Efter förra helgens pinsamma fiasko, så har man funderat ut träningsplaner... och man har också förverkligat dom - lite då och då.
1. Kommer ni ihåg... eller vänta nu! Undrar om jag skrev om det här..? Det var nog bara på Fb. Jo, hur som helst, så har jag fått en plastpåse fylld (nja) med bomullspadar typ indränkta med löptiksblod (!). Ärligt talat så hade jag glömt bort dom i frysskåpet (där jag la in dom under tiden jag skulle smida nån bra träningsplan där dom skulle bli involverade). Haha! Tala om att man är typ desperat när man frivilligt handskas med "mensblod". :)
I alla fall så bestämde jag mig för "Först jobb, sen nöjen"-träningsmetoden, det vill säga Pingu måste först utöva nån konst eller lydnadsmoment - sedan så ska han få nosa, sniffa och snutta så mycket han vill på bomullspaden... Eh? Det är bara det att han fattar inte att det är tvättäkta löptiksblod. Visst, jyckarna (Spirou fick också sniffa) är intresserade, men inte mer än om det vore godis; småvift på svansen men inte mer. Absolut inget karakteristisk "löptikstugg" med munnen. Så det funkade inte.
2. Pingu och Spirou har fått följa med in i köpcentrumet när det är stängt. Det händer att jag jobbar på kvällen, och ibland så måste jag gå in i den andra lokalen för att hämta grejer. Jag brukar inte ha med mig jyckarna dit eftersom det finns larm lite här och där, vilka jag absolut inte vill råka sätta igång. Om hundarna skulle sätta igång larmet vore det inte bara dyrt utan även väldigt pinsamt (man får egentligen inte ha hund inne i köpcentrumet).
Med andra ord så är jag på helspänn (och inför hundarnas ögon lite märklig) och har jyckarna under hökögat, det vill säga ungefär som under en tävlingssituation.
Båda hundarna uppför sig galant.
3. Alla mina hundar kan "sitt-still-och-få-godisregn-över-huvudet-och-få-beröm-men-vänta-till-matte-säger-varsågod"-tricket hemma på tomten, men funkar det även ute på byn?
Jag har nu testat Pingu ett par gånger på promenad att plötsligt slänga godbit framför nosen på honom, och när han drar dit säga "Nej!". Inga problem. Jycken hejdar sig. Jag säger "Sitt!". Byrackan sätter sig ned (jag säger "Bra!!"), han stramar sött upp sig, och inväntar det förlösande "Varsågod"-ordet. Duktig vovve!
4. Jag tränar "Stanna!" i tid och otid på olika platser. Funkar allra oftast utmärkt, men det kan helt klart bli bättre. Om han får en riktigt intressant doft i näsan, så måste jag upprepa kommandot; med andra ord är det inte riktigt befäst.
5. Jag tränar "avbryta-intressant-doftfläcksnosande-för-att-komma-till-mig-och-utföra-något-lätt-trick (sitt, ligg etc)-och-invänta-varsågod-att-fortsätta-lukta-fläck". Det går hyfsat, men kan bli bättre.
6. Hundarna och jag har tränat med dummies hemma på tomten, för att bygga upp samarbetet och stadga samt passivitet.
Som vanligt har bilden inte så himla mycket med texten att göra, förutom liten hund på stor plan yta.
Pingu-valp på infartsparkeringen där han måhända finurlar på någon busstreckplan.
I tisdags kväll tänkte jag efter agilitykursen träna framför allt gungan och slalom. Det visar sig att hela planen är typ "översvämmad" av tappade godbitar.
Det blev något komiskt när jag tränade blindbyte efter balansbommen, när jag hör jycken knapra (!) i sig godbitar bakom ryggen på mig. När jag vänder mig om så ligger Pingu "i godan ro" på kontaktfältet och smaskar i sig den ena hårda godbiten efter den andra. Det var bara att kapitulera och säga "Varsågod!". *ruskar uppgivet på huvudet*
Innan själva agilityträningen körde vi lite uppvärmning (rallylydnadsmoment) på appellplanen; då blev störningen istället en hund vid agilitybanan och en annan som strosade lite "suspekt" (i en hunds ögon, alltså) runt appellplanen.
De båda främmande hundarna gick strax därifrån, och Pingu och jag äntrar agilityplanen. Pingu var först ganska okontaktbar; han ville bara nosa runt och käka tappade godbitar. Ärligt talat så blev faktiskt Pingu och jag riktigt, riktigt, riktigt osams där mitt på agilityplanen (vilket ju inte är optimalt, om man säger så). Jag surade ordentligt till när han i princip visade fingret åt mig, och ignorerade min inkallning totalt. Pingu i sin tur blev sur på mig att jag blev sur på honom... (just det, ja!)
Men klok som jag är - och klok som en hund är - som ju lever i nuet, så slängde vi raskt av oss osämjakänslorna och började träna tillsammans istället. Det var efter det som ovan nämnda blindbyte vid balansbommen vs. käka godis inträffade.
Istället för att nu reta upp sig - och bli irriterad (vilket jag allra först blev för en kort sekund) - på människors oförmåga att låta bli att drälla godis över hela planen, så tog jag tillfället i akt att ta upp vår "Jobb först, nöjen sen"-träning. Så Pingu och jag letade upp de värsta "drällgodisställena", och där fick Pingu först ett uppdrag (sitt, ligg, fotgående, några rallylydnads- eller freestylemoves etc) och som belöning fick han kasta sig mot "godistappet" och käka en eller två bitar *knapra, knapra* sen inkallning tillbaka till mig - och Pingu måste avbryta sitt godisfrossande - för ytterligare "uppdrag", och sen "Varsågod!" igen. Så där fortsatte vi tills de flesta "godisdrällarställena" sinade och tog slut.
Trots allt så blev det en rätt så bra träning i alla fall, fast den inte riktigt blev som jag hade tänkt mig (att mest träna agility).
Glad och busig slyngelhund.
På onsdag kväll tar Pingu och jag nya tag. Vi åker upp för den öppna agilityträningen... men vi blev bara sammanlagt tre stycken (i omgångar). Det blev med andra ord ingen banträning med störningar (läs: antipublikmingelträning) som vi så väl behöver.
När Pingu och jag pausar för en stund, så drar en liten dvärgschnauzer ifrån sin matte - och traskar kavat fram till Pingu. *suck* Dum som jag är, så är jag bara cool, ser till att kopplet inte blir sträckt samt jag talar lugnt och ljust hur duktig Pingu är. Men uppenbarligen läser jag av Pingus kroppspråk fel (något rest svans, men som viftade till vid mitt beröm, öronen bakåt och han har sidan mot den främmande hunden), för när schnauzern försöker nosa Pingu i "skrevet" så blir han skitförbannad. Precis sekunden innan så har matten hunnit fram till oss (och jag hann faktiskt få tanken att nu finns det risk att det slår över; vi mattar skulle kanske ha gått därifrån istället? Eller så skulle jag ha schasat iväg rymmarjycken innan han kom fram! Lätt att vara efterklok).
Den främmande hunden SKRIKER I HÖGAN SKY under den mycket förgrymmade Pingu. Matten till rymmarhunden och jag hjälps åt att sära på jyckarna.
"Brukar han göra så där?!", frågar matten bestört. "Nej, det "brukar" han inte", svarar jag något förvånad över frågan (jag menar, om han "brukar" göra så, så skulle väl jag inte bara suttit lugnt kvar, eller?). "Han är bara en valp!", upplyser matten. Bägge hundarna är nu helt lugna, och även (faktiskt) den främmande matten. "Hur gick det?", frågar jag. Matten kollar lätt igenom hunden, men ingenting. De börjar nu att gå tillbaka till agilityhindren. Schnauzern ruskar av sig obehaget. "Bra!", säger jag, "Kolla sen lite noggrannare när du kommer hem, så det inte är nåt hål nånstans." Nu ser matten att det är hål/rispa på ena örat. Jag bad för övrigt å Pingus vägnar om ursäkt minst två gånger. Det enda som kan ses som en ursäkt från hennes "rymmarhund" sida var: "Han är så framfusig. Nu kanske han har lärt sig att inte springa fram så där." Det kanske var tänkt som nån slags ursäkt.
Sen kommer jag på: "Vadå valp? Man tränar väl inte agility med en liten valp? Uppe på balansbommen osv?". När de sedan går förbi (på extra behörigt avstånd. Suck!) för att gå hemåt, så passar jag på att fråga om "valpens" ålder. "Han är... ja, knappt ett år", får jag till svar vilket nu förklarar agilityträningen och samtidigt även jyckens tonårsfasoner. ;)
En liten stund senare, så dyker en kursdeltagare upp för att träna med sin hanhund som är jämngammal med Pingu. Jag tvekar länge om jag ska våga fortsätta träna Pingu. Men jag vågar; vi båda håller oss på varsin sida om agilityplanen - och det går hur bra som helst. Men hökögat var påslaget... om man säger så.
En simpel pausbild från all text.
Dock något modfälld går jag sen rastningsrundor i omgångar med mina hundar (pensionärer för sig = lååååångsamt, Pingu = gå raskare takt).
"Ska jag ge upp agilityn?", funderar jag deppigt och bedrövad över hundslagsmålet. Jag menar, det var det absolut sista jag behövde! Allra helst efter diskussionen om hundar som drar från planen på Fb-rallysidan någon dag innan.
Jag har ju hela tiden under Pingus agilitytävlande varit orolig vad de andra tävlande tycker om oss; om de känner oro att Pingu till slut verkligen drar från planen till nån hund? Och nu typ besannades mina farhågor. Flera av kommentarsskrivarna på rallylydnadsfacebooksidan visade helt klart sin ståndpunkt: Är man inte 100 procent säker att hunden stannar på planen, så har man inget på en tävling att göra. Punkt! Ord och inga visor! Meningar som "Ni förstör för oss andra!" och "Ni stressar upp min osäkra hund - som jag jobbat MASSOR med - och förstör all träning jag har lagt ned!" samt "Det är inte roligt att åka långt och betalat startavgift - och så blir tävlingen förstörd för att nån hund springer fram till min osäkra hund!" ringer obönhörligt i mina öron.
Jag kan inte garantera - till 100 procent - att Pingu inte drar, men hur ska jag lyckas träna bort ett beteende som yttrar sig som mest vid just tävlingar - där det kryllar med störningar såsom publik, hundar, söta löptikar osv?
Lite "vardagstävlingsbilder".
Sedan - hård och orättvis (?) som jag är - ifrågasätter jag dock starkt om man verkligen bör tävla med en så pass osäker hund som blir "helt förstörd" och "sönderstressad" om en främmande hund kommer fram till den. Jag menar, varför utsätta både sin hund och sin träning för detta på en plats där risken att det händer är relativt överhängande? Även om det inte ska hända, så finns ju risken. Det är ju levande varelser vi har att göra med.
I ett försök att vända den ganska negativa Fb-tråden, så kommenterade jag (efter lååååång tvekan) och sökte efter träningstips för både "dra-från-planen"-hunden och den osäkre hunden..... Jag fick svar med bra träningstips från två (2) personer av cirka då 88 kommentarer. De alla flesta ansåg: Man har inget på en tävlingsplats att göra om det finns rymmarrisk!
En kommentarsskrivare hade bra tips till arrangören. Ingen hade något träningsförslag för den osäkre hunden.
När en annan påpekade det negativa i tråden, att det inte fanns mycket till förslag till lösningar, så påstod flera att det hade visst kommit MASSOR med problemlösningar. Duh? Personligen anser inte jag att "DU får inte tävla, men jag får" är någon hållbar lösning, vilket de flesta kommentarerna löd.
Hur som helst, så tog jag ganska mycket illa vid mig att läsa detta. "Jag säljer hundarna och skaffar mig en sköldpadda istället!", deppade jag på vägen hemåt från brukshundklubben i onsdags. "Jag ger upp! Det är aldrig för sent att ge upp..." funderade jag modfällt. "Men... hallå! Om det aldrig är för sent att ge upp.... så kan jag ju skjuta upp "ge-uppandet" till imorrn. Så nu åker vi till Danderyd-Täby BK för att testa deras gungbräda!", bestämde jag mig.
Så kvart i tio på kvällen äntrar Pingu och jag DTBK:s agilityplan. Den relativt korta träningen gick riktigt hyfsat innan mörkret föll över Pingu och mig. :) Men dum som man är så kunde/kan jag inte släppa Pingu vs dvärgschnauzer-gruffet och den där Fb-tråden. Jag är deppig och mycket modfälld.
Jag ser inte längre fram mot fredagskvällens agilitykurs med inhyrd instruktör, den mycket duktiga Nadine Rinderud. Mitt förstånd begriper att Pingu och jag verkligen behöver detta, men... "Tänk om han bara flamsar runt? Tänk om han startar nåt slagsmål? Vi kanske inte alls platsar i sällskapet med klass2- samt klass3-ekipage? Hur kommer det att gå?", ältar jag under fredagen...
Pingu i flygande fläng! Foto: Jennie Ejneroos.
I vår kvällsgrupp (den var en till tidigare på dagen) var det fyra tikar och så Pingu. Jag var riktigt orolig att "tvingas" släppa loss Pingu inför vår start.... Men allt gick SUPERDUPERMEGAMEGADUNDERBRA!!!!! :) :)
Vi fick träna på en låååång bana (hela 25 hinderpassage) som var överöst med "gå-runt-hinder", jaakkos, krokar, tyskar... och jag vet inte vad. Pingu hade inte en chans att hinna med att tänka på flickor när matte hittade på det ena "agilitytricket" efter det andra, vilt och peppande påropad av instruktören. "Vad pysslar du med, matte?", kollade Pingu in mig nästan hela tiden - och gjorde precis som jag visade (vilket i och för sig var fel ibland, men jycken fick - självklart - sin belöning för samarbetet).
Det här är inte "specialbelöningsbollen", men ändock en leksak.
Pingus "specialbelöningsboll" blev svårt medtagen... man kan nog säga att den har dött nu. Måste införskaffa en ny till imorgon, då det är agilitytävling på Tierps BK.
För några år sedan på Tierps BK. Vad spanar Spirou på?
Jo, denna hiskeligt läskiga rymdvarelse. :)
Tack vare Nadine (och Linda och Marre, som fixade hit henne) så har jag fått tillbaka självförtroendet. Nu känns det roligt igen att åka till Tierp (förutom den arla morgonen), och få testa om jag lyckas få till att tagga "agilitytricks" även på raka klass1-banor. Det är en utmaning som jag gillar. Länge leve klass1-banorna!!* ;)
Även om det nu gick väldans bra igår kväll, så är jag fullt medveten om att detta "stordåd" inföll på hemmaplan med ordinära tikar runtom (ingen löptik, så vitt jag vet, i alla fall), att det kommer komma bakslag.
Jo!! Det var jätteroligt att Nadine och de andra lovordade Pingu efter första rundan (den långa banan delades upp i tre delar). Jag hade ju först varnat och vädjat om hjälp om rymmar-slyngeln Pingu var framme, och att han brukar vara mycket nosig, så förväntningarna kanske inte var så höga, men ändå.
Men det verkade som om Pingu, en "trög" (i bc-mått) springer spaniel, imponerade över att ha ett sådant driv, och också var "så söt när han stramar upp sig vid starten". :)
Tack för de orden! Det värmer i ett matte-hjärta.
Suddig bild på söt hund som väntar på att få starta.
Det var väldigt kul att när vi sen körde hela banan, så fixade Pingu (och jag) den ganska bra, faktiskt. Är mer än nöjd!
Keaton. Foto: Louise Medman.
Ja, detta är något som jag vidhållit ända från Keatons agilityglansdagar; att svåra banor är lättare än lätta banor. (svår bana = mycket handling, många svängar. Lätt bana = inte mycket till handling, många raksträckor)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar