgånget iakttagen.

Då kommer matte till undsättning, och får den geniala (?) idéen att Wilbur kan ju vila i en wellpappkartong! 

 Alla hundarna måste ju då förstås kolla vad som händer. "Öh? Varför står Wilbur i en kartong för?", undrade de alla i kör. Även Wilbur själv. 

 Pingu och Wilbur poserar framför kameran.

 "Hur länge ska man jobba egentligen?", undrar Linus.

 Linus och Pingu ser något uttråkade ut, va? Och Wilbur undrar fortfarande varför han sitter i en wellpappkartong. :)

"Hm?"

 "Ska det va´ så här?!"

Senare på kvällen åkte vi upp till brukshundklubben för framför allt agilityträning. Egentligen hade jag ingen större lust, men tyckte att man måste skärpa till sig och träna eftersom det är ju tävling igen på lördag. Man ska ju inte sluta träna bara för att det gick så bra förra helgen.... har jag hört... att man ska... träna, alltså.

    Det gick inte så särskilt bra. Anledningen var nog för jag inte var riktigt på, och så var jag orolig att byrackan skulle smita till de andra som tränade. Pingu var också väldigt nosig. Med andra ord ingen bra kombinationen med en lite off matte.

    Men lite gick bra, fast...äh!

Sen efter pensionärsjyckepromenaden, så fick Pingu syn på en liten filur på stigen. Pingu blev mäkta nyfiken. Det var en liten småkrasslig (?) sork (väl?). Pingu och jag stod stilla en stund och iakttog sorken när den knatade in i snåren intill stigen. Sen fortsatte vi vår promenad. Pingu följde med ganska motvilligt. "Hörru! Jag vill kolla in den där lilla filuren, ju!", protesterade han. Men.... det är matte som bestämmer. Faktiskt!

När vi sedan gått vår runda på den lite slingriga gångvägen, och är cirka 50 meter ifrån där sorken hade knatat in i snåren, så börjar Pingu dra i kopplet. Jag blev något imponerad över att jyckar ändå har en sån koll på läget, och kan orientera sig samt minnas vad som hände - cirka en kvart, tjugo minuter tidigare - och exakt var. Jag menar, han började ju att dra långt innan vi kom fram till "sork-platsen".

 Dum som jag är, så låter jag honom få nosa runt där sorken hade knatat in i snåren. "Äh, sorken har väl gått härifrån. Dummare än så är den väl inte. Väl..?", tänker jag medan jag studerar Pingus intensiva nosande i dikesrenen.

Jag är dock helt med när jag ser hur han - mycket varligt och försiktigt - tar upp något i munnen. "Tack, tack!", kommenderar jag lugnt. Pingu lägger försiktigt den stackars sorken mitt på gångvägen.

 "Stackars sork!", tänker jag. Jag är dock ganska säker på att den var nog redan småkrasslig innan Pingus tilltag. Men den blev nog absolut inte bättre av att bli buren i en spanielmun i några sekunder. Inte heller att vi står och glor på den för att kolla hur den mår. Det såg ut som sorken tänkte lägga sig ned och sova mitt på gångvägen.

 Nu har Pingu - mycket motvilligt, men ändock lydigt - gått förbi sorkstackaren.

 "Hörru matte! Ska vi (läs: jag, alltså Pingu) inte gå lite närmare och kolla in denna där?", uppmanar Pingu mig.

 Men nä, det fick han inte! Istället blev han "platsläggd" medan jag hittar på en provisorisk bår av två pinnar åt sorkstackaren för att kunna lyfta honom ifrån gångvägen. Ja, för där kunde han ju inte ligga! Nu vilar han i  snåren i dikesrenen. Han/hon såg helt fin ut i kroppen, men den fick kanske en chock eller nåt - eller så var den som sagt lite "småkrassligt" redan innan vårt möte.

Pingu tyckte hur som helst att matte inte fattar nånting när jag - mycket tydligt - visade att vi skulle lämna sorken ifred och gå tillbaka till bilen för att åka hem. efter att ha varit uppe på brukshundklubben i tre timmar.

Ja, och nu har vi väl fått både sork-snuva och sorklöss.

Stoppa alla pressar!! Read all about it!! Jycken kom i måååååål!!! :)

För första gången i VÄRLDSHISTORIEN!! PINGU KOM I MÅÅÅÅÅL!!!! Yes! Yes! Yes! Yeeeeeees!!! :) :) :)

 Agilitytävling på Tierps BK. Enligt Eniro tar det cirka 1,5 timme till Tierp. Jag la till en extra halvtimme för skjuts av Wilbur och Linus hem till brorsan. Ja, denna gång så kom jag ihåg det vid min minutiösa planering (se tidigare inlägg).
    Tävlingen började kl. 09.00 med banvandring för small, och jag siktade in mig på att vara på plats då. Jag skulle med andra ord ha ganska gott om tid att fixa till lägerplats och att rasta hundar. Min plan var att åka hemifrån klockan 07.00. 

Är det nån som tror på det här? Att jag fixade till det? Att jag åkte vid sju-tiden? Hmpf!
    När jag äntligen kom iväg (efter att ha misslyckats att vakna i tid, och efter borttransport av pudlar) så var jag nästan exakt en timme sen. *suck* Jag är typ totalt oförmögen att passa tider på morgonen. Nä, det ska fixas. Nä, det ska kollas in TV. Nä, facebook ska kommenteras. Nä, tumnageln har typ gått av, måste fixas annars blir jag tokig om man fastnar överallt. Nä, nu glömde jag ju bajspåsar, ju. Nä, vänta!! Nu har jag ju inte med mig "vardagsgodiset"! Låser upp dörren igen. Nä, måste dricka lite... osv. Så håller jag på. 

Men trots allt så lyckades jag komma dit i tid; small hade precis typ börjat när jag och min full-lastade pirra äntrar tävlingsplatsen. Och sen hinner vi med en liten morgonrastningspromenad.
    
Sen efter första loppet så tog vi en lite längre promenad...

Tierps BK har världens bästa skogsstig!

 Precis intill den fina skogsstigen ligger åkrarna och hägrar. Man kan nog se milsvida fält. :)

 På tillbakavägen till vårt läger passerade vi framhoppningshindren."Titta! Jag kan!!", visade den snart tolvårige farbrorn. Spirou tyckte att han visst kunde klättra över. Jag tyckte dock att det var säkrast om han avstod.

 Spirou fick dock tillstånd att tjusigt posera längst ned.

 Slyngel-Pingu fick traska över balansbommen....

 .... och sätta tassarna längst ned på kontaktfältet.

Vi passade även på att träna gungbrädan ett antal gånger under dagen.

Men hur gick det i första loppet, då?

    Jo, tror det eller ej, men Pingu kom i mål!!!! Helt otroligt!

Pingu inväntade mitt "Kör!" (ingen tjuvstart), och jag gastar "Pingu!" direkt efter första hindret (för att få hans uppmärksamhet, så han förhoppningsvis inte gör som han brukar; dra in mitt på planen). Och det lyckas! Det var i den bemärkelsen en ganska bra hinderkombination i starten (en tunnel som lockade in honom - precis som han skulle). Efter nästa tunnel kom balansbommen... vägran! Jag får dock genast tillbaka honom (han hade alltså sprungit förbi), och han får trevligt beröm från mig. Sedan efter ganska mycket övertalning ("Jo, du kan! Du fixar! Kom igen nu!!) så kliver han upp med framtassarna på balansbommen, och jag utropar "Braaaa!", sen fortsätter han upp. :)

    Resten av banan klarar han av galant (slalom och A-hinder, som tur var var inte gungan med. Hihi). Om jag minns rätt så var jag rätt så nöjd med min egen handlerinsats, förutom nån miss, som jag just nu inte minns vad det var.

När Pingu och jag korsar mållinjen, så tjoar jag glatt till - för vi är i mål! Vi är inte diskade!! Jag hör speakern säga fem felpoäng, och jag förstår att vi måste ha fått typ tusen (i agilitymått mätt) tidsfel med tanke på balansbomstrulet. Men spela roll!! Vi kom i mål!!

    "Men hallå!! Jag vill ju dela det här med nån!!", tänker jag euforiskt. Det lite småtråkiga var ju att jag hade ju inga klubbkompisar närvarande. Jag kunde ju knappast ta tag i första bästa (främmande) människa och uppsluppet utbrista "Vi kom i mål!!!".

    Med andra ord så finns det inget filmbevis på mästarloppet, vilket resulterade i en hedrande (?) 17:e placering av 29 startande, varav 20 i mål med tiden 64,75 sekunder och 11,75 fp (5 fp hinderfel, 6,75 tidsfel).

 Jaha! Här har man med sig varsin hundbur till jyckarna, en stor och en som är lite mindre. Den stora till pensionärsjycken som behöver kunna sträcka ut sig mer ordentligt än slyngeln. 

En tom, lite större hundbur. *suck*

Ja, ja... så länge de trivs.

 Det var allt varmt idag!

Jag tror nog att värmen var "på min sida", för jag tror att Pingu blev ett snäpp lugnare på grund av värmen, och då lyckades jag med att hänga med "i svängarna".

    Detta kan jämföras med Gromit, som lugnade ned sig ett snäpp vid regn, som då var en fördel rent tävlingsmässigt för mig.

    Ja, så kan det vara! Den enes "bröd" är den andres "död"... eller hur man nu säger. Eh? (det finns många hundar som blir låga av regn eller värme)

 Varför står Spirou så där märkligt för?

 Oj då! Det visade sig att kopplet hade lyckats sno in sig i markkroken. Jag hade ju bundit fast Spirou intill hans lite större hundbur, ju.

 Titta, vilken söt granntjej vi hade!!

 Pingu vart allt lite småkär. <3

(jag fick lov att "bura in" honom)

 Men ser ni?! En agilitymops!!

 Det är inte ofta man träffar på en sån!

Tänk vilket gytter av hinder det måste kännas som när man är så liten!

Och varför har jag tagit kort på den här jycken, då?

 Jo, för jag blev så imponerad av jyckens lilla duktiga handler!! Vilket ekipage!!

Vart efter solen flyttade på sig, så flyttade jag omkring hundburarna i tältet. Och vart efter dagen led, så snarkade om vartannat den ena hunden...

 ... och sen den andra hunden.

 Man skulle kunna säga att...

 ... de jobbade i skift. 

Men titta! Nu har granntjejen somnat, ju!

 Granntjejen hade en kompis. Irländsk setter är en av mina favorithundraser. Bara så ni vet!

Men hur gick de andra två loppen, då?

    Det blev två disk. I det första Hopploppet, så tjuvstartade han - och jag tar då tillbaka honom, och diskar oss frivilligt. Jag tror att jag fick lov att envist gå fram och tillbaka vid starten minst fyra gånger, men till slut satt han kvar till mitt "Kör!". Resten av loppet (utom tävlan) gick helt galant. Jag var mest nöjd med en tvär sväng efter långhoppet, där jycken sen skulle in i en lång tunnel, och jag körde ett blindbyte efter tunneln (och har skickat in honom i tunneln från avstånd). De flesta körde framförbyte före tunneln, med följden att dels så blev det ofta en alldeles för vid sväng innan tunneln, och sen så hade föraren svårt att hinna med på den följande raksträckan.

 Spirou har tröttnat lite på det något enformiga lägerlivet. Han vill ha mattes fika!

"Det här går för bra för att vara sant!", tänkte jag oroligt inför det sista Hopploppet, "Nåt hemskt borde/brukar ju hända! Man ska inte tro att man får vara glad, inte!", tänkte jag med lagen om alltings jävelskap i bakhuvudet.

    Haha! Och det var nära att den här dagen skulle sluta med en typ katastrof!

I det sista loppet, så sitter jycken som klistrad i starten (!). Med andra ord, så hade jag inte behövt "nödlösa" starten; jag vågade inte lita på att jag skulle hinna dit jag egentligen ville placera mig, så jag körde en nödlösning, som nog gjorde att det blev missförstånd (läs: jag visade för mesigt) och Pingu tog hinder från fel håll (väl?); diskade.

    Resten av banan (utom tävlan) gick fenomenalt. Jag är mest nöjd med en tight sväng som vi ju tränade på på fredagen kurs. :) 

Efter Pingu har forcerat det sista hindret, så rusar vi ut över plastbandet, och jag håller först inne den "speciella belöningsbollen" tills jag själv har hunnit ut från planen (jag fuskade faktiskt med det i de andra loppen).

    Kopplet låg och väntade precis intill "belöningslådan" (en plastlåda som de tävlande kan lägga sin belöningssak i om de vill) som stod nån meter ifrån målfållerutan.

    När Pingu och jag rusar dit - så kommer en ståtlig långhårig collie med husse också dit (för att lämna sin leksak i lådan). Pingu stelnar till (jyckarna står precis intill varandra), och jag gormar "Neeej!!!!" (vilken fin belöning efter målgång - NOT). Hussen och collien står först - totalt - lugna kvar. Hussen ser mest förvånad ut när han sakta droppar sin kamptofs i belöningslådan. Det kändes som en evighet innan de gick därifrån, och jag kunde (nästan) pusta ut, belöna och berömma min hund och få fatt i kopplet som låg intill belöningslådan. "Öh? Vad är det här?! MASSOR men roliga leksaker, ju!!", upptäcker Pingu och försöker tjuva till sig allihopa.

    Hans egna "specialbelöningsboll" blev nu inte lika rolig, men efter viss envishet från min sida, så vart den kul i alla fall. Pingu tuggade och gjorde glädjeskutt med bollen i munnen och jag efter - som drog en lättnadens suck. *puh*

Jag tycker faktiskt att dessa belöningslådor är ett gissel. Speciellt eftersom Pingu tycker att alla andra leksaker är sååååå mycket roligare än hans egna. Det är en av orsakerna varför jag inte lägger vår leksak bland alla andras i lådan. Jag vill inte att han ska få upp ögonen att denna "skattkistelåda" existerar, och för att jag vill inte behöva bråka/diskutera med honom om vilken leksak vi ska belöna med.

    Jag tycker att denna belöningslåda alltid ska vara "uppe i luften" på nåt vis, så inte vilken jycke som helst kan ta vilken leksak som helst.

Visst kan jag lära honom hur man uppför sig intill lådan, men det är ju så mycket att lära ändå, liksom; att övertyga jycken att balansbommar är roliga, speciellt gungan, att tåla all störning runt om, att inte "publikmingla", att rata alla löptikar och deras efterdröjande förföriska dofter. Det skulle ju vara behändigt att slippa orosmomentet med belöningslådan genom att höja upp den.

    Fast alla har ju sitt. Idag var det många av small- och mediumhundarna som hade problem med platta tunneln. Blev faktiskt lite förvånad över det. Men så har jag ju också varit borta från tävlandet i över två år också. Man är visst lite ringrostig ändå.

Pingu är nu i bilen, väntar på avfärd hem. När jag kom tillbaka till vårt läger för att packa ihop, så snarkade Spirou lugnt i sin bur. På bilden har jag precis fått ned tältet, som föll över Spirou och hans bur. Undrar om han la märke till att det "plötsligt blev svart". :)

PRESS-EXTRA!!! :)

Bild tagen från Tierp-tävlingen. Det är alltså en tvär sväng, typ "U-sväng" i banan, och jag gastar säkert "Piiiinguuuu!!". Ser ni att jycken faktiskt ser mot mig!! :) Foto: Cassandra Karlsson.

Nästa tävling är nästa helg (lördag), Väsby BK. Oj! Det är ju nästgårds, ju! Vad skönt!!